tamburmajoren går i spetsen
stolt rakryggad
bakom marscherar
trumpeter
trummor
cymbaler
ja
visst
liknar detta
tempelsalarna
men
se
se alla dessa instrument
dessa är där
dånande
skrällande
vad du så benämner det med
benämner ljusupplevelsen med
eller utförandet
eller uppförandet
tamburmajoren vänder sig ej om
och slår ett instrument på fingrarna
om instrumentet kommer ur takten
eller tappar fattningen
instrumenten är av den enkla anledningen att
de hör till
instrumenten är likartade med elementen
är elementarer
ibland brusande
stormande
flammande
stegrande
skenande
tillstånden blir inte bättre av att slås på fingrarna
de ber om handräckning
handomfamning
dessa instrument ser helt klart och tydligt tamburmajoren
de vet och upplever stavens rörelser
de vet
ty deras hjärtan är öppnade
de tänker med hjärtat
lever med hjärtat
deras övertygelse är ej tro
det är vetande
negationer kan övermanna
det är så
låt dem göra så
låt dem göra det för en stund
men stanna ej i dem
negationerna är låt oss säga dekaler
påsydda dekaler eller märken
övermannar de dig, upprepa då:
allt är väl,
jag förstår ej allt
jag vet
allt är välgörandebefriande
*
så är livet skiktmåleri
då vi inser detta
ser vi
alla färgers verklighet
vet vi skiktmåleriet
vet vi detta;
färger har behov
de ber om torketid
be tänk tid
vad är betänketid
det är hjärtats bön
hur kan det vara detta - det kan så ty hjärtat är ej tid, hjärtat förtäljer den upplösta tiden.
till viss del kan detta gestaltas med
(timglasvägen)
handen omsluter timglaset
det brister
går i bitar
handen blöder ej
handen är kupad
är hjärtvinges
svar
sanden är i
så
slungas sanden högt
tusende gnistrande vita
i glasblad
seglar
glasbladen var en gång sand
de brann hjärtsol
brann i alleldarnas vandringar
så lindades de om det vita
kiselsanden
kornen
kisel är ljus
ljus
förenad med värme
är kärlek
människan
lindade glas
om kiselkornen
sade
detta är tid
de vände glaset efter behag
tidsanden log
icke grymt
icke elakt
i kärlek
ty tidsanden visste sandens väg
glasets väg
inväntade handen
i kärlek
den handen är människans bejakelseljus
det ljuset krossar allt gjorda
icke i straffdom
i kärlek
i
kärlek
i
kärlek
blommar sanden
ja
varför upplever du vördnadsvärme
djupfylld värme
var gång du ser himlar brinna
var gång du ser haven glöda
vad är folken
folken är allt liv
elementen
haven är
en stor del av livet
människan har
många hav inom sig
haven runt henne förtäljer henne
liv
i
*
ofta ser hon ej detta
de förbehållslösa mötena är icke tolkande
vi är i olika åldrar
kanske är du noll på ett plan
på ett annat plan är du miljoner
vi är
mångdimensionella
och
visst är det så
vi har positiva samt negativa mönster
dessa lever i atomen
(i dig)
du vackra snöstjärna
kristallren
gnistrande
ögon
du såg
hoppades
vad målar deras händer i sanden
mönster
mönster
vad målar vindarna med mjuka fingrar
smekande
vågor
havets vågor i sanden
de
vindfolken
ser dig stå
vändandes timglasets blödande sand
stannar invid
rör vid dina ögon
dunlätta
flyga
de
se
urtavlan
lösas
i skönstrålande
vyer
glasmidja öppnas
i dig
du vackra snöstjärna
kristallren
gnistrande
ögon
du såg
hoppades
*
visst är det så
vi har positiva samt negativa mönster
dessa lever i atomen
är
vi
delar av oss
den negativa polen är välkomnad, är en positiv station i sig, ty genom dessas möten sker energiväckande. du håller ett ägg i handen, smöret i pannan bubblar, visst är det vackert, smöret har hela ängen inom sig, gräs, blom, ko, djur ängder i sig. nåväl nu bubblar det, med en lätt knackning brister skalet
med en lätt knackning frågar du pannan; får jag komma in. ägget rinner in i cirkeln, en rinnande formlös massa. sakta stelnar ägget, vit omfamnar gul. ja, du kan välja huruvida du skall ha ägget vändstekt, men vad du än väljer så har ägget nu en form. du intager ägget och får diverse näringsämnen, ägget passerar genom din kropps kanaler och är åter löst ur form… så sker åter rörelsen ända till du åter står med ägget och knackar på pannan
och visst kan vi ha för hög eller för låg värme men det hör inte hit
stekpannan är en cirkel
eller en rund form
en fördjupning
dalen är en fördjupning
nedgångsdalen
den består kanske av sumpmarker
träsk
lera
gyttja
kvicksand
sjunkmaterial helt enkelt
och det kan vara ett av det svåraste att befinna sig dä’r
upplevelsen är ofta att väggarna runt om rasar över
men kan du andas lugnt
så ser du dalen
du ser att det vilket benämns negativt är lagt där
men det kan väl lika gärna vara det positiva, det positiva kan ju vara poppande majskorn. men även om det är det negativa är det inte så tokigt att vara där nere
kan du stå ut med detta så sker förunderliga ting.
exakt det vilket sker med smärta, med fel med negationer över huvud taget;
de
sträcker händer till och säger;
förlös
mig
befria mig
hur skall jag kunna detta;
se mig för den jag är
tag min hand
låt oss vandra
åter har en negation blivit en hjälpare.
så de har behov av varandra
detta för att atomen skall må bra
urkällan
urlivet
urtavlan
skapelsen
universum
cirkeln
alltet
och visst finns det mönster
positiva eller negativa
det sägs att de negativa skall brytas
är de då negativa
eller är de delar av liv
nej, det är inte så tydligt längre min upplevelse att mönster skall brytas
vad sker då vi bryter av en kvist
det är alltmer min upplevelse att vi skall se kvistens växande
kvistens förhållningssätt
acceptansen av årsloppens
verkan
av elementens verkan
av allts
gemensamverkan
det är ju så att skulle du ta din kropp med alla organ i händerna och knåda denna
då skulle den bli en massa, en kletig degmassa
så knådar du den
och breder ut den
nåväl kavlar den
så är den moder jords hud
nej – vi skall inte baka bullar idag
detta är verkligen en vacker målning
en jordmålning
i skikt
jag frågar dig
vilket
vilket är ditt största fängelse
du kan lägga händerna över ditt liv
neka hjärtats sång
du kan verkligen
hålla hårt
om
i förnekelse
men varför
se ditt vackra barn
i rosengården i hjärtgården
barnet ber dig
öppna dörrarna
jag fryser
över bröstkammaren har du revbensbågar
knäpp så upp dem
en efter en
de vackraste klanger skall du höra
så
är det
var höljeshänder i livet
var
Purpurfall
Hjärtat ett av de vackraste vattenfallen
*
(Sjööga )
andas stilla
rosende kristaller
rodnar
dimma stiger ur sjööga
då jag vänder mig är det detta jag saknar mest
vatten och dimma
vinden vilken
rör vid
kinden
elden
brinner i mig
trädfolken är runt mig
stjärnor
regnar
in
(det enda)
det enda min bön var
möte
djup
möte
ljus vävas samman med värme
hur jag än söker
se
se
måste
jag ha
förtroende till
detta är
mitt högre inres vilja
i samrådan
med
är
*
(så var det)
vilken var pilen vilken genomborrade mitt bröstvärn
en gifttagg sipprande
jag måste nog
be henne
skogsfolken
frifolken
dra taggen ur
det jag såg var en fågel
vilken med lätt fjäder
skrev himmelsblom
dunlätt kupade
hand
runt mitt bröst
kysste ögonen
blinda
det jag såg var en fågel
vilken med lätt fjäder
skrev
så var det
en
pil
*
(jag har hört det tysta gråta)
hört
snön
sjunga
havens vemod
stelnad
yta
ur djupen
stiga
rosenvingar
blad
skrivna
oskrivna
gnisterljus
skimrar
vita
blixtrande
jag har klätt mig
naknad
står jag härvarande
min stam är skimrande vit
mina fötter rinner
min krona gnistrar pärlljus
vänder mitt ansikte till
jag upplever snö
vattna
mitt brustna
blickar in i skogarnas friljus
viskar
strö rosenblad på min vita bädd
jag har hört snö
sjunga
tysta
isen
ylar
med brusten stämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar