Det är något med dessa ord:
Klaris
Snödansare
Violljus
Skoglandet
– Klaris - Snödansare - Violljus – Skoglandet,
Dotter visst är det så att de orden är visande.
Klaris, isen kan för den ytliga blicken tyckas vara hård, då du bortser ifrån dess verkliga innehåll.
Verkligheten har många plan och är ett plan, ja vi retas med dig du trevar efter nattens bilder i sin helhet.
Isen kan tyckas vara hård och verkligen dofta kyla, se nu till dess innehåll inte till procentsatserna av syreföreningar och skeendena innan den blev till is även om det är oändligt vackra bilder.
Ställ dig helt stilla och lyft blicken in i stjärnorna,
lyft så fram alla blads blad,
lev med bladens ådror,
se flikarna, grönljuset,
Hör bladen sånger.
Se stjärnornas vitljus falla dala i följsamma sveprörelser.
Se så snödansarna,
Se snöbladen,
Känn solens strålar,
Se nu klarisen.
Se klarisen skapas och känn dess ljusinnehål.
Genast visar sig åter den kluvna vägen,
Isens klarnade ljus eller isens hårdhand.
Isen kan även vara bilden av handen vilken greppar om i kramp/hårdhanden. Den handen greppar om i kramprädsla. Den klamrar sig fast i dödsrädsla, rädsla för att falla – död mans hand eller dödsgrepp. Om du bortser ifrån kortspelet så är den bilden verkligen visande.
Samtidigt är den knutna handen bilden av en knytnäve, och detta grepp slår hårt emot livet.
Vari består denna kramprädsla,
Det är en kramprädsla över eller i att möta livsvandringen.
Det är lätt att säga eller använda termen: livets hand har inga säkra kort.
Det är den upplevelsen vilken verkar och det i sig är den bristande tilliten till sitt själv.
Vi vill här endast nämna detta helt kortfattat, varför fastna i den negativa bilden av detta vackra ord, denna vackra ordbild, detta vackra ordliv – klaris.
Du vandrade och mötte violljuset.
Det ljuset är vårens ljus,
är det ljus vilket väver runt och sjunger,
nynnar fram liven ur drömsömnen,
Sejdar fram liven.
Detta ljus är icke av ondo, det är ett gott ljus,
Ett ljus skapat av godhet i kärlek till liv.
Egentligen vävs det ljuset runt edra ögon i det ögonblick ni börjar vakna.
Det är det ljuset – violljuset – vilket gör att ni vill vakna.
Inte för intet berättar Violen om ömhetens liv – violljus.
Vad är då skogslandet,
Skogslandet är de höga trädens,
De höga stammarnas marker eller riken.
Där endräkt råder,
En dräkt – en andedräkt andas.
Orden har levt med dig i dagens famn, du vandrade ut till och in i skönheten.
Du drack dess ljus och skönheten drack ditt ljus.
Du såg skönheten andas denna dag, över en plats svävade skir dimma.
Vilken bild såg du – ”jag såg en solstråle bli dimman”
– därmed blev dimman ett solstråletäcke, ett ljustäcke.
Nu vet du varför snön ger värme för den vilsekomne.
Nu har vi snödansarna kvar,
Du har mött dem många gånger, gnisterljusen.
Du har mött dem nattetid i sina höga skepnader, då du färdats på vägarna. Strålkastarna belyste snön och gestalternas svävande dans uppenbarades. Deras svepande rörelse framträdde
Lugn, ro, stillhet.
Rörelsen kan kännas igen i Älgens gång.
Denna rörelse kan förändras.
Snödansarna upplever lycka, kärlek, glädje, vrede, sorg.
Ja, hela själens palett.
Därmed förändras deras färgljus.
Visst var det så att du åkte släde denna natt, genom, inom ditt älskade skogsland, ni le4kte med varandra, skoglandslivet och du.
Vita Vargar drog släden och ni for i en hisnande framfart, smekte trädens stammars mantlar. Snön virvlade bakom er i en annan rörelse än tunnelrörelsen. Snön virvlade likt en brudslöja, eller om du hellre föredrar det, den virvlande rörelsen kan liknas vid havets rörelse, den vittnar om begynnande liv. - gnisterskogar.
Du finner våra ord om termosen som märkliga, de är inte märkliga.
Genom att klä sig i lager på lager andas kroppen eller livet.
Du vill inte tala om detta, du rodnar och undrar varför vi måste tala runt detta.
Vad är en termos, vi har studerat den tidigare.
Det är en behållare vilken bevarar värmen.
Den bevarar inte värmen om något inte fylls i den.
Det är sant dotter, du ser nu bilden av mannen och kvinnans väsen. Du ser mannen vara det yttre höljet och kvinnan är i hans famn. Den bilden tycker du om.
Längst ned vilket vi har talat runt finns en rot eller tapp vilken här är förbindelsen med den jordade meningen, förverkligandet av den himmelska visionen.
Längst upp finns alltså en kork med ofta en huva.
Denna kork är inte där för att kväva föreningen, den är där för att bekräfta, ett slags sigill kan vi benämna detta.
Runt alltsammans finns alltså ett skal eller varför inte hellre hud, en silverne hud bär denna termos och i dess inre skimrar guldljuset.
Nu förändras bilden, i denna termos finns meningens mening med denna manssjäl och denna kvinnosjäls möte. Den meningen är skyddad av Oss vi är höljet runt om.
Korken är där inte för att kväva, den är där för att allt skall andas i sinom gudomlig tid.
Så mannen och kvinnan har skrivit sina liv in i livets bok där strålar deras ljusminne eller födsloimpuls.
De möts nu i den jordiska sfären, på plan ett.
De känner av varandra.
Värmen stiger,
De känner av varandra.
Ljuset strålar.
De känner av varandra
Ljuset och värmen omfamnar deras liv och nu är kärlek.
De befinner sig nu på nästa plan.
Nu förenas de genom det du inte vill skriva om.
Du får behålla bilderna själv, de är vackra.
Klaris
Snödansare
Violljus
Skoglandet
– Klaris - Snödansare - Violljus – Skoglandet,
Dotter visst är det så att de orden är visande.
Klaris, isen kan för den ytliga blicken tyckas vara hård, då du bortser ifrån dess verkliga innehåll.
Verkligheten har många plan och är ett plan, ja vi retas med dig du trevar efter nattens bilder i sin helhet.
Isen kan tyckas vara hård och verkligen dofta kyla, se nu till dess innehåll inte till procentsatserna av syreföreningar och skeendena innan den blev till is även om det är oändligt vackra bilder.
Ställ dig helt stilla och lyft blicken in i stjärnorna,
lyft så fram alla blads blad,
lev med bladens ådror,
se flikarna, grönljuset,
Hör bladen sånger.
Se stjärnornas vitljus falla dala i följsamma sveprörelser.
Se så snödansarna,
Se snöbladen,
Känn solens strålar,
Se nu klarisen.
Se klarisen skapas och känn dess ljusinnehål.
Genast visar sig åter den kluvna vägen,
Isens klarnade ljus eller isens hårdhand.
Isen kan även vara bilden av handen vilken greppar om i kramp/hårdhanden. Den handen greppar om i kramprädsla. Den klamrar sig fast i dödsrädsla, rädsla för att falla – död mans hand eller dödsgrepp. Om du bortser ifrån kortspelet så är den bilden verkligen visande.
Samtidigt är den knutna handen bilden av en knytnäve, och detta grepp slår hårt emot livet.
Vari består denna kramprädsla,
Det är en kramprädsla över eller i att möta livsvandringen.
Det är lätt att säga eller använda termen: livets hand har inga säkra kort.
Det är den upplevelsen vilken verkar och det i sig är den bristande tilliten till sitt själv.
Vi vill här endast nämna detta helt kortfattat, varför fastna i den negativa bilden av detta vackra ord, denna vackra ordbild, detta vackra ordliv – klaris.
Du vandrade och mötte violljuset.
Det ljuset är vårens ljus,
är det ljus vilket väver runt och sjunger,
nynnar fram liven ur drömsömnen,
Sejdar fram liven.
Detta ljus är icke av ondo, det är ett gott ljus,
Ett ljus skapat av godhet i kärlek till liv.
Egentligen vävs det ljuset runt edra ögon i det ögonblick ni börjar vakna.
Det är det ljuset – violljuset – vilket gör att ni vill vakna.
Inte för intet berättar Violen om ömhetens liv – violljus.
Vad är då skogslandet,
Skogslandet är de höga trädens,
De höga stammarnas marker eller riken.
Där endräkt råder,
En dräkt – en andedräkt andas.
Orden har levt med dig i dagens famn, du vandrade ut till och in i skönheten.
Du drack dess ljus och skönheten drack ditt ljus.
Du såg skönheten andas denna dag, över en plats svävade skir dimma.
Vilken bild såg du – ”jag såg en solstråle bli dimman”
– därmed blev dimman ett solstråletäcke, ett ljustäcke.
Nu vet du varför snön ger värme för den vilsekomne.
Nu har vi snödansarna kvar,
Du har mött dem många gånger, gnisterljusen.
Du har mött dem nattetid i sina höga skepnader, då du färdats på vägarna. Strålkastarna belyste snön och gestalternas svävande dans uppenbarades. Deras svepande rörelse framträdde
Lugn, ro, stillhet.
Rörelsen kan kännas igen i Älgens gång.
Denna rörelse kan förändras.
Snödansarna upplever lycka, kärlek, glädje, vrede, sorg.
Ja, hela själens palett.
Därmed förändras deras färgljus.
Visst var det så att du åkte släde denna natt, genom, inom ditt älskade skogsland, ni le4kte med varandra, skoglandslivet och du.
Vita Vargar drog släden och ni for i en hisnande framfart, smekte trädens stammars mantlar. Snön virvlade bakom er i en annan rörelse än tunnelrörelsen. Snön virvlade likt en brudslöja, eller om du hellre föredrar det, den virvlande rörelsen kan liknas vid havets rörelse, den vittnar om begynnande liv. - gnisterskogar.
Du finner våra ord om termosen som märkliga, de är inte märkliga.
Genom att klä sig i lager på lager andas kroppen eller livet.
Du vill inte tala om detta, du rodnar och undrar varför vi måste tala runt detta.
Vad är en termos, vi har studerat den tidigare.
Det är en behållare vilken bevarar värmen.
Den bevarar inte värmen om något inte fylls i den.
Det är sant dotter, du ser nu bilden av mannen och kvinnans väsen. Du ser mannen vara det yttre höljet och kvinnan är i hans famn. Den bilden tycker du om.
Längst ned vilket vi har talat runt finns en rot eller tapp vilken här är förbindelsen med den jordade meningen, förverkligandet av den himmelska visionen.
Längst upp finns alltså en kork med ofta en huva.
Denna kork är inte där för att kväva föreningen, den är där för att bekräfta, ett slags sigill kan vi benämna detta.
Runt alltsammans finns alltså ett skal eller varför inte hellre hud, en silverne hud bär denna termos och i dess inre skimrar guldljuset.
Nu förändras bilden, i denna termos finns meningens mening med denna manssjäl och denna kvinnosjäls möte. Den meningen är skyddad av Oss vi är höljet runt om.
Korken är där inte för att kväva, den är där för att allt skall andas i sinom gudomlig tid.
Så mannen och kvinnan har skrivit sina liv in i livets bok där strålar deras ljusminne eller födsloimpuls.
De möts nu i den jordiska sfären, på plan ett.
De känner av varandra.
Värmen stiger,
De känner av varandra.
Ljuset strålar.
De känner av varandra
Ljuset och värmen omfamnar deras liv och nu är kärlek.
De befinner sig nu på nästa plan.
Nu förenas de genom det du inte vill skriva om.
Du får behålla bilderna själv, de är vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar