– under dina vandringar har du uppmärksammat färger vilka icke är synliga för det yttre ögat.
Dessa färger är livets färger vilka kan benämnas auraandning eller eterljusandning,
Själsandning genom andens ljus.
Ja du talade med en av dina grannar under gårdagen han var ute med sin hund – egentligen var det hunden vilken var ute med människan och vandrade.
Han berättade om detta med luktsinne, vetenskapliga experiment, du visade, sökte lyfta fram helhetsbilden och han sade ungefär; ja vi har mycket att lära. Du sökte endast lätt att beröra detta med att hunden inte är mindre värd,
Du sade också likt en vindsusning: de gamla tiderna levde med detta, det är urtanken.
Du såg att han lyssnade men som så ofta då det gör ont viftar de bort.
Din upplevelse var och är att han inte ville se hundens själsvärde trots att han älskar sin hund.
Där är det – sin hund -.
Det var en hund vilken vandrade med en man.
Mannen såg sig vandra med hunden, hunden log kärlek och doppade nosen in i snön,
Nosen kände snöns liv,
varje rörelse
varje nyans fyllde hunden,
överallt syntes linjer, fåror efter hundens nos.
Fårorna var inte bekymmersveck, de var fåror att varsamt så frön i, fröbäddar är dessa fåror.
Hundens nos var en luktpensel.
Hundens nos är en förlängning av människans lukt.
Nu stiger genast bilden upp inom dig; den vuxne är en förlängning av barnets arm ty den vuxne har vandrat i jordsfären längre än barnet ändå… är barnet världen.
I barnets värld finns inga stålväggar inga pansarglas, allt andas,
Luftandas,
Sylferna dansar med barnen.
De står vid fönstren och andas imma,
Dimma,
Pärlor med ljus.
Natten vandrar in, du blickade mot fönstren och såg skönheten.
Inom dig levde lever färgerna vidare de andas, rör sig, själsandas genom andens ljus.
Visst är era fönster vackra, Vi har talat runt dem och visst ger de skydd samtidigt tillåter de att se ut. Det vill säga om ni tillåter ögat att se ut.
Då upptäcker du det du skrev,
Nattlig stillhet fönstrens rutor är mörka, det är en synvilla ty de är tunna barriärer mellan yttre och inre,
Membran,
andningsrumNatten andas i dagendagen andas i nattenStjärnorna tindrar i himlens hav i jordens hav.
Vad ser ni, ni ser det vilket är tydligast, känner det vilket andas,
Vad svarar ni till eller bort.Vita marker; dagen idag bar skimrande grå mantlar, de är inte grå ty de väver silverljus, väver renande klangljus runt allt liv. Dessa gestalter rusar inte fram med blixtens fart, de skrider fram.
Skred med svepande gång, snöblommande blad dalade singlade mjukt ned. Dessa blad är inget annat än trädens andningsljus, de andas ut skönheten ty edra ögon skall begjutas med skapande skönhets vilja. Öppnas för att se, se att trädens grenar är icke kala, de är blommande kronor.
Se dessa vackra andningsljusblad, klä dem med grönskimrande kläder och ni skall finna det strömmande verkliga livet.
De faller, stiger, faller, bäddade marken mjuk, visar edra steg skönhetens rörelse, mjuka steg, själsandning genom andens ljus.
Solstrålarna skimrade in mellan grenarnas tomrum, vad ser ni,
ni ser det vilket är tydligast, känner det vilket andas,
Vad svarar ni till eller bort.Ni vänder edra ljuslängtande ansikten till och nu sker det,
Fönstren öppnas, ljuset andas kärlek; finner vägar in i öppnade snöblommande skålarklangljuset skimrar mjuka sånger.
Dessa sånger är själens sånger genom andens ljus. De förtäljer er om årstidernas sånger, med mjuka kännande svarande steg skall ni icke förundras över vårbäckarnas liv inom edra ådror, ni är årstiderna.känner övergången från vinter till vårmembrantunna skiljeväggarvi andas och dimensionerna fylls med andningsljus
under dina vandringar har du uppmärksammat färger vilka icke är synliga för det yttre ögat.
Dessa färger är livets färger vilka kan benämnas auraandning eller eterljusandning,
Själsandning genom andens ljus.
*
Låt oss nu se till de ord du kände växa i vidare strömmar.
Dagen idag är silverljus ...
skimrande violljus andas däri,
ser den tunna skrudens skira väv,
Känner snöns längtan att smältain i bäckarnas porlande livsångerl
ängtan
värmen stiger
vindarna smeker
mjuka händer vaggar
vila vila stilla
än får du vänta
snöblommorna känner kärlekens sånger
öppnar skålarna i tillit
solskimret fyllermed klangljus
luften fylls
fåglars vingar sveper om klangerna
fylls med dem
skrudar trädens liv med sångljus
kärleksljus
Vindarna smeker varsamt snön
vackra sidenjord
sov i din vackra dröm
än får du vänta
känn var i
andas
in
värmen
De vackra sidenjordarna är hos er och de visar det du sade till din syster denna morgon.
Till det yttre ser snön kall ut och den benämns med dessa termer av människan; iskyla, frostens grepp – det är en stel hård bild.
Och den stämmer mycket väl överens med en del av era val.
Vad är livet då ni väljer bort ljuset, att se ljusglimtarna runt er och framförallt i er. Dessa ljusglimtar är inte småglimtar, ser du de växer de är oändliga oceaner av ljus.
Vad sker då ni väljer bort värmen, livet blir is, iskyla, blir isflak med skärande kanter.
Dotter,
Du hade bestämt dig för att inte tillåta människokvinnan det vi vet att du är och det vi vet att du vill leva med. Vi återkommer till detta.
Nu sveper vi åter in oss i sidenjordarna.
Se den vilken har gått vilse i stormarna, vindarna viner och kinderna blossar, ögonen är vidgade sökande efter svar.
Snöstjärnorna virvlar, tröttheten visar röda svarta prickar, visar stjärnornas bakgrund eller djup.
Nåväl vad sker den vilse ramlar samman och snön bäddar in mjukt, glöm nu alla dessa meningar om att döden infinner sig snabbt vid en viss kylgrad.
Förändra bilden då, se en iglo eller en håla vilken den vilsne grävt, eller varför inte en grav, eller varför inte en livmoder. Du känner att vi ler, vi gör det ty vi söker få din tanke fri, den är fri du ser skönheten, du visste eller vet vad det omgivande varat kommer att påpeka, förtänk inte dotter.
Nu ligger den vilsne inbäddad i snö och snön ger värme, snön räddar den vilsne, kyler den upphettade tanken och blicken ser åter klart.
De vackra sidenjordarna visar er detta att hur kargt ni än tycker att livet är så finns det värme, snön är värme.
Snön är skönhet, den är inte vit och det har du upplevt, du ser vad vitt ljus är, det är harmoni fredat liv.
Inte flyktliv, det är tillitens liv med vaket medvetande, inte stormvindstankemedvetande.
Inte mardrömsscenariomedvetande.
Lev med bilden av blomsterängarna, vårens vaknande liv, dansande fjärilar och sommarängen, översätt den bilden till vinteräng.
Snöpärlor, knoppar öppnas sakta,
snöstjärnors vingar,
Snöblommors skålar.
Visst är det vackert,
I det inre lever sommarens äng och nu är den hjärtvärme hon andas andedräkt och sommarängen är inne och ute, ute och inne. Ja, det är en hisnande upplevelse – den är sann, så är det.
Trädens grenar då, det är likvärdiga skeenden, träden andas ut bladen.
Allt detta sker för att ni skall stanna upp och beundra, tillåt er att beundra och känn att hur kallt det yttre livet än är så lever sommarens äng inom er.
Det vilket blommar i vinterns ängder är kristallandnings ljus.
Det är rent ljus och klangerna är mycket höga.
De är där för att ljuset och värmen skall hölja er.
Det är där för att det ni i ”extas” upplevt under sommaren skall andas in och bli innerligt ljus. Förtätad kärlek.
Om detta icke skulle ske skulle ni förångas i extas.
Dessa bilder är svåra att förklara men de är egentligen bilden av in och utandning.
Andas och känn vad det är att leva i evig utandning och i evig inandning.
Håll andan och prova sedan att hyperventilera.
Vinterns äng och sommarens äng är för att ni alltid skall vara i kontakt med ert själv.
Nu skall vi återvända till det vilket får dig att varmrodna.
Dotter, du hade bestämt dig för att inte tillåta människokvinnan det vi vet att du är och det vi vet att du vill leva med.
Vi lämnar det, helt kort vill vi säga eller upprepa , det är dumt att bestämma sig för att inte leva i kärlek med en man, det är inte meningen för dig. Minns du orden; Vad gråter du för sade min vackra Andekvinna, se Själskvinnans dans till min sång, den som går går
den som kommer kommer. Det är sannhet
Min vackra Andekvinna vet det Jordekvinnan inte ser.
Det är inte så att du är fyra personer och det vet du att det inte går att särskilja dessa. Du gör tappra försök ibland att liksom stänga av livet, men ser du vi tycker mycket om att se dig leva i kärlek med en man vid din sida, han är vacker och ser dig.
Stundtals blir du ”rädd” – vi måste titta till detta ords innebörd en dag ty du ryggar inför det, låt oss endast säga att du känner inte det slaget av rädsla.
Du upplever nu det hela marken, det hela Hennes inre upplever i vårens tid.
Kärleken smälter iskylan,
Vad sker om all snö smälter med en gång, det vet var och en av er.
Det du upplever är att du har bejakat detta möte, ditt blod blir vårens bäckar, du såg bäcken idag att isen har börjat smälta av de strömmar vilka inte alltid synes. Skulle du dyka under bäckens yta så vet du hur det ser ut, det är yster glädjedans och sångljus, rödskimrande sånger. Ty detta är blodets ådror.
Det är en rörelse vilken till viss del är okontrollerbar, var i den sök inte stoppa dess flöde.
Känn, upplev, lyssna upptäck varandra hinn med.
På sätt och vis har ni båda levt i iskyla.
Kärleken smälter iskylan,
Vad sker om all snö smälter med en gång, det vet var och en av er.
Dagen idag
är silverljus
skimrande violljus ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar