välla välva in molnfagra
pioner med djup
andas sommarvilja
in i vårgryning
stenar glittrar
i skogsvida
tranan landar i
vingfamn
vinterland
vilar i
ljushänder
så bladet är
bladet
en åder
kvistar grenar
tvenne
ellipsoblater
smälter samman
i ett
bladet kan vara
så mycket
ett ark en kniv
ändå
är bladet
bladet
säg mig
minns du minns
du hur vi bad in i molnen
så sade den
späda kvisten
minns du hur
allt runt om oss tonades ut
och vi var ett
med molnen svävade fria
och dagen
vandrade in i natt
och vi dansade
hand i hand
i långa
svindlande böljande mjuka stjärngirlander
och vi stannade
när vi hörde en själ gny i rädsla inför natten
vi stannade
samt sträckte skimrande ljus till själen
själen vilken
med ens såg nattens skönhet
minns du minns
du
så sade den
späda kvisten
hur kan du
minnas det du är ju en späd kvist hur kunde vi
kvisten tummade
på en av knopparna
vek varsamt ut
höljebladen
ur knoppen
syntes ett träd stiga fram
så, så kan jag
minnas och så kan du minnas
allt väver i
varandra varandras
varandes var
andes
och stjärnorna
blev till regn
vi var
stjärndroppar vilka mjukt föll
och minns du
hur vi studsade mjukt hoppade
innan vi sjönk
in
och jag såg
trädet vara en kvist
och jag såg
kvisten vara ett träd
och jag såg allt
förändras
in i det detta
var samt är
och detta var
är
vackert
och jag satte
mjukt fingret till taggen
nålen utan öga nålen
ett spjut värnande
floren av vita pärlor
begynnande in i vita moln
slånbärsblom stjärnblom
glittrande klarhet
och tre droppar
blod föll in i markhägn
viskade till mig
allt är väl
kvisten viljekvisten
bär en knopp
i hölje av skal,
vingar
doften av dig du
näre rör vid knoppskalet
en knopp
släpper ut blommen
så sker i sannmötes
renhet
och blomman är
till dig
du näre
så skör
är
min hud
den tunna
ishinnan
nysnö i
vårgryning
bäckarna
mitt blod
är stilla
stilla
stilla
är detta bidan
är detta
ett
detta
säg
vilka sjunger, skuggsvanar sveper med vingar
ur kärleksland kvinnan
vid spisen ser tonen sväva fri
sväva ren klarhet
skuggsvanarna
sveper
med vita
vingar
sånger in i
bröst
stenen ligger
lätt i hans hand
smeden vilken
smider stjärnsilver
stenen ur kol slipar
bladet
han höjer
bladet in i solguld
så täljer han asken
med intarsiarosor
ur hans hjärta
till henne
han bär eldbörd
i händer
följer stigen
till bergen de vita
de berg vilka
aldrig avkläds renheten
i bergskretsen skimrar
sjön
han stiger i
sjön tänder salvia strör askan
minnesaskan in
i vinden tas in av sjön
och vinden sade
jag döper dig till människa
andas
och havet sade jag
döper dig till människa
följ
och jorden sade
jag döper dig till människa
lyssna
och elden sade jag
döper dig till människa
hjärtbrinn
brinn
ja viljelev ur
ditt hjärta
och stjärnorna
sade jag döper dig till människa
svara
de skodda drar
ur spikarna barfota möter de
åter hennes
andning
spikarna flöt in
i himlar
järn faller
styrka in i blod
och skorna
förenade sig med järnet in i blod
gräset böljade
friskt frodigt
bufflarna bär
drömmolnen
vildhjordarna vakar
med folkens svarandevilja
de oskoddas
följen
hon lyfter
händer in i molnvisa
öppnar bollen
hon bar
toner svävar
fria
tysta faller de
in i hjärtandning
ur detta tysta
höres hennes hjärtstämma
hon tänder
elden i stenarnas ring
trumman hennes
hud
vibrerar
reningsrörelsen
den vandringen
vandrade hon
den stigen
vandrade hon
i kärlek
andades hon
hon rörde vid
träd
stenar
växter
med närvaron av
den hon är
markerna
upplevde henne
ty hon var ett
med allt
kunde ej
urskilja
sig
från
ringarna lades
i träden
sommarland
vinterland
sken av
ljusdanser
skiftade
cirklade
hand i hand
i cirkeln
livets dans
livets andning
hon följde
lågans rörelse
den låga hon
bar
i händerna
såg lågan
sjunka allt djupare in
när hennes ögon
knappt
såg lågan
satte hon sig
ned
och skogen
smekte ut hennes liv
in i markerna
uppfylldes av
vitsippsskogen
av spannet med
vita pärlor
månpärlor
droppar
hällda ur spann
knoppar
vilka
är
hon gladde sig
såg lågan sakta
stiga
följa berget
det
berget
när lågan nådde
bergets topp
platån hon så
ofta besökte
såg hon lågan
omvandlas
till aska
så förenades
hon med luften
med havet med
allt det
vilket benämns
ovan markerna
borta hon var
var hon borta
borta var hon
ej
hon landade i
näckrossjön
sjön vilken
ligger i kretsen av
de blommande
körsbärsträden
där
dansar hon
med vinden
fri
fri
i
kärlek
kvinnorna
i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor
ögon strålande
blå safirer
pupiller vidgas
in i ebenholts in i
obsidian
munnar läppvingar
djupröda rubiner körsbär
kvinnorna i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor
andas pärlemor
kvinnorna i dalen
lyfter dessa fallna
hösteldsblad
i lotusskålen
smidd ur bergstoner
sänks bladen in
skänks bladen tecken
kvinnorna i dalen
skrudar träden
komna ur menhirers
druiders stämmor
stenarna
stenportarna öppnade
strålar ädelstensljus
kvinnorna i dalen dansar
med elfenbensvita slöjor
andas pärlamor
havet stiger i flodens andning
sjunker in i ebbens vila
allt har vila inom sig
kvinnorna i dalen
besjunger havet
lyfter
är
in i dalen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar