låt oss

– låt oss nu se tillsammans,

Svartberget är framför
Ofta är det så att den mänskliga delen dras in i de gängse normerna vilka är gängsetänkandet, det vilket ni matas med från tidiga barnsben för att inte hamna utanför referensramarna. De vilka skall vara referenser vill inte ha ett överasrbete i att förstå, det är bättre med en likvärdig, likutslätad massa.
Vilka är då referenserna, ja- det är i denna bild medmänniskorna.
Då allt är en grå massa blir skiftningarna endast aningsbara, men inte så att de är påträngande,
Därför kan maskerna förbise och till slut gapar de flesta hålor tomma.
Nu är det så att alla hålor inte gapar tomma- Vi vill bara väcka lite väckande anstöt, ruska om litegrann i era sovande drömmar.
Ser ni livet är mångdimensionellt – det är verkligen att gå in och ut genom dörrar, det är bara det att dessa dörrar inte finns,

Sätter mig helt stilla vid foten
lyssnar till vindarnas susande rening,
exakt detta är det du här skriver, då ni ”sätter” er ned upptäcker ni plötsligt att en slöja viker undan, ni känner igen säger ni, eller ni anar, anar allt det där vilka många föredrar att säga att det inte är allom givet att se. Det är allom givet att se det så kallade fördolda, det är bara att säga jag vill – inte likt det trotsiga växande barnet – utan så som du brukar säga; stampa ned viljefoten i marken eller varför inte: ”köra” ned bopålarna i marken.
känner gräshavet
svepa runt,
lyfter tungklädnaden,
skänker slöjljus,
i den stunden infinner sig låt oss säga ett slags själsligt lugn, det är bilden av Buddha under trädet. Plötsligt är inte gräset, livet ett utanförskap och därigenom lyfts tungklädnaden av vilken är gängsetänkandet.
sluter ögonen,
känner halvmånarnas förening
fransarnas kyss,
De yttre ögonen sluts, det är två halvmånar och det är återföreningen eller föreningen, Isismysteriet. Kroppen var delad i tolv delar, utspridda, kringspridda i världens alla hörn.
Inkapslade eller inneslutna i kistor, balsamerade med olika – oliktänkande örter.
Stenen ler värme,
bäckar
vaknar
porlar
strömmande
strömmande sånger,
ja – de var inneslutna, i hjärtat, hjärtat iklädde sig stenskepnaden för att överleva, det är orden om de svarta taggarna: Det lilla barnet, det ännu jordiskt ofödda barnet kan icke skydda sig emot detta emot denna kärlekslöshet vilken döljs av ännu mera kärlekslösa handlingar.
Detta barn väver taggar inom sig runt hjärtat, barnet söker skydda, bygga staket runt hjärtat.
Dessa taggar blir fler och fler och så en dag står barnet i vuxenvärlden.
I de flesta fall vändes dessa taggar utåt, du sökte göra det en gång, men det stämmer icke med ditt väsen. Du har i alla tider/under denna vandring sett din smärta, du vet dess djup och grund och vi har sökt visa dig den från alla vinklar. Du har förlåtit dig själv gång på gång genom oss. Men du skall inte förlåta dessa ogärningsmän, det är inte du vilken har tillåtit dem att göra dig illa. Det är ditt sanna väsens oändliga eviga kärlekskraft.
Det vi med alla medel nu söker göra är att lyfta bort denna upplevelse av smuts som du bär.
Du är inte smutsad och kan aldrig bli det ty du viker aldrig bort från våra ord. Märker du då inte att du tusen och åter tusen gånger plötsligt har sagt läkande ord till din omgivning.
Just nu skall du ”bara” andas lugnt och stilla, allt dras nu samman, rinner in i den mynning du såg, rinner in, alla väsentligheter de sanna meningarnas linjer är det vilka strömmar in, du skall snart se blomman öppnas,
Hennes hjärtas bröst skall öppnas,
Hon lyfter varsamt ur dina svarttaggar nu.
ja, denna bild är din personliga bild, den kan lika gärna som allt det vi talar runt, lyftas över till helheten.
Det är så att hjärtat är tvingat att höljas i stenens skepnad hos de öppnade, de vilka var bejakande redan innan de vandrade in i denna livssfär, detta hjärta är icke illagörande, vi har berättat att det finns många hjärtan, även dessa lever i en mångdimensionalitet.
Runt dessa hjärtan sätts alltså taggarna.
Modern lyfter nu varsamt ur dessa taggar, en efter en. Det måste vara andning emellan varje tagg, ty smärtan är fruktansvärd. Skulle alla taggar ryckas upp samtidigt skulle livet förblöda.
Modern lyfter dem en efter en ur sitt hjärta med hjälp av edra helande händer, därmed sker en allomfattande befrielse.
I varje hjärta sker det vilket du så ofta skriver; det finns inte en sol det finns tusen och tusen.
avlägset höres vemodsskriet
inte vemod,
vingarna svävar
söker svar,
åter är det Örnen vilken svävar, samtidigt lyfts taggarna ur Hennes bröst, samtidigt andas flödar kärleken mellan öster och väster, rättare sagt väster och öster. I och för sig är det ett evigt kretslopp, Vi väljer dock väster först med aveende till att väster betecknar aftonen.
De fyra evangelierna, de mest kända talar här åter i denna bild, taggarna lyfts ur och stenen öppnas, många evangelier är det vilka strömmar ”ur” det öppnade hjärtat eller stenen.
Det är den allomfattande förverkligade, synliggjorda kärlekens bud.
hör dem närmre
känner dem omsluta,
Örnen känner den svarande själ och lyfter den uppför det svarta berget.
Står högst upp på berget,
känner vindarna dansa,
Penseln vandrar över ytan,
slöja över slöja,
då jordtyngden, tungklädnaden har lyfts av är blicken klar och stilla, frid infinner sig, det går åter att andas och då är livet medskapande, ytan upphör att vara och samtliga slöjor förenas in i den stora drömväven, de kringspridda står i ring.
Drömmer liv,
Vaknar
Dansar
virvlar runt
elden
Gnistorna bär mig in i gryning.
Dessa ord talar en mycket vacker bild, den eviga elden skänker ljus och värme; ja, en gång levde människorna utan elden, de gavs glödande kol och lärdes eldens liv, så är det åter.

Svartberg… Så ser jag det svarta, konturerna och inser att i det svarta finns alla möjligheter, livet kan gömmas i det eller livet kan välja att öppna upp så mycket livet orkar.
Beslöjat ansikte väljer att lyfta slöjan inför det ansikte vilket får möta.
Den sista strofen är mycket viktig, ty det är vad hjärtat nu vet, då taggarna tas ut. Hjärtat har undervisats i att urskilja.

Att blicka in i natten,
Se stjärnornas silver är skönhet,
Var skönhet,
Dessa raka linjer,
Allt bländverk är borttaget,
Sannhet
Utan tvivel.
Stjärnstrålar raka runt en rund kropp halvmånars förening,
Stjärnstrålar
Energier
I nord i syd möter varandra
Energi”gator”
Inte på måfå eller av en slump, lyfter blicken och ser, vet att spegelbilden är mångdubblad, dimensionerna är oändliga upplösta.
Vet att alla väsens strålar förs samman ut ur behov – livsbehov – nu(detta missbrukade ord) av helandets grund till helande.
Vet inte varför… men dessa ord lämnar mig ej: i paritet med varandra.
Dessa ord är mycket klara och talar i förklaringens ord.
Du har också sett det vackra:
Mitt liv är inte min ägodel, jag har givits redskap att leva det och därigenom vårda det.
Mitt liv är en gåva, en skatt.
Skattens pärlor är jag given redskap att dela med mig av.
Det
Kan endast ske då en hand öppnas och vill ta emot.
…
I stort berör allt detta det du talade med din syster om under gårdagen, låt oss dock skriva;
Du skrev om nord och syd, om östan och västan i en dikt, den flög in i dig likt en vacker hjärttrumma, dov och fylld, av andra kan den läsas som sorg, den är inte det.

Kom nordanvindar förbränn mitt bultande hjärta
Slit det ur bröstet mitt
Snövindar
Kyl mina kinders hetta
Slut mina ögons kristallers ljus

Lyft mina steg in i västanvindarnas afton
Förbränn mig i solens rödaste guld
Vågor svep över mig in mig i havets andning
Vagga mig
Vagga mig in i sömnens sanna ro

Stormar
Stormande ögon se se min själs längtan
Vågor virvla mig runt över tidernas kval
Öppna händerna
Kasta mig upp genom strömmarnas krusande vågsvall
In i östanhamnens purpurgärning

Låt mig för en stund andas
Oh vindvingar lyft mitt hjärta
Lyft mina ögons ljus
Bär dem bär dem in i sunnans famn
Smek mina kinder åter till liv
Smek min hud varm och blossande röd
Svep mig in i blåskimrande siden
Väck mig
Väck mig
Aldrig
Mer.

-samtalet,
Du talade om att förfasa sig. Du säger att Vi inte talar till dig – det gör Vi då du talar med eller till någon. Det gör Vi då du skriver till någon eller genom dikterna.
Det är så att det går att se till alla fasor, bakåt och nu. Det går att jämföra och väga.
Det är bra i sig, det är dock så att då ett jämförande eller ett vägande skall ske, måste skalet tas av, eller ytan måste lösas upp.
Det är att blicka in i horisonten och se skimmerljuset – i detta ljus lever framtiden, men ser du i detta skimmer är även dåtiden.
Ja, det går att förfasa sig över bakåt, det gör tagarna, de stapplande. Det är inget negativt eller märkvärdigt med detta, det är dock farligt ty ur allt detta stiger krigsherrarna och maktbegären. De använder sig av fasans ögon vilka är rädslans ögon.
De vilka icke förfasar sig beskylls för att sätta skygglappar på eller det ena med det andra, mest sägs det att de inte innehar en verklighetsförankring.
De har en enorm verklighetsförankring och de är helt upptagna i , helt upptagna med helandet.
Dessa vet att den nya Solen är och nu stabiliseras.
Dess Solkrets,
De tolv står närmast med sina tolv i diadem/halvmånar – halvmåneformer/bågar runt.
Sett från ovan skapas det en oändlig Lotusblomma av kärlekskraft.
Händer ligger slutna

runt sternum

följer
stilla andvågor

thorax lyfts stilla upp och ned

knoppande liv

natt och dag
doftande violer

händer i kramp
håller hårt emot

knoppande liv

arm
sträcks ut

hon känner värme

hand under
sida

färgas röd i blådröm

stegen ännu höljda
vill stiga in

mörker
släpper
…
När en yta är fylld med liv, hur beskriver du det?
Du beskriver det med rörelse.
Du skrev om de höga bergens rena luft. Denna luft är en yta, jämförbar med den vattenvägg Vi talat med dig om långt tidigare.
Ser du denna vägg framför dig är den en sidenslöja, en vitslöja.
I varje vävrum/fyrkant/ruta finns en diamant, det seende ögat.
Så med andra ord är denna luft ständig rörelse, ett egentligt ord finns inte. Kanske skir, skimrande, flimrande för att beteckna dess eteriska väsen, älvväsendet.
Ljusandningen är denna ”tunna” luft och den är alla svarta kols lyftade regnbågsljus

– vi har talat mycket runt detta att se framåtbarnet och bakombarnet,
Vi har lyft fram det då och då och du ser inom dig bilden.
Det är verkligen att likt Buddha sätta sig ned och ta emot. Bilden att sätta sig ned är ju att närma sig livet, att inte sträcka sig efter det ni så gärna vill påstå är ouppnåeligt, han visste liksom alla ljusgestalter att inget är ouppnåeligt, det enda lilla vilket behövs är att bli ett med alltet.
Du ser den strålande pärlan, vilken egentligen är detta som du säger urvattnade ord: nu.
Nuet är en strålande pärla ty det är hjärtats punkt, det du ser är hur stenen släpps ned och ringarna bildas, det är två ringar vilka hela tiden strömmar, förenklat är att säga att detta är en åtta, det är verkligen hela den visdomsfyllda kunskapen i livets spiraler, i alla energiformer, i alla så kallade labyrinter.
Två kroppar samspelar, två ”livsformer” samspelar, det kan endast ske då det finns en sammanbindande punkt.
Denna punkt heter kärlek.
Kärlek kan endast existera då livet är i paritet med varandra.
Vad är detta, en matematisk formel – kanske.
Spelar det nån roll, det är ett vackert ord att leva med.
Se nu ringarna, de blir fler och fler och vad är det de gör? de vandrar från och till hjärtat med information, det strömmar liv; sann livserfarenhet, vilket är det oförställda ansiktets liv.
Det är det vita livets liv och först då; kan sann kärlek leva och uppstå.
Ty genom att stå inuti sitt hjärta är livet befriat från gjorda, uppdiktad poesi, livet är då rent.
Och där sker det du skrev:
Låt oss säga att jag ser framåt därigenom ser jag var,
stundtals då den ”mänskliga” tanken/den vi lärt oss, hur man ska tänka, som talar om hur vi skall tänka hamnar jag in i mantänkandet… man i bemärkelsen allmännbegrepp… man ska, man vill, man gör o.s.v. ja då hamnar jag i svartgölen.
Sade igår detta urvattnade ord nu… genom detta ord flys ofta konsekvensen av den egna handlingen och ansvaret för livet, det egna och därigenom ansvaret för alltet; ”vad du gör mot de minsta gör du i allt.”
Ja, låt oss säga att jag ser framåt därigenom ser jag var, stundtals andas friden av detta.
Det är DÅ vi träder in i nuet, det är fridsro, det är att inte förfasa sig. Det är att se verklighetsströmmen i stora perspektiv, sfärernas musik, det är att se förvillelsen och genomskåda den.

Det är att stiga upp ur svartgölen – ett mycket betecknande och vackert ord, dikten fridslängtan beskriver detta skeende vackert.
fridslängtan
den omkullvickade lyktan
rullar fram och åter
glaset är ännu helt

dimmigt
lågan flämtar svagt

hon lyfter den
hon är gammal
ur tiden

vandrar i stormvindarna

håller den ornamenterade rönnstaven i vänster hand
hör den tala
lyktans ring håller hån i den högra

hon stannar

marken omsluter staven
bladen vecklas ut

läses i månsilverljuset
hon kupar händerna runt lyktan

immiga glas skallrar lågan är svagare

hon sluter lyktan in i sin mantel
vidare under huden

känner lyktans svaga andetag nästan glömda

sluter sitt hjärta runt

ser smärtans bakgrundssken
känner sorgen bränna smärtans sårkanter rena

sakta helas såret

hon sitter med lyktan
ser de röda bären mogna, fåglarna lyfter dem ett efter ett

hon ser dem vandra in i livet med frid

tar staven och vandrar vidare
doften av ambra omger dem