dessa tomma lämnade skor

De svävar helt stilla i natten, koltrastens toner. Så stilla så stilla. Natten viskar varsamt hjärtats andning, detta har kvinnan glömt. Hur det är att sitta vid stranden blicka in i elden, höra gnistor tala i samspråk med kontrasten. Kontrasten sjunger icke ensam ty näktergalen har landat i jasminens öppnade vithav.

Han håller armen lätt över hennes axlar, känner av hennes värme, upptäcker att hon stelnar litegrann. Fryser du min älskade, fryser du så fryser också jag, låt oss värma varandra. Han drar henne mjukt närmre håller henne tätt intill. Han är en värmande sjal runt hennes axlar. Detta har hon glömt att det existerar. Hon undviker känslan av flykt tvingar sig att stanna i denna stund nej hennes hjärta ber henne ej fly hennes kvinna är det vilken drar i henne.

Hon vet ju hur fruktansvärt ont det kommer att göra då hon åter är hänvisad till ensamheten. När han genomskådat henne när han ser henne i skarpt ljus. Ensamheten blir allt större, stegras för varje gång hon tillåter dagsljuset föra vid hennes ögon och hon vet inte varför hon bejakar detta.

Hon ser stegrande hästar och hon hör dem förtälja varför de stegrar sig. Hon vet att detta stegrande helt visst är framkallad rädsla av något av någon.

Av en händelse vilken väckts, en dörr var stängd runt något som gjorde allt för ont en vindpust blåste och lukten framsteg.

Automatiskt sker stegringen, den är en varning den är skälvande rädsla, skräck.

Hon vet att hästar förtäljer undervisar vakar över på ett sätt människan ej kan. Detta vet hon och nu manar hästarna henne att stanna vid stunden tillåta armen.

Kanske koltrasten kanske näktergalen tystnar när han upptäcker.

Kanske upplever han hennes stormar hennes smärta ty han smeker hennes panna han kysser hennes tankar mjuka och natten stiger in i gryningen så innerligt hoppas hon att detta att denna stund är sann.

sjön bär ekan ekon av skogar

vassen

omfamnar

ön

den ö över vilken örnen vakar

i ekan sover kvinnan

hon vaggas mjukt

av vassens plymsång

ekobärarna vänder åter

bär almarnas toner

asken hör sländan spinna

pilarna vattnar jordens rötter

linden vid templet

lindrar febern i hennes bröst

ekot studsar

lyssna

se med din hud

träden följer helande din väg

Universum lever icke i den tidsrörelse människan ansatt universum lever i tidsstillheten, den tid vilken svävar; ett slags nebulosamoln en ständig gryningsstämning.

Dörrarna slås igen vägens fortsättning är en avskuren navelsträng

Dessa tomma lämnade skor

Visst kan dessa skor sägas vara övergivna, de smeks ej längre av händers omsorg.

Träden stigna ur regn inbäddade i nattmoln, nattmoln stigna ur den gryta vilken syntes stå i skogen i gläntan där skogsmodern lever samman med skogsfadern.

Människorna i dalen såg molnen hopas talade om oväder åska blixtar, skogsmodern rörde helt lugnt med den stav skogfadern skänkt henne. Människorna talade om ett regnbågsspjut, skogsfolken log kärlek, det talas - vitt och brett.

Det vilket var som syntes vara hotfullt var helt enkelt regnbågsstaven skogsmodern rörde med. Ovädren nalkades ej och kom ej.

Människorna i dalen såg molnen vikas undan, en hand vilken strök undan ostyrigt hår ur ansiktet, en moder vilken lugnade den ostyriga kullen; just den gesten, den lugna varma vackra gesten.

Skogsmodern rörde vidare i grytan alltmedan ångan steg, natten var kommen och folken i dalen, människorna i dalen andades ut. Skogsmodern viskade stilla; andas in andas ut, andas, andas, ångan svävade.

Ångan diset, de vackra dansade mjukhet, stenarna vek undan mantlarna samt steg upp satte sig vakande med synen.

Staven skogsmodern rörde med syntes ej längre i dalen däremot var det uppenbart att synen skimrade sömnens vara.

Ur detta syntes skogen nu röras av nattmoln vita nattmoln vilka målade allt i vita nyanser, jag beundrade träden beundrade dropparna vilka levde vidare in efter regnen.

Stora tunga pärlor droppärlor, regndroppar blir ju så innan dessa faller. Så såg jag en droppe falla hörde jag en droppe falla.

Åter steg den bägare jag hade sett fram. Med ens visste jag att denna bägare var av månsilver smidd av månsilver, glas en månsilvergraal.

Handen vilken höll bägaren såg jag ej jag upplevde dess godhet, sakta vickades bägaren och jag såg droppar falla ur hällas ur, dropparna föll samt sjönk in helt utan rädsla. Jag hade sett dropparna klart och tydligt entydligt, nu syntes de ej, dropparna sjönk in minnet levde kvar ett vackert minne.

Överallt i skogen såg jag mer hörde mer upplevde jag droppar falla och jag visste att jag måste låta tillåta mig att falla, inse att är jag borta så är jag ej borta.

jag kan viska från jorden

sörj ej

minns mig i glädje.

Hus vackra hus byggda i träds gåvor; trädkojor varför steg de upp i trädkronorna lämnade markerna.

Såg de havet stiga eller steg tankarna höga ur ebb in i flod; så står jag här så står du där och jorden är rund.

Rund är jorden; är jorden en boll; vem jonglerar med bollen, är det ett barn viket rullar bollen vilket kastar bollen upp, upp samt in i luften.

Bollen stiger är en drake vilken svävar, barnet springer med i glädje, glädjen stiger. Draken breder ut vingar lyfter barnet med, med lyfts barnet in i sagans land landet är sagan, sagan lever.

Jorden är en moder viskar sagan, barnet ler i visshet; så står jag här så står du där vem av oss står på huvudet hur kan vi stå på fötterna båda skåda, månmoder ler strör drömstoff in i sömnögon.

De sover i trädens kojor vari grenarna är flätade korgar; just för att vila rötternas stigar steg de upp.

Rund är jorden är jorden en boll vem jonglerar med bollen, fadern ler i det han sår frön i jordens mylla; öva jonglering se varje livsstund vara en boll öva jonglering – närvaro, handnärvaro – ärnärvaro lev med bilden av det du upplever; glädjen tyngdglädjen då bollen landar i din hand. Bollens glädje i den frigörelse du skänker bollen upplev det bollen upplever då du missar den samt det du upplever. Bollen springer ej ifrån dig, bollen inväntar din hand. Hur är det; vänder du ryggen till- du kanske tror det tills du märker att du mognar i solens kärlek. Öva; jonglering detta är en god livsövning innebördsgest.

Vinden sätter sig in under ekarnas kronhav en baldakin med viskande blad. Solstrimmor silas in; fyll dina ögon dagligen med levande ljuslågor. Kanske drömde du om barnet du en gång var fridsbarnet, glömde du skogen, skogen med träd i spiraler ståendes i ring stenar i skepp och stenmakaren lade handen till stenen lyssnade till stenens hjärta släppte barnet fritt. Trädmakaren lade handen till trädet lyssnade till trädets hjärta släppte barnet fritt.

Grus syntes glittra i markens händer grus blev mjöl källan gav vatten brödet bakades bjöds till barnens växande, grus, grusades dina drömmar hur kunde dessa grusas ej grusades dessa de bakades in. Och se kattguldet glimma i flagor av helhet se hur flagorna släpps fria fjärilar lyfter vind se hur guldet framträder; sol solskepp.

Glömde du natten vari stjärnor upplyste mörkret den mörka natten den dunkla vari du befann dig i grottan. Stenen vakade vid din ingångs utgång din utgångs ingång.

Vem rullade undan stenen; din glädje, fridsbarnets visshet, så vek törnrosor ut bladen; glömde du denna natt glömde du dessa fyra vägar glömde du mitten glömde du barnet, trädet.

Och trädet har ringar, ringar har trädet se hur kvistar framträder; vad viskar kvistarna.

Dessa viskar;

glömde du barnet fridsbarnet.

Se vi är, se barnet ditt, fridsbarnet så framträder kvistar i dig ur dig till påminnelse av att du var barn samt är barn och kvistar kommer ur ögon. Så så i vinden så så i vinden, vinden kupar händer lägger sådden i jorden vattnen stiger rötter sträckes plantan spirar förtälj det du ser i visshet av detta spirande.

Så så i vinden var väl medveten i att det du sår är rent så smutsas ej luften så smutsas ej haven så smutsas ej och smutsas detta så tvaga det du sådde.

Hon hör dig hon svarar dig hon skänker dig renande blad bannar dig ej slår dig ej, hon ser hon hör hon öppnar din sannhet. Plantera dig i jorden tillåt dina rötter sträckas, upplev jordens allt runt dina fötter, upplev din stam rörelsen i stammen strömmarna, upplev hur du i kärlek sträcker ut dina armar, gränslöst allomfattande kärleksvilja och allt det du möter är ej att möta det är att vara, upplev hur du i glädje bär pärlor du knoppas du blommar du skrudas i grönt andas in detta gröna andas ut ditt hjärtas sång.

Hur kan du veta huruvida jag är trött veta hur jag påverkas av din trötthet hur kan du beskriva det jag lever i eller är i, går det att beskriva ett skeende med ord går det ens genom att härma rörelsen att djupt återge det jag upplever; så talade trädet till mig.

Kanske var det ej till ty upplevelsen var mer att stämman kom inifrån, funderingarna svävade mjuka. Jag såg helt klart och tydligt en skål med guldfiskar i eller slöjfiskar, dessa vackra varelser med långa slöjor.

Jag visste att dessa visade sig för att jag skulle vila i lugnet ej söka mota bort funderingarna åter var jag det barn vilket hade förmågan att drömma mig bort, detta drömma mig bort var egentligen ej bort ty allt var så närvarande så tydligt just den frid vilken livet är.

Trädet följde mina funderingar lyfte åter den mjuka stämman; barn härmar det vilket är värt att härma, detta värt är rörelsen eller uttalet vilket är närvarande vilket är kärlek ej en mask ej en attityd, barnet härmar min rörelse din rörelse ty barnet upplever ej det avskilda barn lever i den sanna tryggheten; tryggare kan ingen vara än guds barnaskara, barn vet utan tankar att allt det vilket kan ses är gudomen ty allt är gudomen jag du, du jag, allt.

Åter; kan du uppleva detta ditt barn upplever, det kan du genom att stiga in i floden samt skölja dina ögon ditt ansikte, så skall dina sinnen vara det dessa är och med dessa vita sinnen kan du uppleva samt beskriva det jag upplever.

Så är det, det är så att vi påverkar varandra och det sker just i den stillhet i den frid i det lugn du kan se dessa vackra slöjfiskar strömma, strömma sväva, däri uppenbaras kosmos andning i dig.

Universum lever icke i den tidsrörelse människan ansatt universum lever i tidsstillheten, den tid vilken svävar; ett slags nebulosamoln en ständig gryningsstämning.

Ser du upplever du markernas andning hennes huds andning. Hör du hur hennes hjärta motståndslöst följer varje rörelses dröm hur hon besvarar hur hon andas, andas ut ur det inre andas i ur det yttre, så är allt sammanbundet. Kan du uppleva det hon nu upplever; ett liv dras samman i kramp en svart fläck en solförmörkelse. För att möta dessa behöver du sotade glas, det vill säga du viker ej undan ditt hjärtas röst däremot ser du in i denna svarta punkt vilken mer eller mindre inom citationstecken förgör sig själv. Denna förgörelse är oerhört smärtsam den leder dock ej till det vilket förknippas med förstörelse denna förgörelse leder till den vita eldens brand det vilket skymmer solens hjärta är glömskan av att det inre är det yttre det yttre det inre. Dina sotade glas behöver du för att ej förbränna dina ögon för att hålla ditt hjärta rent i mötet, du möter du äts ej upp.

livet är ej en stelnad punkt

ej en svart pupill

livet viskar; se pupillen andas.

I den stunden bjuder fadern barnet på lemonad ur den vackra glasflaskan, skimrande grön in i turkosa toner. Glaset är handfast korken sitter med hätta, doften är mogna bär.

Tystnaden är ett mjukt moln vilket omger dem, sakta klarnas molnet in i faderns stämma;

Dessa är de ord hon sköljer in i livet, ser du nålens öga, de skulle bygga ett hus ett tempel. Barnet mitt vad gjorde dessa byggare, stenmakare jo de satte ned staven i jorden inväntade solens uppstigan. Denna stav kan sägas vara en nål och just där solen passerar genom ögat där lades grundstenen, hjärtats kristall.

Ser du detta nålsöga; lägg fingret över, det blir svart en svart punkt, du kan lägga fingret över ett nyckelhål det blir en svart punkt du kan också låta endast denna punkt vara öppen då blir det ett titthål ett ljusupplyst hål en ljuspunkt.

Livet är ej heller en titthålsoperation livet är en helhet - ibland kan det vara av godo att sätta sig i det ljusupplysta hålet samt minns att livet har behov av vidgande samt sammandragande.

livet är ej en stelnad punkt

ej en svart pupill

livet viskar; se pupillen andas.

Se alla dessa punkter alla kommatecken alla dessa indelningar, avdelningar, stort litet, bryter det dig eller giver det dig andrum. Skall alla ord endast rinna, fria tillåtas av läsaren i mötet att andas så som den mötande har behov av eller är det du vilken styr med fast hand med åror eller strömmar båtens gåvor utan åror, se dessa ringar hur båten mjukt snuddar, nuddar vid stenfolken.

Ekarnas alla blad susar till barnet till mannen till fadern i en gestalt nu;

se djupt in i själen, tjärnen vilar stilla i skogen, svart är pupillen, spegelblank.

Röda näckrosor betraktar molnen ytan är helt stilla näckrosor speglas i, skräddare trär nålar rör vid ytan, ytan krusas tjärnen viskar; se.

Med ens viker tjärnen upp den svarta pupillen vit är pupillen, i den skådar en blomma rörelser av liv parallella drömmar;

se djupt in i min själ gömd – gömd av mig själv och denna själ är jag.

I tjärnen lever en blomma, hon steg upp i en stund av längtan, blomman vilar stilla i gräset följer molnen så mjuka så vackra så välkomnande, blomman är ett moln, molnet är blomman.

Blad läggs runt blomman, lager på lager, stigen skymmer. I sitt inre vandrar blomman, skärper stegen - ändå lager på lager.

Stunderna med molnvandringar; däri lever blomman, blomman sticker ned rötterna, fötterna djupt in i jorden, blomman upplever den välkomnande värmen blomman hör, lyssnar till berättelserna, blommans hjärta lever fröjdas.

Berättelserna stiger upp i stjälken och blomman andas berättelserna vida  och dessa tas emot.

Blomman ler i tillit in i stegen vilka nalkas, trampas reser sig trampas reser sig, tilliten är blommans hjärtas sång - ändå lägger blomman nu sakta lager till lager.

En vind drar genom skogen ytan krusas bilderna suddas ut allt är stilla. En stund.

Molnbärarna vandrade fria, prärien var ett vidöppet välkomnande öga, skådande allas behov. Molnbärarna rann in över bergens kammar, kammar kullar klädda i böljande gräs. Stundtals upplevdes markens vibrationer just när molnbärarna; bufflarna trummade med snabba klövar, iverklövar.

Det fanns folk vilka vandrade med mjuka mockasiner, hästarna vilka gladeligen bar dessa tvåbeningar kläddes ej i sadlars tyngd tvingades ej bära betsel eller tyglar, dessa folk lyssnade till hästarnas vägledning.

Så fanns det folk vilka bar stövlar samt skor med hårda sulor.

Det byggda försvaret var; det skyddar oss mot skorpioner mot taggar mot – mot – mot, så sade de och rädslan växte. Dessa red hästar vilka tvingades bära båd sadel tyglar samt betsel en del av dessa ridare, skötare kallades de, boskapsskötare bar till och med sporrar.

Lyssnade till hästarnas vägledning, så ej – så ej.

Jo det fanns de bland skodonsfolken vilka lyssnade. Nåväl, nåväl livet vandrade lugnt ändå så började de lägga räls och allt detta kan vi skriva om, ändå vet vi ej när vi skriver detta;

blir det vår historia ej levandelivsverk ty vi befinner oss här ej bland rälsläggarna just nu. Det vi önskar säga är att visst kan tåg flyga trots att de är tunga och går på räls visst kan de springa visst kan de det är bara det att dessa låsts fast i bilden av att gå på räls.

Det är just detta livet är – det går ibland på räls ibland flyger livet ibland, ibland och allt kan livet i den stund du låser upp låsen med varsamhet helt utan betsel tyglar seldon sadlar eller sporrar.

Ett behöver du och det är just detta med att lyssna till din vägledning.

sjön

vilandes i bergens

händer

kupar ögon runt

ellipsen

ellipsen är bladen

slutna om

bergen skimrar i natthägn

petroleumdjup

floden

är en silvertråd

tvinnas med gyllenlov

i gryningen viker den hörda ut

bladen

människolotusen

andas

fri

Ekarna susar vidare i vidare ringar, de fyra svävar i bilder, det gnistrande knastrande gruset, grusmockasinerna är vita i stegklarhet; i vinterland bar han tusende lågor skimrande i stillhet lystes skogsvärn upp.

Sommarland vaknar nu sakta, vinterhjorten bäddar in lågorna ur krona in i rötter.

Den mannen den kvinnan har vandrat samt vandrar, länge har de vandrat; genom med i. Tidsspannen är öppnade skålar vattnen steg upp ur källan, ringar bildas i vattnet ändå är ytan fri ändå är djupen fria.

Dessa; mannen kvinnan har vandrat i nätter lyssnat till den fågelns stämma, uggla hök vråk falk duva, fågel nattfågel. De har följt vinterlandets rena vita gnistrande klarhet de har lyssnat till isarnas släppande hört bäckar porla sett blomstren stiga in i värmen i ljuset ty så är dessas vilja.

De har hört saven stiga i träden upplevt trädens glädje i mötet med synen hört träden i glädje frambringa pärlor knoppar blad, de har och de fortsätter.

De sitter vid nattelden lyssnar till stjärnfolken lyssnar till fågeln den fågeln; nattfågeln.

De öppnar sina händer, tidsspannen lyfter ringarna jonglerar med ringar och i varje ring synes världar av världars världar och i alla förtäljs det sagors närvaro.

Så är det ler de båda, detta är frihet – kärlek i djupaste innebörd, det är att vara samt icke vara det är att icke vara samt vara det är att följa växandets väg samt inse att liv ej kan ägas fångas snaras - görs detta vissnar livet.

Se skogsblomstren hör träden hör fågeln den fågeln; nattfågeln och våra stämmor är vandrade och vandrar, är din stämma är våra stämmor alla stämmor är allts, kvävs dessa vissnar de allt är i harmoniska symfonier – samstämda.

Stubbarna, de knotiga med mantlar vävda av skogsmoder blickar in i gläntor öppnade; de talar om bucklor om knotor; knota, knota ej emot streta, streta ej emot; le mot i bejakelse till solen. De talar om träden vi var, kunde de se, se de kan vill de, de vill sover bara litegrann.

En av stubbarna lät manteln glida av lyfte ur fickan en fiol varvid en av stubbarna lyfte ur fickan en flöjt. Synnerligen inom det snaraste stod orkestern redo, älgen nalkades, lyfte tecknen tystnaden ljöd inför den ton vilken lyfte symfonierna folken i stugorna hörde.

Så är det med instrument ler stubbarna de är i de fickor vilka svarar händernas bön.

Ekarna rör grenarna varsamt i svepande drag mannen slumrar eller är det vinden eller en kvinna, det är; är.

När är vaknar, undrar ekarna vad är såg;

Natten föll sakta in såg bilder givna ur blomsterhänder, hur knoppar öppnades hur blomsterkronor skänkte skönhet i en gnutta av ett uns syntes ett träd leka med bilden. Trädet var en knopp vilken slog ut och så stod trädet leende inför mig, så många bilder vi har av allt viskade min tanke vi funderade hit och dit, jag lät tanken vara en porlande bäck. Det var en lustig leende musik vilken skänkte mig porlande inreglädje, knoppar öppnas knoppar sluts undrar varför natten med ens visar sig i skepnad av slutenhet. Det är ju en vid syn vi skänks av stjärnor av en konturlös tillvaro där allt andas fritt.

Kanske är natten en knopp vilken öppnas så är dagen en knopp vilken sluts, vår hud.

En lätt rörelse nådde mig, tankarna lindade in sig i den medhavda korgen en glittrande sjö i en korg .

Stegen, för det var mjuka steg vilka nalkades snuddade nu vid den mark den markkupa jag satt i. En man, en vänlig gestalt bad om tillgift att slå sig ned jag välkomnade hans närvaro och vi talade i tystnad såg gryningen öppnas vi hälsade de fyra vi intog morgonkornen. Han tog varsamt min hand och vi vandrade i dagen i ängder i skogar i alla hennes skepnaders framsträckta händer.

Vi nådde en, för honom, välkänd plats, skogen låg vakande i ryggen berget rest högt blickade ut in i sjön vilken vilade i rotkorgen. Platsen var en oas för mina sargade ögon vi talade i tystnad, jag vände bladet och i den rörelsen hördes mannens stämma; denna plats kan endast upplevas helt genom övernattning.

Orden slöt jag i min vandring orden tonade ut eller in.

Molnen, molnen dessa vackert broderade kuddar, väven är vävd ur sammetskänslas visshet fingrar löpte mjuka mellan trådar varpen spänd i ramar golvens sand skimrade vit en aning gult inom.

Husen bar vita väggar, minareter ropade knäns möte med hennes hud. Marken är huden, huden är marken, pannor snuddade nuddade marken, vävar vävdes sammetsmjuka löstes ur ramar.

Broderades med vackra mönster, mönster skapade i urtonens visa stämsång, fingrar flinka såg in i ögat nålen följde synen, floden rann.

Molnen dessa vackra sammetskuddar bär mönster kvinnorna i öknarna hörde, sanden viska.

Beduiner vilade i stjärnklara nätter vid brunnens djupa stigande stämma. Tälten restes dukar spändes baldakiner böljande, kuddar mjuka. Sammetskuddar gav vila i nätternas ordspråkstoner. I gryningen lyfter dukar, vidvingade svävar skådandes in i sandens pärlor stavarna vilka höll dukarna lägger sig mjukt i vandringshänder kuddarna, dessa vackra mjuka sammetskuddar bärs av skeppens vaggande lugn, himlarna är klarblå moln synes ej

solen stiger

stiger

luften skälver

spåren synes

glider

löses upp

i sandens andning

Vandrade de här, här vandrade de den väg de vandrat sedan urminnestider, de vilka kan andas in orden, språken hon talar ur jordens hjärta.

Ekarna i lunden väcker lyssnandets stämma lämnar med vidsträckta händer stämman vidare, vägen talar genom jordens hjärta.

Ur vissnade kanter stiger strån, vaja, vaja vagga vind, plymer solmolns silver rullas sakta ut.

Berget skänker lä, strå, strå följer vind drömmer smultronblommens mognad.

Staden lagd i cirkel bär kroppar av kuber vittrande bruk i mitten växer ett träd ett träd med röda blommor. Vid trädets rot andas oasen – dammen med ullmoln; svärtor vippandes övande dykandes in i spegeln stillhet.

Andrum ögonvila i parkens kastanjetempel.

Huset det lämnade blickar ut in över hedarna. Gräset vuxet högt svischar i vind, huset vilar kind till bergshavda täckt med  mjukmossa med humleljung.

De lyssnar till havets doft.

Även i staden sjunger näktergalar tonerna är droppar vilka faller, faller mjuka tassar rör vid kullerstenar lagda i ring i ring. Rör vid asfalts svarta pelare lagda, lagda i märkliga labyrinter.

Även i staden sjunger näktergalen tonerna faller, faller in. Stelnade marker glittrar, glittrar glittrande knoppar viker ut blad. Kullerstenars, asfaltens blänkande hudar fröjdar vandrarens tröttade steg. Den vilken vandrar i natten med bud med ark tryckta i svärta.

Vandraren stiger in i en av alla dessa huskroppar sluter dörren runt ryggen skådar genom rutor blanka av toner sällsynta toner.

även i staden sjunger näktergalen

mitt hjärta svävar vilset i skogen

den dunkla skogen

vari dropparna

knopparna

släckts

mitt hjärta svävar vilset

en sång utan hem

ett hem utan

sång

                            

Dessa träd äro svarta pelare, pelare silhuetter skuggor av det dessa var, grenar kvistar skymtar i stelnade klanger. Rörelser utan rörelse, rörelser sträckta in i tystnad;

visste ni ej till vad ej längre till vad upphörde vissheten i det något slog, slog hårt. Vi är bilden av ditt hjärta bilden av ditt hjärta är vi.

I skålar av grenar skymtas ljus detta ljus vilket ej riktigt når fram,

mitt hjärta svävar vilset i den dunkla skogen

däri mörker är så mycket mer än mörker.

Sakta kupar jag mina händer runt gryningen därför att jag vet att jag måste; jag bäddar in mitt hjärta i redet samt vaggar smärtans puls.

Stiger in i ett steg i taget

ler in i världen väl medveten om gråten i mitt bröst.

En vind löper i skogen träden vajar dagen har lyft slöjan av hennes ansikte solskimmer fyller syner. Lönnarna i parken lagd i stad nås av en vind, löper i skogen, lönnarna dansar i vindens förelse, lönnarnas kronor och bladen vänder sidor vänder sidor åter, sparvar landar i bjudande ekor.

Segla, segla i vind barnen leker i sanden bygger mjuka städer vari vägar blommar i mid.

Även i staden sjunger näktergalar, viloblå skogsduvevingar höljer takåsarnas vågor. Tvätterskorna vid floden sköljer vandrade vävar tvättade med finsand lyfter renhet upp i luften, över träden hänger dis. Stillheten lever i aftonblommans famn, stillheten, detta lugn inom vilket tystnaden glänser.

Murarna runt borgen är lotusens öppnade skal vilket höljde dess bidan in i klanger av är. Trädens kronor är en spegelblank yta, lövhimlar i bidan av vind, vinden vilar stilla.

Och mannen med de blå klarblå ögonvingarna svävar rör vid lövhimlarna varvid en lätt krusning tillåter honom att se hennes hjärtas rörelse.

Även i staden sjunger näktergalar tonerna lyfter husens grunder pålarna de slog ned sträcker grenar vida.

Se körsbärsträden blomma in under himlars parasoller. Snurra, snurra kalejdoskopet i din hand.

lövhimlar

ett hav med krusad yta

vinden vilar

stillhet

mannen med de

blå

ögonvingarna

rör vid

spegelns cirkel

över lövhimlar

hänger dis

ur ögon vilka tåras

i den ensamhetens skugga

I människovärlden dansar lönnarnas löv i vindens andning följande. I lönnarnas värld - säg mig; vad är denna rörelse.

Sparven landar i ögonhand; rörelsen är den rörelsen är.

Den staden är lagd runt stenarna de lyfte med ögonen, ögon slutna för åverkan. Den staden; kanske hörde de vattnet sjunga i mitten av trädens värnad ty just där lade de stenar i ring i ring i kring. I dess mitt steg saven, källan den källa havet skänkte. Brunnen bjöd in stadsfolken till möten visste gjorde de ej att detta vatten renade synen. De hörde kanske vattnet sjunga, visste de visste gjorde de ej att dessa stämmor var de vilka andas i vattnet; undin undiner i skimrande fägring. Vi tager in dina tankar vi sköljer vattnens stämma.

Folken; kanske hörde de vattnen.

Kvinnorna nalkades brunnen varsamt, i närheten av brunnen levde en man en krukmakare, blind sades han vara ändå formade han lerkrukor till kvinnorna i staden. Det vackra var att den ena krukan var ej den andra lik eller den enas kruka var ej den andras lik och kvinnorna var ej den ena samt ej den andra ty komna var de ur kvinnodalens sämja.

Blind sades krukmakare vara ändå formade han krukor komna ur kvinnornas steg så var det med krukorna och dessa fyllde brunnen med vatten, vatten ur den stora källan hav.

Detta vatten bjöd kvinnorna till männen så är det med denna verkan i kärlek given ur kärlek skänkt; ring i ring i kring ja de lade ringarna i ring i ring i kring till en brunn och just vid brunnen väcktes minnen av jordemoderns sång.

Hennes hjärtas sånger steg, sakta vittrade stadens fasader vittrade ur stelnad kramp, så stod folken så sakteliga med rena ansikten.

Ännu hörde de ej träden sjunga de såg hur träden, de träden, med avhuggna stammar hur dessa lyfte asfaltens svärta, dessa rötter trotsade det folken trodde sig uppnå, kanske grät folken först i ojande kanske vred de sina händer vred dem in i förtvivlan - vem vet - vet vem;

Barnen tog de krumma i händer visade dessa jordens sånger. Därmed befriades rädslan ur fångenskapen och himlarna fylldes med pärlemorblad sprungna ur folkens visshet i klarnad syn.

Visst hände det att synen dunklades, visst hände det av hettan, hettan flimrar ögonens syn, hägrar sveper vida, driver upp molnhästar ur sand, nattens drottning öppnar sin slutna stämma molnen landar i gård lagd av den vilken hörde vattnen ropa.

Damm täcker ansiktets gjorda bild, hon väcker tonerna ur kanelflöjt,

lyfter eldblads vilja bjuder in hästarna till sjööga släcker den flimrande synen in i klarhet.

Hägrar fläktar pannans feberhetta. Hav, havet råmar klippor är skimrande malakiter. Jade dansar i regnbågens cirkel skrudad i turkoser trädda i väv i handen bär hon en gardenia havet viskar hennes rörelse.

Vågor sköljer över, över, över randen av ögat;

Trappan vindlade nedför, nedför motsols det enda hon då levde med var livets spiral är med sols. Fukten kröp in genom väggarna. Trapporna var slippriga hala luktade sjögräs.

Hon halkade, händer vilka tog emot henne existerade ej det fanns bara denna väg.

Visst fanns händer de ville ej befatta sig med hennes liv. Slutligen var sista steget taget och dörren slog igen nycklar vreds om.

Ljus existerade ej och hon tyckte det var vilsamt för ögonen, det spelade inte en roll huruvida det fanns ljus eller ej, här var änden av tråden.

Hur länge hon befann sig där glömde hon sakta, en dag öppnades dörren, ett milt ljus mötte hennes ögon.

Sakta vande hon sig, ändå fyllde skräcken henne.

Hur möter jag, hur talar jag, har jag en röst, finns jag.

En hand stödde henne hennes fötter var ju ej vana vid gång, det var en gång, det var en gång.

Mödosamt tog hon sig uppför hon visste ej varför eller hur, kanske var det ljuskornen de hällt ut på golvet, så trött, så trött med hoppet likt en darrande fågel i händerna.

Golvet hon nu stod på var ej halkigt samt doftade rent liknade blodådror, marmor i sepiatoner. Ett ångande bad väntade henne, trådarna hon bar ramlade av, av hennes skälvande kropp.

Händer hjälpte henne in i badet ångan omslöt henne, ånga samt väldoftande örter. De tvagade henne varsamt, varje berörelse gav henne smärta. Slutligen hjälpte de henne ur badet. De lindade varma lakan runt henne, de baddade henne torr invid en eld. Sakta varsamt redde de ut hårets ännu tovor samt smorde hennes hud.

Hon gavs kläder att bära, hon leddes in i livet.

Skälvande särade hon lätt på fingrarna och fågeln hon höll hade hållit i sina händer svävade i glada rörelser runt henne. De flög ut genom fönstret. Det fönster vilket badade i ljus.

Hon trodde sig leva

.

I den stund hon bejakade livet,

Livsrörelsen vilken porlade i henne skedde det.

Dörrarna slås igen vägens fortsättning är en avskuren navelsträng

Hur mycket jag än ropar är vägen bortspolad

Jag kunde ha

Jag kunde ha

Det

Kunde jag ej

Ensamma stränder dessa ensamma stränder vattnet suckar i långa utdragna längtansfingrar händerna, fallna ur axlar hänger – rinner i tjärföljen nedför sidorna, den röda sidenklänningen hon bar brinner i skymningssvanars vingbredd.

Gråhuva hör henne; gråhuva är lyftad, tätt, tätt andas regn. Spindelmor väver paraplyer starar skådar steg in under gräsvalv, gråhuva skimrar i åseende av barnens regndanser ån virvlar mjukt runt stenskepp vilandes i hamn.

Jag kunde ha

jag kunde ha.

Boken, boken tätt intill hennes bröst, de uttjänta orden rinner svärta, spegelskärvan skänker knappt syn, flammig är skärvan in i brunsolk en solflinga landar.

En skärva skimrar bärnstensguld leoparden spinner. Ett sus far genom det höga gräset fyllt med blåklint med kornvallmo. I bergen med vita slöjor spinner tigern blå strålande bergsvallmo.

Hon håller skärvan i hand;

det ansiktet tröttar mig, med silverbladet skär hon av sig sitt långa hår.

Hon kläder sig i jute beger sig in i glömskan. Insikten är fullbordad.

Sakta snurrar hon fingerdynor öppnar en rundel i rutans damm ser in i detta slutna rum;

insikt insett har hon nu att hon upphört att leva för så länge sedan;

Vägen är en avskuren silvertråd.

Jasminen i trädgården vibrerar av allt det den upplever, in under lummig grönska hålls råd, en sparv gives uppdraget försöket; grå sparv bär regndroppe i näbben släpper droppe av regn inför mina ögon.

Bubbla, regnbågsbubblor svävar fridsstilla, sparven grå glittrar i rosengrinden.

Solsilvermoln skimrar fötters girlander blomsterprydda, stenskeppen seglar sägenomspunna.

Havet speglar havens händer solsilver slöjan lyfter hon hennes blåklintsögon skimrar.

Och jag förmår ej lyfta mina händer förmår ej lyfta mina steg jag faller in, in i havet.

En dag hörs gräset vikas undan, gräset på den en gång grusade gången, den vilken kammades med krattor. Gjorda ej av stål gjorda av trä, den gången vilken nu skymdes av grusat hopp.

I den gången veks gräset undan av steg. Stegen är långsamma stannar av och till, till och av. En avig två räta en avig två räta.

Silverstickorna klingade, ibland av trä i de stunderna är tonerna mjuka, dova hjärtljud kanske förberedelse inför vinterstormarnas rytanden.

Stegen stannar nu ser upp på trappan, trappan knarrar det går att höra uppleva en skälvning en välkomnande gest. Undrar om tiden stannat i huset.

Skorna känner igen stegen doften.

Dörren lirkas upp för visst finns det en dörr till huset, nyckeln ligger städse under krukan med röda pelargoner ibland höll krukan vita penséer.

Nu höll den icke vare sig pelargoner eller penséer, dessa kunde i sommarlandet ses i gräset.

Visst finns det en dörr, denna hänger lite snett, träet har gistnat sägs det och vad annat kan ske i detta.

Gångjärnen har rostat ej sönder det ser mest ut som att spikarna håller på att krypa ur väggen eller karmen.

Kanske längtar spikarna in i hösthimlarna till att sväva med drakarna för att glödgas för att falla ned likt meteorjärn för att skänka vandringsleder styrka.

Nu knarrar dörren förnöjt går det att sägas, stegen stannar och skorna känner helt klart en närhet, en hand greppar varsamt om. Skorna känner hur det pirrar glädjerikt i lyftet. Ser ett ansikte välbekant ändå ej bekant så många åldrar bär ansiktet. Ansiktet ler in i skorna och skorna ler med tusen inte tusen tjugofyra hål en gång trädda med snören ja, den ena skon har snören om än fransade med knutar. Kanske böneknutar vem vet, den vilken knöt dem vet.

Skorna bärs in i huset för visst välkomnar huset och golvet är helt och väggarna är hela från taket droppar det här och var. Skålar eller spann tycks vara utställda och det skapas musik än hålls skorna mjukt i hand, fönstren linserna är spruckna livet har liksom flytt

hur skall vi kunna hjälpa

när vi ej kan hjälpa oss själva

hur skall jag kunna hjälpa andra

när jag ej kan hjälpa mig själv

Skorna ställs försiktigt ned och skorna ser stegen, en man. En man med vitt hår ryggen en aning böjd, kanske bär han ok av minnen, med kläder doftande av vandring av jord av stigar av hav av eld av luft av stjärnor av stenar av trädens sånger.

Han vandrar till skåpet det han snidade han minns hur träden gav löfte nu lägger han handen till rosorna han snidade han andas in doften av valnöt öppnar dörrarna lakanen finns, örngotten finns. Banden, knytbanden har hängt ut sig han ser henne vecka dem med en silverkniv, hon bar den, en månskära runt midjan den vandrade i cirklar i nätterna. Lakanen örngotten är gulnade han sluter dörrarna samt minns sömnen de skapade.

Ett steg till så når han byrån, trädens löfte räckte till den också ett vackert par; linneskåpet och byrån. Han ser lockarna, hyvelspånen ringla sig runt hans fötter i tillverkandet.

Nu lyfter han handen till fotografiet, ett gulnat tummat fotografi. Länge ser han in i bilden i stunden en nanosekund vilken aldrig upphör. Han kysser bilden. Lägger handen runt hennes nacke ser djupt in i hennes bejakande ögon kysser hennes läppar i ömhet. Sluter fotografiet till sitt bröst.

Ett ansikte i en ram, hon stiger ur ramen ur bilden han känner hennes doft hennes hand, skorna upplever hans rörelse.

Byrån, byrån i hörnet i skymningsvrån med mässingsgungor rörs av en droppe sol lådorna glider upp. Det lagda sträcker sig gäspar sömnen ur ögon samlas runt glödlyktan sotar taket. Varje gnista ett minne.

Hon kvider

lådorna vägrar skjutas igen

hon fäller ned persiennernas ljusinsläpp

dagen

randar väggarna;

piskrapp.

Han famlar i luften han viskar det var mer än orden.

Han inser aldrig varför hon drar sig undan.

Lika plötsligt som ljushämtningen börjat upphörde den. Skovelhjulen stannade röken ur skorstenen på hjulångaren sinade och floden undrade vad som skedde. Folken med paraplyer med krinoliner med höga hattar med runda hattar med kepsar skingrades i vinden, för en stund syntes barn springa med snurrande hjul framför sig, hjulångaren kände hur det pirrade och så stod den i hundradens delar i en skog för att så åter välkomnas av floden. Nu är fötter bara är kläder frihet kanoter rinner med floden, lyssnar till stenarnas gång.

Skovelhjulen vid kvarnen stannar, alla skovelhjul stannar, regn hänger i luften, regn hängs i träden, linor är spända och regnlakan vajar stillhet.

Männen i floden stannar i stilleben med vaskpannor, trappan liknar mest ett hålslag ett durkslag undrar om tiden har stannat. Kvinnorna stannar i rörelsen vid elden, bröden de bakade på stenarna, de glödgade stenarna flyger fria, svävande vita rockor.

Sakta i ultrarapid sätts rörelsen i verkan.

En av männen bär dessa skor, dessa tomma skor.

Mannen vandrar med sjungande steg, skorna bär fötter, fötter ritade framåt. Han hör kvinnan han älskar leda stegen, hur kan jag älska dig jag aldrig sett.

Tvivlen borrar sig in skorna skaver han vänder blicken oupphörligen bakåt. Skorna fylls med sand med småsten med grus, skorna skaver hans hälar gråter.

Mannen stannar, sätter sig ömtålig ned på en sten och drar av sig skorna. Han ser öar med blåsor på fötterna var och en viskar en bild innan de spricker. Fötterna är skavda det vill säga hälarna valven är nedsjunkna.

Gondolen med serenader splittras taggar drivs in han drar på sig skorna vilka skaver i och för sig är det ej skorna. Det läggs så mycket i oss viskar dessa tomma lämnade skor.

Mannen haltar svårt han har ett arbete att passa han hör ej sången fötterna blöder allt ymnigare han drivs av, driver vidare och vid ankomsten lindar han stegen med trasor och gör sitt arbete.

Hur skorna hamnade vid huset det står skrivet i minnenas bok.

Minnen minnenas bok; hon sitter vid källan den nu indigoblå anings silversköljd lyssnar in ljuden. Lyssnar med huden hur allt berör rör vid henne, skådar in i källan.

Nattens moln seglar i källan - är ni minnen minnenas bok. Denna vackra bok jag vände bladen i när jag låg i gräset samt sköljde mina ögon i molnen i stillheten, i upplevelsen.

Så djupt i hjärtat att här tilläts jag vara den jag är, anklagelserna kom ej fnysanden kom ej över att jag drömde igen. Drömde jag eller var jag, är jag, kanske drömde jag - mindes jag vandringarna i molnskogarna.

Minnenas bok

en fjäder faller lätt in i hennes hand, källan sträcker henne sträcker fram ett krus. Hon ler stilla; varför sägs det horn kanske hade de bläcket i horn en gång, kruset glimmade blinkade strålade ett stänk silver nådde. Hon lade minnenas bok i knäfamnen. Doppade fjädern jo, hon hade hört att fjädern vässades av varsam hand, hon doppade fjädern i kruset förde fjädern varligt till arket tvekade gjorde hon ej.

Tecknen vilka redan stod blåste hon ut; de vilka gav smärta hon blåste dem ut med tack, tack; så mycket gav ni, nu skriver jag insiktens minnen.

Hon lämnade icke källan, med hjärtfjäder skriver hon med indigobläck ur silverstämt krus smaragdorden.

dessa träd

bär blad av tystnad

bokar

vakar med vägens

kanter

rötterna är flätade

bärhänder

vaggar den nalkandes hast

in i lugn

bokar

tillber stegbäraren

läs

dessa tysta ord

Mjuka skrider regntassar mjuka stigar läggs, stenarna stenfolken stiger upp. Dessa är tassarnas upphov upp hov ur stål ur järn vem slipar vem smider vem andas bergets eld, ässjan andas stengossen blåser med bälgen, stengossen slipar, slipar spikar av järn.

Stålet det lämnar vi till klanger av silver, spikarna är små svarta pupiller dem skall vi ha till, till.

Träden har givit gåvor, trädfolken kom här för liden lämnade grenar till band.

Trädkvinnor blötte dem i floden trädmännen strök med händer trädbarnen putsade med mjuksand band, band till vad. Vem skänkte hudar är hudarna hudar är träden träd är stenar, stenar.

Hudarna gav djurfolken, djurfolken gav löfte nu skapas av band cirklar cirkel.

Cirkel vad cirklar du örn över slätter över skogar över, över ej över; i – i - jag svävar jag följer jag andas det jag inandas andas jag ut – ut – ut linda banden spänn hudarna fäst hudarna med spikarna de vilka smiddes av höstens järn måla med färger givna av växtfolk mönstren jag andas.

Regntassar mjuka är stenfolken nattvandring trummor inväntar händers rörelse, närvaro när varo stegen hårda ej nu, nu ej stegen är mjuka och skogen vet att stenar kan vandra så gjorde de i strålar i strömmar av ljusgivan.

Lyssna till regnen vänd ansiktet in i regnen och lev med bilden av stenar, tunga sägs vi vara ändå är dessa tassar knappt hörbara.

Dessa skor dessa skor är ställda i vinden vindskupa vindshatts ask dammpelare flimrar i solmöte, dessa skor skådar ut genom mattat vindsfönster lyfter sakta haken skrider molnstigs mjuka möte.

Redan andas denna natt skönhet regnslöjor skrudar hennes ansikte,

så räds jag denna närhet,

hon andas kärlek – räds, jag förmår ej lyfta mig själv ur denna rädsla.

Räds de resta minareterna havens valvbågar

In över klippor dessa fräsande bubblande kaskader av vita anemoner.

Detta frodiga livsstarka liv grönskans intensitet.

Det är som att uppleva sin egen död, denna frodiga grönska – överväldigande

Det är att uppleva sig kvävas levande begravd.

Minns slagen hur hon steg ur ut ur kroppen hennes tårar är fallna vallmoblad.

De vilka tog i mig bar bindel eller fyllde sig med rusmedel

därför river jag nu blad efter blad ur boken; drömboken.

River jag min hud blad efter blad, vimplar svävar i luften.

Vem håller draken.

River jag min hud i remsor bönerullar remsor.

Han insåg inser aldrig varför hon drar sig undan.

skriva

skriva

ord

uppleva

känna livet

känna liv i mig

hur förmedla liv

när livet har

upphört

är upphört

ett stilleben

livsstilltje

hur mycket jag än

i förtvivlan försöker

hur

hur skall .jag.

kunna

förhindra

stoppa vindens ankomst

Kanske om jag ej rör mig ej går ej står ej lyfter armarna

ej lyfter de drejade skålarna ur raku ugnen

kanske elementen upphör kanske min andning upphör

kanske .detta. upphör.

Det gör så ont att försöka

leva

Natten är en glasskiva, är den hinna vilken kallas sjöns vattnets yta. Hon lägger sig i havet skådar upp ser allt i ett silverskimmer ser allt i ett glas i ett immat glas. Hon sätter sig långsamt upp på knä i vattnet.

Det faller ett tätt regn ett tätt varmt sommarregn kvinnan befinner sig i sommarlandet andas in ängsblomstren, vildblomstren. Denna förunderligt rena doft. Älven dansar älvor dansar hon ser världen genom regnslöjan ser världen genom solslöjan.

Natten sommarnatten i sommarlandet släcker ej ljuset helt.

Gryningen nalkas hon sitter ej kvar i vattnet hon sitter i sanden ritar tecken i sanden. Havet sträcker fingrar in stryker lekfullt ut tecknen.

Hon lyfter blicken ser ljuset klättra uppför trädens stammar minns näktergalen vilken i natten vävde i trädkorgar.

Hon sluter armar runt sig värmen rinner ur hennes livslopp hon fryser. Dessa egna armar skänker ej livsvärme.

Ljuset klättrar uppför trädens stammar uppför husens väggar. Skuggorna stiger ur dessa glömda skogar vari träden stammarna är livstempels pelare. Taken ligger ej lagda doften är takens linser. Mid – mid – mid.

Hon vandrar i ängen, finkjolarnas trenne lager sveper med hennes steg, händerna utbredda upplever klöver timotej kattfot midsommarblomster.

Hon når oblaten vari blåklinten möter vallmon. Hon hör honom andas i spilåpipan. Spillkråkan häller pärlor i dalskålen floden ler kan ske de möts.

Dessa tomma lämnade skor

Visst kan dessa skor sägas vara övergivna, de smeks ej längre av händers omsorg. Lädret är kommet alltmer torkat till och med sprucket här och var. Trådarna vilka tidigare löpt i vackra kedjestygn med tråden, örntråden vilken bar bärkraft samt viskade stundom stillhet. Det fanns en tråd till, nämligen björntråden vilken visst gav bärkraft samt viskade stundom vila, ide vila. Båda dessa trådar var vaxade en gång så bin var med i stegen.

Skorna var en gång bruna nu mer blekta visst gick det att ana det bruna, det livfyllda bruna.

Dessa tomma lämnade skor stod på tröskeln eller mer på trappans insteg till huset. Farstubro kallades detta visst. Märkligt ord muttrade skorna i kärlek. Mindes det vackra lilla huset före huset nu, med snickarglädje med fönster satta i mönster och så växte clematis, mörkblå samman med rosen den djupröda, djup purpur.

Detta hus före huset var väl farstun, var; så var det för nu fanns den ej mer och golvet där skorna nu stod liknade väl mest ett hålslag, tröskeln, tröskeln den är intakt.

Skorna undrade helt stilla om tiden i huset stått still, en mening landade. Precis det vilket skett då farstubron rasade in i en hög av bråte vilket inte en enda hand brydde sig om. Vi är nog tämligen lika varandra, så tänkte skorna.

Var hamnade jag nu, jo – i och med att huset före huset ramlade samman var det som att livskraften i clematisen samt rosen liksom sinade. Det var då en fågel, en helt svart fågel planterade en kvist på vardera sidan om det som nu var en naken trappa med insteget mest liknande ett hålslag eller durkslag kan det väl kallas. Kvisten bär namnet kaprifol.

Undrar om tiden stått still;

ett är säkert, det vi ser bortom det vi ser är det vilket är allts behov i kärlek är detta givet,

universum lever icke i den tidsrörelse människan ansatt universum lever i tidsstillheten,

den tid vilken svävar; ett slags nebulosamoln en ständig gryningsstämning,

Undrar om tiden stått still i huset.

Undrar hur många molnvalar du sett stiga med vattenkaskader, blombuketter skapade ur droppar, miljontals glittrande droppblad. Undrar hur många molnblommor du sett, molnpioner du vackra hus.

Dessa tomma skor rycktes plötsligt ur sina tankelekar. Skorna kände mycket väl igen den doften, doften av blöt päls med ett glatt gläfsande kastades en av skorna upp i luften föll så ned med en fuktig sval nos kittlandes nära. Med glittrande ögon fyllda med lek. Räds jag, ej räds jag, dig känner jag min vän.

Daggmasken viskar till daggmasken; säg mig vad är en kompost, en kompost är inte bara en hög lagd på måfå lika lite är livet en slump slumpen kan liknas vid måfå. Visst går det att säga; det bara hände att säga så är en undflykt vilken är ett slags försvar i ändera fall av positiva samt negativa skeenden det är ju också på sätt och vis att ej tillåta sig tillåta sig det positiva.

Skall vi tillåta oss det negativa, ja varför ej det vill säga då vi förmår se att detta är ej en slump, det sker på grund av att jag lär mig gå. Ofta ses det negativa i rött stoppljus och just detta ger det negativa en tjock rökridå.

Det vet väl de flesta vad rökförgiftning är förhoppningsvis börjar du hosta samt beger dig ut.

Kompost, kom post kompost är visdom lager till lager hud till hud vilken skapar en frisk hud en frisk kompostmiljö, egentligen är komposten en samlingsplats, oas för det vilket inmundigats - rester sägs det eller vissnade delar, det är ju goda bilder med avseende till att det vilket var har bäddats in bäddats in i förmultning.

Du kan ju också; om den bilden får dig att rygga se barnet med en glasspinne i handen barnet strålar äter den smältande glassen eller kanske det är en slickepinne.

Tankar kan vara övergripande kan spillas, smält glass kan spillas slickepinnar kan bli kladdiga, just det – detta är så kallat negativa aspekter du kan ju också se det detta leder till; en kärleksfylld hand torkar barnet.

Ja, det är sant – det finns vresiga händer, kanske de händerna har behov av att upprepa detta skeende, i mod öva detta kärleksfyllda, det finns många orsaker vilka ej är ett slumpmässigt utfall eller antal.

Tankar kan virra kan snurra till ditt vara du får yrsel tappar balansen och så vidare, tanken är vacker är vackra frukter - all frukt behöver mogna frukt fruktan, fruktan är det ej.

Det kan vara fruktan då du ser hela tillblivelsen, skapandet vara en slump;

så vem är komposten - du är komposten - du smälter tanken så den omvandlas till vad; till näring livsnäring.

Du kan också i stunder av stor tyngd kanske behöva se dig vara i en kompost komposten har en god miljö ombonande omhändertagande varm ljus samt även skuggig, allt är komposten. Och visst;

Du kan se ruggiga bilder av mikroorganismer och döendet bara bortgången.

Se vidare se djupare så ser du kanske vad allt detta kan tillfoga dig då du vägrar se. Kanske mikroorganismernas ohämmade framfart, det är ju också en bild av tanken vilken ej har en hand, en hand vilken håller den, egot kan också vara det tanken här framställs vara kanske har egot behovsstunder av kompostering för att vad;

för att självbilden självkänslan skall omvandlas till; till vad. Just det – näring.

Skåda, säg mig vad skådar du.

Husens tak, vad säger dig att detta är tak ängder vad säger dig att detta är ängder vad skådar du vad ser du, det vilket är eller det du lärts att detta är.

Kan du skåda med rena sinnen verkligen tillåta livet beröra dig utan för ut fatta de meningar, kan allt vara det detta är precis så som allt vill vara; allt alla vill vara, vara vill.

Ändå är det för det mesta en villa du ser eller skådar ty sinnena bär mycket sot eller påfall, klister.

Så låt oss gå till floden och tvaga skrudarna vita

Daggmaskarna fnittrar mjukt ändå så pass att marken gungar, helt, lätt och gräsets regnpärlor skuttar i ringar ned eller kanske åker de rutschbana.

Du liknar helt bestämt mig är du min andra del hördes en stämma.

Vem – jag, skon såg en aning förvånad ur när den såg detta blanka väsen kika fram. Ringar, ringar i all oändlighet skon lade sig lite på sidan kikade ej nu, utan mer stirrade som för att få till det skon såg. Märkte så att egentligen talade ej daggmasken med skon med skon i sin helhet utan mer med den del vilken i kastet slingrat sig ur. Skosnöret var det daggmasken talade med.

Skon rättade till sidan medan valpen med den blöta pälsen intresserat följde samtalet, detta hade valpen aldrig förr skådat. Inte nog med et för helt plötsligt började skosnöret röra sig liksom härma daggmasken och vips, hör och häpna var det ej ett skosnöre samt en daggmask.

Nu var det tvenne såta daggmaskvänner och vad annat kunde skon önska än lycklig upptäcktsresa in över, i de sju jordehavens sträckta segel.

Valpen ruskade på sig så vatten yrde runt för visst var det så att regn föll tätt.

Skon började längta till sin andra del eller den del vilken höll dem båda i balans, numer liksom stöttade de varandra. Stegen hade blivit mer och mer haltande i avsaknad av fötter.

Kanske kände valpen hur skon alltmer tyngdes av funderingar.

Skon började likna en överfylld minneskorg. Så denna gång kastade valpen ej skon utan nafsade varsamt med läpparna, skrittade vackerfint till farstun mer det översta trappsteget, insteget till huset, insteget vilket mest liknade ett hålslag, durkslag.

Den sko vilken stod kvar nosade välkomnande in de medhavda dofterna och valpen med den blöta pälsen löstes upp ty visst var det så att de åter slumrat in i dröm.

Skulle en vandrare komma skulle denna eller denne kunna tro att det stod tvenne korgar fyllda med smultron ty innehållet rodnade i skymningens rödglödgade kol.

Skorna dem båda suckade; fast de säger ju att vårt inre bara är ett svart gapande tomrum. Då vi användes kunde de ibland fnysa över vad sade de; odörer.

De kunde ju inte veta att dessa så kallade odörer på sätt och vis för oss var samt är smörjmedel.

Skorna log, undrar om tiden stannat i huset.

Det var den stund i årets flätverk när mörkret det mörka mörkret uteblev, kvällen skymningen aftonen natten liknade mer en skimrande medaljong. Det är vackert men var är ditt skosnöre, skon med det saknade skosnöret kikade ned och såg väl mest hålen, hålen vilka en gång bar vackra ringar för att ej skavas större.

Det hade alltså hänt, skon vilken varit ute på vift med hunden, hunden med den blöta pälsen såg sig om. Vart tog du vägen, en droppe regn föll och skon såg ett hundmoln vifta på svansen.

Skon log; så har skosnöret det bra jag menar daggmaskvännerna, fränderna.

Skon båda skorna rös i en kall hand vilken greppade dem, en minneshand de kanske helst hade velat glömma en sådan vacker afton. De hör koltrasten sjunga, hör koltrastar svara varandra med mjuka drillar.

Det är just det vilket lyfter fram minnet. Åter ser de en koltrast fångas i händer av hårdgrepp. Koltrastens skälvande hjärta kan de uppleva, så hör de detta fruktansvärda krasande, hör hur vingarna bryts.

Nu är koltrasten, koltrasten med de brutna vingarna och träden gråter röda tårar.

Varför, varför gjorde du så.

Jag ville flyga och till det behövde jag vingar det fungerar ju ej, den dumma koltrasten behöll förmågan.

Så flög vingarna över axelns vrede med ett susande läte.

Hårdhanden stampade sårsteg iväg med etter.

Det sitter en koltrast utan vingar på en trappa med en farstu med djupt blå clematis samt en djupt röd ros, koltrasten en svartklädd kvinna.

Rosen fäller sina blad lägger dem runt kvinnans rygg. Clematisen slingrar sig nedför trappstegen följer etterspåren. Helar såren, når vingarna ber spindelmor till.

Så bärs vingarna av trollsländor till den svartklädda kvinnan, rosen lyfter varsamt bladen, trollsländorna lägger vingarna till rätta och spindelmor väver runt.

Åter lägger rosen bladen in över kvinnans rygg och clematisen omskapar sig till en vagga en vilobädd vari kvinnan läker. Kaprifolen doftar nattstillhet.

Skorna ler igen ty av det, ur det smärtsamma skedde skönhet.

Vad hände med hårdhänderna med ettern jo minsann plötsligt i en sen stund i livet hördes en bard sjunga med en säreget vacker stämma given av koltrastfolken. Ty hur det var insåg hårdhänderna vad etter är, stillade sitt sinne samt blev en väktare av just vingfolken.

Undrar om tiden stått still; ett är säkert,

det vi ser bortom det vi ser är det vilket är allts behov

i kärlek är detta givet,

universum lever icke i den tidsrörelse människan ansatt universum lever i tidsstillheten,

den tid vilken svävar; ett slags nebulosamoln en ständig gryningsstämning,

undrar om tiden stått still i huset.

Det är så lätt att läggas i skokartonger en del kartonger med silkespapper i och för sig plagiat, så lätt bli lagd i skofack eller spännas ut till bristningsgränsen med skoblock, stegelhjul.

Hyvelbänkens kugghjul, handtag doftar hand svett svedd hud eller händer.

Nu är ju i och för sig kartonger vackra, det går att användas till byggklossar går att användas till både det ena och andra, ändå är vi välan skapade för att bära steg, bära stegen rena varken mer eller mindre.

Hyvelbänken, den minns jag sade den ena skon. Han stod ofta vid hyvelbänken, så jag föredrar doften av händer och hyvelspånslockar. Undrar vad han avser med oss varför han lyfte in oss här i huset.

Mer behöver de ej undra, han lyfter skorna till ett haltande bord. En låda står på bordet med fett med nålar med både örn och björntråd, han lagar skorna och medans han så gör förs skorna bakåt till skors uppkomst.

Innan de når dit är det detta tomma vilket talar.

Skorna såg på varandra det var ju ej den första gången de hade ju genom årens lopp varit hänvisade till sig själva. Stått på trappan samt lyssnat till rörelserna runt dem. Dessa rörelser de tidigare varit delaktiga i.

Hade de sörjt, det är väl klart att de hade sörjt och så småningom hade de fallit in i en slags acceptanslunk.

De kunde ju inte direkt se ned i varandras tomhet däremot visste de ju att det kanske såg ut att vara tomt.

Det var det ju ej ty det fanns minneskorn. Bärkorn.

Nu såg de på varandra med ett annat slags ögon, bildglasögon och i dessa liknade de numer korgar.

De talade aldrig i mun på varandra, samtal är ju mer som att gå, stegen växlar i rytm i balans annars snubblar den vilken skor bär. Så vem av skorna som inledde detta målande är att utelämna och är ju tämligen oväsentligt.

Vänster varför tror du de satte ut barn i korgar på olika sätt.

Höger rynkade fotryggen förblev tyst en stund; de sade att de ej kunde ta hand om.

Vi får väl vara glada att vi ej hamnade där.

Vänster föll in i tystnaden så begynte samtalet väva.

Det hände ju ibland att de bara satte korgen med barnet i på en trappa. Barnet var inlindat i en filt eller det de lämnande hade ibland kanske en lapp låg med. Trapporna hade de lämnande troligen valt ut.

Korgarna liknade ju oss just nu, tomma ändå ej tomma inom vilka det går att lägga saker.

De lämnande kanske trodde sig vara tomhänta, märkligt var det är det.

Så fanns det ju de vilka satte ut barn i skogen till vilddjuren.

Skorna hörde nu vargar yla hörde nattens svarta puma morra hörde tigrar morra hörde nattskärran hörde lommen.

Undrar varför de beskyller dessa vargar pumor tigrar samt fler för att stjäla barn äta barn.

Dessa vackra väsen tog sig ju an barnen.

Det är så lätt att läggas i skokartonger i fack så är det.

Kanske var det sina egna barn de lade i korgen jag menar; de dessa lämnare egentligen var. I hopp om att en hand skulle leda dem.

Ja du min frände höger det är en stor vy att leva med, vilket som var vad.

Smärtan måste ju ha greppat om dem när de lämnade sina barn.

En hand i dödsgrepp runt hjärtat.

Skorna rös alltmedan mannen putsade veken till fotogenlampan samt väckte lågan till liv.

Skorna är nu komna till att se vägen innan lädret och troligen var det stickans virvlande gnistor vilka antände lågan som satte igång penslarna. För nu såg de barfota folk, bara fötter vilka dansade runt eldar, vilka hoppade högt barn vilka stojade vilka grävde ned tår i sand.

Barn vilka klättrade galant greppandes det de klättrade i eller var det, det de klättrade i som höll i dem vi låser ju fast skeendena varför låter vi dem inte klättra fria.

Barfotafolken vandrade i ängder följde slätter vandrade präriestigar till och med i snöberg minsann. Skorna funderade över det faktumet att barfotafolk vandrade i snö; de visste väl att snö inte förfryser det gör ju tanken.

Skorna såg djur beta frihjordar, allt var i en större tystnad än det var kommet nu. Det gick att höra stjärnstoff snudda, nudda jorden.

Kanske blev fötterna sakteliga mer ömtåliga eller kanske var det brådskan vilken tog grepp om stigarna. Det började sömmas av gåvor växter träd djur gav. Det började sömmas mockasiner.

Minns du när vi var mockasiner hur vi skrudades med pärlor – det var vackert.

Det var som att mannen kunde höra skorna tala ty han stannade nålen då och då och han förtalte skorna varje skeende han avsåg göra, så rädsla fanns ej i detta sömmande.

Skorna log; minns du hur väl det gick att smyga med mockasinerna, vi störde inte jordens sånger.

Från mockasiner blev vi sulbärare, förunderligt hur allt skedde och så fort, vi hann ju knappt blinka.

Så kom vi till skomakaren ty nu fanns det en sådan, minns du travarna med läder hudar ännu ej taget tagna utan löfte av djurfolken. Minns du hur skomakaren mätte och skar. Hur han satt där i lampans sken och sömmade som mannen här. Och skorna blev fler och fler i många modeller utan snörning med snörning.

Utan klackar och med klackar. Sylvassa klackar och så stålhättor, vem sparkade vem – usch.

Så kom det en dag en man till skomakaren, mannen förtalte sitt behov och så sömmades vi till mannen.

Mannen med de klara seende ögonen.

Hans stigar var många

Hans ögon var vida

Han vandrade lyssnande i vila samt gång

vi stannade i varje by däri han skänkte orden

livsorden till de vilka bar sina drömböcker

helt nära sina

hjärtan

mannen lade ned nålen såg genom nålens öga

lindade tråden runt pappersarken tvenne

ett till örnen ett till björnen

mannen tackade dem trenne

tackade lågan

tackade lampan

smorde skorna

blev så kvar i minnet av

dessa

hunden med den våta pälsen nu soltorkad

gläfser

landar med framtassarna brett isär

tungan hänger

ögonen gnistrar

hunden är glädje

skall vi kasta boll

bollen röd blå blänker

jorden är rund

Rund är jorden; är jorden en boll; vem jonglerar med bollen, är det ett barn viket rullar bollen vilket kastar bollen upp, upp samt in i luften.

Bollen stiger är en drake vilken svävar, barnet springer med i glädje, glädjen stiger.

Draken breder ut vingar lyfter barnet med, med lyfts barnet in i sagans land landet är sagan, sagan lever.

Jorden är en moder viskar sagan, barnet ler i visshet;

så står jag här så står du där vem av oss står på huvudet

hur kan vi stå på fötterna båda skåda, månmoder ler strör drömstoff in i sömnögon.

De sover i trädens kojor vari grenarna är flätade korgar; just för att vila rötternas stigar steg de upp.

Rund är jorden är jorden en boll vem jonglerar med bollen, fadern ler i det han sår frön i jordens mylla; öva jonglering se varje livsstund vara en boll öva jonglering – närvaro, handnärvaro – ärnärvaro lev med bilden av det du upplever; glädjen tyngdglädjen då bollen landar i din hand. Bollens glädje i den frigörelse du skänker bollen upplev det bollen upplever då du missar den samt det du upplever. Bollen springer ej ifrån dig, bollen inväntar din hand. Hur är det; vänder du ryggen till- du kanske tror det tills du märker att du mognar i solens kärlek. Öva; jonglering detta är en god livsövning innebördsgest.

Vinden sätter sig in under ekarnas kronhav en baldakin med viskande blad.

Hunden en molnhund seglar sol

Dessa tomma lämnade skor

Visst kan dessa skor sägas vara övergivna, de smeks ej längre av händers omsorg.