Det finns bara en egentlig väg
den vägen är in
denna väg frigör alla riktningar
Den vägen kan du ej rusa in i, det är så lätt springa förbi vägen sade den gamla kvinnan med de vackra milda ögonrymderna. Vi stod på torget med de lagda stencirklarna det var liv och rörelse. Akrobater vilka slog kullerbyttor, eldslukare och så dessa vilka rörde sig så sakta. Jag upplevde nästan att rörelsen var borta och ändå levde den så stark så påtaglig.
Den gamla kvinnan log; öva pantomim, medveten rörelse, ultrarapid, det är vad denna väg viskar. Den viskar upplev varje korn jämför inte kornen alla korn är korn.
Hon slöt tanken i handen en stund sade så; korn - planteras dessa kan du ej skynda på kornen samt växandet allt har behov av hjärtton och varför plantera när det du planterar ej vördas.
Helt lugnt stod kvinnan, den gamla, hon visade mig molnen, molnen vilka samlades.
Hon förde mig till dungen, den där de träden växer, äldreträden. Med rötter vida, med kronor vida, med grenar ja det sägs knotiga. Både knotiga och vridna, det vet jag att dessa träd ej knotar ej vrider på är, dessa träd är vidsynta därav dessa leder.
Ofta satt jag därunder i dessa träds lä, de höljde mig och jag såg molnen, dessa vackra mörka moln vilka bar, skiftade i nyanser av purpur av blått av grönt, alla regnbågens färger.
De flesta säger väl stålgrå eller stålblå ovädersmoln.
Jag tyckte om att följa molnen att se detta sannhets skådespeleri vilket tornar, tornar upp, silvermåsar svävar, silverpilar smidda av svalor ilar.
Skytteln väver skälen vandrar hand i hand, tornar toner sol värmer själens band vävda i sommarängs dröm.
Arken med de fyra hörnen seglar i vindars hav, arkens medhavda kryddor sänder dofter av innerlig passions visdom i kärlek, i mitten skådar ögats vidgade skrud.
Så skälver den spända tråden, så skälver hjärtat i mitt bröst av tyngden.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
Den gamla kvinnan satt vid min sida vi hörde hästar dåna.
Marken vibrerar under oss, en trumpetstöt.
I bröstet tornar denna rörelse upp, denna rörelse brukar vara hotfylld brukar bära hot med sig. Hjärtat slår trumvirvlar, en handske av stål med piggar sluts runt andningen.
Hästen bär fradga i näsborrarnas vidgade kratrar, ögonen slår blixtar och ryttaren är skärrad allt är ett sken.
Han drar in tyglarna så tvärt att hästen reser sig på bakbenen, bakhasorna, stegrar sig. Det måste göra ont att så snabbt dras åter. Ryttaren hoppar mer än glider av med budkavlen i hand.
Han är inte ovarsam med hästen han stryker med handen över hästens hals, tackar hästen, helt tydligt bär hans hand förlåt samt kärlek till hästen.
Han rullar ut budkavlen är på väg att spika upp den på ett av träden då han måste ha uppfattat den stämma jag hörde. Den gamla kvinnan var helt tyst, kom stämman från henne eller från trädet. Han stannade upp i det tänkta, harklade stämman samt läste budet. Det är inte ett hot det är en inbjudan, en inbjudandegest till fest. Folken dem alla är välkomnade i mån av vilja.
Det finns bara en väg då du glömt nyckeln
vandra bakåt
men
stanna ej i momenten
Vi sitter i lä av träden, den gamla kvinnan och jag. Ryttaren har slagit sig ned vid vår sida. Lutar sig till stammens väl och hästen är befriad från sadel samt tyglar. Fri betar hästen i det höga frodiga gräset.
Jag har alltid tyckt om gräs, grästes röster.
Hästen är omgiven av många hästar nu föl med skrangliga ben stryker tätt kring mödrar. Med benen brett isär söker fölen nå betet. Kajor, skator skrattar lekandeförnöjt i träden, allt är ett lärande ett lärande är allt. Fölen skrattar med skuttar i ring. Medan mödrarnas ögon är spann fyllda med kärlek.
Fjärilar dansar runt hästarna, en fjäril landar på en av fölens mular ögonen korsar varandra; vad är det. mor. Mor vad är det. Modern ler förtäljer om blommorna i ängen om fjärilarna vilka bär färger i samma ton som den blomma de hör till och denna är drömmande blå.
Om, om vad är om hon håller berättelserna om barnets fråga, linda, linda nystanet runt och fint. Trasslet är löst härvan följsam. Barnet håller glittrandestolt härvan modern nystar. Nystanet är runt de kastar en röd boll i ängen.
En citronfjäril landar på en mule hos ett föl. Så stiger fjärilarna upp svävar fladdrar landar i blåklockor i smörblomster och fölen skuttar lycka. Gräset sjunger hästarna skingras, den hästen är städse.
En vind rör vid bilderna den gamla kvinnan har en bok i händerna.
Hon läser berättelser hon tecknat ur hjärtat. Hon läser högt hennes stämma är mer sång än tal. Smeker ögonen, smeker huden.
Människan borde sjunga mer, varför gör hon ej det varför ringas stämman in.
Ekorren skuttar i trädens kronor lätt och galant i balans; just därför att de är så rädda för att snubbla. Jag vet, hjärtvet, jag har sett jag har hört kvittrar ekorren.
Varvid vackersångarna ackompanjerar hennes stämma.
Hon smeker varje sida varje blad hon vänder, har hon verkligen en bok i händerna eller håller hon livets levande rörelse i händerna. Är allt detta en villa eller vad.
Hon ler; den gamla kvinnan säger så;
Visst har böcker ett före likaså ett efter
böcker har en skrivare en läsare undrar du ej vem som är vem i utförare i utförande.
en droppe i guds hand är en vacker bild att leva med
när du tvivlar på dig själv på din tillvaro
Åsktrummor dånar blixtar viner, blixtar dansar. Mantlar böljar, regnbågstoner danas regnet hälls i kaskader ur vida spann. Elefanter dundrar och folken ler.
Havet är målat i droppar av stjärnor. Ögon strålar, glänser in över sjöar över stränder. Eldar brinner folken dansar klipporna ler.
Havet vänder vi sitter in under trädens lä lyssnar till dropparnas följen; banna ej vädret det hör varje uttal, det är som att du skulle göra allt det alla säger att du ska, det blir lätt en splitterfraktur.
Mod, modet kom att svika mig eller var det jag som svek modet.
Det mod jag förde med mig. Kanske bar jag detta mod i ett knyte hängandes på en stav. En luffare var jag ej, nåja vi är väl alla luffare eller borde kanske vara luffare. Bilder av luffare har jag sett och det är den bilden jag ser.
Det är en vacker bild att se detta knyte, hur duken läggs ut, hur dess fyra flikar viks in till hjärtroten.
Modet, vet inte om jag någonsin hade mod.
Kanske sinade modet, kanske allt hälldes ut ur kannan.
Det är en vacker kanna, kannan är grön, skogsgrön med mässingsdetaljer.
Jag tycker om att vandra till brunnen. Det är en sådan där brunn med en pump, med ett vackert handtag. Det låter så lustigt när jag ställer ned kannan nästan som mjölkspannar.
När jag försäkrat mig om att kannan står stadigt börjar jag pumpa och så plötsligt kommer vattnet.
Vet du,
jag har faktiskt tillfrågat brunnen.
Så rinner vattnet in i kannan och vattnet gnistrar i glädje, kannan är fylld jag tackar för vattnet lyfter kannan samt vandrar.
Vandrar, luffare vandrar.
Borde sa jag, att vi kanske alla borde vara luffare. Borde, det finns så många borden.
Man över bord, kvinna över bord, lasten över bord, luftballongen stiger. Eldtungor fyller ballongen med värme, allt högre stiger vi, korgen är hållen i linor, livet hålls i linor.
Borde, bord.
Bordet, bordsmakaren skapade står i stugan.
Brukar stå i stugan, nu står bordet i trädgården dukat till fest. En man kommer vandrandes bärandes på ett knyte, gången är kanske rask kanske jämnmod han vandrar stigen bjuds in.
Försiktigt knyter han upp de fyra hörnen och nu dansar världarna fria, jag ler.
Bordet står intill stockrosor djupt violetta dem har jag vattnat med vatten ur kannan den djupt gröna, skogsgröna. Jag tycker om att vattna med kannan, kannan har en stril och ibland skapas regnbågar.
Mannen är en luffare och jag lyssnar till hans vandringar, mannen har en vacker berättarstämma.
Han berättar om en planta vilken växer där hasselträden blommar.
Berättar om plantans kärna. Hur ett barn så, kärleksfyllt höll kärnan i händerna.
Hur barnet planterade kärnan.
Kärnan gavs jordfäste inväntade barnet, barnet stukades och än inväntar plantan barnet.
Det fanns de vilka slet upp det sådda; de ytliga rötterna kan de skada ej de djupa.
Jag vet att han talade min väg om denna modplantas tillförsikt.
Kanske leder hans ord mig till plantan vilken växer där hasselträden bär frukter.
Hon stryker mig över pannan vi sitter på trappan nu.
Trappan vilken är ett kaprifolhav, granen den vilken vakar med husets knutar vaggar stillhet. Labyrinten är lagd i lä av stenfolks mantlar. Labyrinten lades till din färd till allts färd av vishets händer. Och stigarna var och stigarna är. Tråden den röda håller du i vänster hand förenad med ditt hjärta. Blod är en märklig saft.
Nektar, nektardoft andas dina stigar.
I skymningen kan fladdermöss höras vina för att snabbt tystna. Jag ser trollsländan jag mötte i dagens vandring upplever en droppe sorg; trollsländan flydde mig.
Hon ler; den flydde dig ej den stannade ju, det är bara det att den såg dig vara en av alla blommorna i ängen. Vi kan ej stanna den rörelsen och även om du tycker, tycker att trollsländan flyr dig snabbt så slut dina ögon och du skall se att den rörelsen är övad.
Den rörelsen är en blomsterstig.
Stigen leder vägen till stranden vari månen speglar sig i vattenskivan.
Ibland händer det att hon snurrar skivan med sitt finger ur kristallnålen strömmar musik, bryggan ett dragspel i hans händer.
Natten en indigospegel jag dyker in i havet tyngden släpper andningen är fri, ett med havet,
häri upplever jag livet flöda rent .
Hon är lagd i jord nu.
Du håller en bok i din hand kanske är jag ett blad i en bok ett försättsblad. Kanske ett blad i en helt annan bok kanske en utriven sida kanske ett insiktsblad.
Vad jag än är vad du än är så dansar regnet in, vatten sjunger i rännor kanar utför tak fåglar håller
i bladparaplyer sniglar tänder lyktor i hus.
Kvinnan springer med lätta fjärilssteg barfota i regnet hon dansar i glädje i regnskönhet hon är en regnknopp i väntan på solhänder
Ett mer har jag att förtälja dig innan jag bäddar korgen med blad in i dina händer och min stämma skall följa dig. Du behöver endast viska så vänder jag blad till dig.
Det är lätt att säga har du tänkt på,
jag säger; ser du skalet, ett skal kan vara så mycket och vem är jag. Jag är bladet i den vänstra skogen kanske en uggla vilken höljer markerna i mina vingar, har jag ett skal det har jag troligen inte om jag är en uggla.
I och för sig har jag ju det, på sätt och vis i min näbb eller i mina klor.
Skor bär jag inte det är då ett som är säkert, helt säkert inte sådana som du bär.
Ser du skalet.
Sniglar, en del bär skal på ryggen närmare bestämt hela huset.
Ni säger dessa; sniglarna är långsamma jag säger, de borde ju sopa igen spåren efter sig, så gör sniglarna ej de lever i tilliten till allts mening, lämnar tydliga spår.
Så har vi sköldpaddor, dessa har skal eller är det sköldar ser du dessa fantastiska bilder av jorden varandes en sköldpadda, så bär sköldpaddan hela huset på ryggen. Vänder du skalet kan det vara en korg en korg fylld med inre mening, snigelns skal kanske är ett horn ett ymnighetshorn eller kanske en änglatrumpet.
Jag menar ej blomman jag menar instrumentet trumpet, det är sant blomman är ett instrument eftersom allt är instrument, nåväl ser du dem vilka blåser i hornet.
Så är det med skal; skal kan vara så mycket,
vila ögonen i skal för att se dessa vackra mönster.
Regnet steg in i vila jag slumrade kanske in för att vakna i gryningen av solsonatens stämma. Ängen böljade i vita slöjor och jag uppfylldes av denna stämning. Stannade i denna stämning för att se kanske för att slippa känna min trötthet och jag skrev i stillhet utan bläck utan papper utan, utan;
Regnen vilar stilla i ringen den vita lagd av dimma
svepande
sorgeslöja
tagen av ansiktsoval
vindar vilar stilla håller hennes andning i händer
bäddar in
dag och natt i rosenolja
Regn baddar
oron ur strandöga
hon stiger
upp
ur djupen
tyngdlöst följde hon
havets lugna andning
skalet
en korg
fylld med stjärnljus
räcker hon till skuggans dunkla
i tacksamhet
rör den upplysta vid
skalet hon bär
sköldpaddsmor viskar
nu
är allt väl
vänder så
åter
in i havet
hon är
en droppe
i trädets fingrar
hon ser
hans mjuka gång
i lyckan skälver hon
faller
faller
in i hans hand
Stjärnblomma pryder dikeskanten skogskjolens breda fåll, gräsäng susar tusen toner än sjunger koltrasten i skogslä näktergalen svävar fri.
Knappt synlig strömmar bäcken, spetsblad är flätade kojtak kaveldun vakar med vattenögons glitterljus.
Kvinnan nynnar soltoner humlor snuddar mjukt vid åkervinda.
Skimmerblå himmelsfjäril sveper in över molnpioners tempelgårdar. Så vore, så vore jag.
Skimmerblå himmelsfjäril andas med svepande vingar; var. var. var i varande
Pupillen vidgas hon dyker in, tvekan är ej en verklighet, avklädd landar hon i öns
händer. Ön med de vita stammarna hon kläds i eldröda blad hon gråter smaragder
in i safirhavets krets.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
Hon rider på stormarnas gnistor. Sved svedjemarker sved. Hon andas ur ögonen regnen. Spira, spira allt under undren under jord
Den stenen bär tonen, andas tonen ur skogars mening, bevarare av sagornas stjärnpuder. Bron är lagd in över ravinen; vem är du.
Stenmoder vagga, vagga hav i din famn, ögat skådar origos vita pupill. Liljor vakar med dunskålens bläck silverstrimma tecknar rosenorden.
Det jag minns är droppen, droppen vilken trädet så lätt höll i. namnet är borta.
Molnen seglade svävade mjuka sagor stundtals; namnet är borta.
Visst upplevde jag glädje ibland, det måste jag ha gjort för jag gnistrade eller var det solen vilken lekte.
Det jag minns är droppen.
Trädets fingrar höll inte hårt ändå höll de skälvningen, från var skälvningen kom, namnet har jag glömt.
Det finns bara en väg då nyckeln är tappad, när du har glömt var du lagt nyckeln.
Det finns bara en väg när nyckeln är förlagd.
Den vägen; namnet har jag glömt
kanske bakåt.
Vandra bakåt utan att stanna i varje moment mo
mentor.
Så vackra gula pärlor i mossen.
Trädet släppte droppen
Jag föll
Det finns bara en väg
Tunneln hade inte en slingrande trappa, tunneln bestod av ringar.
Så ser nog träd ut inifrån och det betyder att oändliga vägar kommer att öppnas.
Tunneln består av ringar och vägen är en. Bakåt leder vägen till nyckeln vilken gled ur min hand.
Jag står helt stilla en stund och tillåter tanken spela kam. Vad säger att det är bakåt.
Tunneln ler i kärlek; det gör jag fortsätt färden
Det jag minns är nycklarnas klirrande, skor vilka ställdes i skogens djupa andning. Skor guckusko nycklar orkidéer.
Dessa skor snidades inte med silverblad gavs inte ovanläder, dessa skor mindes nornorna i skogen, dessa trenne och dessa skor bar tonerna givna av sländan, sländorna. Detta var innan havet vände bladet i den stora bokens himlar. Och sländorna gavs vingar, ja dessa skor växer i skogen och nycklarna bär många namn skogsnycklar fläcknycklar jungfru Marie nycklar sankte per. Visst talar skogens växter.
Vita stjärnor föll in skogsstjärnor och klangerna av linneor.
Visst stiger bilder fram ur borgen med lagda väggar, bilder vilka skänker andra sånger, kanske av klapprande skor i trappor av klirrande nycklar husfrun bar.
Dagen bar solspann molnen drogs samman i länder av sagor sakta vaknade regnfolken och natten kom ur regn in över ängen sveper dimman, älvorna svävar fria.
I skogskojan sitter ett väsen, elden sprakar mjuk i ringen av stenar, vandrade in över berg av berg komna. Golvet är av jord taket är av jord med mjuka gräsängder, ur rökhålet stiger flimmerrök med dofter av örter.
Denna med vitt molnhår med ögon av visdom med händer av skrift ritar mönster till svar på frågor vilka ställs. Hon säger ej ska, hon säger lyssna till vinden till skogarna till vägarna ditt hjärta sjunger.
Mönstren kan jag måla din hand får du lyfta ur tyngden genom ditt hjärtas sång.
Så lyfter hon sländan och tråden spinns.
Hon lyfter handen
Lägger
Din nyckel i din
Hand
Jag har alltid tyckt om gräs har alltid tyckt om, så älskar jag allt detta vackra vilket lever, så vackert är det att lyssna till att höra trädens sånger.
Trädet släppte droppen
Jag föll
Det finns bara en väg.
Tunneln hade inte en slingrande trappa, tunneln bestod av ringar.
Så ser nog träd ut inifrån, släpp din tanke, släpp tanken fri.
Lyft av sadeln lös tyglarna tillåt tanken beta detta frodiga höga gräs.
Vila i ditt hjärta i trädens sånger i gräsens sånger,
det är sant att detta det betyder att oändliga vägar kommer att öppnas.
Tunneln består av ringar och vägen är en. Bakåt leder vägen till nyckeln vilken gled ur min hand.
Den första ringen skimrar mina ögon, ringen cirklar och jag står på en rundel väggarna bär ej facklor. Detta skimrande kommer från jag vet inte var, namnet har jag förlagt. Mina ben viker sig min kropp läggs i ett kommatecken. Värme omsluter mig.
Jag hörde nycklar klinga eller var det vindspel med prismor med glas med silverblad.
Varje morgon innan allt egentligen somnar i det vilket benämns dag.
Vad är det du säger undrar en strimma i natten vilken lyssnar till stämman vilken ljuder ur nyckelharpan.
Jag säger endast det vilket är.
Strimman mojnar lite grann, du kan väl ändå inte mena att allt somnar i det vilket benämns dag. Det kan ju vem som helst se att allt vaknar i dagen.
Nyckelharpan ler i mjugg; så ser det ut ja. Det är bara det att alla bara går helt självklart som, som självlysande punkter inte en ansträngning och vad annat är det än att sova om vi nu skall jämföra.
Strimman skuggas litegrann; jamen kan du säga mig vad du gör i drömmen då är det svårare där kan jag undra.
Nyckelharpan ler i mjugg och stämmaren rör vid en av nycklarna. För se det är ju stämmaren vilken talar.
Det är sant och mycket grant vi kan gå i luften springa uppför höjder flyga och ja – allt det vi inte tror oss om att kunna. Drömmen visar oss ju att vi kan, kan allt det vi verkligen övat med vilja, kärleksvilja inte för att vi måste.
Hur blev jag stämmare till exempel. Jo jag hade sensibla fingrar samt sensibla öron eller en sensibel hud exakt gehör kallas det visst.
Så kom det sig att jag började öva av den enkla anledningen att jag led så fruktansvärt av att höra falska toner.
Så med andra ord blev falskheten nyckeln vilken öppnade min väg. Och förresten drömmen är inte en självlysande punkt eller självklar.
Först måste du ju somna så måste du frigöra tråden.
Har du möjligen sett spindelbarnen hur de bara, så enkelt, kastar ut tråden i visshet av att en hand tar emot tråden och så klättrar de, övar spinnandet övar vävandet.
Nu for vi iväg allt iväg det ställdes en lockande hög rutschkana.
Skall vi åka den några gånger till det kittlar så lustigt i magen. En hisnande känsla och se så silverblank den är - kanan. Det blanka kan vara förrädiskt vi kan ju gå sta och bränna bakdelen. Vad skall vi då minnas om allt i ryggsäcken bara for iväg i en hisnande fart nu tappade jag helt rim och reson vad det nu är.
Var befann vi oss i betraktelsen av drömstegen. Jo; du har kastat tråden eller frigjort den och nu klättrar själen in i andeland.
Strimman ljusnar litegrann; andeland måste du prata sånt där konstigt, finns det änder där du sade ju andeland.
Stämmaren ler i mjugg. Det är väl möjligt att det finns änder där i denna drömsjö, jag sade andeland och ett är säkert igen och det är att kacklandet, det vilket kan kännas som kacklande har upphört. Här är det harmoniska symfonier.
Strimman drog samman tankespannen; andeland vad är det.
Stämmaren ler i mjugg, kanske går andeland att likna vid dimman i gryningen.
Den lätta svävande rörelsen med tusentals droppar av andning.
I andeland kanske du är utan kropp. Kroppen har du ju mjukt bäddat in i sömnbladet medan du klättrar samt lever helt utan tyngden just precis där du en gång önskade dig din kropp.
Strimman ler; ja så var det och så är det, längtan till kropp och längtan till frigörelse det ger balans.
Säg har du stämt harpan nu är alla nycklar i harmonisk tillåtelse.
Kan du spela mig en sång en trudelutt så jag vaknar i glädje.
Snälla, snälla, snälla.
Stämmaren ler i kärlek och spelar för strimman kommen ur stjärngård.
I stjärngården skrider med lätta fötter fem vita jungfrur in i ädelstensringen.
Fem strålar tonar skalor in i dag . Mina händer är lösta ur formen av form.
Vingar lätta svävar in över ängen vari den gömda sjön glittrar skönhet.
Gräset det höga viker undan taket. Näckrosor röda syns andas i stillhet.
Mina händer landar på ett av hjärtbladen jag hör stillhetens stämma.
Mellantoner upphör, jag befinner mig i tonens är, detta rena, denna klarhet - så stilla andas tystnadens spröda klockor.
Trollsländor bär mig in i länder av hav, länder i havshänder. Bergen skrider uppför vägarnas grusbårder. Vindruvsodlingar doftar, aprikoser skimrar inkarnatstoners hudfägring.
Fikonlunden doftar violsländornas sånger in i vandrarhänder, gångarna är lagda i mjuka våder. Havet svävar skänker svalka in i mognadens djup.
Dikesrenar är nu befolkade av skönhets riddare lupinkorgar bjuder humlor, nektar ur brunnens källa, in under bladens fingerflikar skimrar koppartoner, skalbagge svävar upp ur tyngd kopparödla ler i solvinden.
Ängen är en glas vas blåst av sand, trädbuketter i ängsvas, vind susar stillhet blad följer toner givna av tonbärares vingar, träden, buketter stjälkarnas enhet är stammarnas visshet.
Detta vackra gräs i allomfattande skönhet höljer prästkragar klöver och jag skymtar åkervindans snurrande formler.
Kräftan möter upp vid strandkanten;
Det är en konst att gå baklänges. Säg är det att vara en bakåtsträvare.
Sandytan kan kännas vara sträv.
Det är en konst att gå baklänges att inte snubbla över dina verkliga spår. Dem behåller dig ej fast, dina verkliga spår, de spår vilka i din framåtgång som inte var dina dem håller dig gärna fången.
Så följ mig låt oss öva att gå baklänges – det – är en konst vilken öppnar din verkliga drömport.
Stunder av liv passerade mina stränder.
Visst har jag levt
Solen strödde ädelstensljus i den molnade sjön
Viskade att varje detta glitteröga är en stund av liv
Och jag såg detta regn skölja sina händer.
Såg bladen kupa sina händer
Hölja regnets fall
Jag såg regnet stiga upp
Strålar smidda av
Ur ädelstensljus
Kanske var strålarna trådar tvinnade av de älskanden vilka inte nådde varandra.
Vars hjärtan levde i bön vars händer sträcktes till utan att nå. De såg ej varandra ändå höll de en tråd i sin hand. Mjukt mellan tummen och pekfingret. En tråd vilken vilade i mjuka dynors håll.
Älskade var är du och utan att de visste det tvinnades trådarna.
Och jag såg detta regn landa i bladen såg gräset gnistra skrudat i släta pärlor hörde dem alla viska tona in i mitt hjärta allt detta minner dig om stunder fyllda med glädje med glitter i hjärtat i ögonen. En hand smekte mig mjukt över kinden jag såg alla skuggpaletter lyftas av pärlornas mjuka fyllnad.
Och jag lyssnar till regnens sånger jag tillskriver dem inte annat än skönhet jag lyssnar till bladens sånger jag tillskriver dem inte annat än skönhet
Jag stiger in i sångerna däri brister mina strängar
Varje droppe är en pärla en glittrande påminnelse, varje pärla har en klang så har varje droppe i detta regngräs, så har varje strå en stämma, så har varje sandkorn varje blad varje por. Så förundras synen av snöstjärnor, kristaller samt säger att inte en är den andra lik så är det med allt, kristaller lever i varje liv och kasta ej liven i storleksordnings påsar, liven har inte storlek eller mått. Liven är allt i allt så dela dem ej i druvor för varje druva är en del i klasen och klasen är en del i stocken och stocken är en del i skogen. Nu vet du varför barn tycker om upprepningar i sagan. Barnen vet livets värden, barnen har inte vågskålar fyllda med skrot.
Stränderna talar stunder av liv en hand smeker min kind min panna hjärtat fylls med värme oron stillas i solpunkten andningen följer molnens stillhet hudens fjärilsvingar stillas fingrarna runt hjärtat löses varsamt
tärnor
dansar för
mannen vilken
dyker in i
sjöns öga
I fjärran, helt nära växer ett sällsynt träd. Han lyfter händerna varvid bladlågor faller. Mjuka dun, omtänksamhetsdun ur hans hjärtas glöd. I hans händer landar nu blad nycklar givna av ett sällsynt träd, ett nyckelträd.
havsfåglar
sveper
sånger in över land
vandrerskan slumrar
in under bar himmel
hon följer
tonernas
givna insignier
hennes hjärta
bär ett
rosen
sigill
Purpurröd andas ditt hjärta, smaragdblad fyllda med regn, knoppars slutna ellipser inväntar din maning, solbärare skänker du nektar, jordbärare skänker du pollen. Du vackra ros, purpurröda är dina bladskålar.
Jag såg dig ibland ändå såg jag dig ej, vandrade de stunderna med markerna. Kanske såg du mig fler gånger.
Ofta är jag i stegen, känner mig välkomnad av markerna eller jag vågar hoppas så och det gör inte ont.
Kan bara vara den jag är bara andas bara uppleva närvaro.
De gånger jag mötte dig - innan vi möttes så som vi gjort - frapperades jag av din utstrålning en varm vänlighet - sällsynt. Du bär mockasiner då du vandrar.
Träden lade ringar havet lade ringar. Har du undrat varför haren springer i cirklar varför allt följer cirkeln.
Det året gick så kom du fram, talade med mig. Visst brukar människor tala med mig men du visade, gav mig en gest vilken jag fortfarande ej förstår varför.
Jag hade kommit till insikten av att så här ser min tillvaro ut; Ensam och det var en förtärande ensamhet men jag började vänja mig, slöt dörren allt mer. Du fick mig att glänta på dörren. Egentligen var det ju jag själv – mitt beslut. Vi kan aldrig lägga skeenden på andra.
Men - ändå var det något hos dig.
Vi skulle kunna ha haft många fina samtal eller bara vara i tystnad.
Visst vet jag att det inte finns skulle, skulle har ju upphört det var en stund och den stunden är ett stiget blad en gnista vilken skänker näring till jorden.
Du drog dig undan lika snabbt som du vände ansiktet till vilket inte är ovanligt i mitt liv.
Visst kommer män till mig, jag har väl en lyssnarförmåga en kvinnovärme. Spelar inte någon roll.
Jag vet inte varför jag skriver detta du visar ju så tydligt att du tagit åter steget vilket jag borde respektera.
Kanske var jag en bok i din hand, en sida vilken vinden lyfte fram.
Kanske var jag en annan bok eller kanske ett försättsblad.
Kanske en utriven sida.
Kanske ett insiktsblad.
Jag är glad att du visade ditt intresse å andra sidan var det dumt av mig att glänta.
Det är ju så att för att vänja sig vid ensamhet är det bättre att inte glänta.
Jag har sett, kommit till insikten att det är bäst för alla är om jag sluter mina dörrar.
Orkar vare sig tro eller hoppas att den vilken är min andra vinge den vars andra vinge jag är skall stiga fram.
Varför det har blivit så beror på mig – den jag är.
Han står på knä vid floden, ansiktet håller han vänt till marken.
Han följer flodens rörelse, ringarna vilka bildas i rörelsen floden utverkar.
Han ser ringarna vidgas i det floden mjukt lindar sig runt stenarna. Ser stenarna fuktas ser stjärnblomstren skapas i det solen rör vid dropparna.
Han ser marken fuktas viker varsamt undan gräset vilket frodas vid kanterna av floden. Flodbäddens gröna täcke. Han ser hur fukten stiger upp med mjuka mockasiner och han ler i det han viskar det han har behov av.
Vad viskar han, han viskar letandet en kvinna gör. Inte ett letande mer ett följande och han lever i den andra ringen.
Kvinnan kom till stranden för att njuta av vattnets sånger. Hon hade kommit att bli allt mer skygg inte van att röra sig i grupper av liv. Hon visste när stranden var nästintill tömd på ljud av röster av steg. På stranden vilade två stockar hur de var komna dit visste hon ej. Stockarna vilade sig in under höga tallar. Ibland lekte hon med bilder av kanoter. Såg till och med hur männen, kanotmakarna lade händer till träd samt gav frågor till träden. Såg hur träd bejakade deras frågor. Hur männen tackade träden tände eldar, gröpte ur stammarna, svedde gröpte svedde. Hon såg männen berätta för träden allt det de gjorde och männen arbetade lugnt och stilla följde trädens ådringar. Så låg kanoterna där och de smorde dem med kåda med olja. Kommen var stunden att lägga kanoterna i floden, hon log vid ljudet av paddlar i mjuka rörelser.
I det ögonblicket syntes bävrar bak hennes slutna ögonvingar. Pälsarna glänste i yra diamanter då de steg upp till ytan. De fällde träd och byggde dammar skickliga byggare med vackra ögon.
Hon vandrar in över marker med svävande morgondagg stannar vid dammarna vari röda fjällbärare lever. Stillheten är en mantel fylld med fridspärlor.
Handen glider ur hennes knä hon återförs till stranden av stockarnas solvarma närhet.
Det kommer en man gåendes med mjuka steg, mannen ser vänlig ut han har en hund med sig. Hunden följer mannens alla rörelser i tillit eller kanske är det mannen vilken följer hundens rörelser i tillit.
Båda stiger i sjön, simmar sida vid sida vänder åter till stranden hon är på väg att gå när mannen tilltalar henne. Hans stämma är mild är god, ögonen är fyllda med vänlighet hon vågar sig till samtal.
Han bjuder in henne i livet. Lika fort vänder han blicken inåt.
Nyckeln glider ur hennes hand, hon förstår inte skeendet, hon känner igen det. Det är inte detsamma som att förstå. Hur förstå när berättelsen uteblir.
Nyckeln sjunker in i sanden.
Floden flodbädden bejakar hans fråga. Han tackar i det han lyfter en handskål lera samt knådar den. Han knådar en form till en nyckel, han är en nyckelmakare och så mycket önskar han se kvinnans hjärta le.
Han inväntar natten och natten den nalkas och stjärnorna skänker ädelmetall till en nyckel att skänka till en kvinna
vilken vandrar ringarnas väg.
Nyckelmakaren viskar
Gläd dig
Vandrerska
Och hon ler när nyckeln lägger sig till rätta i hennes hand.
I nyckelträdet klingar nycklar två.
Ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till exakt så mycket att tråden vilar säker i mellan dina fingerdynor egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
detta är
den dag när
jasminen sträcker vita moln
skogen andas
hennes stämma
säg är du bilden du stigit in i eller är du arket
eller är du det arket var innan detta blev bilden ark
är du eller är du en stansad form
Ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till exakt så mycket att tråden vilar säker i mellan dina fingerdynor egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
Tolv står de och två plus en är tre.
Sväva, sväva bölja tonhav, måsar seglar i cirklar strupar vidgade skriar. Sväva, sväva bölja tonhav landar i trädrede. Tystnaden är stillhetens vingar.
Säg varför skälver dina blad purpurros i sunnanöga. Göken har landat i skogens värn bar han tröstens ord.
Detta gröna hav rör vid stenarnas rötter doftar vindar, salt strändernas vita sidenband gnistrar i silvermånens aura. Grönt är detta hav vävt av vågornas svar, havet stiger ur formen av hav. De komna står i ring blåser mjuka toner ur snäckor, den blå vinden kysser järnröda klippor. Städerna vilka sjönk stiger upp och havet är dessas mantlar och snäckorna är dessas andning
Det får ta tid, kan tiden tas, non existens, non existens, det sägs att tiden inte är att tiden är non existens inte existerar. Kan tiden tas, tiden är oändlig. Endast i våra ögon krympt.
Det sitter en själ med en utsträckt hand är armen en gren är handen kvistar, inväntar handen pärlornas knoppande, bladens andning.
Tänk dig att varje tiggare vid vägens kant är en ängel vilken sträcker fram sin hand, ditt hjärta vilket ber dig lägga din hand i sin. Minns sagan de förtalte om tiggaren vilken i nätterna, i hällande regn vandrade från dörr till dörr hur denne var klädd, i trasor i lump.
Vilken var gud, minns att du är i gud, gudomens ljus minns att gud, gudomens ljus, är i dig. Är gud, namnet du känner, andas det namn vilket är; helgad vare, helgad vare du i människoland.
Sångerna steg allt högre, omvandlades till rytanden. Havet, vattentungor slickade stenarnas sår. Vallar lagda av sprängande krut, än ligger röken kvävande kvar.
Det finns bara en väg, Det finns bara en egentlig väg den vägen är in denna väg frigör alla riktningar.
Hon ser markernas skrumpna hud, sprickor, ser stenar svettas, skorpioner rassla. Hon möter ödlor vilka flämtar efter skugga. Alla inväntar de nattens stjärnor, stjärniver vilken upptänder de slocknade husen.
Hon cirklar, snurrar runt sluter ögonen och kan svagt höra vatten, instängt. Så ser hon berget, ser rännan vilken vattnet slipat, ser, ser stenar vilka lagts i tumult, stelnade.
Kvinnan inser att dessa stenar kan hon inte lyfta med bara händer kanske med ögonen. Hur kan jag öva detta, denna förmåga jag hör folken flämta.
Svagt hör hon en stämma, håll ut, fram din hand. Hon håller fram handen, en vit fjäril landar.
Skall jag hjälpa dig att lyfta stenarna dit där dessa hör hemma.
Kvinnan stelnar i tillit i tilltro, en kolibri kysser hennes panna fri hon strålar.
Den vita fjärilen säger; först måste vi öva din syn.
De övar i stunder av sju gånger sju gånger sju.
I övandet ser kvinnan en nyckel glimma.
I gryningen av ögonröjd börjar de med att lyfta en sten vid tåspetsen, det gick bra och så lyfter de tenarna alla hem.
Fjärilen landar i en vit strandlilja förenas med kronbladen nu nalkas vattnet. I glädje kastar sig vattnet utför berget. Berget har långt böljande regnbågshår. Undiner dansar i ädelstensmoln.
Vattnet landar i markens händer, fuktar huden. Skorpioner, ödlor de vilka levt i torkan, till dem sände hon bud – innan.
Livet vänder ansiktet in i grönska.
Sångerna steg allt högre, omvandlades till rytanden. Havet, vattentungor slickade stenarnas sår, de drog upp dessa stenar, stenar likt ruttnade tänder ur munnar tystnade på ord, slagna, brutalt nästade läppar, rivna gomsegel.
De putsade stenarna rena. Baddade såren med åkerfräken ringblommor helade såren.
Planterade dessa tolv stenar i ring i fören stod denna sten;
Den stenen bär tonen, andas tonen ur skogars mening, bevarare av sagornas stjärnpuder. Bron är lagd in över ravinen; vem är du.
Stenmoder vagga, vagga hav i din famn, ögat skådar origos vita pupill. Liljor vakar med dunskålens bläck silverstrimma tecknar rosenorden.
Skeppen synes segla i ordstäv.
Tid, vad är tid ett mänskligt påfund, skapandet sker ej i en hast allt spirande har sin gång.
Kvinnan med de seende fingrarna sitter i strandlä havsvinden smeker hennes ögon hon broderar med silkestråd. Hon broderar månhänder, knoppar vilka bidar i strandliljornas drömmar. Broderar händer, månhänder uppstigna ur töcken, månhänder vilka månar om världarnas, värdarnas liv, månhänder vilka ej viker undan från sin hjärtstig vilka månar om sin egen skaparstig. Hon har hört så många blommor vissna.
Bryt ej denna ögonblomma, stjälken är ådern vilken leder till brunnen, bladen är huden vilken höljer mina sinnen, min sinnesnärvaro, hindrar mig från att brista. Bryt ej denna ögonblomma, den blomman skänker mig droppar av livselixir.
Just så är det ju, när en blomma ej rörs vid vissnar den sakta sinar den sakta. Börjar se att kan jag minimera mig så kanske jag upphör så kan allt det vackra runt mig klart ses så är jag ej en smolk. Kanske en svag månhand sträcks blomman; kanske klättrar hon upp vågar resa sig. Så hörs den otäcka dunsen när hon faller. Blomman frågar i tusen bitar; varför faller vi
Tiden är väl en av de största fällor, en av de största fångstgropar människan grävt, denna grop är inte en sågrop, är inte heller en kokgrop även om det vilket såtts i denna grop växer till klister, även om det vilket kokar är rädslosekret.
Denna fälla är inte en värmande fäll är inte lagd över axlar till att värma inte heller till att värna.
Tiden, är inte tiden ett av våra största påfund, fund, funt. Vi döps i en funt, vi döper oss i bojor, falska bullor.
Tiden, är inte tiden ett av våra största påfund som vi släpar efter oss.
Kvarnstenar runt våra halsar.
Den vidvingade svävar i luftens hav, lägger sig med armar, vingar helt utbredda. Blicken är öppen skådande ser så vida, vida.
Vindarna mattas varvid den vidvingade lyfter dem. Vindar svävar i luftens hav lägger sig med armar med vingar helt utbredda. Blicken är öppen skådande ser så vida, så vida.
Den vidvingade, vindarna är en kör sjunger tvåstämmigt.
I vattnen hav svävar en människa, människan ligger på rygg med armarna utbredda. Svävar i vattnens hav. Bilden rörelsen är densamma dessa speglar den vidvingade samt luften eller så är det omvänt eller varför inte fyrstämmigt.
Den vidvingade dyker ett svischande ljud när den dyker in i vattnet. Vattnet delar sig varvid den vidvingade når det den såg. Så lyfter den vidvingade med det den såg och vattnet sluter sig. Människan dyker in i vattnet bilden är densamma, vattnet delar sig. Du kan se denna bild då isar delar sig då färger delar sig, det bildas rännor djupa sprickor så dras de samman till bärande mark eller lager.
Snäckorna i havet lyssnar, hur hör de, lyssnar de, snäckorna följer vattnets rörelse. Ett slags tryck skapas samt en tryckutjämning. Vem spelar trumpet i havet eller kanske är det en trombon. En hand håller i ett plommonstop öppnar samt sluter. Toner samt ljud uppstår ur tystnaden och egentligen av just detta sammanpressade samt vidgande.
Ord kan egentligen ej beskriva det vilket händer. Du kan göra rörelsen med dina händer, sluta ögonen samt uppleva ljuden.
Vad säger dig att du hör med enbart öronen, hörseln är ju en organism. Du hör egentligen med dina sinnen alla tolv, det vill säga med hela ditt väsen.
Allt det du hör har du själv hittat på ler fågeln i trädet med tusenbladen. I den stund du faller in i tystnaden upplever du ljuden med hela ditt väsen. Tystnaden är när du släpper allt det du lärt dig att det och det ljudet är. Bli barnet du är i ditt inre och ställ den fråga barn så ofta ställer; varför heter det detta, varför heter apelsin just apelsin och så vidare.
Ser du denna form, formen väntar på att fyllas, det är en gjutform kanske en gipsform. Nåväl du häller massan i och massan tar form av formen. Det du ser är skepnaden är just formen denna förtäljer dig ej formens inre. Så är det med det du ser med det du hör och det är vackert så men du kan öva dig i att höra tystnaden vakna däri lever urtonen.
Så är varje livsögonblick en vaknande ton vilken dyker in i hela ditt väsen. Du öppnar dig samt tar emot, du sluter dig samt upplever, öppnar dig samt släpper och var kan du se detta skeende kanske i det vilket benämns kammare samt förmak.
Templen har en slöja lyft slöjan när templet bjuder dig in i kammaren. Ser du skrinet med en nyckel.
non existence. non. non existence.
är det tillvaron, bränd in i din näthinna.
tiden är oändlighetens andning existensens urton, urkärna.
ur knop – in i blad – ur blad – in i knopp – ur knopp – in i blad
oändlig andas tiden kan inte tagas av daga.
Knut, knut magen knyter sig trasslet kniper om paniken växer, knut knyta knuten vacker reda ut ring i ring i ring Merkurius håller läkarstaven ringarna cirklar lugn regnbågstoner andas.
Spindelmor väver skimrande trådar läggs i ring i ring i kring
Mitten är ett öga är origo är tomhet ändå är upplevelsen densamma när du ser in i detta öga den upplevelse du kan ha när du blickar in i det vilket benämns horisonten.
Denna strimma denna tunna tråd vilken ser ut att vara en linje en rak utsträckt tråd.
Denna strimma böjer sig helt utan hast och är en cirkel.
Spindelmor väver, ser du hjulet, ekrarna, stjärnvägarna så förbinder hon dem inte med bandage inte med plåster hon förbinder vägarna och nätet är ett ansikte.
Lyft slöjan och se sagan hon väver.
Det var en gång är en gång en väverska. Hon sitter vid vävramen. Varpen är vit, trådarna är vita allt är vitt.
Hon väver i en ram vilken mannen har skapat till henne, varpen är spänd trampor har hon ej hon för trådarna upp och ned samt kammar dem tätt, tätt samman.
Hon väver vita dukar, när duken är klar lösgör hon duken, breder ut duken på marken. Hon lägger färdkost i, i mitten hon viker in de fyra hörnen, flikarna.
Knyter dem samman i mitten samt ber mannen följa henne ut på vandringsstråk.
De bär ett knyte med färdkost trätt på en pinne, en pinne given av ett träd, ett träd vilket nu vakar med deras boplats.
Vart vandrar de
kvinnan, mannen. De lyssnar till knytets vägar, de vandrar i de fyras hörn och hörnen är mitten av cirklar i cirkeln vi alla är och möts i mitten.
Vilken är färdkosten, färdkosten är hjärtats ord och dessa skänker de vidare allt vidare.
I varje by viker de upp knytet och folken lyssnar, lyssnar till vägarnas klanger. Upp ur knytet stiger bilder inte fästade i former av former.
Var och en av lyssnaren ser den bild dessa har behov av.
I en av byarna sitter en kvinna vilken vandrar ringarnas väg
Till henne skänker de en nyckel den fjärde klangen i cirkeln av kvint.
Oro i bröst fågelvinge vakar tärnan följer människobonings rörelse äggen lagda är utvikta kronblad dunbollar glittrar i sol.
Ödmjukhet är också att kunna ta emot den framsträckta handen
Våga, våga sluta dina ögon andas, andas djupt in måla hjärtats färder i toner av hand stig in i rörelsen. Den ditt hjärta ser.
Med ens inser hon att tunneln är en brunn ringarna är lagda sten till sten är resanderösen hon vet att hon genom att låsa upp stiger in i oasens källa. Brunnens stenar är inte lagda på måfå. Dessa stenar bär jordesångerna, de du vandrat. Den yttre brunnen i trädgårdslandet är en historieberättare viskar lärandets gång.
Brunnar är brunnar utseendet bruket funktionen förfarandet kanske förändras beroende av brunnarnas behov de törstandes behov ändå är funktionen den. samma.
Hon står på kanten av brunnen på yttersta tåspetsen böjer sig sakta tanken faller först hon böjer sig lugnt sträcker armarna hon är en pil fylld med längtan hon niger lätt dyker in i brunnens pupill hon har sett mynten önskemyntens silverskimmer hon stiger upp i svars sandens mjuka välkomnan.
purpurrosen
doftar kärlek
in i malörts mjuka matta
dammen
vilar spegelblank
stenars kristallfärder
glittrar i ögats botten
viskar
den stigens nektarord
Han kastar ut regnbågsnätet i strandnära hav ytan krusas han anar. Sluter ögonvingar om aningens aning drar samman nätet.
Hon stiger upp lyftad av hav tillit, bär en djupblå iris i handen
Så tydligt synes ringarna i nattens silverskimmer, rötterna, allts rötter hörs sjunga.
Ringarna i tunneln cirklar i ultrarapid hon har upplevelsen av att just så är det med ringar i jonglörens händer. Just så är såpbubblors färder.
Just så är livets rörelse hon ser hur liv piskar fram liv. Som vore livet slavar under piskor, piskan. Piskande hastar liven livsstigen. Snubblar, faller tappar piskan inser inte utan trevar i dyn i leran efter piskan.
Lättade andas liven ut ändå i kramp med piskan i hand.
Motståndet är slaget i sank.
En vissnad blomma stiger fram den ligger slapp torkan har ännu ej greppat blomman. En hand lyfter blomman den faller slaknad åter. Hon ser en sjuk kvinna hur en hand lyfter huvudet för att skänka vatten. Hur dropparna rinner förbi munnen hur hon matt faller åter. En mjuk stämma susar genom bilden;
du behöver höja din självkänsla, uppskatta dig. Höja din självuppskattning.
Blomman reser sig sakta den sjuka reser sig sakta tar emot dropparnas klarhet.
I tunneln sluter en kvinna ögonen hör blommorna dricka hör varje blads rörelse stämma. Hör steg på marken, stenar träd - allt tala. Hör ljuden och ljuden är det hon ser. Ljuden pudrar hennes hud med pollen.
En värld av ljud och sakta urskiljer hon skalbaggar, myror, mätarlarver, larvers upptäckarglädje, fjärilar vilka lindar upp trådar. Kokonger vilka öppnas ägg vilka öppnas det svåraste är de mänskliga ljuden, rösterna ändå upplever hon att de är tydligare med slutna ögon. Hon hör andningen pulsen hör det inre tala.
Maskerna faller av tydligheten stiger fram.
Hennes hjärta sjunger och nu ser hon tunneln skimra klarare hon har fyra nycklar ändå ser hon tunnelns så kallade botten, det är ett lås nycklar vrids om med liv med sols och tunneln öppnas.
Hon stiger ut i det vackra ljusets hölje möter trädet, nyckelträdet hon ler och trädet säger henne.
Visst var nycklarna drömportarna 38 ändå är det så att dessa inte upphör kanske är de lika många som alla mina dina blad tiden är oändlighetens andning existensens urton, urkärna ur knop – in i blad – ur blad – in i knopp – ur knopp – in i blad oändlig andas tiden kan inte tas av daga. Ringarna dessa trettioåtta är bara början till det vilket inte är början till det vilket inte är slutet dessa väver intighetens eviga nyckelträdet ler när purpurrosen doftar kärlek in i malörts mjuka matta dammen vilar spegelblank stenars kristallfärder glittrar i ögats botten viskar den stigens nektarord.
Månportar drömportar; ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
hon rider på stormarnas gnistor
sved
svedjemarker
sved
hon andas ur ögonen
regnen
spira
spira
allt under
undren
under jord
den vägen är in
denna väg frigör alla riktningar
Den vägen kan du ej rusa in i, det är så lätt springa förbi vägen sade den gamla kvinnan med de vackra milda ögonrymderna. Vi stod på torget med de lagda stencirklarna det var liv och rörelse. Akrobater vilka slog kullerbyttor, eldslukare och så dessa vilka rörde sig så sakta. Jag upplevde nästan att rörelsen var borta och ändå levde den så stark så påtaglig.
Den gamla kvinnan log; öva pantomim, medveten rörelse, ultrarapid, det är vad denna väg viskar. Den viskar upplev varje korn jämför inte kornen alla korn är korn.
Hon slöt tanken i handen en stund sade så; korn - planteras dessa kan du ej skynda på kornen samt växandet allt har behov av hjärtton och varför plantera när det du planterar ej vördas.
Helt lugnt stod kvinnan, den gamla, hon visade mig molnen, molnen vilka samlades.
Hon förde mig till dungen, den där de träden växer, äldreträden. Med rötter vida, med kronor vida, med grenar ja det sägs knotiga. Både knotiga och vridna, det vet jag att dessa träd ej knotar ej vrider på är, dessa träd är vidsynta därav dessa leder.
Ofta satt jag därunder i dessa träds lä, de höljde mig och jag såg molnen, dessa vackra mörka moln vilka bar, skiftade i nyanser av purpur av blått av grönt, alla regnbågens färger.
De flesta säger väl stålgrå eller stålblå ovädersmoln.
Jag tyckte om att följa molnen att se detta sannhets skådespeleri vilket tornar, tornar upp, silvermåsar svävar, silverpilar smidda av svalor ilar.
Skytteln väver skälen vandrar hand i hand, tornar toner sol värmer själens band vävda i sommarängs dröm.
Arken med de fyra hörnen seglar i vindars hav, arkens medhavda kryddor sänder dofter av innerlig passions visdom i kärlek, i mitten skådar ögats vidgade skrud.
Så skälver den spända tråden, så skälver hjärtat i mitt bröst av tyngden.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
Den gamla kvinnan satt vid min sida vi hörde hästar dåna.
Marken vibrerar under oss, en trumpetstöt.
I bröstet tornar denna rörelse upp, denna rörelse brukar vara hotfylld brukar bära hot med sig. Hjärtat slår trumvirvlar, en handske av stål med piggar sluts runt andningen.
Hästen bär fradga i näsborrarnas vidgade kratrar, ögonen slår blixtar och ryttaren är skärrad allt är ett sken.
Han drar in tyglarna så tvärt att hästen reser sig på bakbenen, bakhasorna, stegrar sig. Det måste göra ont att så snabbt dras åter. Ryttaren hoppar mer än glider av med budkavlen i hand.
Han är inte ovarsam med hästen han stryker med handen över hästens hals, tackar hästen, helt tydligt bär hans hand förlåt samt kärlek till hästen.
Han rullar ut budkavlen är på väg att spika upp den på ett av träden då han måste ha uppfattat den stämma jag hörde. Den gamla kvinnan var helt tyst, kom stämman från henne eller från trädet. Han stannade upp i det tänkta, harklade stämman samt läste budet. Det är inte ett hot det är en inbjudan, en inbjudandegest till fest. Folken dem alla är välkomnade i mån av vilja.
Det finns bara en väg då du glömt nyckeln
vandra bakåt
men
stanna ej i momenten
Vi sitter i lä av träden, den gamla kvinnan och jag. Ryttaren har slagit sig ned vid vår sida. Lutar sig till stammens väl och hästen är befriad från sadel samt tyglar. Fri betar hästen i det höga frodiga gräset.
Jag har alltid tyckt om gräs, grästes röster.
Hästen är omgiven av många hästar nu föl med skrangliga ben stryker tätt kring mödrar. Med benen brett isär söker fölen nå betet. Kajor, skator skrattar lekandeförnöjt i träden, allt är ett lärande ett lärande är allt. Fölen skrattar med skuttar i ring. Medan mödrarnas ögon är spann fyllda med kärlek.
Fjärilar dansar runt hästarna, en fjäril landar på en av fölens mular ögonen korsar varandra; vad är det. mor. Mor vad är det. Modern ler förtäljer om blommorna i ängen om fjärilarna vilka bär färger i samma ton som den blomma de hör till och denna är drömmande blå.
Om, om vad är om hon håller berättelserna om barnets fråga, linda, linda nystanet runt och fint. Trasslet är löst härvan följsam. Barnet håller glittrandestolt härvan modern nystar. Nystanet är runt de kastar en röd boll i ängen.
En citronfjäril landar på en mule hos ett föl. Så stiger fjärilarna upp svävar fladdrar landar i blåklockor i smörblomster och fölen skuttar lycka. Gräset sjunger hästarna skingras, den hästen är städse.
En vind rör vid bilderna den gamla kvinnan har en bok i händerna.
Hon läser berättelser hon tecknat ur hjärtat. Hon läser högt hennes stämma är mer sång än tal. Smeker ögonen, smeker huden.
Människan borde sjunga mer, varför gör hon ej det varför ringas stämman in.
Ekorren skuttar i trädens kronor lätt och galant i balans; just därför att de är så rädda för att snubbla. Jag vet, hjärtvet, jag har sett jag har hört kvittrar ekorren.
Varvid vackersångarna ackompanjerar hennes stämma.
Hon smeker varje sida varje blad hon vänder, har hon verkligen en bok i händerna eller håller hon livets levande rörelse i händerna. Är allt detta en villa eller vad.
Hon ler; den gamla kvinnan säger så;
Visst har böcker ett före likaså ett efter
böcker har en skrivare en läsare undrar du ej vem som är vem i utförare i utförande.
en droppe i guds hand är en vacker bild att leva med
när du tvivlar på dig själv på din tillvaro
Åsktrummor dånar blixtar viner, blixtar dansar. Mantlar böljar, regnbågstoner danas regnet hälls i kaskader ur vida spann. Elefanter dundrar och folken ler.
Havet är målat i droppar av stjärnor. Ögon strålar, glänser in över sjöar över stränder. Eldar brinner folken dansar klipporna ler.
Havet vänder vi sitter in under trädens lä lyssnar till dropparnas följen; banna ej vädret det hör varje uttal, det är som att du skulle göra allt det alla säger att du ska, det blir lätt en splitterfraktur.
Mod, modet kom att svika mig eller var det jag som svek modet.
Det mod jag förde med mig. Kanske bar jag detta mod i ett knyte hängandes på en stav. En luffare var jag ej, nåja vi är väl alla luffare eller borde kanske vara luffare. Bilder av luffare har jag sett och det är den bilden jag ser.
Det är en vacker bild att se detta knyte, hur duken läggs ut, hur dess fyra flikar viks in till hjärtroten.
Modet, vet inte om jag någonsin hade mod.
Kanske sinade modet, kanske allt hälldes ut ur kannan.
Det är en vacker kanna, kannan är grön, skogsgrön med mässingsdetaljer.
Jag tycker om att vandra till brunnen. Det är en sådan där brunn med en pump, med ett vackert handtag. Det låter så lustigt när jag ställer ned kannan nästan som mjölkspannar.
När jag försäkrat mig om att kannan står stadigt börjar jag pumpa och så plötsligt kommer vattnet.
Vet du,
jag har faktiskt tillfrågat brunnen.
Så rinner vattnet in i kannan och vattnet gnistrar i glädje, kannan är fylld jag tackar för vattnet lyfter kannan samt vandrar.
Vandrar, luffare vandrar.
Borde sa jag, att vi kanske alla borde vara luffare. Borde, det finns så många borden.
Man över bord, kvinna över bord, lasten över bord, luftballongen stiger. Eldtungor fyller ballongen med värme, allt högre stiger vi, korgen är hållen i linor, livet hålls i linor.
Borde, bord.
Bordet, bordsmakaren skapade står i stugan.
Brukar stå i stugan, nu står bordet i trädgården dukat till fest. En man kommer vandrandes bärandes på ett knyte, gången är kanske rask kanske jämnmod han vandrar stigen bjuds in.
Försiktigt knyter han upp de fyra hörnen och nu dansar världarna fria, jag ler.
Bordet står intill stockrosor djupt violetta dem har jag vattnat med vatten ur kannan den djupt gröna, skogsgröna. Jag tycker om att vattna med kannan, kannan har en stril och ibland skapas regnbågar.
Mannen är en luffare och jag lyssnar till hans vandringar, mannen har en vacker berättarstämma.
Han berättar om en planta vilken växer där hasselträden blommar.
Berättar om plantans kärna. Hur ett barn så, kärleksfyllt höll kärnan i händerna.
Hur barnet planterade kärnan.
Kärnan gavs jordfäste inväntade barnet, barnet stukades och än inväntar plantan barnet.
Det fanns de vilka slet upp det sådda; de ytliga rötterna kan de skada ej de djupa.
Jag vet att han talade min väg om denna modplantas tillförsikt.
Kanske leder hans ord mig till plantan vilken växer där hasselträden bär frukter.
Hon stryker mig över pannan vi sitter på trappan nu.
Trappan vilken är ett kaprifolhav, granen den vilken vakar med husets knutar vaggar stillhet. Labyrinten är lagd i lä av stenfolks mantlar. Labyrinten lades till din färd till allts färd av vishets händer. Och stigarna var och stigarna är. Tråden den röda håller du i vänster hand förenad med ditt hjärta. Blod är en märklig saft.
Nektar, nektardoft andas dina stigar.
I skymningen kan fladdermöss höras vina för att snabbt tystna. Jag ser trollsländan jag mötte i dagens vandring upplever en droppe sorg; trollsländan flydde mig.
Hon ler; den flydde dig ej den stannade ju, det är bara det att den såg dig vara en av alla blommorna i ängen. Vi kan ej stanna den rörelsen och även om du tycker, tycker att trollsländan flyr dig snabbt så slut dina ögon och du skall se att den rörelsen är övad.
Den rörelsen är en blomsterstig.
Stigen leder vägen till stranden vari månen speglar sig i vattenskivan.
Ibland händer det att hon snurrar skivan med sitt finger ur kristallnålen strömmar musik, bryggan ett dragspel i hans händer.
Natten en indigospegel jag dyker in i havet tyngden släpper andningen är fri, ett med havet,
häri upplever jag livet flöda rent .
Hon är lagd i jord nu.
Du håller en bok i din hand kanske är jag ett blad i en bok ett försättsblad. Kanske ett blad i en helt annan bok kanske en utriven sida kanske ett insiktsblad.
Vad jag än är vad du än är så dansar regnet in, vatten sjunger i rännor kanar utför tak fåglar håller
i bladparaplyer sniglar tänder lyktor i hus.
Kvinnan springer med lätta fjärilssteg barfota i regnet hon dansar i glädje i regnskönhet hon är en regnknopp i väntan på solhänder
Ett mer har jag att förtälja dig innan jag bäddar korgen med blad in i dina händer och min stämma skall följa dig. Du behöver endast viska så vänder jag blad till dig.
Det är lätt att säga har du tänkt på,
jag säger; ser du skalet, ett skal kan vara så mycket och vem är jag. Jag är bladet i den vänstra skogen kanske en uggla vilken höljer markerna i mina vingar, har jag ett skal det har jag troligen inte om jag är en uggla.
I och för sig har jag ju det, på sätt och vis i min näbb eller i mina klor.
Skor bär jag inte det är då ett som är säkert, helt säkert inte sådana som du bär.
Ser du skalet.
Sniglar, en del bär skal på ryggen närmare bestämt hela huset.
Ni säger dessa; sniglarna är långsamma jag säger, de borde ju sopa igen spåren efter sig, så gör sniglarna ej de lever i tilliten till allts mening, lämnar tydliga spår.
Så har vi sköldpaddor, dessa har skal eller är det sköldar ser du dessa fantastiska bilder av jorden varandes en sköldpadda, så bär sköldpaddan hela huset på ryggen. Vänder du skalet kan det vara en korg en korg fylld med inre mening, snigelns skal kanske är ett horn ett ymnighetshorn eller kanske en änglatrumpet.
Jag menar ej blomman jag menar instrumentet trumpet, det är sant blomman är ett instrument eftersom allt är instrument, nåväl ser du dem vilka blåser i hornet.
Så är det med skal; skal kan vara så mycket,
vila ögonen i skal för att se dessa vackra mönster.
Regnet steg in i vila jag slumrade kanske in för att vakna i gryningen av solsonatens stämma. Ängen böljade i vita slöjor och jag uppfylldes av denna stämning. Stannade i denna stämning för att se kanske för att slippa känna min trötthet och jag skrev i stillhet utan bläck utan papper utan, utan;
Regnen vilar stilla i ringen den vita lagd av dimma
svepande
sorgeslöja
tagen av ansiktsoval
vindar vilar stilla håller hennes andning i händer
bäddar in
dag och natt i rosenolja
Regn baddar
oron ur strandöga
hon stiger
upp
ur djupen
tyngdlöst följde hon
havets lugna andning
skalet
en korg
fylld med stjärnljus
räcker hon till skuggans dunkla
i tacksamhet
rör den upplysta vid
skalet hon bär
sköldpaddsmor viskar
nu
är allt väl
vänder så
åter
in i havet
hon är
en droppe
i trädets fingrar
hon ser
hans mjuka gång
i lyckan skälver hon
faller
faller
in i hans hand
Stjärnblomma pryder dikeskanten skogskjolens breda fåll, gräsäng susar tusen toner än sjunger koltrasten i skogslä näktergalen svävar fri.
Knappt synlig strömmar bäcken, spetsblad är flätade kojtak kaveldun vakar med vattenögons glitterljus.
Kvinnan nynnar soltoner humlor snuddar mjukt vid åkervinda.
Skimmerblå himmelsfjäril sveper in över molnpioners tempelgårdar. Så vore, så vore jag.
Skimmerblå himmelsfjäril andas med svepande vingar; var. var. var i varande
Pupillen vidgas hon dyker in, tvekan är ej en verklighet, avklädd landar hon i öns
händer. Ön med de vita stammarna hon kläds i eldröda blad hon gråter smaragder
in i safirhavets krets.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
Hon rider på stormarnas gnistor. Sved svedjemarker sved. Hon andas ur ögonen regnen. Spira, spira allt under undren under jord
Den stenen bär tonen, andas tonen ur skogars mening, bevarare av sagornas stjärnpuder. Bron är lagd in över ravinen; vem är du.
Stenmoder vagga, vagga hav i din famn, ögat skådar origos vita pupill. Liljor vakar med dunskålens bläck silverstrimma tecknar rosenorden.
Det jag minns är droppen, droppen vilken trädet så lätt höll i. namnet är borta.
Molnen seglade svävade mjuka sagor stundtals; namnet är borta.
Visst upplevde jag glädje ibland, det måste jag ha gjort för jag gnistrade eller var det solen vilken lekte.
Det jag minns är droppen.
Trädets fingrar höll inte hårt ändå höll de skälvningen, från var skälvningen kom, namnet har jag glömt.
Det finns bara en väg då nyckeln är tappad, när du har glömt var du lagt nyckeln.
Det finns bara en väg när nyckeln är förlagd.
Den vägen; namnet har jag glömt
kanske bakåt.
Vandra bakåt utan att stanna i varje moment mo
mentor.
Så vackra gula pärlor i mossen.
Trädet släppte droppen
Jag föll
Det finns bara en väg
Tunneln hade inte en slingrande trappa, tunneln bestod av ringar.
Så ser nog träd ut inifrån och det betyder att oändliga vägar kommer att öppnas.
Tunneln består av ringar och vägen är en. Bakåt leder vägen till nyckeln vilken gled ur min hand.
Jag står helt stilla en stund och tillåter tanken spela kam. Vad säger att det är bakåt.
Tunneln ler i kärlek; det gör jag fortsätt färden
Det jag minns är nycklarnas klirrande, skor vilka ställdes i skogens djupa andning. Skor guckusko nycklar orkidéer.
Dessa skor snidades inte med silverblad gavs inte ovanläder, dessa skor mindes nornorna i skogen, dessa trenne och dessa skor bar tonerna givna av sländan, sländorna. Detta var innan havet vände bladet i den stora bokens himlar. Och sländorna gavs vingar, ja dessa skor växer i skogen och nycklarna bär många namn skogsnycklar fläcknycklar jungfru Marie nycklar sankte per. Visst talar skogens växter.
Vita stjärnor föll in skogsstjärnor och klangerna av linneor.
Visst stiger bilder fram ur borgen med lagda väggar, bilder vilka skänker andra sånger, kanske av klapprande skor i trappor av klirrande nycklar husfrun bar.
Dagen bar solspann molnen drogs samman i länder av sagor sakta vaknade regnfolken och natten kom ur regn in över ängen sveper dimman, älvorna svävar fria.
I skogskojan sitter ett väsen, elden sprakar mjuk i ringen av stenar, vandrade in över berg av berg komna. Golvet är av jord taket är av jord med mjuka gräsängder, ur rökhålet stiger flimmerrök med dofter av örter.
Denna med vitt molnhår med ögon av visdom med händer av skrift ritar mönster till svar på frågor vilka ställs. Hon säger ej ska, hon säger lyssna till vinden till skogarna till vägarna ditt hjärta sjunger.
Mönstren kan jag måla din hand får du lyfta ur tyngden genom ditt hjärtas sång.
Så lyfter hon sländan och tråden spinns.
Hon lyfter handen
Lägger
Din nyckel i din
Hand
Jag har alltid tyckt om gräs har alltid tyckt om, så älskar jag allt detta vackra vilket lever, så vackert är det att lyssna till att höra trädens sånger.
Trädet släppte droppen
Jag föll
Det finns bara en väg.
Tunneln hade inte en slingrande trappa, tunneln bestod av ringar.
Så ser nog träd ut inifrån, släpp din tanke, släpp tanken fri.
Lyft av sadeln lös tyglarna tillåt tanken beta detta frodiga höga gräs.
Vila i ditt hjärta i trädens sånger i gräsens sånger,
det är sant att detta det betyder att oändliga vägar kommer att öppnas.
Tunneln består av ringar och vägen är en. Bakåt leder vägen till nyckeln vilken gled ur min hand.
Den första ringen skimrar mina ögon, ringen cirklar och jag står på en rundel väggarna bär ej facklor. Detta skimrande kommer från jag vet inte var, namnet har jag förlagt. Mina ben viker sig min kropp läggs i ett kommatecken. Värme omsluter mig.
Jag hörde nycklar klinga eller var det vindspel med prismor med glas med silverblad.
Varje morgon innan allt egentligen somnar i det vilket benämns dag.
Vad är det du säger undrar en strimma i natten vilken lyssnar till stämman vilken ljuder ur nyckelharpan.
Jag säger endast det vilket är.
Strimman mojnar lite grann, du kan väl ändå inte mena att allt somnar i det vilket benämns dag. Det kan ju vem som helst se att allt vaknar i dagen.
Nyckelharpan ler i mjugg; så ser det ut ja. Det är bara det att alla bara går helt självklart som, som självlysande punkter inte en ansträngning och vad annat är det än att sova om vi nu skall jämföra.
Strimman skuggas litegrann; jamen kan du säga mig vad du gör i drömmen då är det svårare där kan jag undra.
Nyckelharpan ler i mjugg och stämmaren rör vid en av nycklarna. För se det är ju stämmaren vilken talar.
Det är sant och mycket grant vi kan gå i luften springa uppför höjder flyga och ja – allt det vi inte tror oss om att kunna. Drömmen visar oss ju att vi kan, kan allt det vi verkligen övat med vilja, kärleksvilja inte för att vi måste.
Hur blev jag stämmare till exempel. Jo jag hade sensibla fingrar samt sensibla öron eller en sensibel hud exakt gehör kallas det visst.
Så kom det sig att jag började öva av den enkla anledningen att jag led så fruktansvärt av att höra falska toner.
Så med andra ord blev falskheten nyckeln vilken öppnade min väg. Och förresten drömmen är inte en självlysande punkt eller självklar.
Först måste du ju somna så måste du frigöra tråden.
Har du möjligen sett spindelbarnen hur de bara, så enkelt, kastar ut tråden i visshet av att en hand tar emot tråden och så klättrar de, övar spinnandet övar vävandet.
Nu for vi iväg allt iväg det ställdes en lockande hög rutschkana.
Skall vi åka den några gånger till det kittlar så lustigt i magen. En hisnande känsla och se så silverblank den är - kanan. Det blanka kan vara förrädiskt vi kan ju gå sta och bränna bakdelen. Vad skall vi då minnas om allt i ryggsäcken bara for iväg i en hisnande fart nu tappade jag helt rim och reson vad det nu är.
Var befann vi oss i betraktelsen av drömstegen. Jo; du har kastat tråden eller frigjort den och nu klättrar själen in i andeland.
Strimman ljusnar litegrann; andeland måste du prata sånt där konstigt, finns det änder där du sade ju andeland.
Stämmaren ler i mjugg. Det är väl möjligt att det finns änder där i denna drömsjö, jag sade andeland och ett är säkert igen och det är att kacklandet, det vilket kan kännas som kacklande har upphört. Här är det harmoniska symfonier.
Strimman drog samman tankespannen; andeland vad är det.
Stämmaren ler i mjugg, kanske går andeland att likna vid dimman i gryningen.
Den lätta svävande rörelsen med tusentals droppar av andning.
I andeland kanske du är utan kropp. Kroppen har du ju mjukt bäddat in i sömnbladet medan du klättrar samt lever helt utan tyngden just precis där du en gång önskade dig din kropp.
Strimman ler; ja så var det och så är det, längtan till kropp och längtan till frigörelse det ger balans.
Säg har du stämt harpan nu är alla nycklar i harmonisk tillåtelse.
Kan du spela mig en sång en trudelutt så jag vaknar i glädje.
Snälla, snälla, snälla.
Stämmaren ler i kärlek och spelar för strimman kommen ur stjärngård.
I stjärngården skrider med lätta fötter fem vita jungfrur in i ädelstensringen.
Fem strålar tonar skalor in i dag . Mina händer är lösta ur formen av form.
Vingar lätta svävar in över ängen vari den gömda sjön glittrar skönhet.
Gräset det höga viker undan taket. Näckrosor röda syns andas i stillhet.
Mina händer landar på ett av hjärtbladen jag hör stillhetens stämma.
Mellantoner upphör, jag befinner mig i tonens är, detta rena, denna klarhet - så stilla andas tystnadens spröda klockor.
Trollsländor bär mig in i länder av hav, länder i havshänder. Bergen skrider uppför vägarnas grusbårder. Vindruvsodlingar doftar, aprikoser skimrar inkarnatstoners hudfägring.
Fikonlunden doftar violsländornas sånger in i vandrarhänder, gångarna är lagda i mjuka våder. Havet svävar skänker svalka in i mognadens djup.
Dikesrenar är nu befolkade av skönhets riddare lupinkorgar bjuder humlor, nektar ur brunnens källa, in under bladens fingerflikar skimrar koppartoner, skalbagge svävar upp ur tyngd kopparödla ler i solvinden.
Ängen är en glas vas blåst av sand, trädbuketter i ängsvas, vind susar stillhet blad följer toner givna av tonbärares vingar, träden, buketter stjälkarnas enhet är stammarnas visshet.
Detta vackra gräs i allomfattande skönhet höljer prästkragar klöver och jag skymtar åkervindans snurrande formler.
Kräftan möter upp vid strandkanten;
Det är en konst att gå baklänges. Säg är det att vara en bakåtsträvare.
Sandytan kan kännas vara sträv.
Det är en konst att gå baklänges att inte snubbla över dina verkliga spår. Dem behåller dig ej fast, dina verkliga spår, de spår vilka i din framåtgång som inte var dina dem håller dig gärna fången.
Så följ mig låt oss öva att gå baklänges – det – är en konst vilken öppnar din verkliga drömport.
Stunder av liv passerade mina stränder.
Visst har jag levt
Solen strödde ädelstensljus i den molnade sjön
Viskade att varje detta glitteröga är en stund av liv
Och jag såg detta regn skölja sina händer.
Såg bladen kupa sina händer
Hölja regnets fall
Jag såg regnet stiga upp
Strålar smidda av
Ur ädelstensljus
Kanske var strålarna trådar tvinnade av de älskanden vilka inte nådde varandra.
Vars hjärtan levde i bön vars händer sträcktes till utan att nå. De såg ej varandra ändå höll de en tråd i sin hand. Mjukt mellan tummen och pekfingret. En tråd vilken vilade i mjuka dynors håll.
Älskade var är du och utan att de visste det tvinnades trådarna.
Och jag såg detta regn landa i bladen såg gräset gnistra skrudat i släta pärlor hörde dem alla viska tona in i mitt hjärta allt detta minner dig om stunder fyllda med glädje med glitter i hjärtat i ögonen. En hand smekte mig mjukt över kinden jag såg alla skuggpaletter lyftas av pärlornas mjuka fyllnad.
Och jag lyssnar till regnens sånger jag tillskriver dem inte annat än skönhet jag lyssnar till bladens sånger jag tillskriver dem inte annat än skönhet
Jag stiger in i sångerna däri brister mina strängar
Varje droppe är en pärla en glittrande påminnelse, varje pärla har en klang så har varje droppe i detta regngräs, så har varje strå en stämma, så har varje sandkorn varje blad varje por. Så förundras synen av snöstjärnor, kristaller samt säger att inte en är den andra lik så är det med allt, kristaller lever i varje liv och kasta ej liven i storleksordnings påsar, liven har inte storlek eller mått. Liven är allt i allt så dela dem ej i druvor för varje druva är en del i klasen och klasen är en del i stocken och stocken är en del i skogen. Nu vet du varför barn tycker om upprepningar i sagan. Barnen vet livets värden, barnen har inte vågskålar fyllda med skrot.
Stränderna talar stunder av liv en hand smeker min kind min panna hjärtat fylls med värme oron stillas i solpunkten andningen följer molnens stillhet hudens fjärilsvingar stillas fingrarna runt hjärtat löses varsamt
tärnor
dansar för
mannen vilken
dyker in i
sjöns öga
I fjärran, helt nära växer ett sällsynt träd. Han lyfter händerna varvid bladlågor faller. Mjuka dun, omtänksamhetsdun ur hans hjärtas glöd. I hans händer landar nu blad nycklar givna av ett sällsynt träd, ett nyckelträd.
havsfåglar
sveper
sånger in över land
vandrerskan slumrar
in under bar himmel
hon följer
tonernas
givna insignier
hennes hjärta
bär ett
rosen
sigill
Purpurröd andas ditt hjärta, smaragdblad fyllda med regn, knoppars slutna ellipser inväntar din maning, solbärare skänker du nektar, jordbärare skänker du pollen. Du vackra ros, purpurröda är dina bladskålar.
Jag såg dig ibland ändå såg jag dig ej, vandrade de stunderna med markerna. Kanske såg du mig fler gånger.
Ofta är jag i stegen, känner mig välkomnad av markerna eller jag vågar hoppas så och det gör inte ont.
Kan bara vara den jag är bara andas bara uppleva närvaro.
De gånger jag mötte dig - innan vi möttes så som vi gjort - frapperades jag av din utstrålning en varm vänlighet - sällsynt. Du bär mockasiner då du vandrar.
Träden lade ringar havet lade ringar. Har du undrat varför haren springer i cirklar varför allt följer cirkeln.
Det året gick så kom du fram, talade med mig. Visst brukar människor tala med mig men du visade, gav mig en gest vilken jag fortfarande ej förstår varför.
Jag hade kommit till insikten av att så här ser min tillvaro ut; Ensam och det var en förtärande ensamhet men jag började vänja mig, slöt dörren allt mer. Du fick mig att glänta på dörren. Egentligen var det ju jag själv – mitt beslut. Vi kan aldrig lägga skeenden på andra.
Men - ändå var det något hos dig.
Vi skulle kunna ha haft många fina samtal eller bara vara i tystnad.
Visst vet jag att det inte finns skulle, skulle har ju upphört det var en stund och den stunden är ett stiget blad en gnista vilken skänker näring till jorden.
Du drog dig undan lika snabbt som du vände ansiktet till vilket inte är ovanligt i mitt liv.
Visst kommer män till mig, jag har väl en lyssnarförmåga en kvinnovärme. Spelar inte någon roll.
Jag vet inte varför jag skriver detta du visar ju så tydligt att du tagit åter steget vilket jag borde respektera.
Kanske var jag en bok i din hand, en sida vilken vinden lyfte fram.
Kanske var jag en annan bok eller kanske ett försättsblad.
Kanske en utriven sida.
Kanske ett insiktsblad.
Jag är glad att du visade ditt intresse å andra sidan var det dumt av mig att glänta.
Det är ju så att för att vänja sig vid ensamhet är det bättre att inte glänta.
Jag har sett, kommit till insikten att det är bäst för alla är om jag sluter mina dörrar.
Orkar vare sig tro eller hoppas att den vilken är min andra vinge den vars andra vinge jag är skall stiga fram.
Varför det har blivit så beror på mig – den jag är.
Han står på knä vid floden, ansiktet håller han vänt till marken.
Han följer flodens rörelse, ringarna vilka bildas i rörelsen floden utverkar.
Han ser ringarna vidgas i det floden mjukt lindar sig runt stenarna. Ser stenarna fuktas ser stjärnblomstren skapas i det solen rör vid dropparna.
Han ser marken fuktas viker varsamt undan gräset vilket frodas vid kanterna av floden. Flodbäddens gröna täcke. Han ser hur fukten stiger upp med mjuka mockasiner och han ler i det han viskar det han har behov av.
Vad viskar han, han viskar letandet en kvinna gör. Inte ett letande mer ett följande och han lever i den andra ringen.
Kvinnan kom till stranden för att njuta av vattnets sånger. Hon hade kommit att bli allt mer skygg inte van att röra sig i grupper av liv. Hon visste när stranden var nästintill tömd på ljud av röster av steg. På stranden vilade två stockar hur de var komna dit visste hon ej. Stockarna vilade sig in under höga tallar. Ibland lekte hon med bilder av kanoter. Såg till och med hur männen, kanotmakarna lade händer till träd samt gav frågor till träden. Såg hur träd bejakade deras frågor. Hur männen tackade träden tände eldar, gröpte ur stammarna, svedde gröpte svedde. Hon såg männen berätta för träden allt det de gjorde och männen arbetade lugnt och stilla följde trädens ådringar. Så låg kanoterna där och de smorde dem med kåda med olja. Kommen var stunden att lägga kanoterna i floden, hon log vid ljudet av paddlar i mjuka rörelser.
I det ögonblicket syntes bävrar bak hennes slutna ögonvingar. Pälsarna glänste i yra diamanter då de steg upp till ytan. De fällde träd och byggde dammar skickliga byggare med vackra ögon.
Hon vandrar in över marker med svävande morgondagg stannar vid dammarna vari röda fjällbärare lever. Stillheten är en mantel fylld med fridspärlor.
Handen glider ur hennes knä hon återförs till stranden av stockarnas solvarma närhet.
Det kommer en man gåendes med mjuka steg, mannen ser vänlig ut han har en hund med sig. Hunden följer mannens alla rörelser i tillit eller kanske är det mannen vilken följer hundens rörelser i tillit.
Båda stiger i sjön, simmar sida vid sida vänder åter till stranden hon är på väg att gå när mannen tilltalar henne. Hans stämma är mild är god, ögonen är fyllda med vänlighet hon vågar sig till samtal.
Han bjuder in henne i livet. Lika fort vänder han blicken inåt.
Nyckeln glider ur hennes hand, hon förstår inte skeendet, hon känner igen det. Det är inte detsamma som att förstå. Hur förstå när berättelsen uteblir.
Nyckeln sjunker in i sanden.
Floden flodbädden bejakar hans fråga. Han tackar i det han lyfter en handskål lera samt knådar den. Han knådar en form till en nyckel, han är en nyckelmakare och så mycket önskar han se kvinnans hjärta le.
Han inväntar natten och natten den nalkas och stjärnorna skänker ädelmetall till en nyckel att skänka till en kvinna
vilken vandrar ringarnas väg.
Nyckelmakaren viskar
Gläd dig
Vandrerska
Och hon ler när nyckeln lägger sig till rätta i hennes hand.
I nyckelträdet klingar nycklar två.
Ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till exakt så mycket att tråden vilar säker i mellan dina fingerdynor egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
detta är
den dag när
jasminen sträcker vita moln
skogen andas
hennes stämma
säg är du bilden du stigit in i eller är du arket
eller är du det arket var innan detta blev bilden ark
är du eller är du en stansad form
Ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till exakt så mycket att tråden vilar säker i mellan dina fingerdynor egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
Tolv står de och två plus en är tre.
Sväva, sväva bölja tonhav, måsar seglar i cirklar strupar vidgade skriar. Sväva, sväva bölja tonhav landar i trädrede. Tystnaden är stillhetens vingar.
Säg varför skälver dina blad purpurros i sunnanöga. Göken har landat i skogens värn bar han tröstens ord.
Detta gröna hav rör vid stenarnas rötter doftar vindar, salt strändernas vita sidenband gnistrar i silvermånens aura. Grönt är detta hav vävt av vågornas svar, havet stiger ur formen av hav. De komna står i ring blåser mjuka toner ur snäckor, den blå vinden kysser järnröda klippor. Städerna vilka sjönk stiger upp och havet är dessas mantlar och snäckorna är dessas andning
Det får ta tid, kan tiden tas, non existens, non existens, det sägs att tiden inte är att tiden är non existens inte existerar. Kan tiden tas, tiden är oändlig. Endast i våra ögon krympt.
Det sitter en själ med en utsträckt hand är armen en gren är handen kvistar, inväntar handen pärlornas knoppande, bladens andning.
Tänk dig att varje tiggare vid vägens kant är en ängel vilken sträcker fram sin hand, ditt hjärta vilket ber dig lägga din hand i sin. Minns sagan de förtalte om tiggaren vilken i nätterna, i hällande regn vandrade från dörr till dörr hur denne var klädd, i trasor i lump.
Vilken var gud, minns att du är i gud, gudomens ljus minns att gud, gudomens ljus, är i dig. Är gud, namnet du känner, andas det namn vilket är; helgad vare, helgad vare du i människoland.
Sångerna steg allt högre, omvandlades till rytanden. Havet, vattentungor slickade stenarnas sår. Vallar lagda av sprängande krut, än ligger röken kvävande kvar.
Det finns bara en väg, Det finns bara en egentlig väg den vägen är in denna väg frigör alla riktningar.
Hon ser markernas skrumpna hud, sprickor, ser stenar svettas, skorpioner rassla. Hon möter ödlor vilka flämtar efter skugga. Alla inväntar de nattens stjärnor, stjärniver vilken upptänder de slocknade husen.
Hon cirklar, snurrar runt sluter ögonen och kan svagt höra vatten, instängt. Så ser hon berget, ser rännan vilken vattnet slipat, ser, ser stenar vilka lagts i tumult, stelnade.
Kvinnan inser att dessa stenar kan hon inte lyfta med bara händer kanske med ögonen. Hur kan jag öva detta, denna förmåga jag hör folken flämta.
Svagt hör hon en stämma, håll ut, fram din hand. Hon håller fram handen, en vit fjäril landar.
Skall jag hjälpa dig att lyfta stenarna dit där dessa hör hemma.
Kvinnan stelnar i tillit i tilltro, en kolibri kysser hennes panna fri hon strålar.
Den vita fjärilen säger; först måste vi öva din syn.
De övar i stunder av sju gånger sju gånger sju.
I övandet ser kvinnan en nyckel glimma.
I gryningen av ögonröjd börjar de med att lyfta en sten vid tåspetsen, det gick bra och så lyfter de tenarna alla hem.
Fjärilen landar i en vit strandlilja förenas med kronbladen nu nalkas vattnet. I glädje kastar sig vattnet utför berget. Berget har långt böljande regnbågshår. Undiner dansar i ädelstensmoln.
Vattnet landar i markens händer, fuktar huden. Skorpioner, ödlor de vilka levt i torkan, till dem sände hon bud – innan.
Livet vänder ansiktet in i grönska.
Sångerna steg allt högre, omvandlades till rytanden. Havet, vattentungor slickade stenarnas sår, de drog upp dessa stenar, stenar likt ruttnade tänder ur munnar tystnade på ord, slagna, brutalt nästade läppar, rivna gomsegel.
De putsade stenarna rena. Baddade såren med åkerfräken ringblommor helade såren.
Planterade dessa tolv stenar i ring i fören stod denna sten;
Den stenen bär tonen, andas tonen ur skogars mening, bevarare av sagornas stjärnpuder. Bron är lagd in över ravinen; vem är du.
Stenmoder vagga, vagga hav i din famn, ögat skådar origos vita pupill. Liljor vakar med dunskålens bläck silverstrimma tecknar rosenorden.
Skeppen synes segla i ordstäv.
Tid, vad är tid ett mänskligt påfund, skapandet sker ej i en hast allt spirande har sin gång.
Kvinnan med de seende fingrarna sitter i strandlä havsvinden smeker hennes ögon hon broderar med silkestråd. Hon broderar månhänder, knoppar vilka bidar i strandliljornas drömmar. Broderar händer, månhänder uppstigna ur töcken, månhänder vilka månar om världarnas, värdarnas liv, månhänder vilka ej viker undan från sin hjärtstig vilka månar om sin egen skaparstig. Hon har hört så många blommor vissna.
Bryt ej denna ögonblomma, stjälken är ådern vilken leder till brunnen, bladen är huden vilken höljer mina sinnen, min sinnesnärvaro, hindrar mig från att brista. Bryt ej denna ögonblomma, den blomman skänker mig droppar av livselixir.
Just så är det ju, när en blomma ej rörs vid vissnar den sakta sinar den sakta. Börjar se att kan jag minimera mig så kanske jag upphör så kan allt det vackra runt mig klart ses så är jag ej en smolk. Kanske en svag månhand sträcks blomman; kanske klättrar hon upp vågar resa sig. Så hörs den otäcka dunsen när hon faller. Blomman frågar i tusen bitar; varför faller vi
Tiden är väl en av de största fällor, en av de största fångstgropar människan grävt, denna grop är inte en sågrop, är inte heller en kokgrop även om det vilket såtts i denna grop växer till klister, även om det vilket kokar är rädslosekret.
Denna fälla är inte en värmande fäll är inte lagd över axlar till att värma inte heller till att värna.
Tiden, är inte tiden ett av våra största påfund, fund, funt. Vi döps i en funt, vi döper oss i bojor, falska bullor.
Tiden, är inte tiden ett av våra största påfund som vi släpar efter oss.
Kvarnstenar runt våra halsar.
Den vidvingade svävar i luftens hav, lägger sig med armar, vingar helt utbredda. Blicken är öppen skådande ser så vida, vida.
Vindarna mattas varvid den vidvingade lyfter dem. Vindar svävar i luftens hav lägger sig med armar med vingar helt utbredda. Blicken är öppen skådande ser så vida, så vida.
Den vidvingade, vindarna är en kör sjunger tvåstämmigt.
I vattnen hav svävar en människa, människan ligger på rygg med armarna utbredda. Svävar i vattnens hav. Bilden rörelsen är densamma dessa speglar den vidvingade samt luften eller så är det omvänt eller varför inte fyrstämmigt.
Den vidvingade dyker ett svischande ljud när den dyker in i vattnet. Vattnet delar sig varvid den vidvingade når det den såg. Så lyfter den vidvingade med det den såg och vattnet sluter sig. Människan dyker in i vattnet bilden är densamma, vattnet delar sig. Du kan se denna bild då isar delar sig då färger delar sig, det bildas rännor djupa sprickor så dras de samman till bärande mark eller lager.
Snäckorna i havet lyssnar, hur hör de, lyssnar de, snäckorna följer vattnets rörelse. Ett slags tryck skapas samt en tryckutjämning. Vem spelar trumpet i havet eller kanske är det en trombon. En hand håller i ett plommonstop öppnar samt sluter. Toner samt ljud uppstår ur tystnaden och egentligen av just detta sammanpressade samt vidgande.
Ord kan egentligen ej beskriva det vilket händer. Du kan göra rörelsen med dina händer, sluta ögonen samt uppleva ljuden.
Vad säger dig att du hör med enbart öronen, hörseln är ju en organism. Du hör egentligen med dina sinnen alla tolv, det vill säga med hela ditt väsen.
Allt det du hör har du själv hittat på ler fågeln i trädet med tusenbladen. I den stund du faller in i tystnaden upplever du ljuden med hela ditt väsen. Tystnaden är när du släpper allt det du lärt dig att det och det ljudet är. Bli barnet du är i ditt inre och ställ den fråga barn så ofta ställer; varför heter det detta, varför heter apelsin just apelsin och så vidare.
Ser du denna form, formen väntar på att fyllas, det är en gjutform kanske en gipsform. Nåväl du häller massan i och massan tar form av formen. Det du ser är skepnaden är just formen denna förtäljer dig ej formens inre. Så är det med det du ser med det du hör och det är vackert så men du kan öva dig i att höra tystnaden vakna däri lever urtonen.
Så är varje livsögonblick en vaknande ton vilken dyker in i hela ditt väsen. Du öppnar dig samt tar emot, du sluter dig samt upplever, öppnar dig samt släpper och var kan du se detta skeende kanske i det vilket benämns kammare samt förmak.
Templen har en slöja lyft slöjan när templet bjuder dig in i kammaren. Ser du skrinet med en nyckel.
non existence. non. non existence.
är det tillvaron, bränd in i din näthinna.
tiden är oändlighetens andning existensens urton, urkärna.
ur knop – in i blad – ur blad – in i knopp – ur knopp – in i blad
oändlig andas tiden kan inte tagas av daga.
Knut, knut magen knyter sig trasslet kniper om paniken växer, knut knyta knuten vacker reda ut ring i ring i ring Merkurius håller läkarstaven ringarna cirklar lugn regnbågstoner andas.
Spindelmor väver skimrande trådar läggs i ring i ring i kring
Mitten är ett öga är origo är tomhet ändå är upplevelsen densamma när du ser in i detta öga den upplevelse du kan ha när du blickar in i det vilket benämns horisonten.
Denna strimma denna tunna tråd vilken ser ut att vara en linje en rak utsträckt tråd.
Denna strimma böjer sig helt utan hast och är en cirkel.
Spindelmor väver, ser du hjulet, ekrarna, stjärnvägarna så förbinder hon dem inte med bandage inte med plåster hon förbinder vägarna och nätet är ett ansikte.
Lyft slöjan och se sagan hon väver.
Det var en gång är en gång en väverska. Hon sitter vid vävramen. Varpen är vit, trådarna är vita allt är vitt.
Hon väver i en ram vilken mannen har skapat till henne, varpen är spänd trampor har hon ej hon för trådarna upp och ned samt kammar dem tätt, tätt samman.
Hon väver vita dukar, när duken är klar lösgör hon duken, breder ut duken på marken. Hon lägger färdkost i, i mitten hon viker in de fyra hörnen, flikarna.
Knyter dem samman i mitten samt ber mannen följa henne ut på vandringsstråk.
De bär ett knyte med färdkost trätt på en pinne, en pinne given av ett träd, ett träd vilket nu vakar med deras boplats.
Vart vandrar de
kvinnan, mannen. De lyssnar till knytets vägar, de vandrar i de fyras hörn och hörnen är mitten av cirklar i cirkeln vi alla är och möts i mitten.
Vilken är färdkosten, färdkosten är hjärtats ord och dessa skänker de vidare allt vidare.
I varje by viker de upp knytet och folken lyssnar, lyssnar till vägarnas klanger. Upp ur knytet stiger bilder inte fästade i former av former.
Var och en av lyssnaren ser den bild dessa har behov av.
I en av byarna sitter en kvinna vilken vandrar ringarnas väg
Till henne skänker de en nyckel den fjärde klangen i cirkeln av kvint.
Oro i bröst fågelvinge vakar tärnan följer människobonings rörelse äggen lagda är utvikta kronblad dunbollar glittrar i sol.
Ödmjukhet är också att kunna ta emot den framsträckta handen
Våga, våga sluta dina ögon andas, andas djupt in måla hjärtats färder i toner av hand stig in i rörelsen. Den ditt hjärta ser.
Med ens inser hon att tunneln är en brunn ringarna är lagda sten till sten är resanderösen hon vet att hon genom att låsa upp stiger in i oasens källa. Brunnens stenar är inte lagda på måfå. Dessa stenar bär jordesångerna, de du vandrat. Den yttre brunnen i trädgårdslandet är en historieberättare viskar lärandets gång.
Brunnar är brunnar utseendet bruket funktionen förfarandet kanske förändras beroende av brunnarnas behov de törstandes behov ändå är funktionen den. samma.
Hon står på kanten av brunnen på yttersta tåspetsen böjer sig sakta tanken faller först hon böjer sig lugnt sträcker armarna hon är en pil fylld med längtan hon niger lätt dyker in i brunnens pupill hon har sett mynten önskemyntens silverskimmer hon stiger upp i svars sandens mjuka välkomnan.
purpurrosen
doftar kärlek
in i malörts mjuka matta
dammen
vilar spegelblank
stenars kristallfärder
glittrar i ögats botten
viskar
den stigens nektarord
Han kastar ut regnbågsnätet i strandnära hav ytan krusas han anar. Sluter ögonvingar om aningens aning drar samman nätet.
Hon stiger upp lyftad av hav tillit, bär en djupblå iris i handen
Så tydligt synes ringarna i nattens silverskimmer, rötterna, allts rötter hörs sjunga.
Ringarna i tunneln cirklar i ultrarapid hon har upplevelsen av att just så är det med ringar i jonglörens händer. Just så är såpbubblors färder.
Just så är livets rörelse hon ser hur liv piskar fram liv. Som vore livet slavar under piskor, piskan. Piskande hastar liven livsstigen. Snubblar, faller tappar piskan inser inte utan trevar i dyn i leran efter piskan.
Lättade andas liven ut ändå i kramp med piskan i hand.
Motståndet är slaget i sank.
En vissnad blomma stiger fram den ligger slapp torkan har ännu ej greppat blomman. En hand lyfter blomman den faller slaknad åter. Hon ser en sjuk kvinna hur en hand lyfter huvudet för att skänka vatten. Hur dropparna rinner förbi munnen hur hon matt faller åter. En mjuk stämma susar genom bilden;
du behöver höja din självkänsla, uppskatta dig. Höja din självuppskattning.
Blomman reser sig sakta den sjuka reser sig sakta tar emot dropparnas klarhet.
I tunneln sluter en kvinna ögonen hör blommorna dricka hör varje blads rörelse stämma. Hör steg på marken, stenar träd - allt tala. Hör ljuden och ljuden är det hon ser. Ljuden pudrar hennes hud med pollen.
En värld av ljud och sakta urskiljer hon skalbaggar, myror, mätarlarver, larvers upptäckarglädje, fjärilar vilka lindar upp trådar. Kokonger vilka öppnas ägg vilka öppnas det svåraste är de mänskliga ljuden, rösterna ändå upplever hon att de är tydligare med slutna ögon. Hon hör andningen pulsen hör det inre tala.
Maskerna faller av tydligheten stiger fram.
Hennes hjärta sjunger och nu ser hon tunneln skimra klarare hon har fyra nycklar ändå ser hon tunnelns så kallade botten, det är ett lås nycklar vrids om med liv med sols och tunneln öppnas.
Hon stiger ut i det vackra ljusets hölje möter trädet, nyckelträdet hon ler och trädet säger henne.
Visst var nycklarna drömportarna 38 ändå är det så att dessa inte upphör kanske är de lika många som alla mina dina blad tiden är oändlighetens andning existensens urton, urkärna ur knop – in i blad – ur blad – in i knopp – ur knopp – in i blad oändlig andas tiden kan inte tas av daga. Ringarna dessa trettioåtta är bara början till det vilket inte är början till det vilket inte är slutet dessa väver intighetens eviga nyckelträdet ler när purpurrosen doftar kärlek in i malörts mjuka matta dammen vilar spegelblank stenars kristallfärder glittrar i ögats botten viskar den stigens nektarord.
Månportar drömportar; ringarna var trettioåtta innan dessa blev trettioåtta var dessa ringar arton och lite till egentligen var dessa ringar knutar kanske gordiska vilande vackra i din hand. Varje knut att lösa i den stund du nådde den och månmodern vandrar viskar dess namn. Vad är arton, arton är ett plus åtta vilket är nio det är ett vackert tal. Så varför detta trettioåtta kanske just för att tre plus åtta är elva den tolfte ringen är den vilken läggs när du stiger ut eller in i livet och knutarna blev ringar, ringar av uppklarnat ljus.
Så är de tolv rosornas vilja.
hon är lagd i jord nu
kärnan
av den jag är
hon rider på stormarnas gnistor
sved
svedjemarker
sved
hon andas ur ögonen
regnen
spira
spira
allt under
undren
under jord
