Jag ser en gren, en del av ett träd vilken har legat länge i havet, den är slät och befriad, dess innehåll är tömt i havet. Med andra ord är det en död gren, en i karga ordalag; ihålig träbit.
Så ser jag denna döda trädgren resa sig, det är nu en fontän istället för vatten är det ljus.
Då jag skriver söker jag en bild att beskriva med, det finns fyrverkeripjäser vilka är, krutet är i ett rör och det är det gnistregnet jag ser. Detta ljus är dock mer förtätat och det är skimrande gryningsljus .
Ur detta ser jag en mansfigur stiga fram.
Fylld med värme.
Vi vandrar hand i hand in i till liv.
– Se denna gren den har vaggats i havet, skalats ren, den minns trädet.
De egna gjorda orden, ger den icke liv, det är att lura sig själv bort från sitt själv.
Nämligen bort från trädet.
Se trädet dess hela gestalt.
Detta träd står allena mitt i ängens famn. I denna bildsvit är marken ren, det finns inget gräs, inga blommor, de är här skira eteriska slöjor, icke synliga för det yttre ögats rand. Deras liv är där naturligtvis det går icke att lyfta bort det, det går däremot att sudda ut gränserna för att se samspelet.
Trädet är omgivet av marken av hennes hud, den omsluter trädets rötter, huden är trädets skor i denna bildsvit. Jorden lyfter sig runt trädets fötter och är mockasiner, mjuka följsamma mockasiner med vackra mönster.
Trädet är omgivet av luften av varats andedräkt, luften är trädets klädnad i denna bildsvit. Luften sveper om trädets stam mjuka skira slöjor ljusfyllda.
Trädet är omgivet av eld av varats värme, detta är det mest svårförståeliga ty då vi säger eld stiger gärna bilder fram av flammor. Det är icke den elden vi här avser, det är den eld, den värme vilken skrudar kronan, det är bladen och de blommande grenarna.
Trädets hår skrudas med blommande ljus och värme.
Trädet är omgivet av vatten, i denna bildsvit står trädet inneslutet i en vattenring, märkliga ord eller hur, de är inte märkliga.
Se den gyllne cirkeln, den är regnbågscirkeln och vad gör alla färger, färgerna är det skimrande regnbågsljuset, tusentals små droppar icke synliga för det yttre ögats rand.
Detta kan liknas vid imma, då du andas på glas blir det imma, då du andas i vinterns famn blir det imma, i gryningen andas alltet imma eller dimma, överallt kan detta ses. ”Fäster” ni andningsströmmen till en fast punkt, eller en vägg, en yta blir detta fenomen synliggjort. Nåväl kanske inte dropparna syns men de är där.
Det är en vacker bild du ser,
Det är trädet innesluten i en cirkel, blåskimrande himmel, markens kjolar är bruna nyanser ty alla jordlagren skiftar i varandra, skiften i varandra.
Du anar så fötterna eller rötternas slingrande rörelser, livsrörelser, slingrande är i denna bildsvit inte undvikande rörelser, dessa slingrande rörelser följer helt med livets strömmar.
Så ser du stammen, barken och vet stammens inre liv, vi behöver inte nämna alla delar, du vet och känner stammens inre. Så öppnar sig stammen och du möter kronan med grenarnas blommande bladverk, detta är egentligen icke ett blommande fruktträd eller ett blommande blommande träd. Det vill säga ett träd vilket ”sätter” blommor.
Men ävenså är alla träd blommande. Vi sade att trädet i denna bildsvit inte är omgivet av blommor och gräs att dessas gränser är utsuddade men att det eteriska livet är runt med trädet i bilden och så är det med blommorna, de är där alltid.
Nu står trädet där och du ser att det är där och samtidigt ser du en pirrande rörelse i trädet, det är en skimmerrörelse, det finns inget annat ord vilket bättre kan beskriva detta.
Det är en lyckoupplevelse av att känna helheten verka i kärlek.
Du ser så bilden förändras,
Nu är trädet en mänsklig gestalt.
Alla delarna finns där.
I en bildsekvens ser du en kvinnas skira gestalt.
I en bildsekvens ser du en mans ja, vad skall vi benämna det låt oss helt enkelt säga en mansgestalt, denna gestalt är mera fast
Du ser mannen omfamna kvinnan du ser dem vandra hand i hand och du ser dem dansande sväva i lyckoupplevelsen av att vara i varandras närhet.
Du ser också bilden av stammen, den är mannen och han höljer kvinnan i sin famn,
Han öppnar manteln eller famnen då vägen är säker, det är så att de är hos varandra och med varandra.
Denna bild är svårförklarad ty av många människor vill den gärna överföras till att mannen och kvinnan icke behöver varandra att de kan leva utan varandra mer eller mindre självbefruktande, det är icke så då skulle vi icke ha skapat man och kvinna. Då skulle vi ha skapat manskvinna och kvinnoman. Det gjorde vi icke ty det var icke någons av vår mening Vi skapade Manssjälen och Kvinnosjälen i skönhet burna av deras andeväsen i jagets svarande hand.
Bilden av trädets stam där stammen är mannen omslutande kvinnan är för att visa deras väsens färger.
Är för att lyfta fram kärlekens lovsång.
Nu undrar du hur allt detta hänger samman med de bilder du såg stiga fram innan detta.
Se då åter trädet, nu är trädet träd. Trädet står med rötterna djupt ned i marken, ja det finns ytliga rötter och djupa rötter, sammantaget är de livstrådar, nerver ådror allt vad du vill. Ur dessa stiger stammen med olika hudlager, lager till lager eller lager på lager. Se bilden framför dig av den första lilla grodden, grenen, kvisten och så stammen. Det är verkligen så att då trädet söker sig upp till ljuset utan att släppa rötternas fästen då skrudas trädet med lager på lager, det vidgas inifrån av vad säger du, av livets viljande impuls. Den strömmar inom trädets stam uppfyller trädets stam.
Dessa lager kallar ni årsringar, varför inte benämna dem ljusringar.
Vi skall stanna en stund vid den yttre huden, den skiftar karaktär hos trädfolken, ett träd har fåror, ett annat träd har ovaler, ett träd har slät yta och så vidare i all oändlighet. Det är så och varje träd berättar sin dröm eller saga, minns då att sagorna inte är påhittade drömmar, de bär verklighet.
Ur stammen reser sig huvudet i stolthet, det är där och det fantastiska är att detta huvud är kronan, grenarna fingrarna alltsammans och det vibrerar av liv.
Skulle du sticka huvudet under jorden skulle du möta samma bild. Trädet älskar att vara i Moderns famn och i Faderns famn.
Ja dotter du ser åter triangeln och den är där runt trädet i cirkeln; Cirkeln är Den Store Andens eviga kärleks vingar, den vingfamnen är ett hjärta där är man och kvinna evigt förenade i ett.
Triangeln är inom cirkeln; Fader Sol omfamnar Moder Måne och De omfamnar Moder Jord, sök fram det tidigare skrivna:
”se Fadern är i mitten, solstrålar böjer sig ned, detta blir ett träd; livets träd, Såg solens strålar böja sig ned, solens kropp blev då stammen, en ljuspelare, strålarna blev trädens krona, Moder Jord är rötterna,
Så ser jag trädet ”vända sig medsols upp och ned” Moder Måne ler och balansen är återställd – detta är det inre livets pånyttfödelse.
Fadern är i mitten och solstrålarna böjer sig ned, det blir vattenväggen, allt det de talat till mig om.
Se vattenfallet, bakom vattenfallet finns en grotta.
Grottan är Fader Sols kropp, samtidigt Moder Månes kropp – Det Faderliga och det Moderliga.
Människan suckar och tyngd hindrar deras omfamning i vilken det sanna livet lever. Grottan; livets grotta är mörk.
Fader Sol böjer sig ned, vattenljuset faller och renar jorden, Moder Jord är åter befriad och grottan fylls med liv, i denna stund är grottan Moder jords liv.
Fader Sol och Moder Måne omfamnar varandra i deras kärlek fylls Moder jord med ljus (då jag renskriver detta idag den 16 feb. 2009 träder bilden av Isis myten fram)
Jag ser dessa tre kärlekskrafter eller energiströmmar vara i och utanför genom och runt varandra. Det är liv. Det är Yin och Yang i harmonisk rörelses verkan.
Det jag ser är alltså en triangel med liksidiga sidor och jag ser energiströmmarna strömma mellan dessa tre samtidigt ser jag inom triangeln Yin och Yang.
Den senaste tiden har det gång på gång visats mig att solen är Fader Sol bärare av ljusets energier; lyssnaren till själens födslolängtan. Fader Sol samlar energierna i enlighet med Den Store Skaparens/Den Store Andens vilja.
Modern är även Moder Måne – vatten, eteriska strömmar, ljuseterliv. Modern gråter. Dessa är den himmelska Fadern och Modern, deras horisontella linje bildar en kärleksström vilken bär alla livets möjligheter. De klargör, genom ljuset synliggörs själens ljusminne/födslominne i Moderns famn/jordad mening.
Därvid strå de tre i triangulär form – pyramidens form.
Nåväl, vad sker – det osynliggjorda livet är tyngd/kol men bär möjligheten till liv, det synliggjorda livet blir diamanten – regnbågsljuset.
Pulserande glödande magma, längtan till liv djupt i klippans grund.
Skälvande, skrikande smärta.
Jordskredsvrede.
Den sanna Modern gråter, den sanna Modern reser sig, lyfter armarna med knutna händer mot himlens öppnade famn.
Fader Sol och Moder Måne känner hennes vrede deras krafter förenas i jord eld vatten vrede.
Modern öppnar nu sina knutna händer hennes inre öppnas. Den sanna Moderns blodröda sorg skakar likt havets floder. Förbränner falskheten, förbränner osannheten, kväver det döda livet.
Hennes blodröda tårar väller fram utmed hennes kinder, höljer hennes sargade kropp i blodröda slöjor. Förbränner falskheten, förbränner osannheten, kväver det döda livet.
Ur hennes inre stiger blodröda sånger, gnistor, eldsstjärnor dansar ur hennes öppnade liv.
Hon sänker armarna, kupar händerna runt det spirande livet, vårdar det ömt, smeker dess hjärtas blad.
Ser åter sannheten stråla i alltets famn, hennes inre ler. Fader Sol och Moder Måne känner hennes gryning.
Deras krafter förenas i elementarisk kärlek.
I deras famn vaknar det nya livet.”
Så återvänder vi till trädet,
Trädet är helhet, rötterna stammen kronan vet att de är liv tillsammans, de är lyckliga i den visshetens tillit. Varje del av trädet upplever detta med att var droppen i havet att vara ett med och att det är liv, att detta inte gör delen mindre än helheten.
Plötsligt får en grov gren för sig att den har för lite plats eller kanske känner den att detta liv blir för ensidigt, stå där i ängens famn och vaggas hit och dit se allt passera.
Grenen har förlorat känslan till liv, känner inte livets genomströmmande verkan.
Grenen får för sig att hoppa av helheten. Kastar en blick över axeln och kilar iväg, tror sig klara sig på egen hand. Det är bara det att hjärtat är kvar i helheten, ja hur märkligt det än låter så är självet kvar i helheten. Låt oss förtydliga genom att säga att det är sig själv närmast vilket kilar iväg medan sitt själv är kvar.
Hur det nu är så fungerar detta för en tid, ja grenen är ju nu helt inom mänsklig tid, den har inget direkt skydd och känner sig lite fundersam, den vill vara lika stor som trädet, den minns känslan men kan inte identifiera den och nu sker något. Grenen börjar tillverka egna sanningar och den växer med dem och nu börjar den få anhängare, men den blir inget träd av detta, I det inre hör den hjärtats röst den känner men vill inte höra. Livet sinar sakta.
Livet sinar dock icke källan.
Vindarna lyfter grenen ned i havets famn, vilket hav är detta. Detta är livets hav, eteriska strömmar väver runt grenen, den vaggas, den tvagas och blir både tömd och slät, inte slätstruken den blir befriad från bländverket, osanningarnas barlaster.
Nu säger du genast att det går ju inte att klistra fast grenen igen, det är tanken vilken lurar dig ty helheten älskar sina grenar och se så vackra blad den grenen bär.
Se trädet…
Så såg du då den andra bilden vilken du inte riktigt vill ta till dig, du är lycklig i det du har runt dig, du ser att allt faller vackert på plats.
Det du ser är den bild vilken din syster såg, hon såg dig, hon såg någon resa sig ur en trädstock.
Dotter du har alltid varit i vår famn, du är kärlek så är det.
Nej, du har inte farit med osanningar tysta ditt sinne – lyssna nu.
Under detta år har ditt liv varit låt oss säga strikt undervisande, du har varit i internatskola.
Vi har hela tiden talat till dig, du har fått möta smärta, smärtgestalter från hela din livsvandring. Vi har lärt dig att urskilja på ett annat sätt.
Du vet mycket väl att då vi säger död träbit är detta icke det mänskliga ordet död.
Dela upp meningarna:
Jag ser en gren –
Du ser grenens liv i helheten det sanna livets ur sprung.
en del av ett träd –
Du ser trädets hela innebörd vikten av tillit.
vilken har legat länge i havet –
Vi höljde dig in i vår famn och du bars av livets hav vi lämnar dig aldrig
den är slät och befriad –
Dina sår är helade du andas ljus vandra nu med modsteg i fridsmod allt är väl.
dess innehåll är tömt i havet –
Du ser sannheten i ljuset av vår sanning, vi har undervisat dig i att urskilja. Minns varför de stiger fram, andas stillhet lugn och ro öppna din blommas famn
Med andra ord är det en död gren, en i karga ordalag; ihålig träbit –
Ditt liv har känts dött, du har räknat dagarna till din nästa drömvandring bort från denna vandring. Varje steg har känts ihåligt i människokvinnans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar