Alla Vackra ord och bilder finns redan skrivna och målade eller målade,
De förverkligas genom att ett väsens vara i kärlek öppnar händerna,
Vishetens kärlek – himmelsdrömmen strömmar in,
Därigenom blir bilderna orden - ordbilderna förverkligat liv.
Orden och bilderna blir ”inlemmade” förankrade i väsendet och blir därmed en del, en del vilken är i helheten av helheten.
Blir ett med väsendets vara – de blir oskiljaktiga.
Inspirationens ljus är inget annat än sundvilja till sant liv i skapande kärlek.
– Det var ett Lodjur du hörde denna natt.
Dess stämma ekade sorg, innesluten sorg.
Sorgens vingar vill lyfta för att omsluta smärtan, vagga smärtan till liv.
Du har lite svårt att se den bilden i förklarat ljus, se smärtan och se sorgen.
Smärtan är direkt, liknar en orm vilken anfaller, sprutar in giftet och sedan sjunker samman. Ormens väsen anfaller icke då den är trygg eller säker, det är den då kraften är ”tyglad”, det vill säga då väsendet är medvetet om ormens kraftenergier.
Ormen har nu sprutat in giftet, smärtan ligger där och förstelnar kroppen, smärtan blir ett skal, eller varför inte en tagg, den stannar inte vid att vara en tagg, taggarna blir fler och fler inåtgående och utåtgående.
Det finns ett serum och det är medvetenhet.
Vi vandrar för en stund vidare in i en tidigare given bild; smärtan är där och nu sipprar den ut och sprider sig. Modern tar hand om smärta och helar smärtan i sin famn, denna sipprande lömska smärta är mera komplicerad. Den kan liknas vid gömda gifttunnor vilka rostar och så sipprar giftet ut, Modern hinner inte smälta all denna smärta, det är den smärtan ni känner förutom alla levande väsens smärta, det är dessa taggar vilka nu varsamt dras ut.
Det vilket skett är att smärtkroppen har vuxit, den har ständigt matats genom bilden av medberoendet eller det vilket verkar vid medberoendet, detta är som du vet endast en aspekt av medberoende.
”Då någon reagerar eller inte reagerar så som NN gör, är det hennes dubbelgångare vilken talar. Eller hennes smärtkropp, den sammanlagda smärtan i hennes liv väller fram.
Den växer och blir en stormvåg.
Dessutom tillkommer hennes hysteriska konstitution .
Denna smärtkropp kallades tidigare för martyrium och används av många för att få sin egenvilja igenom.
Med andra ord då en reagens så som NN:s växer fram är det inte hennes sanna jag vilket talar utan hennes dubbelgångare/fantombild eller smärtkroppen vilken frodas.
Därför är det viktigt att inte mata den, vilket sker genom de övriga kollegiemedlemmarnas förlamande agerande.
Nåväl - försök att se bakom NN då hon angriper, sök SE denna smärtkropp, så blir det lättare att stå ut.
Hennes smärtkropp förleder omgivningen till negativa tankar, agerande eller allt annat vilket är negativt-
Detta är viktigt att SE:
Därigenom är dessa väsen, vill gärna benämna dem; vandrande smärtkroppar farliga.
Därigenom att dessa förleder omgivningen, om den icke är Vaken, till att göda deras smärta.
Deras smärtstyrka växer och de tar över det mesta.
De förleder omgivningen till att göda deras smärta, vilken längtar efter Liv.
Därigenom blir omgivningen bärare av deras ”skuld”.
Omgivningen blir den vilken har tillfogat dem smärtan och blir därigenom skyldig till att ha tillfogat dem smärtan och deras lidande.
Samtidigt bär omgivningen deras smärtas tyngd.
Det vill säga omgivningen får bära deras smärta.
Faran är att omgivningen fylls med smärta och en NY smärtkropp föds – Till slut Är det bara en massa smärtkroppar vilka talar.
Det är dumt eftersom vi Är givna ljuskroppar.”
Detta är då smärtan.
Sorgen sägs vara svart, vandra bakåt i den mänskliga tiden, då bar de sörjande vita kläder, livet var rent och i harmoni. Ett liv vandrade in i en ny vacker dröm, en fortsättning på den vackra dröm vilken det var i.
De vilka ingick äktenskap bar svarta kläder.
Se bilden av att strama upp sig, Viljan blev tydliggjord samtidigt bär den svarta färgen alla möjligheter inom sig, detta är åter bilden av caligrafi.
Sorgen sägs vara svart liksom natthimlen, var och en vet att stjärnorna finns där.
Var och en vet att i nattfamnen är vilans tid vilken egentligen är mera vaken än dagens liv.
Se nu Lodjuret.
Det är ett kattdjur, katten söker sig till stenar då Solen har värmt dem, katten smyger i gräset, smygande steg, pälsen skimrar, katten spinner välbehag, kattens ögon är vänliga, visar ändock att ingen kan sätta sig på mig, jag bevarar mitt inre.
Det finns många bilder att lyfta fram runt katten.
Lodjuret har ett speciellt kännetecken och det är tofsarna på öronen.
Släpp ordet tofsar och se istället öronen vara spetsiga uppåt, alvöron, ljusöron.
Lodjuret visar något,
Det visar att i dagen är stegen säkrare, i natten skärps stegen.
Stegen är kännande och svarande i tilliten och vissheten av att allt redan är er givet.
Ur denna bild vandrar vi så in i de ord Vi talade till dig i nattens famn:
Det är blyertsen – grafiten vilka lyfter fram bär linjerna ur töcknet och tydliggör.
Oftast talar vi om ljustrådar och med ens ser ni dem vara vita eller silvriga – ja det ni benämner vara ljus.
I natten såg du en svart tråd sänkas ned till jorden.
Det var bilden av spindelns första tråd den vilken sammanbinder två punkter till egentligen en.
I dagen kan ni vandra utan att egentligen tveka, stegen är så att säga skarpa eller säkra, egentligen är det en vandring i töcken.
Det kan vara och är ofta sovande steg.
Sinnena behöver inte vara skärpta.
Sannheten suddas ut.
Nu skall vi inte måla med caligrafi, vi skall skriva med blyerts.
Bly – erts,
Namnet hänvisar till något, visst var det så att upplevelsen genom detta var att blyerts var bly. Men ser du det visar något annat.
Bly är tungt vägande och det skyddar mot strålning, skadlig strålning.
Bly är också planeten Saturnus metall.
Den säger till dig; lär känna ditt inre, möt ditt sanna ljus, känn ansvar för livet var i helandets process känn nödens rop och svara med kärleks händer.
Det är vad blyet säger i korta ordalag,
Ser vi så på blyertspennan så är dess stift gjort av grafit, vilket inte är något annat än vad? Kol, mineraliserat kol och detta blandas som du mycket riktigt läste med jord.
Kolet är början till liv och blandas nu med jordens liv och skriver tecknen.
Men ser du stiftet är inte naket, det är inneslutet eller i en hylsa - ja, åter ser skelettet och dess kanaler. Denna hylsa är gjord av cederträ och denna olja är välgörande för hela den mänskliga organismen.
Är inte detta fantastiskt.
Himmelsvisionen blir tydliggjord och förverkligad, tecknen på det vita arket, den så kallade osynliga skriften blir tydliggjord av grafitpennan.
Det är i den stunden Ormen inom citationstecken tämjs, den är inte längre en anfallande giftorm, den är medverkande till liv, den är bilden av ljus och värme vilka slingrar, omfamnar varandra i levande omfamnande rörelser,
Livsströmmar till kärlek.
det är så svårt många gånger att veta att ingen ensamhet finns ty vi är alltid i helheten, ändå är ensamheten bland människor så stor. Vi vet att de godas händer är där, ändå var är handens beröring,handen vilken smeker kinden bara det där att promenera hand i hand.
Vi är alla i helheten därigenom upphör all ensamhet.Vi kan nå varandra på alla plan genom denna helhets andning därigenom upphör alla fysiska avstånd.Jag vet att de godas händer alltid håller mina, att jag är i deras famn,Ändå gråter jag då jag vandrar på skogsstigen och känner handens tomhet.…När jag ser sorgen, vemodet, tyngden, när jag känner sorgen, vemodet tyngden hos någon, inom någon, omvandlas mitt sinne till en närvarande mantel, av skimrande blå siden.Då finns ”jag” om orden vill komma, då finns ”jag” om tyngden skall andas.Sorgen, vemodet, tyngden, om den är den egna, en medmänniskas, en älskads, varats tyngd är bilden:Fröet vilar i den mörka fuktiga jordens famn, en solstråle värmer fröet, fröet börjar spira och ett nytt liv föds.Ett nytt sinne, ett nytt upplevande.Ty om sorgen, vemodet, tyngden inte fanns, då skulle sinnet inte ha förmågan att glädja sig i gryningens timme.Sorgen, tyngden, vemodet lever i Fjärilens tillblivelse, i hela detta skeende.Om mitt vara då kan vara kokongen, kokongen av Fjärilens silkestrådar, då är det gott.Ty då vet jag att en underbart vacker Fjäril kommer att finna en ljusväg till livet – i livet.
….
Jag ser vårens blommor,
Ser dem le i tillit.
Så förändras bilden och jag ser gamla träd, fruktträd – förvildade.
Det jag ser är modersträdet vandrar över ängen och ser mindre träd och känner att dessa rötter är sammanbundna.
Så ser jag stjärnvägarna.
Ser kropp vid kropp.
Platonisk kärlek ja den lever och verkar i kosmos, den är kosmologi.
Bilden skiftar och ordet själsfränder stiger fram; oftast har de en förbindelse bakåt vilken inte leder in i framtiden, de är verkligen och reellt bilden av att blicka in i framtiden och förstå dåtiden.
De verkade tillsammans då.
De står i nuet och ser framtiden och förstår med kärlek varför de verkade samman då.
Det är de stora stjärnöarna.
Så möts mannen och kvinnan,
Trådar vävs av himlens spinnerskor förenas, är egentligen bilden av ormen/mercuriusstaven, det är guld och silver vilket strömmar.
Mannen och kvinnan förs samman av visheten för kärlek till kärlek, det är en helande rörelse.
Åter ser jag blommorna och träden.
Vi känner ängslan,
Varför gör vi det,
Människan tänker för mycket, blir platoniker,
Vad är det… det är att föra upp den levande tanken i idésfären här i tanken och faktiskt lägga en snara mellan huvudet och hjärtat.
Platon visste att iden är den gudomliga visheten/tanken, han visste att tanken den sanna tanken måste förbindas med hjärtat.
Då detta sker vaknar själens ljus genom andens ljus.
Själen längtar till rörelse därför att den vet att all skönhet skapas i rörelse, själen längtar till dans, eteriskt sant liv, där är den sanna kärlekens födelse.
Den lever i strömmen av iden och rörelsen genom hjärtat.
(jisses – dessa saker har jag ingen aning om)
Så stiger blommorna fram och modersträdet.
Trädet är här livets träd och rötternas förgreningar visar att liv alltid uppstår och förs till liv.
Modern är kärlek och vad visar bilden, det av mening sammanfört lever i kärlek för varandra men även för det omgivande varat.
Blommorna ler och säger tänk inte så mycket; skulle vi tänka så som människan gör skulle vi aldrig växa.
Det går aldrig att bortse ifrån att det fysiska synintrycket är av betydelse, visst är det så. För genom det mötet känner jaget egentligen helheten. Sluts så ögonen känner jag livet, lyfter jag handen och berör känner jag svaret eller känslan.
Vissa av oss känner så mycket i ett möte så är det. Då blir det fysiska synintrycket en del av.
då ett möte är sant, är rätt upphör den objektiva tanken, den övergår till hjärtat.
Att älska, kärleken är dels den platoniska, men om jag hade en önskan att leva så, då skulle jag ha valt klosterlivet.
Samlaget är - för mig - en helig akt, det är inte att hoppa runt.
Men vad är samlaget, varje stund är egentligen förspelet, vi – du och jag – allt liv - lever egentligen i ett förspel, våra händer utforskar inte varandra, men vi utforskar, smeker känner därför att vi vill/jag vill, vill liv.
Att älska är det högsta då upphör existensens normer, samlaget, älskogen vad du vill kalla det är föreningens högsta punkt, då blandas symboliskt, men realt två väsens vätskor.
Då allt känns rätt finns bara denna längtan som inte är längtan utan visshet, att förenas.
Plötsligt ser jag två Fjärilar dansa runt varandra ser två Fåglar sväva.
Ofta är det så att människan söker igenkännande punkter, likheter, söker en trygghet vilken oftast är en falsk trygghet.
De finner igenkännandet i sökandet efter själsfränder, finner - möter själsfränder.
De ”stora” mötena är egentligen möten där inget egentligt sökande funnits, där det ”bara” blev så.
Det är möten fyllda med ängslan och oro… kanske rampfeber.
I dessa möten är det, det nyskapande sker, de lever nämligen i framtiden och icke i sökandet efter dåtidens igenkännande ”trygghet”.
Hur ofta hörs inte; jag känner igen dig från någonstans.
Hur ofta söks inte likheter och så är det gjorda tankens bildskapande igång… hur kan ett levande väsen älska ett annat väsen då det redan gjort en bild. Då är det bilden det älskar inte individens/livets sanna vara. De tror att tryggheten är och den är där så länge bilden tiger sedan brakar helvetet loss…
Kvinnan säger: Jag har denna kropp och detta liv, min kvinnokropp är inte ung den har sina skavanker men säkert kan den i en älskandes ögon ses vara skönhet.
Jag har denna kropp och detta liv, jag kan inte förändra det jag givits, jag som varandes kvinna kan vårda min kropp och mitt liv, Vara i min Kvinna, då jag känner och vet att Mannen svarar mig att Vi är kärlekens speglar då ger jag mig helt och fullt till den Mannen.
För mig är närhet det vackraste –
Slut brevutdrag
…
– Vi önskar göra ett tillägg till Lodjurets tassar.
Du ser trampdynornas öar, men det vilket fångar ditt sinne, din upplevelse är att de vid gången flyter ut likt sjöar över markerna. Det är så att de flyter ut, känner av, skyddar och lyfter stegen in i bejakelsens liv.
Dessa steg flyter fram, smygande, kan kännas skrämmande att se en katt göra sig redo för anfall.
Göra sig redo att ta ett hopp in i nästa port, bytet kan nämligen ses vara en drömport, det vilket ger näring till framtiden/livet.
Stegen kan kännas vara i obalans ibland i livet, de är ojämna kan upplevas som att hela tillvaron är en hinderbana eller fylld med gupp. Gupp är väl bra att ha om de är fartgupp vilka förhindrar en alltför vild framfart.
Denna natt har Vi ”förföljt” dig med orden:
Livsandehjulen snurrar nu jämt jämnt.
De har länge snurrat ojämnt, därför har livet upplevts obalanserat.
Vi kan nu lyfta fram olika bilder, det du först ser är cykelhjulen, med nav och ekrar, hur de snurrar då de är i balans, den ljuvliga underbara känslan då vinden smeker hela ditt väsen, upplevelsen av frihet.
Så plötsligt kör du på en sten och ser hur hjulet vrids, det blir vint och det går absolut inte att köra cykeln mera.
Så ser du bilens hela hjulupphängningsanordning och det blir alldeles för tröttande att gå in på detaljer. Du ser underredet och alla bärande balkar, du ser stötdämpare och bromsskivor, du ser alla stag och fjädrar, allt detta sammantaget är för att däcken eller framfarten skall ha en exakthet i friktion, eller vid mötet mellan däck och vägbana.
Ja karossen finns där och allt annat vilket vi tidigare talat runt så Vi släpper detta.
Minns du långt bak då du for på en slingrig grusväg vilken de höll på att laga, underlaget var vad de brukar benämna tvättbräda, det är ingen behaglig upplevelseströ.
Det är den ström vilken barn ofta lever i, Vi har många gånger sagt att barn är världen, de utsätts för så myckna intryck, dessa intryck är verkligen att likna vid kulsprutor, men barnen lär sig att gå, vandra livets väg och därför använder Vi bilden av tvättbrädan.
Sök att se och känna vad som sker i barnets själsvärld, då inser du att detta även sker inom varje levande väsen. Hos er vilka är vuxna sker alltså detta också, men det är mera indirekt på grund av det omedvetna sinnet, men er livsfärd sker verkligen på ett tvättbräde. Ni håller själva i ratten och styr bilen, ni gasar och bromsar. Då ni kommer till en dylik väg är det inte så att ni bromsar och känner inom vilken rimlig hastighet ni skall föra fordonet för att det icke skall gå i bitar. Nejdå ni gasar på så att skruvar och muttrar rasar runt er.
Visst kan det tyckas vara vacker klangmusik, men det är fasansfullt med tanke på att alla dessa ting behövs för att hålla er samman.
Betänk då hur allt detta upplevs hos barnet, känn smärtan och sök se varför ett barn utåtagerar eller blir introvert.
Det är inte så att Vi säger att barnet skall överbeskyddas eller att livet skall överbeskyddas det Vi säger är lyssna.
Vi vill inte heller framhäva att alla dessa motorvägar och raksträckor är att föredra, men kör på en sådan väg och känn skillnaden.
Hör däckens susande ljud då de för er vidare.
Känn hela karossens stillhet.
Vad är det vi säger med detta;
Vi säger att ni har en kropp lyssna till dess signaler och var medvetna om att barn är världen liksom ni själva men barn är mer oskyddade än ni vuxna, lek med att ni lever utan hud för en dag, ni kommer inte att stå ut mer än en blinkning.
Så har ni en själ vilken kan liknas vid rörelsen, Vi behöver inte orda mycket mer om detta, ni har en tanke eller en tankeström, allt är koordinerat och avvägt för att er framfart skall vara avvägd och balanserad, en god friktionsyta gör att ni inte slungas av vägen, ett bra däckmönster ger er ”stadga”. Vi kan dra paralleller i det oändliga.
Minns så de älskade orden;
I andens ljus strålar själens skönhet levande.
Bilden är mycket enkel att se; bilden är den vuxne med barnet i sin hand, eller barnet med den vuxnes hand i sin, det är ett pendelslag eller hellre ett kretslopp.
Bilden är också de älskande med händerna om varandra.
Det är Kärlek.
Ren Kärlek.
Nattens ord var: Livsandehjulen snurrar nu jämt jämnt. De har länge snurrat ojämnt, därför har livet upplevts obalanserat. Vad innebär denna bild, den innebär att det ”rent” fysiska länge har fått taga över livet, ekrarna har blivit vinda och därmed har själarnas ljus ej orkat skapa i levande rörelse, nu är däcken eller hjulen balanserade och därmed är samtliga delar i takt i rytm med varandra.
Se ordet Livs ande hjul
Livet är eteriskt/själ
Anden är anden
Hjulet är kroppen.
Hjulets alla delar om du vill dissekera dem kan ändras hela tiden navet kan vara ande och kropp vilket du vill, men kärnans ursprung är alltid densamma.
Dotter,
Ditt bildseende är oändligt , sörj inte att du inte orkar eller förmår nedteckna allt, hur skall du hinna det då Vi knappast hinner följa dina inre bilder.
10 februari 2009
– Det har sagts mig att havets vågor inte vandrar fram och åter.
Se havets rörelse det vaggar ljus, till synes fram och åter eller in och ut.
Det har sagts mig att havet är en evig cirkelrörelse, det vi mede blotta ögat ser möta oss, den rörelsen sveper runt och därmed blir havets rörelse en evig omfamning till liv.
Det är svårt att med tanken föreställa sig detta, det är till och med svårt att föreställa sig då jag befinner mig i havet, däremot kan jag kännande uppleva den belivande verkan.
Det har sagts mig att allt liv lever i cirklars rörelse, så även vår jordkropp eller Jorden.
Skiljer vi ut Jorden från helheten och ser dess planetgestalt så är den en rund boll.
Inom planeten rör sig slingor i en evig ”kittlande” Slingrörelse. Skulle denna rörelse stanna skulle den likna en blomma. Denna rörelse vidgar livet.
Vandrar vi djupare in finns värmen glöden, magman vilken i bild värmer livet.
Ser vi nu till denna värme så kokar den är en bubblande massa, till synes en bubblande massa vilken vid åsynen kan skrämma ty var och en vet vad denna glödande massa kan åstadkomma.
Se bilden av ett vulkanutbrott.
Många bilder finns att lyfta fram, Vi söker dock att inringa en mindre bild vilken är helt avgörande, livsavgörande.
De sitter vid elden och samtalar.
Berget öppnar sig och nu exploderar denna massa.
Det far upp glödande värme och denna bubblande massa rinner utmed berget.
Magmafloder rinner nedför berget och dränker liv med värme.
Så är det då Vi ser den negativa effekten.
Ser Vi så efterförloppet så stelnar denna massa och erhåller formgestalt.
Något är synliggjort och livet spirar ur detta.
Nej, du behöver inte söka och finna de rätta termerna för vad som är vad. Se bilden framför dig du är en bildgivare, lev med det och acceptera detta. Det är oväsentligt om det stämmer vetenskapligt eller inte.
Vad vill Vi visa,
Vi sade att havet vaggar ljus är en evig omfamning till liv, se barnet i moderlivet.
Vi sade att inom jorden under marken finns en rörelseslinga vilken vidgar till liv.
Vi sade att i det inre finns glödande magma; värme vilken formskapar/gestaltar liv.
Runt allt detta verkar ljus vilket synliggör liv.
De sitter vid elden och samtalar.
Detta är egentligen livets grund och även samtalets grund.
Samtalet består i mötet, beröringen, bejakelsen, lyssnandet och svarandet, det är inte en ensidig rörelse i viljan till att känna.
Ofta är det så dotter att du med ditt stora hjärta likt havet i värme och ljus ger hela ditt själv, du berättar ty du vill inte eller kan inte stoppa flödet. Detta sker mycket på grund av alla de bilder du ser. Det största är dock din oändliga kärlekskraft din totala tillit till den Vi vill att du skall möta.
Du vandrade till bädden med en viss tomhet, det är något nytt för dig.
Vi har sagt att Vi under detta år skulle ”lära” dig att gå, detta är en av verkningarna.
Tidigare har du helt oförbehållslöst, utan förbehåll givit av det du ser, det har också varit vår vilja. Du har alltid varit ett redskap skapat i kärlek till kärlek.
Detta kan av människor tolkas som att du ger dig själv det vill säga den sexuella akten till var och en. Det handlar icke om detta och låt dem tro det, du vet vilken sanningen är. Ja, sanningen – Vi vet att du studsar då du hör ordet, men du vet också klart vad Vi avser.
Så, vari bestod tomheten, skriv det du kände.
Inget talat eller skrivet är egentligen betydelselöst, lika litet som våra steg är av icke betydelse. Kanske har våra ord inte en avgörande betydelse, i den stora helheten har de det.
Det du skrivna är aldrig betydelselöst ty det bär inom sig upplevelse och känslor.
Upplevande till känslor, till själsrörelse.
Vad är upplevelse,
kände denna cirkulerande rörelse,
din fråga – ditt brev strömmade ned/dök djupt in i det inre och i den uppåtgående vågkammen bar den med sig svar.
Det är min upplevelse, det jag upplever vara min sannhet, vilket är min sannhet.
För att förhindra upprepande negativa mönster stiger bilder fram, bilder vilka kan upplevas smärtsamma, vilka inte blir smärtsamma om de ses för vad de är.
De stiger fram för att det negativa mönstret inte skall upprepas, de är vägledare i kärlek.
För att vi skall mötas ”jämlika”, för att sanna möten skall ske, innebörden av ordet jämlika är mycket vacker, är eller visar den grundade meningen i alla mötet – kärlekens möten.
Det visar också kärlekens möte mellan Man och Kvinna vilket är ett jämlikt möte utan gjorda bilder, ett möte där den grundade meningen lever och verkar.
Ibland blir ett samtal en slags envägskommunikation, trots att det skrivna eller sagda tas emot med kärlek responsen blir ett skönhetens svar, men egentligen inget svar till det sagda eller skrivna.
Men vari ligger tomhetskänslan,
det blir bilden av att vågen fördes djupt ned,
lyfte fram,
men stannade någonstans i luften.
Den blev mottagen i kärlek .
De sitter vid elden och talar – blir bilden av den strömmande rörelsen,
den till synes in och utandningen, eller hellre, en vattentrappa, den rör sig i harmoniska åttor, belivar.
Jag ser dock en lemniskata, där rörelsen, rör sig i skönheten av givande och ta emot givande ta emot givande ta emot… det är kommunikation.
De förverkligas genom att ett väsens vara i kärlek öppnar händerna,
Vishetens kärlek – himmelsdrömmen strömmar in,
Därigenom blir bilderna orden - ordbilderna förverkligat liv.
Orden och bilderna blir ”inlemmade” förankrade i väsendet och blir därmed en del, en del vilken är i helheten av helheten.
Blir ett med väsendets vara – de blir oskiljaktiga.
Inspirationens ljus är inget annat än sundvilja till sant liv i skapande kärlek.
– Det var ett Lodjur du hörde denna natt.
Dess stämma ekade sorg, innesluten sorg.
Sorgens vingar vill lyfta för att omsluta smärtan, vagga smärtan till liv.
Du har lite svårt att se den bilden i förklarat ljus, se smärtan och se sorgen.
Smärtan är direkt, liknar en orm vilken anfaller, sprutar in giftet och sedan sjunker samman. Ormens väsen anfaller icke då den är trygg eller säker, det är den då kraften är ”tyglad”, det vill säga då väsendet är medvetet om ormens kraftenergier.
Ormen har nu sprutat in giftet, smärtan ligger där och förstelnar kroppen, smärtan blir ett skal, eller varför inte en tagg, den stannar inte vid att vara en tagg, taggarna blir fler och fler inåtgående och utåtgående.
Det finns ett serum och det är medvetenhet.
Vi vandrar för en stund vidare in i en tidigare given bild; smärtan är där och nu sipprar den ut och sprider sig. Modern tar hand om smärta och helar smärtan i sin famn, denna sipprande lömska smärta är mera komplicerad. Den kan liknas vid gömda gifttunnor vilka rostar och så sipprar giftet ut, Modern hinner inte smälta all denna smärta, det är den smärtan ni känner förutom alla levande väsens smärta, det är dessa taggar vilka nu varsamt dras ut.
Det vilket skett är att smärtkroppen har vuxit, den har ständigt matats genom bilden av medberoendet eller det vilket verkar vid medberoendet, detta är som du vet endast en aspekt av medberoende.
”Då någon reagerar eller inte reagerar så som NN gör, är det hennes dubbelgångare vilken talar. Eller hennes smärtkropp, den sammanlagda smärtan i hennes liv väller fram.
Den växer och blir en stormvåg.
Dessutom tillkommer hennes hysteriska konstitution .
Denna smärtkropp kallades tidigare för martyrium och används av många för att få sin egenvilja igenom.
Med andra ord då en reagens så som NN:s växer fram är det inte hennes sanna jag vilket talar utan hennes dubbelgångare/fantombild eller smärtkroppen vilken frodas.
Därför är det viktigt att inte mata den, vilket sker genom de övriga kollegiemedlemmarnas förlamande agerande.
Nåväl - försök att se bakom NN då hon angriper, sök SE denna smärtkropp, så blir det lättare att stå ut.
Hennes smärtkropp förleder omgivningen till negativa tankar, agerande eller allt annat vilket är negativt-
Detta är viktigt att SE:
Därigenom är dessa väsen, vill gärna benämna dem; vandrande smärtkroppar farliga.
Därigenom att dessa förleder omgivningen, om den icke är Vaken, till att göda deras smärta.
Deras smärtstyrka växer och de tar över det mesta.
De förleder omgivningen till att göda deras smärta, vilken längtar efter Liv.
Därigenom blir omgivningen bärare av deras ”skuld”.
Omgivningen blir den vilken har tillfogat dem smärtan och blir därigenom skyldig till att ha tillfogat dem smärtan och deras lidande.
Samtidigt bär omgivningen deras smärtas tyngd.
Det vill säga omgivningen får bära deras smärta.
Faran är att omgivningen fylls med smärta och en NY smärtkropp föds – Till slut Är det bara en massa smärtkroppar vilka talar.
Det är dumt eftersom vi Är givna ljuskroppar.”
Detta är då smärtan.
Sorgen sägs vara svart, vandra bakåt i den mänskliga tiden, då bar de sörjande vita kläder, livet var rent och i harmoni. Ett liv vandrade in i en ny vacker dröm, en fortsättning på den vackra dröm vilken det var i.
De vilka ingick äktenskap bar svarta kläder.
Se bilden av att strama upp sig, Viljan blev tydliggjord samtidigt bär den svarta färgen alla möjligheter inom sig, detta är åter bilden av caligrafi.
Sorgen sägs vara svart liksom natthimlen, var och en vet att stjärnorna finns där.
Var och en vet att i nattfamnen är vilans tid vilken egentligen är mera vaken än dagens liv.
Se nu Lodjuret.
Det är ett kattdjur, katten söker sig till stenar då Solen har värmt dem, katten smyger i gräset, smygande steg, pälsen skimrar, katten spinner välbehag, kattens ögon är vänliga, visar ändock att ingen kan sätta sig på mig, jag bevarar mitt inre.
Det finns många bilder att lyfta fram runt katten.
Lodjuret har ett speciellt kännetecken och det är tofsarna på öronen.
Släpp ordet tofsar och se istället öronen vara spetsiga uppåt, alvöron, ljusöron.
Lodjuret visar något,
Det visar att i dagen är stegen säkrare, i natten skärps stegen.
Stegen är kännande och svarande i tilliten och vissheten av att allt redan är er givet.
Ur denna bild vandrar vi så in i de ord Vi talade till dig i nattens famn:
Det är blyertsen – grafiten vilka lyfter fram bär linjerna ur töcknet och tydliggör.
Oftast talar vi om ljustrådar och med ens ser ni dem vara vita eller silvriga – ja det ni benämner vara ljus.
I natten såg du en svart tråd sänkas ned till jorden.
Det var bilden av spindelns första tråd den vilken sammanbinder två punkter till egentligen en.
I dagen kan ni vandra utan att egentligen tveka, stegen är så att säga skarpa eller säkra, egentligen är det en vandring i töcken.
Det kan vara och är ofta sovande steg.
Sinnena behöver inte vara skärpta.
Sannheten suddas ut.
Nu skall vi inte måla med caligrafi, vi skall skriva med blyerts.
Bly – erts,
Namnet hänvisar till något, visst var det så att upplevelsen genom detta var att blyerts var bly. Men ser du det visar något annat.
Bly är tungt vägande och det skyddar mot strålning, skadlig strålning.
Bly är också planeten Saturnus metall.
Den säger till dig; lär känna ditt inre, möt ditt sanna ljus, känn ansvar för livet var i helandets process känn nödens rop och svara med kärleks händer.
Det är vad blyet säger i korta ordalag,
Ser vi så på blyertspennan så är dess stift gjort av grafit, vilket inte är något annat än vad? Kol, mineraliserat kol och detta blandas som du mycket riktigt läste med jord.
Kolet är början till liv och blandas nu med jordens liv och skriver tecknen.
Men ser du stiftet är inte naket, det är inneslutet eller i en hylsa - ja, åter ser skelettet och dess kanaler. Denna hylsa är gjord av cederträ och denna olja är välgörande för hela den mänskliga organismen.
Är inte detta fantastiskt.
Himmelsvisionen blir tydliggjord och förverkligad, tecknen på det vita arket, den så kallade osynliga skriften blir tydliggjord av grafitpennan.
Det är i den stunden Ormen inom citationstecken tämjs, den är inte längre en anfallande giftorm, den är medverkande till liv, den är bilden av ljus och värme vilka slingrar, omfamnar varandra i levande omfamnande rörelser,
Livsströmmar till kärlek.
det är så svårt många gånger att veta att ingen ensamhet finns ty vi är alltid i helheten, ändå är ensamheten bland människor så stor. Vi vet att de godas händer är där, ändå var är handens beröring,handen vilken smeker kinden bara det där att promenera hand i hand.
Vi är alla i helheten därigenom upphör all ensamhet.Vi kan nå varandra på alla plan genom denna helhets andning därigenom upphör alla fysiska avstånd.Jag vet att de godas händer alltid håller mina, att jag är i deras famn,Ändå gråter jag då jag vandrar på skogsstigen och känner handens tomhet.…När jag ser sorgen, vemodet, tyngden, när jag känner sorgen, vemodet tyngden hos någon, inom någon, omvandlas mitt sinne till en närvarande mantel, av skimrande blå siden.Då finns ”jag” om orden vill komma, då finns ”jag” om tyngden skall andas.Sorgen, vemodet, tyngden, om den är den egna, en medmänniskas, en älskads, varats tyngd är bilden:Fröet vilar i den mörka fuktiga jordens famn, en solstråle värmer fröet, fröet börjar spira och ett nytt liv föds.Ett nytt sinne, ett nytt upplevande.Ty om sorgen, vemodet, tyngden inte fanns, då skulle sinnet inte ha förmågan att glädja sig i gryningens timme.Sorgen, tyngden, vemodet lever i Fjärilens tillblivelse, i hela detta skeende.Om mitt vara då kan vara kokongen, kokongen av Fjärilens silkestrådar, då är det gott.Ty då vet jag att en underbart vacker Fjäril kommer att finna en ljusväg till livet – i livet.
….
Jag ser vårens blommor,
Ser dem le i tillit.
Så förändras bilden och jag ser gamla träd, fruktträd – förvildade.
Det jag ser är modersträdet vandrar över ängen och ser mindre träd och känner att dessa rötter är sammanbundna.
Så ser jag stjärnvägarna.
Ser kropp vid kropp.
Platonisk kärlek ja den lever och verkar i kosmos, den är kosmologi.
Bilden skiftar och ordet själsfränder stiger fram; oftast har de en förbindelse bakåt vilken inte leder in i framtiden, de är verkligen och reellt bilden av att blicka in i framtiden och förstå dåtiden.
De verkade tillsammans då.
De står i nuet och ser framtiden och förstår med kärlek varför de verkade samman då.
Det är de stora stjärnöarna.
Så möts mannen och kvinnan,
Trådar vävs av himlens spinnerskor förenas, är egentligen bilden av ormen/mercuriusstaven, det är guld och silver vilket strömmar.
Mannen och kvinnan förs samman av visheten för kärlek till kärlek, det är en helande rörelse.
Åter ser jag blommorna och träden.
Vi känner ängslan,
Varför gör vi det,
Människan tänker för mycket, blir platoniker,
Vad är det… det är att föra upp den levande tanken i idésfären här i tanken och faktiskt lägga en snara mellan huvudet och hjärtat.
Platon visste att iden är den gudomliga visheten/tanken, han visste att tanken den sanna tanken måste förbindas med hjärtat.
Då detta sker vaknar själens ljus genom andens ljus.
Själen längtar till rörelse därför att den vet att all skönhet skapas i rörelse, själen längtar till dans, eteriskt sant liv, där är den sanna kärlekens födelse.
Den lever i strömmen av iden och rörelsen genom hjärtat.
(jisses – dessa saker har jag ingen aning om)
Så stiger blommorna fram och modersträdet.
Trädet är här livets träd och rötternas förgreningar visar att liv alltid uppstår och förs till liv.
Modern är kärlek och vad visar bilden, det av mening sammanfört lever i kärlek för varandra men även för det omgivande varat.
Blommorna ler och säger tänk inte så mycket; skulle vi tänka så som människan gör skulle vi aldrig växa.
Det går aldrig att bortse ifrån att det fysiska synintrycket är av betydelse, visst är det så. För genom det mötet känner jaget egentligen helheten. Sluts så ögonen känner jag livet, lyfter jag handen och berör känner jag svaret eller känslan.
Vissa av oss känner så mycket i ett möte så är det. Då blir det fysiska synintrycket en del av.
då ett möte är sant, är rätt upphör den objektiva tanken, den övergår till hjärtat.
Att älska, kärleken är dels den platoniska, men om jag hade en önskan att leva så, då skulle jag ha valt klosterlivet.
Samlaget är - för mig - en helig akt, det är inte att hoppa runt.
Men vad är samlaget, varje stund är egentligen förspelet, vi – du och jag – allt liv - lever egentligen i ett förspel, våra händer utforskar inte varandra, men vi utforskar, smeker känner därför att vi vill/jag vill, vill liv.
Att älska är det högsta då upphör existensens normer, samlaget, älskogen vad du vill kalla det är föreningens högsta punkt, då blandas symboliskt, men realt två väsens vätskor.
Då allt känns rätt finns bara denna längtan som inte är längtan utan visshet, att förenas.
Plötsligt ser jag två Fjärilar dansa runt varandra ser två Fåglar sväva.
Ofta är det så att människan söker igenkännande punkter, likheter, söker en trygghet vilken oftast är en falsk trygghet.
De finner igenkännandet i sökandet efter själsfränder, finner - möter själsfränder.
De ”stora” mötena är egentligen möten där inget egentligt sökande funnits, där det ”bara” blev så.
Det är möten fyllda med ängslan och oro… kanske rampfeber.
I dessa möten är det, det nyskapande sker, de lever nämligen i framtiden och icke i sökandet efter dåtidens igenkännande ”trygghet”.
Hur ofta hörs inte; jag känner igen dig från någonstans.
Hur ofta söks inte likheter och så är det gjorda tankens bildskapande igång… hur kan ett levande väsen älska ett annat väsen då det redan gjort en bild. Då är det bilden det älskar inte individens/livets sanna vara. De tror att tryggheten är och den är där så länge bilden tiger sedan brakar helvetet loss…
Kvinnan säger: Jag har denna kropp och detta liv, min kvinnokropp är inte ung den har sina skavanker men säkert kan den i en älskandes ögon ses vara skönhet.
Jag har denna kropp och detta liv, jag kan inte förändra det jag givits, jag som varandes kvinna kan vårda min kropp och mitt liv, Vara i min Kvinna, då jag känner och vet att Mannen svarar mig att Vi är kärlekens speglar då ger jag mig helt och fullt till den Mannen.
För mig är närhet det vackraste –
Slut brevutdrag
…
– Vi önskar göra ett tillägg till Lodjurets tassar.
Du ser trampdynornas öar, men det vilket fångar ditt sinne, din upplevelse är att de vid gången flyter ut likt sjöar över markerna. Det är så att de flyter ut, känner av, skyddar och lyfter stegen in i bejakelsens liv.
Dessa steg flyter fram, smygande, kan kännas skrämmande att se en katt göra sig redo för anfall.
Göra sig redo att ta ett hopp in i nästa port, bytet kan nämligen ses vara en drömport, det vilket ger näring till framtiden/livet.
Stegen kan kännas vara i obalans ibland i livet, de är ojämna kan upplevas som att hela tillvaron är en hinderbana eller fylld med gupp. Gupp är väl bra att ha om de är fartgupp vilka förhindrar en alltför vild framfart.
Denna natt har Vi ”förföljt” dig med orden:
Livsandehjulen snurrar nu jämt jämnt.
De har länge snurrat ojämnt, därför har livet upplevts obalanserat.
Vi kan nu lyfta fram olika bilder, det du först ser är cykelhjulen, med nav och ekrar, hur de snurrar då de är i balans, den ljuvliga underbara känslan då vinden smeker hela ditt väsen, upplevelsen av frihet.
Så plötsligt kör du på en sten och ser hur hjulet vrids, det blir vint och det går absolut inte att köra cykeln mera.
Så ser du bilens hela hjulupphängningsanordning och det blir alldeles för tröttande att gå in på detaljer. Du ser underredet och alla bärande balkar, du ser stötdämpare och bromsskivor, du ser alla stag och fjädrar, allt detta sammantaget är för att däcken eller framfarten skall ha en exakthet i friktion, eller vid mötet mellan däck och vägbana.
Ja karossen finns där och allt annat vilket vi tidigare talat runt så Vi släpper detta.
Minns du långt bak då du for på en slingrig grusväg vilken de höll på att laga, underlaget var vad de brukar benämna tvättbräda, det är ingen behaglig upplevelseströ.
Det är den ström vilken barn ofta lever i, Vi har många gånger sagt att barn är världen, de utsätts för så myckna intryck, dessa intryck är verkligen att likna vid kulsprutor, men barnen lär sig att gå, vandra livets väg och därför använder Vi bilden av tvättbrädan.
Sök att se och känna vad som sker i barnets själsvärld, då inser du att detta även sker inom varje levande väsen. Hos er vilka är vuxna sker alltså detta också, men det är mera indirekt på grund av det omedvetna sinnet, men er livsfärd sker verkligen på ett tvättbräde. Ni håller själva i ratten och styr bilen, ni gasar och bromsar. Då ni kommer till en dylik väg är det inte så att ni bromsar och känner inom vilken rimlig hastighet ni skall föra fordonet för att det icke skall gå i bitar. Nejdå ni gasar på så att skruvar och muttrar rasar runt er.
Visst kan det tyckas vara vacker klangmusik, men det är fasansfullt med tanke på att alla dessa ting behövs för att hålla er samman.
Betänk då hur allt detta upplevs hos barnet, känn smärtan och sök se varför ett barn utåtagerar eller blir introvert.
Det är inte så att Vi säger att barnet skall överbeskyddas eller att livet skall överbeskyddas det Vi säger är lyssna.
Vi vill inte heller framhäva att alla dessa motorvägar och raksträckor är att föredra, men kör på en sådan väg och känn skillnaden.
Hör däckens susande ljud då de för er vidare.
Känn hela karossens stillhet.
Vad är det vi säger med detta;
Vi säger att ni har en kropp lyssna till dess signaler och var medvetna om att barn är världen liksom ni själva men barn är mer oskyddade än ni vuxna, lek med att ni lever utan hud för en dag, ni kommer inte att stå ut mer än en blinkning.
Så har ni en själ vilken kan liknas vid rörelsen, Vi behöver inte orda mycket mer om detta, ni har en tanke eller en tankeström, allt är koordinerat och avvägt för att er framfart skall vara avvägd och balanserad, en god friktionsyta gör att ni inte slungas av vägen, ett bra däckmönster ger er ”stadga”. Vi kan dra paralleller i det oändliga.
Minns så de älskade orden;
I andens ljus strålar själens skönhet levande.
Bilden är mycket enkel att se; bilden är den vuxne med barnet i sin hand, eller barnet med den vuxnes hand i sin, det är ett pendelslag eller hellre ett kretslopp.
Bilden är också de älskande med händerna om varandra.
Det är Kärlek.
Ren Kärlek.
Nattens ord var: Livsandehjulen snurrar nu jämt jämnt. De har länge snurrat ojämnt, därför har livet upplevts obalanserat. Vad innebär denna bild, den innebär att det ”rent” fysiska länge har fått taga över livet, ekrarna har blivit vinda och därmed har själarnas ljus ej orkat skapa i levande rörelse, nu är däcken eller hjulen balanserade och därmed är samtliga delar i takt i rytm med varandra.
Se ordet Livs ande hjul
Livet är eteriskt/själ
Anden är anden
Hjulet är kroppen.
Hjulets alla delar om du vill dissekera dem kan ändras hela tiden navet kan vara ande och kropp vilket du vill, men kärnans ursprung är alltid densamma.
Dotter,
Ditt bildseende är oändligt , sörj inte att du inte orkar eller förmår nedteckna allt, hur skall du hinna det då Vi knappast hinner följa dina inre bilder.
10 februari 2009
– Det har sagts mig att havets vågor inte vandrar fram och åter.
Se havets rörelse det vaggar ljus, till synes fram och åter eller in och ut.
Det har sagts mig att havet är en evig cirkelrörelse, det vi mede blotta ögat ser möta oss, den rörelsen sveper runt och därmed blir havets rörelse en evig omfamning till liv.
Det är svårt att med tanken föreställa sig detta, det är till och med svårt att föreställa sig då jag befinner mig i havet, däremot kan jag kännande uppleva den belivande verkan.
Det har sagts mig att allt liv lever i cirklars rörelse, så även vår jordkropp eller Jorden.
Skiljer vi ut Jorden från helheten och ser dess planetgestalt så är den en rund boll.
Inom planeten rör sig slingor i en evig ”kittlande” Slingrörelse. Skulle denna rörelse stanna skulle den likna en blomma. Denna rörelse vidgar livet.
Vandrar vi djupare in finns värmen glöden, magman vilken i bild värmer livet.
Ser vi nu till denna värme så kokar den är en bubblande massa, till synes en bubblande massa vilken vid åsynen kan skrämma ty var och en vet vad denna glödande massa kan åstadkomma.
Se bilden av ett vulkanutbrott.
Många bilder finns att lyfta fram, Vi söker dock att inringa en mindre bild vilken är helt avgörande, livsavgörande.
De sitter vid elden och samtalar.
Berget öppnar sig och nu exploderar denna massa.
Det far upp glödande värme och denna bubblande massa rinner utmed berget.
Magmafloder rinner nedför berget och dränker liv med värme.
Så är det då Vi ser den negativa effekten.
Ser Vi så efterförloppet så stelnar denna massa och erhåller formgestalt.
Något är synliggjort och livet spirar ur detta.
Nej, du behöver inte söka och finna de rätta termerna för vad som är vad. Se bilden framför dig du är en bildgivare, lev med det och acceptera detta. Det är oväsentligt om det stämmer vetenskapligt eller inte.
Vad vill Vi visa,
Vi sade att havet vaggar ljus är en evig omfamning till liv, se barnet i moderlivet.
Vi sade att inom jorden under marken finns en rörelseslinga vilken vidgar till liv.
Vi sade att i det inre finns glödande magma; värme vilken formskapar/gestaltar liv.
Runt allt detta verkar ljus vilket synliggör liv.
De sitter vid elden och samtalar.
Detta är egentligen livets grund och även samtalets grund.
Samtalet består i mötet, beröringen, bejakelsen, lyssnandet och svarandet, det är inte en ensidig rörelse i viljan till att känna.
Ofta är det så dotter att du med ditt stora hjärta likt havet i värme och ljus ger hela ditt själv, du berättar ty du vill inte eller kan inte stoppa flödet. Detta sker mycket på grund av alla de bilder du ser. Det största är dock din oändliga kärlekskraft din totala tillit till den Vi vill att du skall möta.
Du vandrade till bädden med en viss tomhet, det är något nytt för dig.
Vi har sagt att Vi under detta år skulle ”lära” dig att gå, detta är en av verkningarna.
Tidigare har du helt oförbehållslöst, utan förbehåll givit av det du ser, det har också varit vår vilja. Du har alltid varit ett redskap skapat i kärlek till kärlek.
Detta kan av människor tolkas som att du ger dig själv det vill säga den sexuella akten till var och en. Det handlar icke om detta och låt dem tro det, du vet vilken sanningen är. Ja, sanningen – Vi vet att du studsar då du hör ordet, men du vet också klart vad Vi avser.
Så, vari bestod tomheten, skriv det du kände.
Inget talat eller skrivet är egentligen betydelselöst, lika litet som våra steg är av icke betydelse. Kanske har våra ord inte en avgörande betydelse, i den stora helheten har de det.
Det du skrivna är aldrig betydelselöst ty det bär inom sig upplevelse och känslor.
Upplevande till känslor, till själsrörelse.
Vad är upplevelse,
kände denna cirkulerande rörelse,
din fråga – ditt brev strömmade ned/dök djupt in i det inre och i den uppåtgående vågkammen bar den med sig svar.
Det är min upplevelse, det jag upplever vara min sannhet, vilket är min sannhet.
För att förhindra upprepande negativa mönster stiger bilder fram, bilder vilka kan upplevas smärtsamma, vilka inte blir smärtsamma om de ses för vad de är.
De stiger fram för att det negativa mönstret inte skall upprepas, de är vägledare i kärlek.
För att vi skall mötas ”jämlika”, för att sanna möten skall ske, innebörden av ordet jämlika är mycket vacker, är eller visar den grundade meningen i alla mötet – kärlekens möten.
Det visar också kärlekens möte mellan Man och Kvinna vilket är ett jämlikt möte utan gjorda bilder, ett möte där den grundade meningen lever och verkar.
Ibland blir ett samtal en slags envägskommunikation, trots att det skrivna eller sagda tas emot med kärlek responsen blir ett skönhetens svar, men egentligen inget svar till det sagda eller skrivna.
Men vari ligger tomhetskänslan,
det blir bilden av att vågen fördes djupt ned,
lyfte fram,
men stannade någonstans i luften.
Den blev mottagen i kärlek .
De sitter vid elden och talar – blir bilden av den strömmande rörelsen,
den till synes in och utandningen, eller hellre, en vattentrappa, den rör sig i harmoniska åttor, belivar.
Jag ser dock en lemniskata, där rörelsen, rör sig i skönheten av givande och ta emot givande ta emot givande ta emot… det är kommunikation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar