ett upplöst faktum

Det är ett omvälvande livsskede vi befinner oss i.
Många vill sätta datum för manifestationer. Det går inte att sätta datum för dagar då vi bör andas mer ljus och värme än annars, denna rörelse måste alltid leva starkt inom oss. Varje vår rörelse bör vara i det naturliga medvetna medvetandet om att änglavärlden; den gudomliga världen icke ligger utanför utan inom oss. Vi är lemmar av den gudomliga kärleken. Lever vi med den bilden; att Vi bär det gudomliga inom oss blir våra rörelser vackra.
Dessa rörelser är att leva med de skiraste slöjor runt kroppen. Den vilken övat slöjdans vet vad som sker då rörelsen icke följer leder slöjan. Rörelsen trasslas in och livet faller pladask till golvet.
Den nya Solens liv är redan här, det nya livet föds i det eteriska. Modern lyfter upp pärlan, Solen i allas hjärtan.

Modern ”drar” sakta ut taggarna ur sitt hjärta och därmed ur varje levande väsens hjärta.
Det går icke att slita ut dessa taggar, om så sker förblöder det menade livet.
Så mycken smärta har sipprat in i hennes kropp och därmed inom varje levande väsen.
Var och en bör vara medhjälpare i denna helande process, medhjälpare i bemärkelsen av att icke göda smärtkroppen utan förlösa den genom kärlek.
Kärleken är icke av sig själv den strömmar ur självet/sitt själv ur hjärtat och den vaknar ren då ljus och värme harmoniskt omfamnar varandra.
Detta är bilden av silverögat.
Grådis andning

månstenar
berlocker

Silverögat öppnas

Fågeln flyger in

hämtar

sveper

Gyllenslöjor in i dalen

Ovanför huvudet,
Ovanför min bädd står en av ”mina” vackraste Buddhafigurer.
Den är kommen ur onyxens hand.
Den står i ett brunt skåp med dörrarna öppna.
Om träslaget var äkta skulle det vara valnöt,
Bilden talar i sitt själv,
På det nedersta trappsteget/hyllan sitter Tankens Buddha,
lyftandes de tunga tankarna, omvandlaren av tungtanke till ljustanke.
Ovanför honom på nästa trappsteg
Ovanför min bädd står en av ”mina” vackraste Buddhafigurer.
Den är kommen ur onyxens hand.
Onyxen skimrar ljust grön ändock vit,
Fötterna står på en stod av brunt, denna Buddha andas kärlek,
På nästa trappsteg skimrar en vit bergskristall,
Alla dessa trappsteg leder till det övre planet där står ett snidat ägg av trä.
Snidat är det, av trädet givet, det vet skogens och källans liv.
Händer har slipat äggets yta mjuk och len.

Tiden har för mig blivit ett upplöst faktum. Något vilket jag tvingas att befinna mig i. Jag ser ljuset, den vita snön, de kala grenarna, droppen, ljusstrålen vilken vandrar inom droppen, vet att detta är tiden.
Den är inte uppdelad i det vi mäter tiden i, tiden är en evig andningsrörelse.
Det är i den friden kaos upphör och samtidigt inlemmas livet i kaos av den anledningen att livet i detta befinner sig i två världar av vilka endast en är sann och det är den värld, den helhet där tiden är upplöst.
Det är så att med hjärtat förstår jag varför allt inte sker inom mänsklig stipulerad tid, med mitt huvud, det klara förståndet kan jag inte inse varför allt inte sker inom rimlig stipulerad tid.
Jag skrev med det rena klara förståndet; med detta förstånd kan jag också se varför, logiskt se. Det är med det jämförande förståndet jag inte ser.
Blicken famnas av kristallkronan ovanför köksbordet, den badar i solljus. För ett andetag ser jag den vara utanför mig, så med ens ser jag att inga gränser finns, det är ett seende vilket ligger utanför ögat, det är en upplevelse vilken ligger utanför upplevandet. Jag kan känna att det tillståndet är det de beskriver vara orgasm.
Det är en genomgripande skönhetskänsla samtidigt upphör den egna existensen och vandrar in i ett medvetande där existensen blir en högre existens, en sfärisk sång.
Med denna bild är det inte förunderligt att sökandet efter orgasmen i det råa sexet blir en drog, så som de flesta vackra behov, hjärtats, livets sanna behov av människans inre längtan omvandlas till den lägre driften vilken inte är behovet.
Hjärtats behov är den rena vackra romantiken, det är molndansen, det är inte en gjord dröm det är att med klar insikt se och uppleva att drömmen, den vita drömmen stiger upp ur det svarta,
Den fanns alltid där, ty den är evigt skapande, den fanns där, först genom det egna viljandet öppnas dörren till;
Tiden har för mig blivit ett upplöst faktum. Något vilket jag tvingas att befinna mig i. Jag ser ljuset, den vita snön, de kala grenarna, droppen, ljusstrålen vilken vandrar inom droppen, vet att detta är tiden.
Den är inte uppdelad i det vi mäter tiden i, tiden är en evig andningsrörelse.

Vaknade i gryningen med - sätt dig inte emot trädet och bli allt - lägg dig på marken och bli alltet.
det är exakt det detta är, då jag sitter under trädet gör jag ännu en viss åtskillnad, bygger en icke synlig vägg, ett avstånd och det är den icke fyllda insikten eller kanske tvekan inför att inse helhetens innebörd. Bilden är ännu trädet, människan, marken och det omgivande.
Det är ännu den meditativa tanken eller den meditativa upplevelsen av detta skeende.
Till viss del kan detta liknas vid att vara stenen och veta och även göra, detta med att sträcka ut ljustråden. Då är livet ännu mer förbundet med delen än med helheten.

Lägg dig på marken och bli alltet är att bli platt med, utslätad, bli jorden och allt, hela kretsloppet.
Det är den meditativa rörelsen; uppgåendet i.
Se trappan –
Bönen, förberedelsen –
meditationen, viljan till –
meditationsmedveten rörelse, uppgåendet i.
Naturligtvis har meditationen mångfaldiga steg eller ringar på vattnet.

Detta är att göra en lång viljeövning i kärlek mycket komprimerad.