och då jag befinner mig där
under täcket
jordtäcket
uppfylls jag av totalt lugn
i det lugna havet sköljer ansikten
sitter på sjön
på isen
omgiven av klättrande stenar
berg heter det
min själ andas smärta
djup
vad
är min tillvaro
vad gör jag här
jag skriver mycket
tar emot ord nätter och dagar
en del kallar dem högre visdomar
jag kallar dem intet, ger det givna, skrivna ej namn
människan tycker om att namnge så mycket
jag undrar
frågan är om det ej vore bättre att se livet leva
binder vi icke genom namnen
låser vi inte bilderna vilka är levande
vad är fördomar
det bundna ordet
den gjorda/tillverkade tankebilden
jag undrar
frågan är
om det ej vore bättre att
se livet leva
binder vi icke genom namnen
låser vi inte bilderna vilka är levande
se livet leva
leva livet
vara i kvalitativ närhet
lev livet lyssnande
och då jag befinner mig där
under täcket
jordtäcket
uppfylls jag av totalt lugn
i det lugna havet sköljer ansikten
sitter på sjön
på isen
omgiven av klättrande stenar
berg heter det
kan stenar växa
ja stenar kan växa
det kan jag följa
vinden är händer
sveper milt undan dunlätt snötäcke
isen är naknad
infrysta bubblor
pärlrader
pärlhalsband synes
ansikten möter mitt ansikte
så vackert möta ansikten
så vackra ansiktsmöten
sluter ögon och upplever
en kärleksfull hand röra vid mitt ansikte
solvinden är det
intet annat
ansikten möter mitt ansikte
fordom dansade de i dimslöjors lätta andning
skira steg
de steg upp ur markerna
drömmarker
vrider uret motsols
mormor
snön stiger upp snart
ur marken
kanske är det så sade mormodern
mormor snön smälte in i marken då måste den komma upp
visdomsrösten talar i barnets stämma
barnet och mormodern lyfter blicken
hand i hand är de
barnet finner en vattenpöl
en liten sjö mormor
med is
ser du
ja jag ser
så vacker är issjön
mormoderns ögon flyter in i himmelsvida
hör vemodsstämman
ser den ensamme
ser vingar där bortom bäcken
duvhöken stiger
allt högre
stjärnvindar andas
i nattstilla
marker gnistrar
barnet sover dröm
vi vandrade i dagen såg duvhöken flyga
i körsbärsdalen växa vitblommande moln
vita fjärilar
följa
solvind
röda
bär
bjudes
dagar sköljer
nätter andas
längtan är icke naiv
längtan är en brunn
brunnen är ett öga
en stjärna ser
tindrar
svart öga öppnas stjärnstrålande
tjärnen i skogen
ler
längtan är icke naiv
är hjärtats bön
bönen är förberedelse till meditation
meditationen är uppgå i
så vackert om längtan är naiv
naivitet
det är barnets steg
tillitssteg
kanske befinner jag mig inom mörkrets ram
men, vågar vi inte vara där
hur vet vi då
ljuset
människan tror mycket
tro är kanske okunskap
men vad är så okunskap
naiv
tillit
då tro stiger in i vetande vaknar livets tillit
och då jag befinner mig där
under täcket
jordtäcket
uppfylls jag av totalt lugn
i det lugna havet sköljer ansikten
sitter på sjön
på isen
omgiven av klättrande stenar
berg heter det
min själ andas smärta
djup
i skuggan lever en sjö
en issjö
barnet fann sjön
vi såg skönheten
isens pilar
blixtar
mitt bröst
brister
jag står med barndomsfötter
nakna i å
å vackra å lindar porlringar runt vrister
jag står med äldrefötter
varför vandrar min håg in i körsbärsdalen
in i mandeldalen
in i silverdalen
in i månsilverdalen
min kropp är fågelkropp
dalens kuplinjer är mina vingar
varför vandrar min håg in i alla dessa dalar
din håg vandrar in ty dessa är molnbäddar
i dalen fördjupas är
fördjupas det oskuldfulla
oskuldsfyllda
djupnas
tätnas
upplöses i visshets vetande
ser du bubblor stiga
och då jag befinner mig där
under täcket
jordtäcket
uppfylls jag av totalt lugn
i det lugna havet sköljer ansikten
sitter på sjön
på isen
omgiven av klättrande stenar
berg heter det
min själ andas smärta
djup
fordom vandrade jag med bara fötter
klingande silverbjällror ljöd i vindar
i gräsvyssja andades mitt bröst
glödande
hopp tändes i stjärnrader
släcktes var gång min hand sträcktes fram i leende
är det min öde ö
jag talar icke om öde
är det min öde ö
min ensliga ö
bland alla dessa stjärnfloder av människoliv
vara i enslig
en slig
en slinga
ense
en se
enseende
kanske är jag en sten
väx mossa över mig
spräng mig i tusende stjärnbitar
sprid mitt inreljus
tillåt mig
röra
vid
ansiktsljus
kanske är jag en sten
väx mossa över mig
låt mig blomma
i vårens sommarlöfte
skänka
vandraren
steg
vila
så får jag uppleva nära
ansiktsljus
kan stenar växa
ja stenar kan växa
det kan jag följa
vinden är händer
sveper milt undan dunlätt snötäcke
isen är naknad
infrysta bubblor
pärlrader
pärlhalsband synes
ansikten möter mitt ansikte
så vackert möta ansikten
så vackra ansiktsmöten
sluter ögon och upplever
en kärleksfull hand röra vid mitt ansikte
solvinden är det
intet annat
ansikten möter mitt ansikte
fordom dansade de i dimslöjors lätta andning
skira steg
de steg upp ur markerna
drömmarker
drömmar grävdes undan
skyfflades under mattan
fårade marker
fårade
fåror
strömfåror
jag ser mannen
han vandrar bak plogen
med remmar runt midja över axel
hästen drar
eller oxen
vad är vad och spelar det en roll
jag ser plogen strömma
jorden rinner i virvlar
en fåra är given
ser frön sås
ser sädesfälten
vaja
vind
ser plogen
hör fåglar resa
vida
kan stenar växa
kan liv växa
eller står livet inlåst
inlåst i samma fålla
har ett rep svingats
en lasso
en löplina med snara dragits åt
har kroppen kastats ned
tämjts
i vitögat uppspärrat sett elden
sett brännjärnet glödgas
upplevt smärtan av
brännjärnet
tystnat
står livet inlåst
kan stenar växa
kan liv växa
eller står livet inlåst i samma fålla
i en hand vilken håller fast i järnhårt grepp
är den köttsliga modern bilden av modern av moder
av varje kvinna i det familjeledet
är familjen släkt
släkten eller inavel
är allt detta benämningar helt utan relevans
är stenen liv eller är stenar fallna stjärnor
har jättar kastat dem ut
har stenar hemhörighet i stjärnor
är stenar sten eller stenar
eller stenar
stenarna
vem kastar den första stenen
kvinna står uppställd mot muren
muren är lagd av stenar
fyrkantiga
håret är tovigt
händerna är bundna
fastsurrade hårt
blod droppar
ur
fötterna är smutsiga
bara
sjunker i leran runt
hon står ej i å
hon står i lera
jord vorden lera av blod
klädnaden är säckväv
faller mer isär än håller samman
skyler ej den armas kropp
ögonen ser dem
den första stenen viner
alltfler
hon sjunker samman
lismögon flåsar
fradgan fnyser
egentligen deras inreånger
hon är ett med
jorden
jord vorden lera av blod
jag står med barndomsfötter
nakna i å
å vackra å lindar porlringar runt vrister
sluter ögon och upplever
en kärleksfull hand röra vid mitt ansikte
solvinden är det
vandrar med bara fötter
klingande silverbjällror ljuder i vindar
i gräsvyssja andas mitt bröst
glödande
är stenar liv eller är stenar fallna stjärnor
drömstenar
eller är det en affarax av en syntax
fråga mig ej vad affarax är; smaka ordet
är stenar liv eller är stenar fallna stjärnor
drömstenar
eller är det en affarax av en syntax
en önskan
en drömsvit
är stenar endast en tung massa
tung tyngd
vägandes tonvis
kan liv växa eller är livet stenens tunga tyngd vägandes ton
ja, livet är tung tyngd i bemärkelsen:
frånsäg dig icke dina steg
ditt själv
urkärnan
ja, livet är vägande ton
i bemärkelsen
balanserande ton
ton
vis
är det min öde ö
jag talar icke om öde
är det min öde ö
min ensliga ö
bland alla dessa stjärnfloder av människoliv
vara i enslig
en slig
en slinga
ense
en se
enseende
eller är det en fråga om passa in
inpassas
anpassas
var i din fålla
då säger jag; var i ditt fålljus
frånsäg dig ej
urkärnan
hon bar barnet i tre dygn
tre år
invigningen
om allt då cirklar runt allt i omloppsbanor
innebär detta då att vi hålls i rätt kurs samt att vi genom den magnetiska magnituden dras till rätt pol
riktning
ord vilka stiger fram är
kompatibel
kompatibla
parabel
parabla longituder
vägen ligger helt stilla
vägen ligger
böjd
känner väl igen linjerna och
grunnar över igenkänningsfaktorerna
vägen ligger böjd
min hand ligger böjd
suckar
gör jag ej
jag ber bäcken stiga
vägen är en å
en åder
en flod
min hand är en snidebåt
jag reser till molnland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar