Bliv i mig – Bliv i ditt själv.

I lång florstunn vit klädnad
med bara stegdrömmande fötter

Det en gång långa böljande håret är utslaget för vinden

En vit lilja i handen med den långa stjälken släpandes efter

Lade hon den långa djupt böljande manteln över axlarna
Indigoljuset bar den inom sina flikar

Kapuschongen lade hon över huvuddrömmarnas töckensvar
Fäste den samman med det ornamenterade sigillet

Stegen bar henne till skogens älskade händer
Till skogstjärnens ansikte
Där föll hon på knä

Lade liljan i dess händer
Tyst viskade hon
Låt mig se

Sakta, mycket sakta började ytan röra sig
Sakta började den virvla runt
Virvelcirkeln reser sig
Bjuder henne in

Hon öppnar indigomantelns ornamenterade sigill
Stiger in i skogstjärnens famn
Känner ingen rädsla
Ändå skriker hennes själ
Lyfter handen över ytan i virvlarnas krets
Ingen ser
Hon sjunker
Sjunker
Djupt ned
Dör.
- låt oss se till detta stycke,

”I lång florstunn vit klädnad, med bara stegdrömmande fötter”
Denna själ är inte längre rädd att visa det sanna inre, sitt inre väsens ljus, stegen är befriade de bär inga ihopknytna skor, de är smygande, kännande, lyssnande och de följer drömmens visande händer.

”Det en gång långa böljande håret är utslaget för vinden”
Håret är linjer, beroende av vilket ljus som belyser det så är det svarande ljuslinjer vilka dricker himmelsljuset, denna själ har inte långt böljande hår, den unga kvinnans hår, ljuset har vandrat inom henne. Hon har icke heller behov av att knyta håret samman, hon är befriad ifrån drifternas töcken och begär, håret ljuslinjerna följer andeandningen ljusbefriande verkan vilket innebär att vid varje andetag frisläpps ljus inom och utom – det är lättare att beskriva det så- med inom och utom.

”En vit lilja i handen med den långa stjälken släpandes efter”
Hon bär den vita liljan icke därför att hon är jungfru, hon är renad befriad och det jordiska/stjälken släpar efter stegen, de jordiska måstena vill icke släppa denna själ, söker kvarhålla henne. Hon är befriad men ”vågar” inte ta steget fullt ut.

”Lade hon den långa djupt böljande manteln över axlarna Indigoljuset bar den inom sina flikar”
Hon lägger nattens mantel över axlarna, här är det sorgens mantel, ty hon sörjer, sörjer över att hindras göra det rätta, hon vet det rätta och ser varför det icke sker, hon sörjer icke sitt eget vara, hon sörjer konsekvenserna av att det menade icke fullföljs. Icke konsekvensen för det egna livet, hon sörjer sveket gentemot den andliga världen och därmed till helhetens smärta.
Denna själ följde meningen, de ord vilka talades andra var det vilka flydde i rädslosvek. Denna själ sörjer sveket emot oss, hon vet att det även är ett svek emot sitt själv men i denna själs värld är detta ovidkommande.

”Kapuschongen lade hon över huvuddrömmarnas töckensvar Fäste den samman med det ornamenterade sigillet”
Manteln bär inom sig indigoljuset vilket uppkommer då det vita och det svarta mötas. Vi kan också säga att det här uppkommer eftersom hennes händer strålar silver, de bär längtan till rening, hon önskar tvaga sina händer, befria dem ifrån sorgens bud nu då hon är renad, hon bär viljan att befria sin hjärtgärning ifrån de ännu blödande såren

”Stegen bar henne till skogens älskade händer Till skogstjärnens ansikte”
I den tusenåriga skogen finns svaren och skogstjärnen är livets stora spegel. Denna bär gudomens ögon inom sig och den sköljs vid varje blinkning med källans klara vatten.
”Där föll hon på knä Lade liljan i dess händer Tyst viskade hon Låt mig se”
Denna själ är mycket trött ty hon har sörjt länge och hon lägger sin viljeönskan i tjärnens famn, hon ber om tillgift att se – se, vad det än månde vara. Hon vet att hon måste se tydligt, klart för att förstå dessa svarta stråk vilka svallar över henne.
”Sakta, mycket sakta började ytan röra sig, Sakta började den virvla runt, Virvelcirkeln reser sig, Bjuder henne in”
Ytan rör sig sakta exakt i den rytm och takt denna själ orkar, den ökar hastigheten och reser sig, ögat öppnas eller porten öppnas, hon bjuds in för att vandra och för att se.
Hon leds bort och in i sitt själv, är i dvala i det tillstånd vilket är mesmerismens väsen.
”Hon öppnade indigomantelns ornamenterade sigill, Steg in i skogstjärnens famn”
Av sig själv, ur sitt självs vilja öppnar hon sigillet och avkläder sig sorgens mantel och stiger in, påbörjar vandringen, hon gör ett medvetet val,
”Kände ingen rädsla, Ändå skriker hennes själ”
I ett medvetet val finns ingen rädsla det är en påtaglig varm kyla, en vishet där önskan övergår till viljegärning, detta är att liknas vid att födas.
Lyfter handen över ytan i virvlarnas krets Ingen ser Hon sjunker. Sjunker Djupt ned Dör.
Hon lyfter handen över ytan för att be om hjälp, se mig. Det är dock så att i dessa stunder är själen helt hänvisade till sig själv inte sig själv utan till sitt själv. Detta är att uppgå i, det är att inom citationstecken sjunka djupt in i. Det är att dö för att vakna.

Nu ser vi vidare.
Själen är nu under skogstjärnens yta, i skogstjärnens öga.
Är i stormens öga, ty detta är upplevelsen
Ser du nu musslan med pärlan inom sig, kan du likna detta vid själens nu pågående vandring.
Den förs genom ögat ut i det stora havet, stöter emot eller möter det ena efter det andra, klippor och språng, allt är mörkt och stormvirvlar, du möter ansikten och händelser det är en enorm fart, snabbare än ljusets hastighet.
Detta pågår tills skalet är rent, ja – avskalat eller bär möjligheten att öppnas.
Vid det skedet synes pelarljusen dansa genom havets yta. Händer sträcks ned och lyfter musslan upp, lyfter pärlan in i livet.
Nu är själen renad.
Befriad från sorgen,
Befriad från jämförelse av förmågor,
Befriad ifrån allt det den varit tyngd av.
Dotter, du vet att denna väg inte fortsättningsvis är tyngdbefriad, tyngden är dock av ett annat slag. Vad är det du brukar säga, det gör ont att födas. Det gör ont att föda, den smärtan går inte att jämföra med annan smärta ty den smärtan är befogad.
Så är det med denna tyngd.
Den heter Jag ÄR.
Bliv i mig – Bliv i ditt själv.