- Den rädsla du upplever är gamla upplevelsen av att du är eller känner dig fläckad.
Du hör hans kärlek runt dina ords bilder och ja, räds att dessa är hans kärlek.
Dotter, denna man ser dig har vi sagt; han älskar ”alla dina kvinnor”. Dessa är ju ditt hela helade väsen, det går inte att bortse från någon av deras behov, men du vet också att din andekvinna är stark. Hon är det vilken har bejakat detta möte.
Dotter,
Det människan kallar rädsla har du egentligen aldrig känt, visst har du upplevt och visst kan du uppleva tankens oror över hur du skall klara av de praktiska görandena, mest då den ekonomiska biten.
Men, sedan tar du ett djupt inre ande tag och säger: må det ske, andedräkten faller ned över dig.
Vad är då rädslan, rädsla – du leker med orden rädslans rädsla, rädslans rädsla är alltid att du skall ta det djupa ande taget och låta andedräkten falla ned över dig ty då tänds ljuset med din fyllda styrka.
Vad är rädsla,
Minns du - bilen åkte, motorn spann och stopp – minns du.
Rädslan är mer eller mindre en kortslutning. En kortslutning är; lampan lyste kablarnas höljen var i ett obevakat ögonblick oskyddade. Snuddade vid sanningen och slogs ut.
Var det våra ögon vilka inte var där, det var icke så ty vi var där. Det var inte alls av elakhet vi tillät kortslutningen. Ställ er åter frågan: vill ni att edra barn hela tiden skall fråga er om allt, känna oro inför varje steg, inte våga lyfta handen utan att tillfråga er, det vill säga leva i ständig rädsla för det som eventuellt kan ske.
Eller är det så att ni visar dem världen med och i kärlek och därigenom visar dem läragåstegen, för egen gång.
För egen gång eller är det så att ni har begär av deras frågor att de bildligt talat skall ligga vid ert bröst hela livets vandring. Är det så att ni egentligen inte kan förmå er att känna livets puls utan att känna er behövda av edra barn.
Det blev alltså kortslutning, det gnistrade antingen synligt eller i skymundan, ofta luktar det en aning bränt, en mycket speciell lukt har brunnen plats eller det kablarna är lindade med.
Lampan slocknade, men ljuset är där alltid – i det inre.
Bilden av lampan är mycket bra, ledningar har kabelskor hylsor och höljen. Det är koppartrådar och runt dem finns dessa höljen, rödbruna, blå och ibland finns en tredje färg med, den jordade kabeln. Alla dessa finns inneslutna i en större vit kanal och för att få ljus måste det finnas en anslutning, en kontakt.
Nu är det så att det endast behöver vara en liten, minimal spricka för att kablarna skall mötas på ett ”fel”aktigt sätt, det knastrar och blir mörkt.
Detta är bilden av det omedvetna och det medvetna.
Rädslan skapas i den omedvetna sfären, i det undermedvetna finns en minnesbank av negativ information, denna har aldrig tillåtits att stiga fram i det den är menad till. Hjälparens visarens positiva gestalt.
Rädslan eller den negativa minnesbanken gör kortslutningen.
Möt den, var inte rädd och ändå;
var medveten, medvetet rädd, det är att vara vaksam, urskilja och genomskåda lögnen.
Varsebliva – bliva varse om liv.
Det du nu upplever är enorma strömmar i din kropp, du upplever dessa strömmar okontrollerbara. Det du känner och upplever är själskvinnans soldans och till andekvinnans smekande trumrytmer – du upplever själs och andekvinnans Kvinnokraft. Människokvinnan är inte riktigt van vid detta, visst har du känt åtrå men icke detta.
– en demon som skuggar/överskuggar allt liv –
Låt oss inte stanna vid elkablarna, låt oss istället se rädslan ut ur kortslutningen.
Då viljan inte finns att laga kablarna, eller då kapaciteten, kraften förmågan inte finns att laga dem, kvarstår den slutna vägen, den finns där men är sluten.
Det är inte helt enkelt att finna ett kabelbrott, att diagnostisera vägarnas sträckning, men det går med träning och viljan till. Det finns en fara här och det är att en fantom ett spöke en främmande kropp tar över istället för den egna träningens vilja, denna främmande kropp är då gurun, ett annat jag tar över och knäcker pelaren. Minns att pelaren alltid är intakt, detta är en bild. Men gå nu vidare vi skall tala mer om denna fantom men då icke i aspekten av ett främmande liv.
Om du väljer rädslan för stöten eller rädslan för att få en elchock blir rädslan en demon vilken överskuggar livet.
Rädslan behöver inte vara för stöten, den kan vara ren lathet, du inser att det är en lång väg att vandra, en som ni säger hård kamp.
Se då det vackra i kamp.
Rädslan blir en demon vilken växer. Denna demon är verkan av det lägre jagets, dubbelgångarens, fantombildens övertagande.
Det finns en seriefigur vilken heter fantomen, han kämpar för det goda, det inre hos honom leder honom till detta. Han bär dock mask, vilket även zorro gör, egentligen är deras önskan att visa polariteterna det yttre och det inre, det eviga mötet mellan det yttre och inre, mörker och ljus.
Fantomen bär alltså mask vilket är förvånansvärt och samtidigt inte med avseende till det ovan sagda.
Rädslan är en bild av denna mask, den skymmer sannheten, nu förstår du varför vi sade ; snuddade vid sanningen. Att bära mask är att vända ansiktet bort från livet, det ljuslängtande ansiktet, masken blir en dödsmask eller snarare rädslan blir en dödsmask.
Nu säger du att masken samtidigt kan vara ett skydd. Men – det finns inga behov av sådant skydd, det finns inga behov av att dölja för den vilken möter rädslan - Möt den, var inte rädd och ändå;
var medveten, medvetet rädd, det är att vara vaksam, urskilja och genomskåda lögnen.
Varsebliv – bliv varse om liv.
Du läste denna dag att världen är en konsoliderad tanke, låt oss säga tanken tänker utåt, andas ut och in, vilken tanke är det som tänker – du läste vidare; då en kropp bildas blir tanken fri.
Detta fann du märkligt att se, du ser det nu – egentligen utan våra ord.
Den kropp vilken skapas är medvetenheten och endast då kan tanken frigöras.
Vad är det den frigörs från, den frigörs från kroppsbundenheten, den ges liv, den andas åter andeliv och flödessångerna uppstår.
Den ges liv, andas åter andeljus genom själens belivande strömmar. Tanken blir tanke i andetanken, genom medvetenheten blir allt, allt synliggjort och därigenom finns inget att vara rädd för.
Masken tas av,
På sätt och vis kan vi säga att världsbilden vänds ut och in.
Rätan blir på avan, avan blir på rätan. Se den stickade tröjan, då du har rätan det rätstickade ut ligger kanalerna sida vid sida, detta behov finns då medvetandet inte ser klart, det är ett mönster. Vänd så den så kallade avigsidan utåt till framsida, detta mönster är liksom ”upplöst” – det är insikten av att veta att allt är helhet och att ingen mask behövs. Då är det fullt möjligt att frigöra sig från ”säkerhetslinjerna” du vet att skyddsnätet finns där och du kan låta dig falla, du vet att du kommer att studsa upp och ned. Vad är det för bild; i glädjen av liv skuttar barnet i vattenpölarna och dropparna dansar gnistrande runt barnet.
Det finns en mening – ord – vilka lever inom dig och så är det: ”jag vänder mitt ansikte inåt”
Den världsbild vi här talar om är människovardandet. Det högre jaget bär nu eller vaggar det lägre jaget, de är nu kompanjoner. De samverkar är kompatibla.
Därigenom är människans liv nu i harmonisk samklang; vit kropp själ ande jag samt alla de så kallade högre väsensleden.
Den helade människan tillåter alla bladen att blomma och nu sker det: Dessa blir fler och fler de mångfaldigas.
Livet blir oändligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar