20 februari 2009

Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre

- Dotter du har i många nätter fått möta sångerna under hennes hud. Upplevelsen är den vilken uppkommer då du är under vattnet, här är dock suset mer omhuldande ”stilla”. Det är att omslutas av ett mjukt jordtäcke fyllt med himmelssånger.
Detta var visdomen i att linda det nyfödda barnet. Det nyfödda barnet var vant att vara inlindad av jordmoderns hudlager eller hinnlager, membranslöjor.
Det vatten barnet vilade i var havet, livshavet, det är där för igenkännandet av begynnelsen.
Runt denna igenkännande atmosfärbild är så hudarna lindade och de är fyllda med himmelssånger, vaggsånger vilka under hela denna inom modern vandring nynnar barnets/själens livsdröm. Vilken själen nu är redo att väva fram till människovardandet.

Barnet är alltså tryggt inlindat,
Spädbarnet eller fostret vilket ni kallar det, stanna vid det ordet – foster.
Barnet/Själen är en fostrande gåva till den man och kvinna barnet alt. Dessa bör vara mycket lyhörda för barnets andetag, släppa och kvarhålla, kvarhålla och släppa lugnt och stilla i förtroendefyllt lyssnande till det stora samtalet mellan oss alla.
Detta innebär ibland att de föräldrar barnet valt för sin nedstigning endast behövs för eller till detta. Även här är det av värde att lyssna till släppa och kvarhålla, kvarhålla och släppa.
Det vilket dock aldrig får ske är att hat efterträder kärleken.
Barnet är alltså fostrande vilja.
Vilja till svarande liv.
Varför är barnet inlindat,
Den vilken ser ett litet barn, ser att barnet har reflexrörelser, barnet rycker eller sprätter till.
Detta är en mycket skrämmande rörelse ty barnet ä5r världen och därmed känner inte barnet ännu sina lemmar, det vill säga sitt redskap vara avskilt från helheten.
Barnet upplever dessa reflexer kommandes från något främmande ty de hör icke samman med den universella allomfattande kärlek barnet lever i.
Ja, dotter du ser redan bilden.
Dessa rörelser är bilden av att bli skrämd.
Barnet möter något skrämmande.
Barnet är höljt av moderns kärlekslager och därvidlag är barnet inlindat i sina sånger.
Himmelssångerna vaggar barnet.

Barnet stiger in i världsvarat och möter nu en främmande värld vilkens alla så kallade osynliga delar är barnet.
Barnet tar sin kropp i besittning – stiger in i sin kropp likaväl stiger barnet in i världsvarat.
Moderns lindor blir förlängda slöjor och fadern visar vägen.

Vart vill vi komma med dessa bilder.
Vi vill visa steget före rädslan.
Det vilket du inte känner igen skrämmer dig naturligtvis.
Därför visar vi dig denna bild och minns att den hör till dig men likaväl är den helhetens.
Så är alla bilder.
Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre

De små fröbarnen, blommorna gräsen stenarna träden buskarna vindarna bergen andetagen suckarna ropen glädjen lyckan,
Solstrålarna faller ned i hennes händer.
Världsviljan lägger dem in i Hennes sköte.
Detta är hösten.
Stjärnor vita faller faller
Dalar
Singlar
Signade ljus.
Bäddar mjukt in hennes hud,
Lager till lager.
Nu är alla frön – bilder inom hennes liv.
Sångerna strömmar böljar under marken.
Är värme och ljusavkännande.
Känner när födelseviljan är fullbordad.
Fröna är fyllda med förväntan,
Det pirrar
Sjunger
De sträcker sig
De gäspar
De ler
Vad är allt detta jag känner.
Tanken söker förklara, människotanken söker förklara, det icke igenkända blir skrämmande, blir tyngd.
Världsviljan sjunger en aning högre,
Gnomerna tänder värme,
Undinerna böljar runt och lyfter hennes hudar,
Vindarna sylfernas vingar bär upp livsviljan ur tyngden.
Till vad,
till ”bärigt” liv.
Pärlor – livspärlor tindrar grönt ljus,
Stilla stillhet.
Den vilken ständigt är omgiven av grönt känner en längtan i själen till rörelse.
Denna rörelse är rödskimrande de kompletterar varandra.
Ja – nu säger den färgkunnige att röd inte är gröns komplement – det är inte det vi säger de väcker själsaspekter, de talar till organlivet.
Den stora kroppsorgeln sjunger liv.
Vattenorgel,
Blodorgel,
Silverne pipor andas genom stegens steg och händernas beröring.
Vilja till kärlek.
Låter det tråkigt,
Kärlek är skönhet,
Kärlek måste väljas och därmed viljas.
De vilka är för varandra förs till varandra för varandra.
Samtidigt för alltets allt.
Sångerna strömmar böljar under markernas snöhöljda händer
Lyfts upp ur tyngden
Bärs av vindarna
Skrudar trädens grenar med pärlor
Bladens pärlor skimrar grönt ljus
Väcker rödskimrande värme i det inre
…

Trädfingrar längtar
känner

Droppar faller
möter

Vita sidenjordars gnisterhud

snöblommor dansar i ring

sluter händerna om

Droppar faller in i snöblommande kronor

skålar med ljus
sjunger markernas lov
*
*
*
Fåglars vingar
omsluter markernas lov

lyfter

flöde

smeker trädens fingrar
känner

pärlande leenden

skriver
målar
blad.