22 februari 2009

Vandrade i en mörk skog, inte mörk i negativ bemärkelse. Det var en tät skog med doftande granar.
Jag sökte och plötsligt var det händer vilka lyfte markens mantel
Under dem fanns kantareller,
En av dem strålade klarare än de övriga.
Rösten hördes: det är där, du måste lyfta täcket.

– Varför åker barnen kälke.
Är det ”bara” för leken.
Så kan det se ut, det är dock så, vilket du alltid sagt; barnen leker inte för lekandets skull, de leker den allvarsamma leken. De efterhärmar i direkthärmning då den vuxne är i det den gör.
Den vuxne visar stegen.
Visst var det är det en underbar bild att se.
Barnen kämpar sig uppför backen med rosiga kinder.
Kämpar.
Så når de toppen av berget och åker ned i en hisnande pirrande fartupplevelse.
Att möta hinder på vägen är ofta att ta sig uppför berget. Då hindren är genomskådade är det att fyllas av pirrande livsglädje; jag klarade det är själsstämningen.
Det är mycket välgörande för barnen att leva i den stämningen.
Den stämningen ger dem stämningsljus i livets vandring.
Spåren gropar
Skimrande gråmantelljus lades över nejden
Stegen bar
In i ängens famn
Snökjolarnas böljande hav
var mjukt
mjukföljsamt
spår fanns
hålrum
svarta hål
Kröp in i ett av hålen
Kände anade djurets liv
Spåret var fyllt med rådjursliv
Upplevde hålet
Kände höljet lindan
Kände den kvävande handen
Varje spår, ett hålrum, fann att spåren var djupare än jag anat.
Levde med vad det är att kvarstå, stå i givakt för dessa spår, kände barnet inom modern. Hur barnet vänder och vrider sig, buffar och vill ut, befriar sig. Såg så hur barnet vänder sig med huvudet nedåt.
Nedåt.
Så är det,
Människan kan stampa och trampa göra fotavtryck, huvudet förblir en egendomlig värld i världen, egentänkande, sig självgående.
Vänder vi oss,
Vänder fötterna uppåt och ”vandrar” med huvudet. Ja, jag vet det är en teknisk omöjlighet – är det så – en omöjlighet att gå med huvudet.
Det kanske går att vagga fram.
Det är inte det bilden visar.
Bilden visar att huvudet vidrör marken och berörs av marken, fötterna är kronan och stegen leds av sfärernas sånger.

– Spåren och groparna är där. Spåren visar stegen visar livsbäraren.
Spåren är ett avtryck, en positiv stämpel, ett sigill. Genom att beskåda, begrundande beskåda öppnas spårhänderna, de doftar bäraren in i sinnessfären, de uppfyller organismen eller organvandraren.
Dotter, du vandrar med den lille vid din hand, han talar med ljusögon om kaninen, genast söker dina ögon efter spår, du finner dessa spår och visar honom skuttstegen.
Ni vandrar vidare och du ser rådjursspår och kattspår, du ser många spår.
Låt oss stanna vid rådjursspåren, dessa är djupa.
De är bilden av det spår vilket vandringsstaven bildar i snön. En grop.
En gropgömma, den gömmer inte, den är en handskål och den kan öppnas närhelst du andar liv in i den.
Låt oss se ordbilden du målade,

Skimrande gråmantelljus lades över nejden:
Vi har talat runt gråzonen och din upplevelse är att grått inte är grått och så är det då viljan att se lever, det grå blir då en vilozon, ögat kan vila i detta ljus, det är ett slags mellanandning vilken kan liknas vid att hålla andan vilket egentligen inte är att hålla andan, det är mera mellanrummet mellan andningspulserna.

Stegen bar in i ängens famn
Genom att vara i den totala helhetsströmmen bärs stegen dit stegen skall vandra.
Dessa steg bärs in i ängens famn, det är inte att vandra på ängen, det är att vandra med ängen och därigenom är stegen inne i ängen.
Stegen är rörelse och ängen vandrar.
Synen, den yttre synen förvillar själen genom tankens minnesbank, inget liv är stillastående all skönhet är rörelse.
Denna förvillelse gör att stegen förlorar fotfästet, snubblar.
De gamla folken visste detta, de kvarstod aldrig med stegen. De vandrade till boplatserna, eller det du hör bopålarna eller totempelarna.
Kokgroparna väntade dem för att de skulle kunna tillreda sin mat däri.
De ställde grytan i kokgropen/eldningens dans och fick/tog därvidlag till sig den näring stegen hade behov av.
Eldringen var innesluten av stenhänderna, stenarna kallnade aldrig, de var där bevarande livets grundstenar

Snökjolarnas böljande hav var mjukt mjukföljsamt
Vid den första anblicken av snövidderna kan dessa upplevas vara hårda och greppande om, det är inget märkligt med detta ty det är åter tanken vilken berättar ur minnesbanken.
Dessa snövidder bländar ögat, ljuset är så starkt att ögat kisar, till viss del ryggar människovardandet bakåt. Det inser med fylld styrka vad ljusets verklighet är. Det är icke så att ögat bländas förföriskt, det är så att samtliga konturer suddas ut, tanken söker i förtvivlan att hitta motsvarig information. Det går inte utan att anden tar den i handen och andas ljus däri. Då ser tanken alla färgprismor, samtliga färgskalor,
ögat öppnas av denna mildhets skapande hand och nu uppdagas det för själen att dessa kjolar är böljande ljushav. De är den optimala speglingen av stjärnornas sannhets liv. Stjärnljusen är det vilka bäddar in hennes hud, klär henne till brud,
Det är icke annorlunda med alla levande väsens kroppar.
Av mening undviker Vi ordet något, egentligen skulle det stå inget levande väsens kropp, det är dock så lätt att tanken förvillar den mening Vi vill lyfta fram.

spår fanns, hålrum, svarta hål
Bruden bär en lång vit böljande klädnad, vävd av stjärnors ljus av kristallers sånger. Vävnaden är broderad med pärlor.
Varje pärla är en bönepärla om, till liv.
Varje pärla bär meningen till liv,
Livssångernas skönhet,
Dessa pärlor broderas i konstfulla mönster,
Regn fallande regn,
Snö dalande snö,
Spindelmor väver drömmar,
Varje pärla har ett svart hål, en mörk grop, det synes inget egentligt utlopp. Själen vet djupt inne att det är där. Fattar fingrarna runt silvernålen, medverkar i konstsömnaden.

Kröp in i ett av hålen, kände anade djurets liv, spåret var fyllt med rådjursliv
Djurets liv är astralitetens liv, det är att känna flocken, tillhörigheten. Det är även att i djupet kännande tänka med världstanken. Det är att instiga i andens ljus. Detta föranleder åter en skyggande rörelse, och detta är Rådjurets bild. Se de vackra ögonen och hela dess gestalt, rådjurets upplevelse är det skrämda eller skyggande, men rörelsen är samtidigt ett skyggande steg vilket vilar i jag vill stanna. Denna vilja till att stanna vilar i grundvissheten av kärlekens bud, den vilken möter detta väsen måste erövra rådjurets tillit.
Så bilden är att ta ett skyggt ryggande steg tillbaka i viljan till att bliva kvar.
Dock icke kvarstå.


Upplevde hålet, kände höljet lindan
Det är oerhört viktigt att med ljus i blicken, det vill säga att med framtidsvisshet våga stiga ned i eller in i hålet för att verkligt och reellt våga uppleva lindorna.
Verkligen känna att dessa lindor är där och de doftar alltid och evinnerligen helande örter.
Dessa lindor bär hela ängens eteriska strömmar i sig.

Kände den kvävande handen
Dotter
Känn att du stiger in i ett rum du aldrig tidigare varit i, du skall möta liv du aldrig mött tidigare, det är ofta så att världen då krymper och för en stund är andningen kvävande.
Detta är att instiga i ett främmande område, det kan bli en krigszon eller en fredszon, detta vet du inget om då du glömmer lindorna.
I samband med det mörkerseendet att inga lindor finns stiger det du möter fram varandes en krigszon, du möter med en gjord tanke och har redan skrivit, etsat in svaren. Du ser inte de rätta gestalterna och du ser inte gåvorna de framsträcker.
I den stund du åter känner lindorna runt dig, huden runt dig övervinner du piskrappen och steglingen, hjulen slutar snurra motvind och fredzonen vaknar.
Nu tänds den inre elden och ni kan samtala.

Varje spår, ett hålrum, fann att spåren var djupare än jag anat.
Vi har många gånger talat vid detta – vid detta är vackert, en vacker beskrivning.
Se hålet, hålrummet, spåret och ställ dig vid.
Ställ dig intill,
Snubbla inte ned utan stig in i och låt det uppfyllas dig.
Förskräckes icke detta ärditt själv och därmed alltets andning.
Du skrev en gång; ”Tänk vilka bilder de höga visa måste se varje levande andning,”
Det Vi tvingas se eller det Vi ser är edra andetag inte i varje levande andning ty den andningen upphör egentligen då ni tar andetag, Ni greppar då om andens ljus i kramp – ni tar ande, är inte med anden i ljus.
Visst är det så att spåren är djupare, vad annat kan de vara evigheten är inte ett knappnålshuvud, vi avser då det mänskliga jämförelsemomentet.
Knappnålshuvudet är en god bild att bära med sig ty det visar evighetens skapande skönhet -
Knappnålshuvudet är ett diamantöga.

Spår en gropar
– det är en intressant uppdelning du har gjort av ordet, spår kan även vara innebörden av att se in i framtiden, att sia.
Då siandet är tankestyrt av den mineraliska skelettanken, minnesbanken då blir det lätt en negativitetsgrop, tanken siar en grop.
Gropar kan du falla i.
Vissa gånger är detta av godo, det behövs för att du skall vakna. Då denna fallgrop får ta över, kväsa livet blir den en negativitetsgrop.
I den mänskliga världen finns det lockelser av allehanda slag, de skulle aldrig vara lockelser om de inte sågs vara förbjuden frukt. Den förbjudna frukten blir alltid lockande.
Så var det med äpplet, ormen viskade och lockade. Mannen och kvinnan hade aldrig smakat ett äpple. De ville inte alls äta denna vackra frukt, insiktens frukt är vackerljus.
Den växer i livets träd, den är en del i livet.
Nåväl ormen lockade kvinnan att bjuda mannen.
Vad är det hon lockar med,
Varför valdes kvinnan att ur sina handskålar bjuda mannen på denna frukt.
Kvinnans element är värme och mannens är ljus – det är en vacker bild dotter, du ser iskristaller och så är mannens tanke då kvinnans värme icke fyller honom, hans hus.
Då blir han en dåtida patriark – en så kallad gammaltestamentlig patriark eller matriark.
Kvinnan bjuder honom äpplet ur sina kupade handskålar och uppfyller hans ljus med värme.
Därigenom vaknar kärleken.
Det finns månget människoöga vilket har vredgats över denna händelse och klart är väl det huru hårt har icke denna händelse slagit emot maktens intriganta svansar.
Det är alltså så att det går att med skelettanken spå en grop, inte att dra över sig olycka – det är aldrig så. Detta sker då kanalen för eller till inspirationens ljus är avstängd. Låt oss säga att veken har brunnit med för mycket syre eller klippts av för kort.
Ljuset brinner inte, ljuset har behov av att ansas.
Då detta med vilje har skett, det vill säga att veken , ljuset har vårdats då är kanalen frilagd och ljuset strålar ned.
Då spår du en helt annan grop, den gropen är en meningens grop.
En Livsgrop.
En kokgrop.

Så lämnar vi siarna och ser gropen.
Spåret visar en grop i snön.
Solen smeker snön och spåret vidgas, det blir nästintill en omöjlighet att se vilket väsen som gjort det.
Detta gör rädsla för den vilken i egentlig mening inte vill se, vilken vill använda andens ljus till ett egengottfinnande.
Visst är det så att dessa för en stund finner ljuset, det är dock så att då de räds att se vidden av allt detta då blir gropen i sinom tid svart, utloppsmynningen synes ej.
Det är en fallgrop,
Att falla ned i det är en fångstfälla vilken kan ställa till stor oreda då den inte ses för vad den är.
Vi har sagt och vi vidhåller att det aldrig är för sent.
Vi sade också att det ibland behövs gropar att falla in i för att vakenhet skall infinna sig.
Dessa gropar är; ”du skall icke tro du skall kännande veta att det fungerar”.
Ljuset
Värmen är inga fasader, de förändrar hela livsväsendet.
Låt oss säga att de frigör groparnas bundna form.
Vidgar livets värden.

Låt oss så se till ordet vidga – vidarebefordra,
Vidare
Be
Fordra
Visst är detta vidare dels ringarna på vattnet, däri en vidgad rörelse.
Ordet är här att livet lever vidare, det upphör aldrig.
Bönen har Vi talat om, bönen är en god förberedelse till en god måltid.
En måltid intages i ensamhet eller i sällskap.
I vardagen och till fest sägs det, varje måltid är dock en festmåltid och skall göras till det. Varje tugga vilken intas är en del av helheten. Varje strå, växt planta djur, vadhelst ni vill urskilja för er måltid är helheten och dessa delar har vuxit till er och för er. Genom att ni intar dem känner ni helhetens verkan. Ni vet dock att den vilken vattnar plantan med för mycket vatten och den vilken låter den torka befordrar icke dess växande själsande,
Plantan slokar i väntan till känslan av liv eller för liv rättare sagt.
Plantan väntar på trädgårdsmästarens insikt.
Näringen är ju en del av ert liv och denna har mångfaldigade plan eller sfärer.
Det finns också ett annat foder,
Det är foder i kläderna och även i husets väggar.
Livet fodras för att vara behagligt, för att rörelsen skall vara mjuk och följsam.
Så finns det detta med fordran,
Det är inte så i livet att det du gör får du tusenfalt åter om du lever med den tanken. Då blir det, det du tusenfalt skall få åter som blir drivaxeln eller hellre knutpunkten.
Det rätta flödet knyts samman i en knut.
Denna mening är verkande då du ger utan en tanke eller känsla av fordran.
Människan tänker för mycket, det leder henne bort och inte till.
Människan tänker sönder livet,
Tänker sönder kärleken
Men – och detta är viktigt;
Ljuset och Värme Består Evigt och de föder/skapar Kärlek,
Allomfattande Kärlek
Det är inte farligt att tillåta sitt själv omfamna sig själv – det är inre kärlek.
Den kärlek vilken gör att ett levande väsen aldrig kan leva i kärlek utan positiva krav.
Genom att värna om sitt själv – värnar man om sin partners själv-
Det är helhetssyn – helhetskärlek.
Sann kärlek växer till en vackerblomma genom detta.
Den ligger långt bort från fordringar, vinstsyften och begär,
Sann kärlek växer till en vackerblomma genom detta.
Den är behov
Den vill icke illa
Den söker icke skada
Den skadar icke
Den är medveten
ren Kärlek.