24 februari 2009

Sorgens Vinge
Ett vackerord med fylld innerlig helande verkan,
Sorgens Vinge är en kärlekens mantel given av änglars ljus inom liven.

sorgen har många gestalter
hos många
för många
är sorgen en kvävande hand
för mig är den
en hand
en vinge
vilken omfamnar smärtan och vaggar den till ro
i ron finner den stjärnordens skrift
visar den väg vi inte åter skall tillåtas ske,

De lämnade boplatsen bakom
Höll varandra i handljusens värme, vindarna ilade bitande kyla runt dem, de vandrade följsamma steg, fann varandra in i rytmen.
Vindarna hörde deras själssteg, stannade, andades runt deras väsen, med ett ljusvinande for vindarna upp,
Befriade molnens stilla bidan, öppnade blåskimrande skrud,
stjärnblommor föll ned över, smälte ljusandning in i deras törstande hudar.
Sakta flöt skira purpurslöjor in, lade sig i omlopp runt den blåskimrande, solstrålar fann vägar lindade guld in i deras steg.
Stegen lättade ur de leriga stegen de följde slingrande skogsvägar,
hälsade stenarna, hälsade slånbärspilarna, hälsade de gamla stammarna, de nya skotten.
Allt liv.
De vandrade sångsteg in i ängens riken, blommorna sov ännu i sidenkjolarnas vita veck. Stannade stilla i rörelse, såg skymningsljuset vandra in, han lade armarna omkring henne, deras ögon vandrade djupt in i varandra,
Silverljuset vävdes runt dem de skimrade violljus.
Högt upp på en kulle stod två vidunderliga träd,
Träden andades storhet, präglades i skymningsljuset med klara rena avklädda linjer.
De syntes tydligare i detta ljus, deras liv skärptes. Högst upp i silhuetternas klara linjer satt de båda.
En i varje kronfamn, helt stilla satt de, blickade ut över livet, in i livet, till livet.
Allt stannade i rörelse runt dem över dem under dem, det vill säga de mänskliga ljuden, livets ljud framstod klarare, de berättade om närhet för de två på marken.
Samtalet varade inte länge, ändock var det evighetens samtal.
Orden strömmade in i deras hjärtan,
Fyllde stegens kännande mötande beröring,
Fyllde armarnas omfamnande vilja,
Fyllde hjärthändernas gärning.
Mannen och Kvinnan bugade sina hjärtan inför,
Händerna omfamnade varandra i tillitens ljus
Stegen bar dem vidare in i boplatsens frid
Genom fönstrens tunna glas skimrar regnbågsljusets guld.

– I berättelsen står de båda vidunderliga träden på en kulle eller i en kulles händer, vilket innebär att deras rötter är djupt, varmt inbäddade.
Överallt i denna bild berättas det om tvåsamhetens skönhet.
De två, de två träden, de två fåglarna, det är icke en, icke två speglingar icke tre det är en mångfaldigad spegelrörelse.
Du skriver skymningsljus, vilket är bilden av handen vilken sluter sig runt ljuset.
Eller skymningsljuset är manteln vilken sluter sig runt handljuset.
Detta ljus strömmar då inåt, blir en inåtrörelse vilken fördjupar intryckens yttre skönhet.
Du skriver träden vara silhuetter, detta kan tydas, tolkas till att de är avbilder eller ytbilder av ett inre liv, så är icke fallet med silhuetten, ty den är de bådas förening med avseende till det yttre och inre intrycken. Bilden skärps, blir ren och avklädd. Kronans grenar, fingrar blir ett nätverk, till början ett myller, så är det med labyrinter, vem har inte stått med hjärtklappning inför dessa, drabbats av panik då de icke funnit vägen ut.
Vid första påseendet är det ett skrämmande myller av så kallade irrgångar,
Stannar du invid så uppdagas verkligheten.
Mellanrummen, tomrummen talar.
Berättar om det du skrev, stannade stilla i rörelse, allt stannade i rörelse runt dem.
Det är också det fåglarna, här kråkorna förtäljer och högst påtagligt visar, de är ett med träden.
Hela denna underbara bild är enhet, är samtal, stillhet i rörelse.
Fåglarna sitter helt stilla i rörelse och ser spåren, grenarna, fingrarna, myllret, är stilla i rörelse varvid tomheten talar.
De blickar in i framtiden vilken sägs icke kunna tala eller vilken sägs icke kunna ses; om framtiden vet vi ingenting, nåja det är en variabel, veritabel fråga eller påstående. Framtiden är mellanrummen, tomrummens tomhet, vilken kan ses eller hur. Den kan icke tala då du söker bortse ifrån då. När dessa talar till, genom, med, i, för varandra blommar de kala grenarna. Spåren blir ramarna, väggarna vilka öppnar posivitetsvandringen.
Kråkan har en tung kropp ändå flyger den, kråkan har en säregen röst så har ävenså kajan, skatan och korpen, alla dessa berättar mycket om livets lekfullhet.
Vi avser icke lek för lekandets skull.
Vi avser – ja, just det: den allvarsamma kärlekens hjärtväg.
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,

Var en radar, dylika skärmar måste ha en fast förankring för att ”fånga” upp signalerna inom den kupade skålens rundning,
Radarn kan även vara en parabol. Även dessa står på höga punkter och de måste skruvas fast, fästas vid underlaget. Vi behöver icke tala ytterligare om detta.
Varför Vi väljer denna bild av radarskärmen är mycket enkel; Fågelns öga är en radarskärm, det vill säga radarskärmens uppbyggnad gjordes efter den förebilden.
Fåglarna sitter helt stilla i rörelse och ser spåren, grenarna, fingrarna, myllret, är stilla i rörelse varvid tomheten talar.
De blickar in i framtiden, vet vetande:
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,
De bär stegen,
Vaggar stegen,
Lyfter stegen, bär dig
Genom.
I denna nattliga bild ser jag strömmar av gestalter i en skog, det går inte att fästa dem in i eller till en persona, Allt är förnimbart ändå inte synligt, får upplevelsen av att denna strömmande rörelse är jag i livet. De visar mig de balanserade stegen, och bär genom – faktiskt; ögat. Meningen till allt uppenbaras genom att överlämna
Lyft dig över tanken,
Var i mellanrummen,
I tomheten,
I tystkronan,
Vi avser icke lek för lekandets skull.
Vi avser – ja, just det: den allvarsamma kärlekens hjärtväg.