15 februari 2009

Det är ingen ide att söka finna orden – börjar skriva det jag såg så får vi se vad som sker.

En mycket stark ljuspelare steg fram, min upplevelse var att det åter var termosen, denna ”termos” är så mycket mer än just det ordet söker delge.
I denna oändligt vackra bild såg jag ljuspelaren utan hölje, det är verkligen det jag skriver vara vackerljus, det är det sanna ljuset, vill också säga att detta är ljusgestalten – ljusbäraren och det är ljusfolkets gestalter.
Det jag samtidigt ser det vara är en pelare en ljusmanifestation så fylld med obeskrivbar värme att hela mitt inre andas kärlek.
Jag har mycket svårt att i denna bild gestalta vilka de är ty jag ser snöstjärnor av högre väsens liv, de är gestaltbilder av sagornas ”små” älvväsen, de vilka framställs vara sockersöta i bildåtergivningen. Min upplevelse här är att dessa är Snödansarna och då de synes vara högresta gestalter är de en ”koncentration” av alla dessa ”små” gestalter. Snödansarna innehar alltså en förmåga att andas in och ut det vill säga att vara enskilda vid behov och samtidigt vid behov manifesteras till en enhet.
Jag ser en termos eller en pelare och den är skapad av glas, silverglasväggar.
Jag ser ljus och värme förenas och strömma i harmoniska rörelser vilka jag vill benämna vara kretslopp.
Det är en rörelse vilken icke går att urskilja som uppåtgående eller nedåtgående, går icke att urskiljas varandes uppåtströmmande eller nedåtströmmande. Ty detta är liv och ur detta liv stiger kärleken fram.
Jag ser den rundade formen vilken här är närmast marken och jag ser denna tapp, vilken ja kan vara en slags tunntapp, eller en livmoderstapp, här vill jag benämna den vara en droppe eller en pärla ur vilken allt detta flödar.
Det är formkraftsandar, de skapar en kärlekskropp.
Det är helt orimligt att säga att det är ur detta/denna allt flödar, ty det finns inget ur. Detta är en utdragen cirkel för att påvisa andningens skapande verkan och därmed visa de flödessånger vilka alltid skapar runt oss.
Oss är här alla levande väsen och icke enskilt människan.
Denna droppe är alltså rotstammen och samtidigt det spirande livet, bilden kan förändras närsomhelst för att lyfta fram det sanna skapandet, bilden kan närhelst behov finns bli livets träd.
Nu är den en pelare och denna droppe är alltså roten, den vilken förbinder himmelsdrömmen till verkande frigjord jorddröm.
Denna droppe är samtidigt händer, men vi stannar inte vid detta ännu.
I denna behållare eller pelare där väggarna nu icke är synliga ser du alltså livets grunder, ljus och värme, de ja låt oss säga strömmar, hur skall vi annars få en tydlig förståelig bild, de strömmar, slingrar sig om varandra, i en evig kärleksomfamning.
Vad är det vilket gör att blommans knopp öppnas, det är ljuset och värmen vilka pressar upp/isär kronbladen. Den öppnade kronan är kärleken och kärlekens verkan.
Så se då pelaren och lyft nu blicken och se korken, alla skruvar skruvas på medsols och av motsols.
Här är det egentligen ovidkommande vi vill dock inflika: följ med livet icke emot det.
Varför säger vi detta, denna kork är en slags avkännande ventil, då den lyfts av eller skruvas upp i sinnlig tid då blir den enskilda kärleken även helhetens kärlek.
Vad är det vi säger; det är lite svårt att tala ty du sitter på spänn, redo att stänga.
Vi säger att i denna ljuspelare befinner sig mannen och kvinnan, de älskar varandra, svarar till meningen, De lär känna varandra och sakta vandrar de tillsammans ut i världen, deras kärlek är dels i deras enskilda hjärta, så är det i deras ”tillsammans”hjärta, det vill säga deras kärlekshjärta. Det vilket nu sker är att de blir en blomma, en utslagen blomma i alltets famn, deras kärlek pollinerar alltets stora blomfamn.
Du har någonstans skrivit att universum gläder sig då människan lyfter sig ur tyngden – så är det.
Vi gläder os då ni svarar till det vilket är vår vilja och därmed er vilja – då ni svarar till det vilket är vår gemensamhetsvilja.
Du börjar nu sakta öppna dig för att lyfta fram vackerbilderna.
Mannen och Kvinnan är i denna ljuspelare. De är i sin kärlek, i sitt gemensamma hjärta. De är nakna och ohöljda, de vill detta. Deras hud är vitskimrande och deras ögon öppnas.
Deras händer är fjärilsljus och nu berör de varandra, denna beröring initieras då ögonen är i varandra, Gunnar Ekelöf har skrivit”det högsta ögonblicket av kärlek är då ögonen brister in i varandra” denna bild har du alltid burit inom dig – den är vacker och talande. Ty den visar vad det är att uppgå i varandra.
Det är ett slags violljus ett gryningsljus ett vårens ljus.
Nu fylls fingrarnas sensibilitet med liv, de berör varandra. Mannen och Kvinnan känner varandras hudar, berör huden till skimrande purpur. Genom din ständiga närhet med himlarna vet du att purpurmolnen icke är utan det blå, hudarna är skimrande i det manliga och kvinnliga. Nu förändras händernas upplevelse, upplevelsen är nu ett flöde mellan fingrar och hjärta, se nu den underbara bilden av omfamningen, då deras armar omfamnar varandra, deras vingar omsluter varandra.
De är nu en blomknopp.
Nu är de i varandra och ljuset och värmen pressar upp kronbladen. Det vore fel att säga att korken sakta vrids ur och ändå gör den det ty den öppnas sakta i samklang med kärlekens rörelser. Det vilket nu sker är orgasmen och den kan beskrivas på oändligt många vägar.
Det vi vill att du skall se i denna bild är att dels är det den kärlek vilken ges till de båda, samtidigt blir denna kärlek en orgasmverkan i det så kallade yttre.
Den sanna kärleken har en helande verkan i alltets helhetsfamn.
Därför är det så glädjande då de vilka är ämnade för varandra vågar svarande lyssna.
Detta är inget annat än hjärtgörelse – hjärtrörelse.

Du ser alltså denna ljuspelare stiga fram och alla skuggblad lyfts ur, dessa små glitterljus, gnistdansare, snödansare flyger ”in och ut” de lyfter bort alla skugglinjer.
Det är bilden av det sanna samtalet, där två älskanden samtalar och möter varandra lyssnande.
Då lyfts deras pelare över skogens rand, det är inte din vackerskog du såg, det är den förvildade skogen med snår och taggar.
Ni tar er över denna skogs mörkerrum och nu dansar de runt edra hjärtan.
Pelaren öppnas och nu lever ljuset och värmen runt er.
Ljuspelaren
stiger
fram
de lyfter ur alla skuggor
de lyfter det rena ljuset

de dansar
flyger över skogens rand


in i Silverdalens hand

de dansar
dansar runt vårt hjärtas famn

de dansar värme och ljus runt vårt hjärta
…
Brev:
Så var det, det där med kontemplation,
Vaknade med kontemplera.
Det första jag ser är en kon, det andra ett tempel det tredje en lunga.
Det andra blir kon/kom – tem/tema – tempel – plera/lunga – andning.
Nu ser jag den idisslande kon/lugn, vet inte kanske finns ett latinskt ord för tem, plera är definitivt andning.

Se ordet Kontemplation framför dig och förändra slutstavelsen till passion,
”Kontem” passion,
förändra den ytterligare;
”kom hem passion”.
Nu säger du genast att ursprungsordet inte lever kvar, det gör det ty vad är kontemplation, det är att be om grund.
Vari består grunden, den består av ljus och värme och vad är då barnet av denna ljus och värmeförening, det barnet är kärlek.
Genom passionen, den medvetna passionens extas föds barnet.
Allt växande sker genom passionen, den medvetna passionen, där har, innehar varje beröring en djup betydelse. Dessa beröringars barn möter ni varje vår.
Så vänder vi åter till kontemplation det är alltså begrundan och då lever vi med ord du tidigare skrivit runt bönen och meditationen;
”
Bönen är en skimrande pärla skapad av våra drömmar.
Vad spelar våra mänskliga drömmar för roll, vad spelar våra ord för roll, löven kommer ändå att falla.
Så står vi nakna i vissheten om att det är den stora drömmen som lever. I vissheten om att det är den stora drömmen som är.
Så står vi nakna –
var det en dröm,
var det en sannhet,
var det en skål,
var det en Gralskål,
var det en skål med gnistrande pärlors ljus,
var det en skål med förhoppningens ljus.
Våra mänskliga drömmar är det vilka skänker människan hopp, drömmen är att sträcka upp händerna till/mot ljuset och bli avläst.

I drömmen tillåts vi att stiga in i pärlan, vi öppnar oss. Viktigt är att veta att bönen är mörkrets angreppspunkt. Minns då att detta mörka är de lägre drifterna/dubbelgångaren, det vill säga; det ligger i egentlig mening inte utanför, det är en del av livet, detta mörker är inte negativt, det blir det då det görs negativt, ni väljer alltid huruvida ni vill tända ljuset, svara till ert själv.
I bönen blottlägger vi oss, i bönen blir vi åtkomliga, vi frestas, frestas för att finna, finna det sanna överlämnandet,
Det sanna överlämnandet är sann tillit i må din vilja ske.

Meditationen är att uppstiga, är att förenas. Slöjorna mellan förmaket vilket är bönen och de heliga salarna skingras/dras åt sidan, öppnar sig. Vi får tillstånd att beträda de heliga salarna, där ”hemlighetsfyllda” ord viskas.
Viskas är vindens smekning då orden gives oss, det är en gåva då svaret gives oss, de svaren/det svaret får pärlan att skimra i världen.

Så står vi nakna i vissheten om att det är den stora drömmen som lever. I vissheten om att det är den stora drömmen som är.

I mötet med universums oändliga skönhets famn möter jag sannheten i orden: du skall älska dig själv som din nästa. Jag vill dock hellre säga ditt själv och därigenom dig själv som din nästa.
Älska dig själv så som din nästa, kanske lydelsen var älska ditt själv och därigenom dig själv och din nästa – se livets liv.
Vill gärna ta bort ordet som din nästa ty ordet som är här att låsa fast blicken vid ett levande väsen och göra detta väsen till ett objekt.
Hur än orden uttalades låt oss se till den vanligt förekommande lydelsen med benämningen dig själv.
Älska dig själv så som din nästa, så måste de sanna orden ha varit. Människan förstod inte denna innebörd eller vågade inte ta till sig denna gåva, kanske kändes innebörden som självhävdelse eller högmod. Därav skapades eller gjordes budordet; älska din nästa så som dig själv. De orden har ställt till med mycket i det medvarande livet.

Älska dig själv så som din nästa – Du skall älska din nästa så som dig själv. Dessa ord är inga påbud dessa ord är en profetia.
Innebörden visar på vad liv är.
Moder Jords kropp.
Universums kropp.
Människans kropp.
Skapelsens skönhet.
Kroppen är inte endast en kropp, kroppen är ett tempel. Skapad i förgången tid och av förgången tid. Det sanna inre livet lever nu i nyskapande tid. Förgången tid - nutid.
Ett tempel har ofta en förgård.
Det förgångna är en förgård. Förgården leder in i eller fram till templet. Detta sker om det förgångna inte blev till bitterhet och kvävande skal.
Detta kan ske om tyngden blev nådens glädje och ljus. Det kan ske genom förlåtelsen av mitt själv.
Slöjor avskiljer förgården från templet, förgården är inte de rum vilka brukas, till de inre rummen bjuds endast de vilka är ”värdiga” att beträda dem. Templet får inte alla beträda, slöjorna öppnar sig och… templet är inte menat till annat än skönhet. Detta är bilden av blommornas skönhet, det lilla barnets skönhet, regndroppens skönhet. Allt och alla är tempel i helhetens tempel. Templet får inte besudlas eller förstöras, det är inte en yttre pålaga vilket säger detta. Det är en inre moralisk kärleksandning vilken strömmar genomgripande, omfattande i allt. Vi skall fyllas av inre längtan att älska detta tempel, vårda detta tempel, inte ut ur måste nej – det är en Kärleksgärning.
Templet, vår kropp, vårt hus är en gåva, är en skapelse.
Vi måste vårda den och älska den i vårt dagliga och nattliga liv.

En kropp kan vara halv då den saknar den sanna spegeln. Varat blir helt då de kroppar/de varan vilka hör samman finner varandra.
Med den bilden framför mig kan jag se hur oerhört viktigt det är att inte låta sig snurra runt eller vandra sovande genom livet.
Ser det enorma kaos som råder i världen.
”Sodom och Gomorra.”
Likgiltighets - tycke,
Likgiltighet,
Tempeltjänare är vi som utför vår ”plikt”, våra gärningar utur Kärlek.
Vi är bara en liten del av den stora helheten, en vacker liten del, en kärleks-.
Mikrokosmos i makrokosmos.
(orden inom citationstecken är skrivna så eftersom de givits negativa laddningar ex. värdiga och plikt)”

Så har vi nu sett till bönen och meditationen, sett den djupa meningen eller högre meningen av begrundan av kontemplation och då ser du att innebörden inte fråntas ordet genom”kom hem passion”. Däremot vill vi gärna säga kom hem genom passion.
Hur sker detta, passion är till viss del att uppgå i, bli ett med.
Det sker genom den medvetna vandringen, den kännande beröringen, den aktiva begrundan, vilken kan liknas vid tempeldansen, den dansen har många skepnader. Kärlekens mantel är en av dess skepnader.
Vad är denna aktiva rörelse, det är kontemplera.
Och då kommer vi nu till det vi talade om under din vandring.
Du såg åter buskarnas valvbågar och dropparna, isdropparna och fylldes av deras skönhet. Du såg i ditt inre de snövita jordarna förändras, du såg sädesfälten och inledningen av ordet – kon.
Vi viskade korn och därvid öppnades nu många bilder.
Du såg först havren och levde med det en stund, egentligen såg du hirs först och fylldes av dess luftväsen. Därifrån vandrade du in i orden runt havren; havre ger flygande barn, gör hästarna pigga. Visst blir hästarna pigga, var och en vet dock vad som sker om de kommer åt hela havreåkern. De blir dästa/tyngda. Vad kan detta liknas vid. Det är bilden av sockerbehov.
Vi vill dock icke stanna vid dessa ting, havren är ett luftväsen i sin gestalt.
Så kommer vi till vetet där har vipporna liksom dragit sig in, fröna är mera rundformade och vetet innehåller mycket stärkelse, är stundtals inte alls lätt för kroppen att smälta, kanske blir lite klisterkänsla för en del organismer, därifrån vandrar vi till rågen; råg i ryggen och fröna eller gestalten kan liknas vid en ryggrad. Dotter du sitter och funderar över detta med temperament, gör inte det, nu möter vi kornet och det var dit vi ville komma.
Kornets gestalt är en inom citationstecken sammandragen gestalt, vi skulle vilja säga att kornet är i sig med spröten i förening med kosmos.
Korn ger tyngd till stegen, jordar den flygande flyende själen.
Du ser kornåkern och du ser den fylld med blåklintsögon och röd vallmo.
Dotter är inte det vackert så säg.
Kornet är jordad mening i förening, förbindelse med himmelsdrömmen och vilka dansar runt, det blå och det röda.
Det vackra är att det röda förhöjer det blå och det blå förhöjer det röda. Du reagerar över förhöjer du kan lika gärna säga: fördjupar. Vi vet att du reagerar till att sätta för före ordet men så är det ibland, vissa inledningar behövs för att visa djupmeningen.
Hela denna bild blir bönen, meditationen,
Kontemplerandet,
Förverkligandet av den rena kärlekens eviga omfamning.
”Kärleken är det som gör att vi existerar. Han hon, man kvinna, pelare, pelarsalar.
Pelarsalar, tempel,
Tempeldans. … Vår kropp är den boning vi lever i, vår kropp är vårt tempel, världen/alltet är den boning vi lever i skapelsen är ett tempel.
Tempeldans
Templets berusning
Trädens dans
Skogens berusning
Tempeldans - Träddans.
Barnets rörelse – Tempeldans
Med mildhet har jag skapat dig och med mildhet leder jag dina steg....
Leder jag edra steg i kärlek – med kärlek – till kärlek – lev i kärlek.”
Nu släpper vi ordet kontemplation och rörelsen av ordet.
De är vackra: kontemplation och kontemplera.
…
Nästa bild vilken kom under natten var att du såg växandet i en annan form än termosen.
Du såg en dörr eller port.
Först tyckte du att det var en svart port, den kändes inte bra.
Du funderade över vilket trädslag det kunde vara och egentligen är det oväsentligt i denna bild. Du tycker om klangen av Jakaranda det är en tämligen stavliknande tonrytm, en rytm vilken visar på, tydliggör.
Du såg porten omvandlas från svart till bränd umbra, mörkt brun jordfärg.
Porten andades dov jord.
Det innebär att det är en fylld andning.
I denna fyllda andning började ornament visa sig på dörren, först var det liknande rutmönster sedan framträdde sakta djupt gröna slingor och blad efter blad växte fram.
Porten var stängd, den höljde livets vandring och den andades dov jord.
Det första låset var ett trefaslås, vi behöver inte gå närmare in på den funktionen ty det vi avser är barnets treårsålder, de första stegen in i människovandringen.
Barnet vandrade och kom till sjutillhållarlåset, det vandrade över sexårsåldern och vandrade över tröskeln in i sjuårsperiodens andra steg.
Du tycker bilderna är otydliga, de är det inte för under den andra sjuårsperioden infinner sig nio årsåldern och där är nyckelhålet.
Detta lås är inte tillslutet likt de andra två, Det går att blicka in och ut genom hålet.
Och det är en bra bild för det barnet befinner sig i.
Barnet blickar framåt och känner sin ensamhet för första gången, då vänder barnet blicken bakåt och ser vägledarna, de människor vilka varit barnet nära och ser på dem med outgrundlig blick och ställer frågan; var er gärning sann.
Barnet väntar inte på svaret, det öppnar porten med sin egen guldnyckel och vandrar in i framtiden undersökandes utforskandes huruvida ni var sanna.
Då barnet gått igenom denna drömport sluts den varsamt. Det är verkligen ett susande med kärlek.
Den öppnas var gång barnet vill det.
Den andas med dov jord.
Det är den fyllda meningens liv.
…
Lever den fyllda meningens liv ännu,
Det var detta ord vilket givits negativa klanger.
Lev med ordet och det visar något vackert,
Det visar än . det lever än, det har aldrig upphört och det är i nuet, det kan endast var i nuet då det andas genom ja, just det nyckelhålet,
Det är innebörden av ännu, det är en omfamnande och öppnande gest.