den 9 oktober 2010

skåda stjärnporten


tecknen far ut




i




i bädden breder ögonvingar ut sig
ögonsjöar vidgas
natten är svart
är mörk
ögonvingar
är
portar




du står framför en port
du viskar stilla


låt
mig
komma in jag fryser


jag behöver nå
mitt själv


du vackra hjärtebarn


du står framför en port
dörrar glider upp




du ser


bara


mörker




natthimlar andas stilla
du vänjer dig
vid mörkret




märker




stjärnors stränder


du är


inom
utom




i


(bönorna)


nu har jag suttit med
tusende bönor
i händerna




skakat händerna
lyssnat i monaders vandringar
kastat ut bönor i markhägn
läst orden


så många ögon




vindarna kupade jordar om
såg bönorna spricka finna fäste




regnen föll vida omfamnande




i väntan slöt jag ögonen


upplevde inre vecklas ut
ur marker steg hjärtblad
fler blad vaknade
slingrade sig med solen


slinga vacker i strömlinje av kraft


såg vita blommor segla himlar
så öppnade jag händer
bönorna var kvar
jag har knackat dem alla




stenar steg ur lade dessa i ringar




i väntan slöt jag ögonen upplevde inre glöda i stenars ring vaknade glöd steg in i glöden den brändes ej upplevde stenar värmas slå ut sina blad så slöt de åter bladen


nu har jag suttit med
tusende stenar
i händerna




skakat händerna
lyssnat i monaders vandringar
kastat ut stenar i markhägn
läst orden


så många ögon




vindarna kupade jordar om
såg stenar spricka finna fäste




regnen föll vida omfamnande




i väntan slöt jag ögonen


upplevde inre vecklas ut
ur marker steg hjärtblad
fler blad vaknade
slingrade sig med solen


slinga vacker i strömlinje av kraft


såg vita blommor segla himlar
så öppnade jag händer
stenarna var kvar
jag har knackat dem alla




ur stenar steg grus blev sand
sandkorn
med vassrör blåste jag sanden
färgades av livsfärger
fötter suddade fnysande ut mönstren




vandrade stigen
platsen


sträckte händerna höga
ur marken steg hjärtblad
fler blad vaknade slingrade sig med solen




slinga vacker i strömlinje


bad regn fallaströmma
mina ögon tårades




upptäckte


detta




är inte en dröm




ty stenarna slog ut bladen jag sitter i en ring av blommor


*
(lommen)


lommen sjunger över natten


sången minner öde ödslighet


skälver gör själen
öppnar sjöyta




lommen lyfter




sången lindar bo
helt nära
strand




med lugna årtag ror han hem




boet är icke ödsligt


han är
hemma




lommen ler
ljus




i hennes värme


*


lommen
lomme
lummer


då ordet reva hörs stiger omedelbart bilden fram av en spricka, ett särat skeende, ett sår dock kanske ej djupt, en reva kan vara en väg, ett växtbeteende, i revor växa de.
revor är marknära, slingerväxter letar sig uppåt, faller lätt då de ej har stöd, det vill säga då de ej innehar sugfötter. slingerväxter växer i halvbågar, faktum är att de flesta markföljande växter växer i halvbågar, halvmånebågar, slingrande.
sätter du en slinga i rörelse, böljandeströmmande suddas gränserna ut.
lomme är en läkeväxt, lomme är ej lomhörd. lomme stillar blodflöde vilket stiger ur reva
lummer lägger värnande händer över svullnad


visdomsfolken vandrar ej i raka linjer, ändock viker de ej ifrån vägen
står du högt upp eller är en fågel, ser du dessa vandringar
dessa vandringar är slingor, slingrande böljandeströmmande
det vackra är i den återvändande mer återvandrande vandringen skapas cirklar i denna vandringsled, pärlrader, pärlhalsband av tusende själsfärger
detta är lemniskatarörelser eller harmonirörelser


så vandrar vi in i västländer eller de så kallat rika länderna
de välutvecklade länderna


välutvecklade;
se vida marker, ren klar luft i många ögon karga, dimma stiger
bäckar synes, mjukt gräs, vandringsleder
lyft blicken och möt bergen
en del av dessa är vita
solstrålar
ringar färgar snön gyllenguldsgul
så vackra milda ögon omfamnar din själ
du ser bergen, hennes välutvecklade höfter
höftkammar
du ser länder orörda
ställ frågan i kärlek; vad
vad är välutvecklad


besökare anländer, de har planerat sin rutt, sin vandring väl
besökaren eller upptäcktsresanden använder en ritad karta, en topografisk karta och räkna r ut den närmsta raksträckan, de har nämligen ej så många dagar på sig, de har semester eller också är det ett projekt de utför, nej, det är ej en sarkasm – det är så och det är sagt med ett visst vemod fyllt av kärlek. nåväl kort sagt de gör denna resa i undersökande syfte eller också i utmanande syfte, spänningssyfte. det hör ju till det välbeställda att uppsöka spänningar i en dignande överflödsflod, uttråkade ansikten rodnar för en stund.
vik ej av vägen sägs det, vik ej ifrån den röda tråden. detta innebär ej att tråden är hårt spänd, en spänd lina. nej, vägen är en slingerväxt, här reser den sig ej, inom citationstecken sagt, för du vandrar stigen uppför bergen, nåväl vägen är en slingerväxt och varför är det så, den är skapad så, detta för att fler och fler blad vikes ut med solen, vägen är skapad så
du skänker därigenom behagfull vandring, rörelse


det är fantastiskt med pilgrimsfolken i de höga bergen
d e kupar händerna över bröstet, en triangel, en pyramid, så bugar de, böjer sig, breder ut kroppen med marken
revor växa, helandeväxter
d breder ut kroppen med marken, detta göres upprepade gånger och den rörelse vilken skapas är rullande solhjul, deras hjärtkärlek är strålande ekrar
så de är i denna rörelse dels solhjul och dels ekerhjul
hjärta är vedspisens hägn
knastersånger ljuder


*


vedspisen
husets hjärta




i huset lever vedspisen


boplatsens hjärta


eld sprider värme
eldhänder
skimrar


vedspisen skänker
fyllda världars sånger


marker
skogar
allt


aromen är varmare genom vedspisens händers hjälp


dagen är
markerna är gyllenguldsgula
mantlar


de sjunger så lusteligt




vedspisen knastrar
sjunger fyllda världar


regntrumma ljuder
skymningshänder


höljer


vedspisen är en vacker individ
till det yttre svart
mycket humörsmässig
eller beror det på väder och vind


hur det än är
så är aromen så mycket varmare genom
vedspisens hjälparhänder


just nu sjunger den vackert


ja, visst är det så med vedspisen
vedspisen har många berättelser
berättelser med fyllda världar
vedspisen är av järn av smidesfolken den är av marker den kupar händer om eldfolken eldfolken sjunger skogarnas vandringar, haven stjärnorna, allts allt


polerna möts i bröstet
det är ej märkligt med hjärtats placering
polerna möts i bröstet
öster möter väster
syd möter nord
falken möter höken
kondoren möter örnen


albatrossen ljuder


fyra vidvingade skarpnäbbade skarpblickande är vingfamnen
hur många vingar är detta
åtta
oktav
oktagon


*


(vandra)




vandra vid min sida
i nattsländas


vida






stöd mig
då stegen sviktar






se slöja fläkta i susande




aning
av kroppsljus






vandra vid min sida






genom tempelgårdens
välvda insteg






vita rosor dofta








låt oss sitta under trädet


i tempelgårdens mitt






lyssna
till våra sånger






då dess knoppar brister






se vita rosenhavet lyfta vingar till gryningssteg
*


(mandelbrunnar)


mandelbrunnars djupa






silar strömmande byar






tillit






lyfter slutenhet






fransar




penslar målar dalen










dimman är hennes kläde












kärleksfingrar flätas i vara


(brevet)
ögon badar i guld
i himmelsblå klarhet


det är vackert se disiga händer sakta klarnas. ja, min vän jag skriver händer av den enklaste av anledningar. ser du, låt oss ställa oss rakt upp och ned, lyfta händer, slut dina ögon och släpp alla såningstankar, upplev, upplev det vi så ofta ej vågar minnas. den mjuka handen, kanske var den ej din mor eller din far, den handen fanns där, en människohand, ett människoöga en blick vilken i en sekund mötte dig, den handen kanske gav dig all den kärlek du har behövt för orkessteg, till orkessteg. upplev hur du faktiskt håller luften i din hand, då håller din hand värnande om luften, samtidigt håller luften dig i handen, vilket vackert vandringspar, sträck handen in i solljus och upplev skeendet igen, igen, igen, nu vet du varför jag skriver handen. vet du min vän ibland brukar jag göra skugglekar i aftonstilla, mina händer är vingar, ja, jag behöver inte göra skuggspel, det räcker med, är fullt tillräckligt se händerna, visst är de vingar och de bär en enda önskan, så gör alla händer, de talar ej om gods och rikedomar, jo de kanske de gör men inte av det slaget, vad annat är vi än gods och rikedomar om vi nu föredrar jämförelser, vi är vackra gods och vi äger tusende rikedomar. händer är vackra hjärtförlängningar, minns du sagan om askungen hur fen rörde vid pumpan, pumpan den runda vackra med slingergrenar, sträckandes in vida, den blev hennes vackra solvagn, vid slaget tolv var hon bedd springa hem, vid tolvslaget gömde hon rosenkransen i bröstet, tolv rosenknoppar, han fann hennes glassko, glas av brinnande sand öknar, han slöt glassko nära sökte hennes röda ros, ja, händerna bär endast en önskan, det är vackert se disiga händer klarna, stammarna var höljda i skimrande mantlar, dis var det visst, luften var det vackra gråvita, det gråvita med solländer höljda, sakta mycket sakta syntes diset svävande uppsöka ängen, ängen i söder, där såg jag dem så vackra två beta, min vän vet du, mitt liv har varit ett slagskepp, mina händer har längtat efter en enda sak så jag var inte slagande, mitt liv har varit ett av de värsta slagskeppen, så har det varit, för jag har seglat med vita segel, haven har varit runt mig, en del av mig och jag i dem, för det är ju så min vän, droppar, regn, vatten, hav stiger in eller tränger in, sjunker in, så sjunker jag in i molnbädd, seglar vida, så är det haven tränger in, stiger in, sjunker in, in i huden, vet du, jag hör havet upplever doften, fåglar bär vingar, vingar är händer, fåglar berättar så mycket, inte bär de den där roffgemenskapen, så sällan kolliderar de, visst sker det, det sker så med mycket, tåg skenar av rälsen, hästhjordar skenar, flygplan störtar, vi kör in i väggar, bergsväggar och så vidare, vi önskar oss allt gott och alla allt gott, men hur vet vi den medvarandes vilja eller väg, jag frågar mig så ofta vad detta är, mer och mer kan jag se att vi har så svårt skiljas, kanske det är för att vi inte har insett på riktigt vad skiljas är, skiljas är ej skiljas, de sanna mötena är i är i ära vare, ja, kanske är det vår önskan till behållande, kvarhållande, allt är egentligen så självklart, min vän, jag tappade ej tråden det var några ordbilder vilka fann vägen in, mitt liv har varit ett av de värsta slagskeppen, så har det varit, för jag har seglat med vita segel, haven har varit runt mig, en del av mig och jag i dem, för det är ju så min vän, droppar, regn, vatten, hav stiger in eller tränger in, sjunker in, haven har levt i stormar, stiltje, stundtals har vågor sköljt över mig, jag har slagits, kastats emot klippor eller var det tvärtom, jag har slagits kastats emot reven eller var det tvärtom, ändå har inte ett utanför styrt stegen, hållit mig uppe, mitt inre har dånande ropat; stig upp, ja, det vet både du och jag, hjärtats röst dånar ej men det känns så, vet du i dessa stunder av liv ser jag alla hjälparhänder, det vilket var fel, smärtan och allt det andra, stundtals förmår jag se styrkan de givit mig, visst faller jag och snubblar, det är då handen lyfts och jag upplever luften, allt det jag skrev i början, ändå är det så och varför skall jag ej önska detta; låt mig för en dag bara höra klirrande skrattglädje, ja, min vän det gör jag ju träden ler klirrande skrattglädje, rister sina fingrar då klirrar bladens skrattglädje, min vän, det sker goda ting och vet du jag vågar hoppas, för jag vet att mitt liv har varit ett av de värsta slagskepp, så har det varit för jag har seglat med vita segel, haven är i mig och jag i dem, klipporna och reven ler då jag upplever dem, de är numer mina bärande händer, vi älskar varandra, livet är rikedom


ögon badar i guld
i himmelsblå klarhet


det är vackert se disiga händer sakta klarnas. ja, min vän jag skriver händer av den enklaste av anledningar. ser du, låt oss ställa oss rakt upp och ned, lyfta händer, slut dina ögon och släpp alla såningstankar, upplev, upplev det vi så ofta ej vågar minnas. den mjuka handen, kanske var den ej din mor eller din far, den handen fanns där, en människohand, ett människoöga en blick vilken i en sekund mötte dig, den handen kanske gav dig all den kärlek du har behövt för orkessteg, till orkessteg. jag skriver dig detta i kärlek min vän,
tack min vän för dina lyssnarögon


Själsöga


så andas åter stilla afton


dagen andades in i kvällens vingar
kvällsstilla
minns en tidning vid det namnet
eller kanske var det kvällen vilken andades in dagens vingar
hur det nu är
så vandrade de nedför stigen i väster
kanske sitter de där med aftonvinden
berättar ljus
berättar mörker
tvagar mörkret
tänder stjärnor
tinderljusens milda




okunskap och rädsla, kanske är det så att
människan matats med så stor bokkunskap att hennes kunskap blivit henne
övermäktig, mäktig över henne.
kunskapen har gjort hennes steg svåra att vandra
det sägs mig att tanken, bokkunskapen skall stiga in i hjärtats vingar.


då människan har svårt att vandra blir hon rädd, gömmer rädslan
istället för att kupa sina händer om, lyfta fram den till de mötande och
säga; se min rädsla - berätta för mig.


djuren berättar detta; människa se din rädsla. människan
sattes ej till att härska - hon gavs gåvan att i kärlek lära, lärandesteg
hon gavs lärandehänder.


ja, vad är utslagning
ut
slagning
slagning ut
jag ser en bild i skrivandets stund; delen slås ut
upplever utanför och stiger in
jag vet att det oftast ej blir stiger in, ändå är det så.
med ens är
människan helt själsnaken och därmed är hon i den helhet vilken massmängden
tror att de är i, eller gärna vill tro att de är i. de är inte i, de är
bilden av grenen vilken lämnar trädet och tror sig kunna leva utan trädet,
droppen vilken lämnar havet och tror sig kunna leva utan havet i
saltstränders käftar. allt rör sig i cirklar, atomen i elektronen, äggulan i
äggvitan, i cirkeln sitter barnet, vi är alla barn.


det är viktigt tala om utslagning
det är viktigt att tala
mer.. tala är viktigt
inte att
att tala
att – att – att, jag har noterat hur svårt detta ord är att – att undvika, undrar alltmer varför. Är livet i en slags handlings/gärningsförlamning
hjärnförlamning
av hjärntänkande förlamat
kanske är det av den anledningen meteorregnen är starka i hösten
meteorjärn styrker blodets strömmar
i kraften av allts
kärleks
vilja


ofta talat vi om istället för med eller i
barnen är i
är med


jag upplever att vi i alldeles för hög grad lyfter fram de negativa
sentenserna och därmed göder dem
jag gör det själv, det är en svår kamp att vända negationen till
positivitet, men det går
oftast ses det ej med blida ögon
det är endast en sak vilken kan hela och det är hjärtat,
inte för inte är
hjärtat mitt i vår kropp. ser vi sedan ringarna ljusringarna runt kroppen,
ser vi ringarna i havet då stenen kastas i, då vet vi varför hjärtat är i
mitten
talar vi kärleken
göder vi den
den är då
verktyget
nyckeln


ja, jag är ofta rädd men jag har kommit underfund med detta; rädslan är ett tillstånd vilket hör till livet. Rädslan flyr jag inte, flyendet skall vi fly, alltmer klart ser jag rädslan och alla dess färger. Jag ser vad förlåtelsen är vad felen är, vill vi kalla det fel eller rätt så låt oss göra det, men för den skull skall vi ej fastna däri, fastnar vi däri blir det för den skuld, för den skuld jag bär gör mina steg olyftbara. Vi har alla begått fel, fel är likvärdigt med smärta, alla dessa negationer längtar till förlöselse och den sker då vi inser det de förtäljer, minns du hur tokigt det blev, låt oss vandra vägar inte genvägar. Stannar vi i negationen blir varje livssteg en gengångare
gengång – gen väg


åter
vad är rädsla, det är vår sårbarhet, detta vet jag och kupar händerna runt
rädslan
jag står vid tjärnen
blickar in
vad förtäljer du mig






jag står högt upp på bergsplatån
månsilvret flödar
jag är prästinna
jag lyfter händer
drar ned
ljus
i sjön
en sjö i stenars händer
vad förtäljer du mig
skiva döljandesvart glider undan
cirklar cirklar
rör sig
livets spiral
ur djupet av
allts hjärta hör jag orden


människa visa din sårbarhet
klyv masken framför ditt ansikte


tillskriv
till skriv mig orden
jag tar emot allt jag möter
allt det vilket jag
skall möta


människan har mist förmågan att andas vindstilla
vindar viskar sansa dig
lyssna


därav kastar hon så myckna taggar runt sig
det hon ej ser är att taggarna sätter frön i jordemoders bröst
bröstet färgas rött
hon lyfter händer
helar såren
ur taggar växa rosor


*


själsnaknad


nattvind
här står jag


följt stigen uppför klippan har jag
månvarv har vandrat sedan du närde mina fötter
långt borta har jag varit ändå nära
disen runt reven skar av
bärstagen
vågor steg höga
i väntan slöts fälten
vallmokapslar
skallrar vind
i vår brinner vallmokjolar
svarta korn
flyger
vind
stenarnas runda möter mina fjät
vi har lett så många gångar
i sprickan mötte jag bergsrosens krona
hon bredde ut bladen ikring mig
förtäljde mig irisens blå
de korsade svärden
bugade mitt hjärta inför
yttremantel gled sakta nedför
underklädnad böljade
doftande vindren
tvagad av
rosen


nattvind
här står jag


följt stigen uppför klippan har jag
månvarv har vandrat sedan du närde mina fötter


nattvind
sveper ansiktsljus
släpper ut det dolda


så vacker är din röst
tala de ord vilka aldrig talats
sjung de sånger vilka aldrig sjungits
rör vid de strängar vilka aldrig rörts
viska den stillhet vilken aldrig viskats
sänd de bud vilka aldrig sänts
öppna de stängda kärlen
så vacker är din röst
se jag klyver masken framför mitt ansikte
mina ögon kisar i
ljusuppfylld natt
i mina kupade händer brinner låga
jag lyfter händer
rödbröstad fågel flyga
darrande är
min stämma
själsnaknad


detta vet jag
kupar händerna runt
rädslan
står vid tjärnen
blickar in
vad
förtäljer du mig
vindar vänder
skiva


jag står högt upp på bergsplatån
månsilvret flödar
lyfter händer
drar ned
ljus
i sjön


sjö i stenars händer
vad
förtäljer du mig


skiva döljandesvart glider undan
cirklar
cirklar
rör sig
livets spiral
ur djupet av
allts hjärta hör jag orden


människa visa din sårbarhet
klyv masken framför ditt ansikte


tillskriv
till skriv mig orden
jag tar emot allt jag möter
allt det vilket jag
skall möta


människan har mist förmågan att andas vindstilla
vindar viskar sansa dig
lyssna


därav kastar hon så myckna taggar runt sig
det hon ej ser är taggarna
taggar sätter frön i jordemoders bröst


bröstet färgas
rött


rödbröstad fågel flyger


hon lyfter händer
helar såren
ur taggar växa rosor


mina händer är lyftade
ur dem flödar
källfall
brusande
hjärtsånger
stiger


lägg dig ned i vila
kurar ihop mig
i vitskimrande bädd
värme
höljer min dröm
vidrörande
nära
väcker
bergsvallmo vakar




nattvind
här står jag


följt stigen uppför klippan har jag
månvarv är vandrade
ser daning
du när mina
fötter




*


jag drömmer höstglödda vandringar


träd vajande vind


jag är lövet
bladet


solfingrar rör vid
mina linjer
avklädes




löv är min hand
rör vid ditt pannljus släckta


dina ögon strålar
vaknade






jag drömmer höstglödda vandringar




vi springer
löv gyllenguldsgula virvlar




vi faller i samma
lindar guldtäcke om








i höstglödande kokong
höres hjärta














jag drömmer höstglödda vandringar