i natten har jag vandrat med dina ord
i dagen andas jag skönheten
trädfolken skrider
skrudade är de i gyllenguldsmantlar
invävda är
koppartrådar
venus andas
kärleken andas
den sista taggen är dragen ur moder jords bröst
såret är helat
därmed skrider kärleken in i
människovarat
i människovardande gärning
det sker
vilket är evig kärlek
jag har vandrat med dina ord
vet du jag har svårt skriva tid - tid är ett mänskligt maktbegrepp vilket inringar sätter bojor på oss, på livet, alltmer ser jag årsringar ty dessa visar oss, livet är skeenden, tillstånd, evig rörelse. denna rörelse är i barnen och barnen är vi, barnen är allt och allt är barnen. barnen, livet visar oss andens väsen, anden söker en kropp hur skall anden annars uppleva denna skönhet, kroppen... vi söker oss bort från det kroppsliga, sicken tok. barnen är det de leker, vi är i allt
så vad visar detta, det visar oss den markanta sannheten i ordet
evig; en varm invigd gömma (gömma är en kupad hand, fågelns bröst, vårt bröst, en nektargömma).
ofta har jag skrivit evig är ej evighet och så är det, vi behöver endast säga: det tog en evighet så inser vi vad det ordet innebär: jag sitter fast i kramp, är rädd för att släppa;
evighet: en varm invigd gömmer hennes/hans eteriska tal.
jag har vandrat med dina ord
ja det är den rätta stunden
jag ser att jag i denna livsvandring har bett om ursäkt för mig själv
eller skött mig själv, tagit hand om mig i förbifarten, så är det även nu.
jag släpper allt för att stödja för att vara till hands - och jag gör det gärna för det är min livsväg, men inte på det sättet.
tavlorna och även de skrivna orden skall inte vara här i mitt mausoleum -
förstå och förståelse
förlåt och förlåtelse
jag frågar dig, är dessa ord samställda, är dessa ords händer förenade
bär dessa ord gemensamma egenskaper och varför stiger ordet ruelse upp i samband med förståelse
för låt; var gång jag skriver detta är det låten det ske, samtidigt är det låt förlåten falla
förlåtelse; för låt det ske
för stå, det kan jag se, men varför ruelse i samband med förståelse
förståelse ser jag vara ett vacker ord
ett ord vilket är ett tillstånd ett till stånd
mitt i torget står den rosenkindade
hennes make är vid hennes sida
hösten är kommen
deras stånd är fyllt med jordens frukter
med hennes frukter
med deras händers givmildhet
med deras händers kärlek strömmande
det kommer till stånd
ett till stånd vilket är medkännande medupplevande
ser du ordet förståelse
kan du även snabbt andas förvillelse då stiger ordet stämningen ruelse fram. genom tankens, huvudtankens ensamhet sker en bristförståelse vilket gör hjärtat låt oss säga missmodigt, lever du länge i en missmodighet vaknar ruelsen; en själsnöd, en själsvånda, samvetskval. detta är inte ett inlärt samvetskval, det är hjärtats händer vilket söker knyta upp knuten, trassla upp repändarna, söker vidga det hopsnörda bröstet. en bristförståelse är att likna vid en bristsjukdom, vitaminbrist, alla sjukdomar berättar en vishet.
kan du se varför ordet ruelse stiger fram
ja, det kan jag och naturligtvis är det så
tanken kan inte tänka allena, då blir det en ensidighet, ett klaustrofobiskt fyrkantsrum, tanken har behov av hjärtats vingar, så sker det vackra:
timglaset i öknen vidgas i mitten och är en pelare
en livspelare
ej tidsbestämd
detta med fel, lämnar mig ej och det får verka vidare tills det är nöjt;
då jag förmår se felen – negationsbegreppen i dåvarande, i det vilket ligger bakom mig vara hjälpare i livet har jag inte begär av bekräftelse utifrån, söker jag inte ständigt bekräftelse utifrån
undvikandet av fel samt smärta upphör därigenom
eftersom negationsbegreppen frigjorts, förlösts,
individen stiger fram och förmår älska sig själv genom sitt själv
jag förmår därigenom uppleva bekräftelseljus inifrån
jag tar emot, förmår ta emot bekräftelse utifrån kravlöst, det vill säga helt befriat från misstanke om gengäld till den vilken bekräftar, samt utan krav från mig själv. det krav vilket förstärks är älska: ära livets, livs skönhets kärleks ande
därigenom frigörs kärlekens energier
vilket är
givandets förbehållslösa
så älskade han världen att han utgav sin ende son
sin älskade son
han gav sonen fri in i ljuset förlöst från alla bojor
sonen ingick i allt därigenom upptas ”synderna” i allts ansvarskärlek
synd, sund
skuld, urskuld
förlåtande, förståelse
alla dessa ord har givits innebördmeningar vilka lägges på edra axlar, de har blivit ok med ämbar, ämbar inte fyllda med vatten med tyngder av skrot
*
(svävande såg jag)
i natten
sprang jag
vindlätt
genom
alla dalarna
låste upp
alla kedjors
fotbojor
kloten
steg upp
i vidstrålande båge
i den stund
jag
kastade
mig
utför klippan
såg de vingar bredas ut
svävande
såg jag
skönheten stiga
ur mörkerkvalande strupar
*
det är ej ovanligt använda arbete medmera till flykt i avseende till glömmande
förglömmandet av det vilket skall ses
i den korgen kan även läggas de flesta beroenden
väsendet blir alltmer beroende av stimuli i sökandet av glömska
så är där en annan bild:
väsendet upplever sig vara nära bristningsgränsen samt vet att under denna period är det av vikt att jag håller mig samman visst går det att säga att detta inte är den andra sidan av myntet
ty det existerar inte måsten
kanske vore det bättre att rasa samman
naturligtvis är detta inte eftertraktansvärt, det kan däremot vara av godo i bemärkelsen av att väsendet ”tvingas” ta emot hjälp
så kort sammanfattat blir detta:
att exempelvis arbeta
för att fly bort från ett skeende
är ej att likna vid att fly till
vad är fly till
det är arbeta för att klara av
eller stå ut
tills stormen bedarrat
svärdet sägs av människomun vara tveeggat
i mitten är kanalen
omgiven av tvenne blad
på
i svärdets spets strålar en pärla
då den vilken håller svärdet i dess fäste
är i fäste
i insiktens klarhet
ser helhet
strålar pärlan
det finns ett uttryck:
huvudet upp och fötterna ned
det är ett bra ordspråk
så är det ju
så är växternas riktning ävenså
älskade träd
krona
fylld
pärlors stjärnstrålar
stam
så virvlande
cirklande
bark
huds
hölje
rötter rinner vida
andas hennes hjärta
berätta
berätta
alla dina möten
fyll
mitt inre
ut
huvudet upp och fötterna ned
kronan är i himlar
i himlahav i samspråkan med himlavälden
ljus silas genom krona
rötter hör skälvande steg
stammen tar emot fallande kropp
människobarnet gråter
helandekärlek strömmar in
så är det ett uttryck
sticker huvudet i sanden gör storken
det kanske den gör
den söker sitt ägg
finner den ägget
vad är ägget
en människa mår dåligt
hur skall den må bra
naturligtvis vet
de övre sfärerna vad de darrande stegen är
svar silas genom krona
men hur skall hon hjälpa
genom att söka stiga högre
nej minsann
hon måste sticka huvudet i sanden
för att finna vägen hem
helandekärlek strömmar in
*
(isen)
fjärilstunna vingar
så är väven
glasvingefjäril
jag ser dig lyfta ur sand
sländan upphör
aldrig
rör vid löven
bladen
nu
i himlar stigna
höljandehänder
andas
frid
jag ser dig lyfta ur sandglöd
glasfjäril
fjärilstunna vingar
hon vandrar uppför stigen
uppför klippan
är
i
varje
trappsteg
slöjan faller
mjukt
hon är i vit lotus
inför soltemplet står hon
stilla
i en stund
stiger in
hennes hjärta sjunger i isen
i zen
till värman
(min hud)
hon ropar till dig min hud är ej slocknad
ser du ej pärlskimret
(jag glöder)
hon tonar
jag glöder värme
in i bröst
andas ut värmandesjalar
(jag är ett jordehav)
hon nynnar till allom
jag är ett vaggande jordehav i vaggandedröm
(i himlad purpursal)
hon andas
i himlad purpursal
viskas
glödorden
guldbröstade flyger bladvingar
*
dagen är solsjungande skönhet
trädfolken är skrudade i gyllenguldsmantlar
invävt är koppartrådar
markerna är öppnade händer
tar emot nätternas stjärnregn
fyller hennes bröst
blommande
dagen är solsjungande skönhet
trädfolken skrider
bär gyllenguldsmantlar
invävda är
kopparljus
skimrande värme
markernas händer är öppnade skålar
tar emot nätternas stjärnregn
fyller hennes blommande bröst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar