den 5 oktober 2010

då orden endast skrivs
utan händer
är de icke ord


dessa händer är skeendeljus
är även gärningens händer


är icke orden gärningen är orden tömda


detta tömda är en urvriden själsfärg


då hjärtat vaknar
fattar de varligt om detta urvridna


spänner lina
själssträng


i sol hänger väv till torkan


åter är duken vit


skönhet


orden är vackra


då är det tömda förlöst
har orden ej innehåll
innehåll är liv
skriv dem då icke
tala dem icke
uttala dem icke
du andas ut förvridna ansikten
ansikten är vackra


så andas vindar in
håller andan en stund
skriver soltecken med månsilverbläck
så andas vindar ut


orden
*


om kvinnan är en själ
om mannen är en ande
låt mig då
se ditt vackra andeljus man
låt mig då
se din vackra själsvärme kvinna


två vingar har varje kvinna
två vingar har varje man


en av vingarna är här ombedda


vilka
saknas


låt mig se ditt vackra andeljus kvinna
så är det; den ena vingen är mansbärare
är kvinnobärare


den andra vingen är manslyssnare
är kvinnolyssnare


mannen och kvinnan är i mannen
kvinnan och mannen är i kvinnan


ande låter/synes vara/sägs vara/uttalas vara – i människospråket/i människovärlden större och ståtligare


det är besynnerligt
be - syn- ner- ligt
ligt kan vara light kan vara licht
var gång du skriver ändelsen ligt stannar du
vad ser du, varför stannar du
heligt, evigt, igt, jag ser ett nära
då jag här skriver besynnerligt är det att be synen jordas
instegas


vänder du nu bladet och ser mannen bli ljus och kvinnan bli värme
så inser du genast att mannen och kvinnan, kvinnan och mannen har behov av varandra, det behövet är att stärka, förstärka, göra starkare, värmen och allt vad värmen bär, innebär i mannen
ljuset och allt vad detta bär, innebär skall synliggöras


låt mig se ditt vackra andeljus man, jag är den kvinna din andevärme igenkännande sökt, inkännande sökt
däri är det sanna mötet
det befruktande mötet


befruktade tillstånd särar icke träter icke
de ser, de träder
visst är dessa en särart, så vacker – nej, de träter icke


varför skall de
de samtalar
visst kan de nojsa, fnissa, vara pärlande till, med varandra
träta sära såra
nej, varför
de är skapandesamtalande


ser du ungdjuren hur de lyckorullar runt i gräset
utanför grytet
de är nojsande
lekande
rullande
upptäckandeljus


i den stunden är all rädsla upplöst
rädslan har ofta ett högt så kallat pris
rädslan kostar mycket
men då rädslan möts
är den trygg inte i invaggad trygghet
den är trygg
och det tillståndet tar spetsen av kostnaden


det sägs att rädslan har ett pris


se din rädsla i kärlek
kupa handen runt rädslan


vad är din berättelse


se gryningsljus silas i
trädfingrars
skönhet




se din rädsla i kärlek
våga visa din sårbarhet


det tillståndet tar spetsen av kostnaden
*
ordet rädsla har mist sin innebörd
det lyfts fram enastående bilder av hur människan skall möta rädslan
det är bara det att hon har sett så många filmer om att möta rädslan att hon förenar detta möte med kamp
förenar mod med kamp
visst kan det vara så
men vad rädslan anbelangar är detta inte ett bra alternativ
varför helt enkelt säga till rädslan; jag är rädd för dig
du gör mig svag, vad är din berättelse
rädslan kommer att berätta att det är dina spöktankar
spöken är vackra då de möts
ses i ljus med värme
detta ord spöktankar visar att de är ja, helt enkelt bilden av ett spöke
en skir dimma av en gestalt
jag är sårbar därför är jag rädd
jag väljer att vandra naken
därför är jag sårbar


brista
brister


vi har brister
vackra brister
det vet mörkermolnen


därför fyller de oss med ljusstrimmor då de brister


brista är ett annat ord, det leder till brister
människan vill inte ha brister
brister är inte förenat med störst bäst och vackrast
men vad är det för skygglappar
en hindrande vägg brister och ljuset strålar in
ja – en massa brister och en ljusstrimma finner vägen


så vad är negativt att inneha brister
det är inte negativt
det är motsatsen
är det inte bättre att berätta sin svaghet
sin sårbarhet
sina brister
och
älska dem
just dessa vackra detaljer gör dig till dig
till du


barnen får ofta se perfekta bilder
är det underligt att de ser så många brister hos sig själva då de växer upp
de såg inte bristerna
sårbarheten
svagheten
allt detta vilket vänt till negationer


det är gåvor
fanns inte de bristerna
skulle du ej ha klättrat uppför dem
det är ju en slags bergsbestigning
dimmorna är runt bergen, luften är tunn
du når toppen och ser utsikten
du klarade det
vilken underbar upplevelse
och inte nog med det; det är ju enastående med vilket berättarljus du kan förtälja denna klättring
eller du sjunker ned i dyn
sparkar besatt och kommer allt djupare fast
så är du stilla, sträcker fram handen
ser lösningen och tar dig upp


ur varje sådan fångstgrop vilken du tagit dig ur har du fått
redskap att berätta; så gjorde jag
det kanske är en väg


ja, jag kan verka så kallat stark, men nog har jag brister och ofta, mycket ofta vandrade jag och vandrar jag helt uppåt väggarna istället för med vägen


så är ju livet
och vad är det för fel att ha brister


vad är vackrare än himlens uppklarnade efter år av mörker
trott mörker




brista brister


brista
brister


vi har brister
vackra brister
det vet mörkermolnen


därför fyller de oss med ljusstrimmor då de brister


svartmolnen dras
dras samman
av
av bistermörka hågar
hågar
vågar
vågar ej


vågar
vågen
vågen stelnar
ärrade
ärjade
argade
stängda


hon formar läppar
blåser o du vackra hav
molnhav


brist


solfingrar rör vid
ditt inre


*


igår skrev jag husets berättelse
i denna natt stiger huset fram
huset berättar om skogarna om händerna vilka byggde dess kropp
hantverkare
husmakare
berättar om marken
om jordarna
jordlagren
om spadtagen
om planen
planeringen
planande händer
hur grunden gjuts
jag avser ej att stiga in i alla detaljer
lever jag med huset
vet jag allt det huset har behov av
huset har behov av värnande händer
ser tröskeln och dörren
nej, du måste knacka först innan jag släpper in dig
går dörren inåt eller utåt
släpper insläpper fri
hör en dörr smällas igen och upplever husets smärta, huset skakar
ser husets väggar
ibland har huset behov av renovering
inre och yttre
åter hör jag – i detta nu, huset – berättelsen om allts behov.


så stiger rädslan fram
demonrädslan
ser en ballong blåsas upp
rädslan för det så kallat nya, förändringar vilka egentligen ej är förändringar
ballongen blåses alltmer upp
fortsätter den att blåsas når den en viss gräns så spricker ballongen
rädslan blir övermäktig


men


släpper du ballongen
virvlar den iväg i glädje


så är det;
så ofta blåser vi upp en demonkropp av intet


släpper vi greppet, i detta skede
blir vi ballonger utan uppblåst innehåll


vi kan faktiskt flyga




*
Kyss mig


kyss mig
i morgonvinden


linda mig i dimman in


mjuka mina ömmande fotbjällror


sikta mina fingrars ljusglöd


träd mina fallna
rosenblad
runt hjärtat av
din kvist


så skall jag söka lindra
alla de dagar
dina dagar
då orken din tynar
då handropen mäktar över dig
*
*
Tack att
tack att jag får vakna
med din röst runt mitt hjärta
*
Smycke


för en stund


låg ett liv vid hans sida


han brukade häva sig
ljudlöst mjukföljande upp på armbågen


beundrade hennes andning
ett kvinnosmycke


en lock ringlade
lekfullt väg
över hennes pannlob
med finger lyfte han varsamt
locken undan
kysste mjukt
hennes läppar
leende


han lägger sig
sluter hennes sömnnära
hon passar så gott in i hans famn
pärla i snäcka strålar
de andas ett




kärlekssmycke
*
Hjortkvinna




hjortkvinna


lägger stjärnväg


spår
spårvägar


siarvägen
är följbar
skönjbar


utan lagda kort
stiger gryning




stegen stampas
sönder
söndras med stålhättor
fnös
hejvilt




hjortkvinna


lyfte




solvägens
månsilver