efterlämnar
glasklara efterspår
rutor infattade med grå linjer troligen sammansvetsade är dessa rutor för tydlighet så många av vingfolken studsar in i dem bilar följer asfaltsträckor med linjer av delade renar lyktor bländar, vindrutor med torkade kroppar vingfolken studsar in i dem här kan de använda vindrutetorkare vifta oss bort det är svårare med mig vilket de rest likt en glänsverk än minns jag sandens vidder himlar fria från moln nätter stjärnklara
ett glashus blickar in i ett stengolv med tunnlar här lever inte grävlingar inte mullvadar det är märkliga tingestar vilka svischar på räls det viner det far gnistor folken, människorna rusar fram trängs knuffas som hastigast i ett stegavbrott ett stegavfall syns en mosaik i stengolvet en kompass den brukar en man ofta stanna vid drömmande rosor stillhet mannen bär alltid med sig en bok i fickan han övar lugn, en gång orkade gossen inte med alla höga ljud alla springande fötter det fanns en vrå en mjuk garderob fylld med värme där in kröp han in i vilotystnaden gossen spirade mannen kryper ofta in under trädens grönska tystnaden sluter bladen runt honom han är i en lotusknopp solens pelare uppför dem klättrar mannen, folken, människorna rullar uppför trappor eller springer upp och nedför trappor trapporna är satta i gångar har blankputsade stänger ledstänger spärrar finns med vakter eller öppnas med biljetter med kort av färdriktning spärrarna har svischande giljotinljud
i fjärran finns tempel med trappor utan ledstänger med avsatser eller ansatser folken rinner nedför eller uppför dessa trappor med smygande milda steg utan knuffar utan trängsel men här i underjorden är trängseln utan mildhet här och var hörs musik i tunnlarna ibland händer det att en hand sträcks ut har hört, mynt rinner ur handen med klirrande sånger det är märkligt med folkens ögon de är stelnade uppspärrade eller slutna de springer in studsar in i varandra hur kom de på detta
solen når glashuset solkatter leker med folken med markernas pansarvärn viftas undan,
på en ö runt vilken havet är nästintill grönt finns ett vitt hus med blå drömknutar huset är målat med kalk, vitkalkat i det huset lever en kvinna ryggen är böjd ett pilträd vilket rör vid havet hon sätter ut skålar till katter
mannen minns henne han levde där ett månvarv hon gav honom lä i avståndet till liv precis så är det med katterna vilka viftats bort i städerna störande moment sägs det dessutom sprider de sjukdomar efterlämnar träck
glashuset är byggt av rutor; är jag ett schack bräde det vore väl av godo
de sitter i parken under lummiga kastanjer i lugn, bakgrundsljuden är susande lövverk barn vilka leker inunder kastanjeträd kastanjer är kossor är hästar de bygger hus med pinnar taken är blad släpper in människogestalter talar liv levande ögon strålar kinder röda de är i närvaro i livets närvaro så älskar de varandra barnen träden, träden barnen solen ler vattnet i dammen glittrar barnen reser sig i höjden av längd de sitter i parken under lummiga kastanjer i lugn, övar tanken spelar schack förenar hand med tanke händerna är förenade i hjärtat, visste du det, kastanjer viskar visste du minns du
skall de spela schack här i mina rutor får de använda linor sådana där fönsterputsarna använder eller så får de bli bergsklättrare det föredrar jag inte det gör ont med pikarna de driver in dessutom kan glas spricka finns det egentligen en mening med dessa rutor tror de att rutorna skänker dem klarare glasklara efterspår eller framspår att rutorna är orakelstämmor finns egentligen denna så eftertraktade begreppsnödvändighet händerna är förenade i hjärtat visste du det glashuset drar ett djupt andetag
så jag minns sanden skall vi flyga matta inte det så låt oss vandra jordvarven
allt har ett flöde våga följ detta
en man stiger in i havet en gång låg isen här
isbergen djupt rotade kristaller gnistrande i sol inuiter paddlar kajaker sälar vitvalar följer islommen sjunger ejdern skådar i lä ej der ej de myskoxen betar isgräs en isbjörnar rullar runt i snömoln männen lägger an bygger igloos iskupoler ansikten leende händer i lyssnande silvertärnor vilar i luften en man stiger in i havet en gång låg isen här ett gnistrande istäcke det knarrade under mina stövlar inte var det sulorna det kanske mer var ett knakande inte var det mina leder jag var ju en ungerman det pirrade i maggropen var gång isen sjöng det bildades blixtar i isen idag drog molnen sig samman i mörka horder allt stannade av, det mullrade jag snurrade runt ville se trumfolken åskan var det blixtarna ven just dessa blixtar ett sken vilket lyser upp, i nätterna hördes isar råma havet råma himlar eldröda talade lyfte stjärnklara händer, i nätterna vilade jag mina sinnen lyssnade samt skrev ned det talade i gryningen öppnade jag fönstren släppte arken fria här stiger jag in i havet här upplever jag flödets verklighet i varje mitt steg virvlar sand upp grumlar min syn jag stannar sanden sjunker glittrande ned bäddar in fötterna lyssnar gör jag vägen klarnar havet en vägledare följer min andning så följer jag dig han låter havet omfamna sin kropp svävar fri simmar lägger sig på rygg följer detta vida blå
en gång gav han henne en blå glaskula en kula med anings gröna stråk med skira slöjor av silver av guld den stunden levde i lycka det var innan skogarna skövlades i den kulan såg hon livets följen hon uttalade aldrig orden såg på honom ibland med sorgen i sina ögon
han tilläts stiga in över hennes tröskel nyckeln lade hon i hans hand hon omgav sig med levande ljus med fönster öppnade i nätter kom han efter resor hon avklädde honom resdammet lyfte av oken bjöd honom örter av lugn ur en skål av lera lutade lyran till sitt bröst rörde vid strängarnas spröda toner de kunde sitta på knä framför varandra se djupt in i varandra de rörde inte vid varandra ändå rörde de ögonen steg in i varandra formen brast ögonen blev till regnbågssjön däri simmade de nakna hudlösa han gavs vila gavs andning i gryningen reste han vidare vart frågade hon inte hon visste, visste
Kanske sniglarna bär längtan till brådska
kanske är brådskan inte en längtan
för se sniglarna vet att brådskan kommer att rista i väggarna
skälva rutorna lyfta taket
allt det vilket händer när brådskan tar vid
för att inte glömma oredan inomhus alla möbler huller om buller
mannen sitter på trappan vilar hakan i händerna tystnaden omfamnar honom han följer havet sommarlandet är inbäddat i mognad av höst inom husets väggar står tält getsalter av folk av möbler vita lakan är lagda över strandsanden ler vi når,
vi når i vinterland bygger vi snölyktor
mannen reser sig vandrar stigen uppför sandvågorna där gräset glesnar
egentligen viskar stämman; stanna
tomheten är i mina händer
kanske skalbaggar längtar efter vad, efter just det längtan är
skalbaggar möter så mycket när de rullar undan det kastade
eller också rullar de upp tråden
den tappade
skalbaggar möter minnestablåer, paletter
sniglarna, han håller en vinbergssnäcka i handen marken bär glasklara efterspår mannen en gosse drar en kärra han snickrade kärran själv sniglar drar han denna dag nu håller han en vinbergssnäcka i handen snäcka, snigel snigeln möter hans blick gossen fem år talar eftertänksamt i visdomsljus klarhet livets spiral bär du med dig min moder har tecknat mig den
det är sant vi talade ofta med varandra ser du när människan är sovande, hon är ju det oftast i dagen, då är hon omedveten lullar runt utan att egentligen vara här, i dessa stunder blir hon skalet hon lever i det inre vilket stundtals tillåts titta ut ofta när människan snubblar, för det mesta dras det snabbt in igen till och med tvingas in i skalet vet du; det finns fötter vilka trampar på skalet det är ett mycket obehagligt läte
det är sant att skalet vårt är format till en spiral, dina ögon är vakna, spiralen livets spiral det är väl det skalet viskar till det slutna
spiralen vår leder inåt skalet bär mönster, de din moder tecknade mönster eller lärdomar vilka helt enkelt leder inåt vi sägs vara androgyna det vill säga vi kan befrukta oss själva är inte det ett vackert budskap vi kan befrukta oss själva stilla din tanke tala inte i begrepp av dem ni vi oss eller dem jag sade vi, människan kan befrukta sitt eget liv genom att vara här medvetet vaken har du sett att vi ömt omfamnar varandra det gör vi
i skalet kanske vi är egoism inuti är vi befruktade genom vårt medvetna lärande i av med livet du vet vi läser inte ofta böcker visst händer det trodde du inte vi kan läsa, människan, människostolparna tror så mycket, nåväl du gode det är i de stunder vi vaknat fötter inte kan trampa sönder oss det är i den stunden skalet är omvandlat, det står en trollkarl i ängen med en stav han ritar cirklar i luften varvid fjärilar svävar han ritar allt det du drömmer allt det du önskar hokus pokus abra kadabra brada kadabra så låt oss åka vidare en stund det kittlar så lustigt i magen du kan släppa av oss där vid kirskålen förresten det är länge sedan vi hörde munkarna mässa de vilka for över haven för att landsätta kirskålen här det fanns behov av den det är en ytterligare berättelse nu far vi
så drar gossen kärran till kirskålslandet lyfter sniglarna in under bladen i solskugga
snigeln bär huset med sig kanske är det egoitet,
egoitet är kanske ett så kallat nytt ord vem vet
sniglar bär inte huset i ägandeskap möjligen skapande
skalbaggarna städar husen
just det; rullar ut det kastade det vilket samlar damm
det vilket bara ligger där på hög
sköldpaddor kanske längtar efter brådskan
troligen inte
det är troligen människan vilken längtar efter brådskan
människan har ju mer eller mindre sett till att bli uttråkad
brådskan knackar ju först lite lätt för att stegras
stundtals in i vinande skriande
andningen blir hes sackar efter stegras skenar pulsen stegras blodet rusar svetten pärlor tränger ur pannans tryckkokare visslan tjuter grytan sprängs stegen snubblar märker ej snubbeltrådar fällor botten väggar vidbränns svartnar – stanna säger jag dig
just så stiger sniglar sköldpaddor fram sengångare likaså
med många flera just för att visa människan saktmodets källa,
saktmod är en övandekonst vilken sker i glädje
det är sant
kanske i början
med ett visst mått av irritation över långsamheten
det är en temperamentsfråga
somliga temperament är temperafärger andra kanske är stänkmåleri
konsterna är många så är elementen en vacker palett
kanske fladdermössen samarbetar med skalbaggar,
visst är det så allt samarbetar ler sniglarna
alltmedan sniglarna
efterlämnar glasklara efterspår
en del barn behöver tydliga nej
oftast är väl längtan det vilket inte ligger serverat framför ögongloben
näsan sägs det och det är väl intressant med näsans två borrar
så finns ju sjöborrar mannen vandrar med upprullade byxben fötterna speciellt tårna njuter av friheten av det nästan gröna havet en fiskebåt med sångare i vaggar stävar ut genom klippornas öppnade väg en port ur hamnen varje gång de skall fara viskar de öppna dig och porten till livets skatter hörsammar dem en vind för honom till trädgården upprullade uppkavlade är byxbenen astrakanen blommar i det höga gräset en igelkott skänker honom glädje du vackra välkommen är du
sjöborrar stickiga varelser beroende av hur du närmar dig fem lager av kalk ön stiger fram ur dimmans lätta lagda i en nanosekund
borrar, näsgångar näsborrar tämligen svarta skugghålor
ibland kommer nysandet fnysandet snuvan de ligger i gräset hon kittlar honom med ett grässtrå med en fjäder ett fjäderdun svanen gav, han slumrar i gräset en fluga surrar landar stör irriterar, varför är du irriterad är det avund du känner över min illmariga lekande snabbhet varför tror du jag är illmarig varför mäter du med dina tankemått
han nyser fnyser prosit ler flugan ler fjäderdunet ler strået hon smeker hans panna med kärlekens hand snuva var det, rening med snytande och fräsande
vindarna susar bin surrar bivärnaren
honungsmakaren lindrar feberhettan tankar strömmar klara
sätt ditt finger på globen jordgloben snurra,
snurra runt var hamnar du kanske vid en pol
se hur de möts i mitten i globens valv,
globen är rund cirkeln är rund
så varför längta efter det vilket redan är till
tänd dina ögonljus med kärlekens ädelstenspuder
i allt det mörka skimrar lanternaträdet blad
Han med jorden i sina händer lyfter ord ur säckar
lyfter ord ur bruk av ordbörd
skalen är skrynkliga
han putsar ordens ögon, grus ur vrårnas gömda
vita groddar stretar yrvakna centimetrar
inte sentimentala mer
sen tima er eller
zen tima etrar
entitan vajar i vind med blå bär beska
nu snurrar du karusell med bilderna låt oss vidare se
han drar fåror med plogen flyttfåglar gav
lägger potatisen i rader
kupar jord inöver
skådar sol vind vatten
följer blastens vaknande
kupar
kupar
jorden rötterna liksom borstar viker undan
blasten stiger hög snart kommer blommen
anings gul
mer vit
så, så tar han grepen i hand lyfter blasten möter stånden av knölar
energiknölar sägs det ju om vissa tankestrofer
här är mognaden kommen
lagras i jordkällare inför vintereldens ankomst
det vilket gror
berördes av ömhetens insynshänder
Mannen sitter på parkbänken
studerar gruskornen inte var ni grusade
ännu inte utslagna korn
bröd bär han med matar seglarna landade i dammen
när påsen är tömd lyfter han blocket grafitpennan blyertspennan
tar han ur bröstfickan värmd av hjärtat
skissar allt han ser
en gång caligraf
pennan faller ur hand varvid han ser
stammars sträckta bladsymfonier utsträckta sol silar in genom bladornater
skuggor leker med ljuskatter nystan rullar i glädje in genom rörelsen
solvinden ler glitterkatter spinner regntrådar elefanter trumpetar ståendes på takåsar
linan är spänd mellan är och inte är tempelklockans silver tonar in
träden, trädens silhuetter han ser körsbärsträdens vita bladfall
hon med mandelögon
ebenholtssvart hår med hårnålar instuckna
varje steg bär ett klingande läte
sidenkimonon skimrar pärlemor
hon bär ett parasoll
han målade det en gång
nu vandrar hon över bron
han lade den en gång
arket ligger väntande
han doppar penseln i bläck målar med mjuka rörelser
caligrafi
en gång var jag caligraf
pennan vilar åter i hans hand han skissar allt han ser
han ser djupt in
hur kan allt detta stiga upp
hur kan det tala så klart
glasklara efterspår
personligheten; en slags ytterrock
rocken bärs inte för jämnan
rocken vilar ibland skådandes där du hängde den
hör du hur alrunan löser stelnade leder
mitt bröst är den resta vattenväggen en vägg av glas det spricker flimrande först med öronbedövande skärvor virvlar i luften konfetti safirmångfald glittrar i markhägn mina stämmor hänger i trädets krona uppträda på strån givna av sommarvall
brynet vilar stilla i handen bladet slipas i vind
brynet sanden stranden vassen visslar med slipade toner
en gång for han in över haven
henne hade han sett vandra strandvida
han såg henne stanna inför varje möte
tala med glittrande ögon samt med mjuk stämma
när mötet vandrade bar det alltid ett leende
befriat
hur tyngda mötets steg än var innan mötet mötte henne så var stegen
efter mötet befriade lättade hon stannade alltid gav ett ord ett leende
hon bar ett ansikte milt leende i kärlek där hon vandrade i
snäckstränder dessa långsträckta vilka aldrig kastar skuggor
där havet skiftar i azurblå turkos grönt nattindigo
han visste svarade han for
pennorna av blyerts bäddade han in i en ask
dem bar han inte med
nu sitter han här parkbänken stöder honom
han visste svarade han for
pennorna av blyerts bäddade han in i en ask
dem bar han inte med nu öppnar han asken med varliga fingrar
kanske var det pennan vilken någon glömt som väckte bilderna
det är underligt hur minnen stiger fram
små spår i sanden
timglasets sand
glasets lösta midja
glaset vilket splittrades är kanske
slöjfiskar i havet
Snäckstränder
långsträckta
vari sanden bär molnen i händer
snäckstränderna
vilka aldrig kastar skuggor
där havet skiftar i azurblå turkos grön nattindigo
där vandrar hon
vilken skådar tonernas färder
minnen
stigarna läggs varptrådar skänker skälen solvögon leder
sälar glider nedför klipporna huden är blank droppar glittrar i morrhår sjölejon vilar under martallar utbredda soldroppskorgar stormfåglar seglar hon trutar med munnen skator lyfter taken bergens glasyrvita blad stiger fram doften av pepparkakor huset de ritade tecknade pannan på elden med smält socker väggar reses sammansvetsas taket läggs skorsten dörrar han rör glasyr häller den i smörpappersstrut en struts bringar bud från skeppen karavaner ur sen första droppen rann pyramiden sandödlor pilar kvickt under lagda han är gossen vilken spelar kula han springer med en stav eller är det så att de är flera med pinnar han ser hjul snurra stryker över synen lindar händer mjukt runt strutsen pepparkakshuset de ritade barnen ler med glittrande ögon
det är underligt hur minnen stiger upp till ytan
minnen vilka jag trodde var borta, han ler stilla
minnen vaknar av en knapp kanske
en pärla vilken rullar fram
kanske ett mynt
ett mynt vilket kikade fram ur en springa
när städningen gick djupare
och nu sitter jag här på denna bänk
matar seglare med bröd
skissar livets vandringar runt mig
allt medan minnena
seglar vidare
skuggfolken stigna ur skymningsträden
tänder elden i skogsalkov stenmantlar ligger mjuka kjolar
runt sittandes i samtal
med ansikten eldskimrande ser de in i eldgrytans
nalkandes järntoner burna av drakarna komna ur floden
så betar de i lugn garnerna till hudnäten
härvor torkar i trädbågars armveck fingrar löser trassel
kolibrivingar sänder doftregn
de röster vilka stegras upplever känner sig ofta ohörda
kanske prövar de sina vingar
Gråmantlar böljar
mässande stämmor
vesper vaggar lagda blad
klockorna rinner nedför berget
barnklockorna
svalkar de kastade marginalerna
tidegärden ligger fria utan stängsel
gråmantlar andas knådar former mjuka
rosengårdar skänks in i brunnar
locken lyftes av matutin
opalerna regnbågsopalers stämmor spunna av guld
det guld sökarna sökte
alkemi
hörde jag viska
jag kröp djupt
in i jorden
bergets hand bar mig
ett prisma lades i min hand
han klipper remsor av avlagda kläder
rullar nystan i toner av solvandringar
vävstolen bidar hans ankomst
varpen dragen fiskaren drog upp nätet än ljuder havet
klippornas skålar fyllda med svall
stigen ned till havet klipptrappor lagda av en lyssnarhand
där i viken i ebbens ankomst plockade han virke till väv
i nätternas stjärnklara byggde han ramar stommen hjulen bommarna band han trådar till solv ögon tramporna vilar i rymd skälver lätt vid hans ankomst han väver trasmattor till golvens tiljor kammar remsor
följer stadens linje slagbommen en trumma ljuder väggar vibrerar taket är öppnat i vindarnas toner för hans vävarstämma vidare allt vidare
gråmantlar böljar
mässande stämmor
vesper vaggar lagda blad
nej min vän minnen flyter inte upp till ytan
hur skall mynten kunna stiga upp till ytan visst kastades mynten i
så fyllda med längtan med önskningar
ser du så vackert de glimmar i dammen vilken omger fontänen
eller ser du mynten glimma på botten av brunnen ser du förändringen av mynten, kopparmynten blev silverliknande övergick så till mer guldliknande
han sitter på parkbänken andas in doften av nyklippt gräs sluter ögonen hör bin surra han ligger i en hängmatta spänd mellan åldersträd benen hans är unga fyllda med vandringar med lust med dans kanske inte just nu för hängmattan vaggar stilla han flyger, flyger fri in i drömvärldar drömmer om ögon glittrande, drömmer om lekar i vattenbrynet barfotaspring i sommarlandet med hennes hand i sin
han hade funnit modet inte funnit för letade gjorde han inte det var mer en djup visshet vilken grep om hans stämma, han skrattade mjukt till sig själv bak slutna ögon hör sig säga får jag lov
hon bejakande hon doftade sommar de dansade lyckliga in i sommarnattens silverblå ljus näktergalen följde dem havet doftade bortom ängen de vandrade klättrade över gärdsgårdars flätade grenar låg i gräset i hagarna sju och i varje plockade hon en ögonblomma hon den vackraste och jag gavs modet till
doften av havet ledde dem båda längtade till havet, havet mötte dem de såg solen stiga upp ur havsbädden än minns han den lätta kyssen han hav henne så oskyldigt på kinden skulle jag ha vågat mer hon är ju en del av mig
han stiger upp ur hängmattan sitter på en parkbänk den vilken talar till honom var en and, en and vilken steg upp ur dammen med några brödsmulor ännu kvarhängande i fjäderskruden, anden knackar lätt med näbben på hans fotblad kan jag få din uppmärksamhet det är så att minnen inte stiger upp eller flyter upp såg du hur jag dök ned det enda du såg av mig var kanske mina bakre fjädrar varför dök jag, av visshet dök jag för jag såg en rörelse den rörelsen, det vilket gav rörelsen
därigenom steg det upp visst kan ting flyta upp du kanske tror att det sker bara så där av en händelse av en slump men ser du mynten de har en tyngd vilken gör att de inte kan flyta, vänta med ditt motstånd till det jag säger jag vet också att det vi tror är tungt kan flyta men kan du se det jag ser för en stund så blir det du som lyfter upp minnen de kastar sig inte över dig, minnena befrias från att bli fångstnät är inte det vackert nu kan mynten vara simmande låt oss säga ädelstensfiskar eller guldfiskar vilka lugnt simmar och du kan vid behov sticka ned din hand, din hand är då en håv inte en krok på det sättet minska smärtan, visst kan fiskarna kippa efter andan av att så plötsligt lyftas, det gör ju vi alla när vi utan föraning bara lyfts upp ur tyngden in i kretsen av ljus nåden, å andra sidan kan du ju tala om vad du avser frågan är om det inte är att litegrann klippa udden av överraskningsmomentet, nu tog jag din uppmärksamhet länge egentligen inte tog, bad dig gjorde jag
om vi tar minnet till hjälp så sade anden det är fint tala med dig ditt sinne är öppet det var länge sedan
mannen tackade leende för bilderna anden målat
det var så lite sade anden tack för din stund så dök anden in i dammen
mannen lyssnade till molnens sånger rördes av pilarna sånger
han sluter ögonen han bär en korg med bär med dryck med bröd de vandrar till forsen med de stora vakande stenarna där en bro är lagd över till gång, de sätter sig helt nära, forsen porlar följer dem lyssnar till deras stämmor de dukar upp matsäcken äter i godan ro är hemma i samtalet förundras i skönhet av att sådana samtal finns en vind väcker honom ur synen molnen har dragit åt säcken genom små porer, hål syns ljus spillas in inte av en slump mer i gåvogivande han känner kvällsronnan nalkas reser sig tackar för sällskapet vänder ansiktet till redet huset han nu bebor
för mig har ensamheten kommit att bli ett blödande sår med obesvarade frågor
varför driva in spikar
skor skall möta foten i behag i vilja till gång
Ibland är det så tydligt mumlar husets väggar inte alls elakt eller så mer medvarande att han har mist lusten, lusten vilken är den uppfyllda viljan armarna hans verkar väga blytyngder han orkar näppeligen lyfta dem, visst gör han det ändå är de orkeslösa, gärdena ligger lagda i träda han vänder ansikten in i tiden, den tid han löst upp för länge sedan, av sanden bäddade han in träd av glaset limmade han fönster mosaiker plötsligt tappade han händerna gärden i träda tidegärden så vackra var gärdesgårdarna med den höga vallen, han gavs dessa slanor av skogen hon följde honom gärdesgårdarna omfamnade vallen fåren de bräkande getterna ofta satt de i samtal vilka helade jorden svalor lekte runt dem fjärilar samlades skalbaggar vilade sig i solen enad är ett vackert innebördsord i höstmognaden strök han med lien i vallhöjden det doftade klöverhonung timotej hö inför vinterlands öppnade bon fröjdas inför domherrarnas ankomst molnen av sparvar runt kärvar, hon band kärvar sedan höet torkat i soldansen huset vilar orden återkommer inte vet jag vad eller vilket förde henne vidare en natt såg jag rök skimra ut genom rökgången i gryningen syntes glöden pulsera kyla trängde in hans skri var förenat med de stegrande vindarnas skriande med vargarnas ylanden en korp hörde jag snudda vid taket han har trampat länge nu det avlagda kanske denna vinter blir ombonad, vävstolen står tyst i vila väven är nedklippt han har knutit vackra fransar golvet är skurat med mjuka cirklar doftar tall är skinande inte bländande såpskinande trasmattorna ligger värmande till hans fötter kvistögon ler han har tätat väggar med mossa dörrarna sommardörrarna är ännu öppna han ser gärden i träda ser hur spirandet lockar drar i honom han hör hennes stämma
tårar lever i regnet glitter blicka in i daggkåpebladet i lupinhanden
Flyttfåglar nuddar vid mannens axlar han viskar tag mig med lyft mig över dessa lagda valv flyttfåglar stiger han hör vingarna andas ser hur knuffar trängsel inte finns ser växelbrukens visdom den ena bär den andra den andra bär den ena växelbruk näringsgivande i kärlek månkärlek jordekärlek
flyttfåglar jag undrar vart röken landade sedan röken skingrades
är saknaden det spräckta
är, är inte en fråga är, är ett skeende en rörelse
är minnen obesvarad längtan
är saknaden smärtan av det obesvarade
se dessa klangskålar du sitter i cirkeln av dessa klangskålar
du rör vid dem varvid toner, andning stiger upp
kanske ser du klangskålarna i metall
se dem i vitt kristalljus
en hand bär dig in i vinterland
du sitter i en ring av islyktor vilka minner dig om just klangskålarna
dessa lyktor har i sig skimrande tända lågor
mannen stiger in i bilden av vinterlandet bergens mjuka kurvor böljande kullar med snörök runt trädens filigrankronor stegens knarrande andningen rosor de bar hinkar med skottade snö hällde vatten i skapade lyktor fadern lärde honom han förde med sig seden, seder kan vara oaser punkter i vandringar punkter vilka inte hindrar punkter vilka är andningsrum de fröjdades med skönheten i mötet med lyktorna skimmer vilka lyste upp sjöns lagda is de skrinnade i piruetter så lätta så fria han höll hennes händer hon en ros i hans hand de klättrade uppför berget vilade i mjuk snö under mjuka kristallbolster kyssen på hennes kind snöstjärnan dunet vilket smälter eller var det en lyckotår de åkte kanal nedför eller kanske var de virvlande snömoln kärleksmoln snörök läggs runt
handen bär dig vidare du står vid en flod eller det öppnade havet
lyktor sjösätts vita lyktor med skimrande lågor i själslågor
du ser lyktorna tona ut
dessa lyktor tonar inte ut
ser du hur handen mjukt sveper ut
upp stiger vita lotusskålar
De vandrar hand i hand det är underligt hur känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand stegen föll in i varandra behagligt följsamt utan hack de vandrade i en tempelträdgård lotussjön är där hon bär en sari han en läst sittande tunika kamelia blommar inväntar natten i det höga gräset skrider fredsväktare sjön, sjön med tusendes stjärnor lotusar två lotusar är en hand i hand alltid hand i hand känslan lever i huden elefanter trumpeter de bärs vaggande till floden stiger i
kanske är det så att detta är längtan
saknaden är det band vilket brast
viska frågan in i vinden
vävtråden följer hjärtats andning i händernas möte
av jute väver de säcken av moln drar åt säcken hänger i molnbädd
lyfts över axel vid kanten av åsen öppnas en säck regnpärlor hälls in
i vildblomstrens längtan blad av händer följer rankor lindade runt grindstolpar vildvin bär klasar av bär, små pärlor inväntar bladens elddjup
bålet är rest i gärd sångerna böljar tystnaden stiger in han kastar facklan åter brinner
den släckta elden vildvinet släpper eldfjärilar fria apelkastad skrittar med mjuka hovar
trummor ljuder mjuka vildvinskärna ur eldlandet kom du mannen omfamnar kärnan fylld med jordlängtan stig upp stig in i spirande vildvinet är valvet vilket höljer hans tankar hon viskar svalka in i stormorkaner
stigen ringlar sig uppför bär inte asfalt ringlar sig fri en serpentin vilken blåstes ut runt vägen lummiga grönskande vyer viljeträd cypresser olivträd kullar med vandrande moln, får lamm herden vilken följer i allt det lummiga syns hus vita, vitkalkade brinner bönelampor samtalen lever sköra ändå så fyllda med styrka kanske dessa samtal är att likna vid smygande steg orden väver utan att sitta av trådar aprikosträd fikonträd lundar vindruvsodlingar doften av mognad doften av luftens vibrerande sånger cikador syrsors gruset knastrar under fötterna fäboden skådar in över vallarna vallmo viker ut röda kjolar blåklinten doften av smultron syrsors hand i hand en kärna landar vid hans fotblad vindruvsodlaren med pepparögon vänliga med ansikte fyllt med vandringsfåror nickar vänligt
han, mannen står vid trappan med vita räcken känner en rörelse i fickan bröstfickan sticker in handen möter en kärna lyfter kärnan planterar kärnan i jordmånens hand helt nära trappan åren vaggar livet spirar vildsvin inramar trappan flyttfåglar nuddar vid hans axlar vi lyfte lyfter dig visst är vildvinet vackert i eldmognad klasarnas pärlor skänker dig sånger ur havens stämmor
driva, driva in är detta driva att tvinga in i form
snödrivor smälter spikar kryper ut
I skogen där stenarna svävar skrudade i slöjor andas pulsens regnbågshjärtan gryningsstämman liljans kalk bjuds ur hennes sträckta gryningshand
snödroppsögon krokushjärtan jag löser stegens pinnar
vågorna springer med lätta fötter
hon såg mannen i honom
alltmer sällan ser han henne ett töcken lägger sig sakta in över hennes ansikte doften av hennes viskningar följer ett grådis lägger sig in över livet ett sådant grådis han inte tidigare sett han hade alltid sett detta grå hon tecknade med ordfjädrar natten har alltid varit hans tillflykt däri kan hans själ vibrera i takt med tonerna av hans själsrop av hans hjärtas böner varje gryning lägger han en ros i den blå skålen i fönstret vilket vätter till viskningarna han bär solsegel i händerna sjön löper strömmar i honom i nätterna sitter han tätt intill elden lyssnar till lommens sånger hör glöden stiga ur svarta kol ser en skugga i sjön han sluter ögonen ser henne dem vandrandes hand i hand i skogen med lingon röda med linneor med mossa mjuk han putsar stenar blanka eller är det is isen lyktorna skimrar i natten med en pensel putsar han pannan den medhavda vilar i glödbädd svampar är det han putsar borstar rena hon följer rörelsen de hör björnen helt nära välkommen broder en älg simmar i skogens hav de bryner guldoblater i pannan lingon följer med hem i konten de bär koka sylt i nattvindas cirkel de når sjön glider in i vattnet talar med henne vilken vakar i djupens börd hon för dem till kristallrummens toner lyfter dem upp till bergshällen de vilar i natten under stjärntäcket i gryningen hälsar de dem de fyra vänder hem kokar lingon över glöd än kan han känna med handen deras värme i bergets hud
hon såg mannen i honom
han vaknar med ett ryck allt virvlar fotfästet är borta allt gungar tornadon snurrar till sig manar han andas din stillhet den virvlande världen landar han sitter vid havet vid en annan strand släppt tråden har han näten ligger utbredda ugglor följer rörelsen bärnstensögon glimmar han kastade näten för att se en vind blåsa vattenflöjt ytan knottras krusas glitter böljar tråden löper fri nätet är utan öglor lindas av havet läggs i hans hand
mannen sitter på en parkbänk med utsläppta händer krom rullar förbi bilar tutor trumpetar damm virvlar upp det skrålar det skränar det rusar blodomlopp han lyfter händerna för öronen oset rör vid hans sinnen trädpelare löses till skyhöga skrapor vem skrapar väggarna glömde de basilikans valv katedralens marmorpuls eller orkade de ej höra molnen sjunga en trana landar i hans hand dansar i hans ögonrymd han skissar henne i sidenkimonon med mandelögon med ebenholtshår körsbärsträden bär röda bär hon rör med läpparna vid hans panna
han är i landet där friheten talar i rebusar här lägger de memorykort memoreringskort rebusar han är i landet där sol rufsar om palmernas hår där vågor surfar höga en kvinna vandrar på de långsträckta vidsträckta snäckstränderna han sitter i den vita sanden skapar smycken med silvertråd snäckor trär han med lov lyfter en ton av skapande till henne hon ler skänker honom sin hand hon såg mannen i honom de andra misstrodde honom skar av deras väg
stäppens blå salvia lyfter fram hennes ögontoner han lyfter handen rör vid luften sätter sig helt stilla hör salvia viska hör gräset stiga upp i höjden en lätt markvibration vilken alltmer skälver bufflar molnbärare skrider in vem är mannen med turkoser runt halsen med apachetårar inflätade i håret bufflarna skrider en vind rör vid bilden bufflar betar med nakna hovar vildhästar i frid bergen andas röda
han är en sandfärgad puma vakar med bergens ansikten över bergens målningar
han är i landet där vågorna surfar höga där stränderna är vita där männen paddlar i långa kanoter där kvinnor dansar med vaggande höfter hibiskusen blommar kransar hälsar de kommande runt halsar frukter bjuds mjölk ur kokosskal vågorna bär folken övar balans lyssnande vågorna rör vid hudar sköljer tveksamheten ur
trummor ljuder sånger strömmar leende ansikten rör vid molnens fjädrar
han är en sandfärgad puma och natten är en svart puma så spinner dag så spinner natt
vågorna springer med lätta fötter
i den indigodjupa sjön
stiger en vit lotus
upp till ytan
Natten en svart svan med utbredda vingar
den svarta svanen viker vita kuvert dukar stenbordet för två med eldtopaser
han en broder en man en vän
var blind ändå inte med den blindhet där ljuset förmörkas av fläckar
den blindhet där linsen brister
just blind för detta regnen luften närheten lyfter fram inför honom ändå bar hans hjärta huden han den längtan så sällsam att den sakta öppnar porten
den längtan vilken stundtals kramar om stundtals kryper i varje por i huden
det är så med regn regnen sköljer dammet ur sprickor springor vrår vilka öppnats vågat öppna sig det är så med vindarna vindar sköljer dammet ur springor sprickor vrår vilka vågat öppna sig
slutna var de i kramp
ett ord en rörelse skänkte vågen den våg vilken bar öppnandet
så är det när ögon skådar vida när himlen inses vara himlar oändliga när haven inses vara hav havets oändliga med skiftningar av grönt av planeternas toner
detta hav vilket sköljer strandens
stränders lakan vilka höljde dessa sovandes drömmar
dessa stränder vilka är strand cirkeln vilken omfamnar havet
han minns skogen stigen han vandrade, backen nedför huset vilket blickade ut från kullen huset vilket han byggde en gång med bara händer av virket havet sköljde in doften huset bar var alltid hav skepp salt sött allt det havet är, backen med stigen den vilken hans steg blottat
blottad är stigen i glädje av hans närvaro han når ängen med smörblomster med midsommarblomster förundras med fåglar vilka vilar på grässtrån så är lättheten han lyfter ansiktet in i solstråken träden spelar fiol han dansar en stund håller henne i sin famn hon följer han följer så når han stigen tomheten vilar till hans bröst
känslan lever i huden
molnen; allts andning
vilka moln andas du
han vandrar i skogen, skogen har en välkomnande upptrampad stig av hans närvaro skogen är tät med skuggfält nornor växer, visst har de namnen guckuskor, jungfru marie nycklar natt och dag de lever i skogen ormbunkar höljer stenar
syrsor spelar på ormbunksbladens strängar eller är det skogsfrun, hon är så skir hon kan ses vara ett ljusfenomen, skogsfrun spelar på ormbunksbladens strängar lutade till bröst med mjuka fingrar doften av fukt av börd möter hans ansikte han når fram till sjön denna sjö med mörkt vatten ibland nästan svart ibland i röda bruna djuptoner järnhaltsvatten här är ekans viloplats han stiger i han ror, åter hörs lommens sånger en örn svävar en hök slår följe denna sjö är rund bilden av en gryta stiger fram
skogen håller en gryta i famn bergssmeder smidde grytan av järn ur järnflodens gåva grytan ställde de där hennes hjärta glöder havet hällde vatten däri tre droppar salt ett silvermått aska fem droppar olja sju korn av socker två kryddmått guld arton blev porten vilken öppnade månsilverdalens port däri skogssjön skimrar i grytan
jag är i en gryta en välkomnande livsgryta vari sånger stiger vackra ett mjukt regn vaknar smeker honom smeker sjön grodor kväker i ring han ror följer sjöns cirkel lägger årorna till ro åter är hon närvarande han ser henne doppa fingrarna i vattnet ser ringarna ser hennes ansiktes lugn hennes ögon alltid ögonrymd i ögonrymd känslan lever i rymden
en vind drar ekan, i stillhet nalkas de ekans viloplats han stannar vaggas in i sömn natten är hans tillflykt han hör henne viska jag föddes inte de sade att jag föddes nu vet jag att jag inte föddes ändå föddes jag i din närhet jag andas dig i dina ögon natten en svart svan med utbredda vingar
den svarta svanen viker vita kuvert dukar stenbordet för två med eldtopaser med kvistar av myrten med stjärnstoff pudrar svanen vägen till de bjudna isiskristaller skänker helandeljus
svala händer läggs över brännhet hud ökenvandraren dyker in i havet vaggar i vågornas famn svävar i molnskogar släpper feberns visdomsord in i stämma vaknar i kristallträdets krona
gryningen en vit svan höljer dem inom vingarnas vida han är inte blind
trappan knakar stegen haltar dörren bär inte namn väggar fällda blickar in i trädgårdsland fågel rosenbröst rör vid taggarnas vikta
bin skänker honung honungen är solguld
människan har den förmågan hennes tankesvärmar svälter bina
mannens fötter lyfter honom upp ur vandringsträdan befriade leder de honom ut ur staden däri allt är ett flimrande av ljuspunkter ofta har han stått och blickat in i staden verkligen försökt förstå den hets vilken är i staden ett liv i en kärna kanske är det så att spräcka kärnhuden ett myller, städer är vackra det är inte det han ryggar inför det är detta med hur yrseln drabbar honom han har sina oaser i staden där han kan andas parker grönområden varför heter det inte fridsplatser kanske dessa är tempelminnen ett inre behov vilket rörde vid stadsplanerarna i nätter brukar han stå på en speciell kulle där har han havsutsikt i ryggen framför honom ligger staden ett slags ädelstens som om någon hällt ut ädelstenar vilka glittrar för det är många färger visst är det så en slags djupa färger inte i klarhet mer mattade han tankar sveper milda fläktar vindar han brukar släcka ljusen inom sin boplats för att tydligare se allt detta vilket skiftar från glitterhav till tivoli till karuseller musik når honom positivmusik han sitter på en häst det är en karusell han är barnet med strålande ögon och hästen svävar upp och ned det pirrar kittlar i magen det är många djur här den vita hästen talade till honom han ler det är ett hudminne lyckohud
i natten mildras ljusens skärpunkter vägarnas upptända pärlband, broarna med ljusdekorationer vilka liksom hänger ned i ljusglittrande hårsvall nåväl detta hår är stelbent han tänker regn allt detta ljus dessa ljusverk blir plötsligt flödande punkterna löses upp det är mycket med ljus vad är ljus
ljusfolken med den skira huden med ögon isblå fyllda med klarhet är samlade i alarnas samråd tälten är resta de byter färdvägars kryddor med varandra
skymningen nalkas de är komna till skogens kant de stiger in i gläntan fötterna får snart vila stegen, ett är kvar han ser sig om hör kvistar knaka här, här vi är här han ler i tacksamhet träden upplever deras behov han samlar torra kvistar en del är grövre dem klyver han i varje rörelse talar han till det vilket är i handen dessa smäckra kvistar lägger han först för en stund är han gossen vilken bygger pyramider spelar kula i botten lägger han torkat gräs fnöske har han med stenar gnids en gnista virvlar yrvaken landar i gräset han blåser en skirlåga stiger ur gnistan elden vaknar sakta i lugn han matar elden snart brinner nattens eld nu ges fötterna vilar han vakar i natten med de vackra ljudens stillhet
veden klyvs ändå är veden trädet
kanske inte i den bildgestalt din tanke lägger fram
en tita väcker dem, mannen fötterna, med glada skuttoner han möter dagen i kärlek nynnar nattens toner in i vaknande
han vandrar utan ryggsäck fötterna tillsade honom så; låt oss vandra helt enkelt helt enkla en pilgrimsfärd i bejakelse
dessa fötter med mångfaldsspår än hörs staden sakta luckras synerna upp fasader blänken dofterna förändras det går lättare att andas armarna benen lyfts upp ur bojor jordar lagda i trädor tystnadens mantel faller ned över dem den tystnad vilken är så fylld med verklighet
vart leder du mig
du får uppleva du får se kom bara kom fall inte in i trädan igen
en flock storkar landar i trädens kronor strutsar drar upp huvudena ur sanden bävrar öppnar dammens glädjeport en flock sidensvansar landar i nyponmolnen kattfötter spinner guld ur mjuka vitmoln stenansikten vänds till honom leende välkomnande; länge sedan såg vi dig här två tranor dansar åter i hans hand, luften är vädrad bolstren sköljda berg blånande framträder en del av dem snöstrimmade berg kammar
han gav henne en gång en kam snidad i elfenben hon bar den helt nära sitt hjärta så var det med allt det han gav henne
björkarna här är späda små ändå så tåliga för väder för vind fjällen porlar vaja nalkas med flocken rinnande nedför sluttningen där bäcken lever
i den björken lever den vilken vakar med
ängsblommen ler björktrasten i vinden
ljuden jag sluter mig för ljuden rösterna ljuden svävar i luften vajar i trädens kronor drar förbi färden ringlar i blomstergirlander blad virvlar fälten ligger slagna gässen betar säd hjortar skådar genom öppna pelarsalar följer plogens vilande stämma han breder ut vingarna falken skådar efter hennes stegkupor var är du min vackra vinge
spår berättar för dig vandringens sådd
luften skimrar i pärlemor ren klar i dessa sjok av dimmor så lätta ser han myrskogen träd vilka vandrat i det vilket är evig med bark så fylld med talande stämmor med blad vikta till ögon vilka förmår läsa ådrorna han ser lavarna trädens skägg folken vilka lever ense med allt vilket är allt vilket inte är läggs i denna pärlemor stiger fram i är så är det med bärandets verkliga händer han bär ett barn i famnen han dansar med ett barn i famnen, barn tycker om att dansa rörelsen, rörelsen med solen livets cirkel barn de växande viljeträden vari kolibri rör vid bladen myrskogen skingras mossen breder ut vingarna allt synliggörs de vandrar med korgar i händerna plockar guldpärlor hjortron till vinterbruk händer snuddar vid varandra hand rör hand deras hudar kan inte vara skilda åt hand i hand känslan lever i huden vaja vajan ser djupt in i hans ögon kallar honom åter fötterna fnittrar mjukt pärlande ett gossebarn fnissar väcker pärlandeskratt han sitter i mossens händer inväntar isens smältande en barkbåt har gossen täljts fadern lärde modern sömmade segel kanske hör isen hans skepparlängtan isen smälter bäcken porlar snöstrimmade berg avkläds vajan ropar in flocken renar betar glädjeströmmar en stämma en jojk lindas runt bergen folken med släpor nalkas sommarlandet öppnas ripor flyger upp svanar snuddar vid stråken
här vandrade vi du vackra var är du här inunder dessa träd ser du vår koja är kvar folken stannar han hälsar de hälsar; var välkommen till bergsbo fjällens hemvist vart kom du var, var du så många månar har vandrat, de reser kåtor väcker eldar han bjuds arom de talar vandringar vajan ler än tydligare ser han henne, saknaden bor i ditt bröst låt isen smälta man hon är dig nära i natten följer de dansande sken natten ett stjärndiadem vaggar dem i sömnrosens knopp i gryningen hörs en hes stämma en tjäder väcker han tar far väl av folken åter befinner han sig vid kojan här blir han en stund med nakna ögon med nakna fötter ett äpple från gården vilar i hans vänstra hand åkerö kniven, silverbladet vilar i hans högra hand greppet lindas mjukt med tummen för pekfingret håller skalet ringlar i spiral bergen bär skuggor av mjuka moln kammar mellan tänderna på en kam
kammen reder ut trasslet öppnar synen av de blanka arken
knarrande steg hörs golvknarr med ens träder parkettgolv eller mer grovt golv fram mörknat av årens vandringar ett golv med känsla av fötter till fest polerade de golvet med mjuka dukar de brukade öva smygandets konst sakta lärde han sig att lyfta golvet med sina steg i de stunderna upphörde knarrandet det enda knarrandet vilket då hördes var gungstolen modern satt i de stunder hon lagade hål i gångna strumpor byxor kjolar tröjor till skördefester bjöds det mognad bjöds det dans ekogolv, golv lagda till bal tak välvda över steg klädda i klackar ekar i tomheten
mellan tänderna skymtar han tundran, taigan dofter stiger in av barr fötterna bär honom hus utspridda svampar med runda hattar möter honom röken ringlar mjukt ut ur gångar sånger ur härom ur fordom ljuder stilla glittrande ögon leende ansikten möter honom samovaren sänder dofter av berättelser i natten vilar de han hans fötter i ett av rundhusens välkomst helt nära elden hennes hand smeker hans panna i gryningen bjuds han varm jakmjölk en ask av furu läggs i hans hand åter manar fötterna honom de ser en stad från en höjd staden bär runda kupoler med spetsar glittrar i färger av fjäll regnbågsfjäll
mässande sånger hörs rökelsekaren svajar i händer portar, genom portar stiger de med långa skägg med svarta kåpor söder norr altaret skymtar ikoner andas frid ögon blickar in i himlar
vid vägkanten sitter en tös med en docka de stannar vid hennes leende ansikte dockorna blir fler och fler hennes skratt mjukt pärlande rinner fyller kanten med spirandeglädje kjolar färggranna vita skjortor balalajkor stämmor höjda ur strupar stövlar mjuka dansande fästfolk har tösen manat fram de bjuds in till fest sommarens bröllop inför höstens mognad i av tre blir sju så bjuder de far väl ur tösens hand ges han en kärna lägg kärnan i din ask doften av ljung når dem eldblad skymtar de vandrar sand virvlar i moln skiftande med stäppens klarblå salvia hovar sjunger hästar virvlar upp ytterligare moln schamanen klädd i sandfärger i himlars blå mantel lyfter röken med fjädrar skallror ljuder en kvinna ligger på en bädd andas fjärilslätt schamanen breder ut hennes vingar vingarna dricker sol hon reser ur smärtan
smärtan håller inte fast ur smärtan reser du smärtan; ett nålsöga
ett kärlekens öga res in i landet är
mannens rygg är åter böjd stegen sinar viljan sloknar de brukade stöpa ljus i hemtrevnad du liknar de ljusen ni ställde i sommarhettans fönster minns du hur de sloknade hon reste ljusen till att brinna lysa upp era fönster i vinterkomna du plockade blommor till henne vart är hon du liknar buketten vilken sakteliga sloknade i brist på ögon i brist på vatten,
fötterna manar kom, kom schamanen hör tar ur bröstfickan upp en mesa en läderpåse given av jak i påsen bär han stenar se, se han kastar stenarna i sanden vid mannens fötter läser vägar lyfter viljan in i spirande en vit örn svävar sandmoln virvlar de står på en bro en vit bro hans händer lever i virket, även det kluvna är ett träd vandra man vandra han lyssnar till brons viskningar vatten porlar under valven ur djupen stiger sånger det finns så mycket att vilja göra till att hjälpa kroppen hon bär en kimono i pärlemorsiden håret är ebenholtssvart vid varje hennes steg hörs klinganden körsbärsträden står i blom vita bladmoln ur en skål fylld med ljus bjuds han te in i månsilverdalen bjuds han hon nystar sorgen ur hans hjärta
hit bar ni mig fötter av vida vidare för ni mig låt oss följa all enkelhet helt enkla
tråden den röda bär inte knutar knutarna knöts av oviljan
av solträdens gåvor
byggde han skeppet
följde havets sånger
Till synes rullar skalbaggen ett ägg ett ägg svart sotsvart skalbaggen rullar ägget vilket förefaller vara lätt molnlätt skalbaggen gör sig inte brådska stannar till lutar sig till ägget samt följer molnen sluter ögonen varvid ryggen, skalbaggens skimrar så sätter skalbaggen igång rullningen
når stenringen den vilken lades av händer vakande med elden ibland händer det att vandrare stannar de talar om bosättningar skalbaggen ler samt rullar in ägget det svarta sotsvarta ägget
en gång satt här en man i ringen
kläderna var avlagda, endast han kunde i den stunden inträda i ringen i ringen vari en eld brann, elden den brinnande skulle vaka med mannen vilken väntade in vem han var samt är förberedd var han är han ända sedan han här inträdde nu hade hans fader visat honom ringen med elden vilken städse brann
mannen den unge undrade aldrig hur det kom sig att elden inte behövde matas kanske anade han att virket var de slocknade kolen, dem alla bar slocknade av den anledningen att dessa kol inte hörde till den vilken i ring inträdde endast så kunde den de var samt är slå följe med dem
i denna ring var dessa fredade, ringen släppte inte in mer än en i taget
tag dina förberedelser här in låt oss rena dig från det du inte är
skalbaggen hade sett hade följt många eldvandringar nu låg ägget det svarta sotsvarta i ringen skalbaggen blåste helt lätt på ägget varvid det började skimra pulsera i röda tonarter sakta vaknade den eld vilken var samt är i inväntan av en man vilken här inträda skall så är det viskade en skalbagge med skimrande rygg
högt upp på berget, det liknade en krona en krona av stenar, ett rede var det där levde en örn en vit örn örnen lämnade boet svävade i ringa cirklar vidgade sakta cirklarna solen rörde vid ögonen vilka i de stunderna gnistrade i skärpa av en vandrares steg
örnen svävade en man lyfte blicken såg en örn sväva bäras av luften mannen tillät bilder ur havet stiga fram bilder av valar av rockor av dem vilka svävar i vattnet så är det med det vilket inser bärandets samhörighet
det vilket förefaller; hur kan fallet komma före
örnen ler fallet kan komma före just för att du skall stiga
skalbaggen klättrar uppför, för den ring vari skalbaggen hade lagt ägget det svarta sotsvarta vilket var ett kol den ringen låg en bit upp denna klättring var av mången gjord skalbaggen nådde ringen lade av sig klädnaden manteln med skimrande fjädrar steg in i ringen
örnen svävade i vida ringar öppnade bröstet strupen skänkte visdomstoner att andas in
skalbaggen en man satt i ringen naken med elden vakande med sig mannen upplevde sig sitta i en knopp en eldknopp sakta öppnades bladen flammorna kärleksflammor öppnades, slöts i de stunder han bävade brändes gjorde de inte i sig såg han svedjemarker hörde han regn falla upplevde han spirandet såg han en skalbagge rulla ett ägg svart sotsvart mannen visste vem han var samt är tackade elden slöt kolet in i händerna vilka möts i hjärtat, däri glöder kolet
mannen stiger ut ur ringen av stenar stenarna breder ut vingarna svävar bärs av luften landar i havet
mannen ikläder sig kläderna bergsstenar tvagade väven i den flod vilken aldrig sinar mannen lägger manteln över axlarna fåglarna putsade skimmerfjädrarna in i klarhet
han följer berättarstigen vilken renar med livets sånger
till synes de hjärtan vilka suckar i skuggdalgången
gläds med skuggornas
stigande upp ur
dalgången
regndroppar, det vandrar en kvinna i ängen vem är barnet vem är barnet regndroppar plockar de baddar de nötta donen i rotskogen djupt in i rotskogen vakar en eld låg skogen i träda drog blomstren åter bladen ur elden stiger en flamma, kärleksflamma landar i mannens hand silverguldstrådar synes skimra i solandning rosens röda djup håller tråden vinrankor klättrar solglädje håller soldroppar i händer spindelmor förenar jordens spricka med silverguldstrådar synes skimra i soldaning
människoblad, knoppar i livets äng viker ut blad boken döpt i ordvatten viker ut blad pärmarnas djupt röda läser människoblad
slumra slumrar du viskar asken i hans hand ur kärnan växer ett kvinnoträd fasettslipad diamant fluga i min hand lockar, ser vida virvlar om vädrar luftens andning, renad stillhet
drömmarnas dimension kan krympas av att hällas i hinkar
möt varje stund med detta späda barns ögon
kristaller kristallerna kan höras när tystnadens mantel väver
tiljor burna ur teg stenar med ansikten fyllda av lov vinden rör i grytan fylld med luft riddare blå skådar den öppnade fjärden en liljekalk lyfter han till läpparna sina så kom du ej att sina det röda havet sköljer strändernas salta stoder här stod vi solguld smekte våra ord jag såg dig försöka vända min oro ångesten vilken kramade mitt hjärta när tvivlet hällde tjära i mina ögon du tassade i nätterna med mjuka dynor rörde inte vid min sömn med hårda knackningar öknar slukade mina hopp snäckorna du bar tystnade in i vinden gamar rensade benen rullade samman arken i krukor lades de, krukor av sand kyssta av tårar av strändernas bara fötter du bar mig i ord i tanke i hjärta i hud vävde kamelernas filtar med bårder av vinrött bladen, vinrankans händer hördes rassla i vinden du lyfte mina ögon in i brunnen vattnade mina ögon kamelernas sävliga vaggning höll mig i ro nomaderna stigna ur taigan ur tundran ur sandvirvlarnas stäpper lyfte händerna allt högre landade bergen där lamor vandrar i orange öppnade struparna helade det röda havets spricka lade en vit sjal med doft av dina händer runt min hals ur bergsfotens gräs flög en monal glansen, glansen en gosse sitter vid bordet med glanspapper viker änglar viker korgar viker, viker till gran av glanspapper tänder han den dunkla nattens nåd nejlikor doftar i skal av apelsiner pomeransbröd vilar under dukar
frosten andas i natten stjärnor målar fönstren med bara fötter tassar en gosse till rutan den med dubbla bomullen ligger i mjuka vågor han lade röda rönnbär i vackra girlander enekvistar innan de förslöt nu andas gossen skapar titthål han är en stjärna vilken faller önskar allt det barn önskar stjärnorna glittrar i trädens kronor svarar med mjuka toner
i gryningen är molnen skingrade pannan glöder i spisens händer himlarna sträcker klarblå lakan viker tredelade fyrdelade drar skratten rinner i smältande bäckar veva, veva mangeln molnen dras samman av stickor i fothäl vilken tränger in i friden enen pillar med udd av klarhet molnen skingras skymningshimlar andas blå
En blå snäcka håller han i sin hand med en droppe grönt absint betar i lunden där kvedosångerna stillnat kvinnor bär svarta dok cypresserna snuddar vid bortdragande moln
älskade en gång öppnade du dig för mig isarna smälte sjöar glittrade bäckar porlade bergen forsade i rusande smältvatten stenarna forsstenarna glittrade de vandrade uppströms havet, vågorna steg upp ökenmolnen frilades eldarna brann nomaderna reste beduiner dansade med bjällror i händer runt vrister massajen hoppade hennes ansikte leende månsilver sanden virvlar i röda rosenmoln vulkanen steg askan blommade i våra händer ur fingerborgar stänktes vigvatten vi vaknade i havets dyningar en blå snäcka håller han i sin hand havet stiger i hans ögon
slå följe manade fotbjällror hur skall jag kunna slå den mognade tegen
ett mynt håller han i handen en ask håller han i sin hand i strandviken mellan de två är hängmattan spänd han vandrar in över sandvågorna gräset tätare svischar i vind hennes stämma spinner mjuk sanden glittrar möter honom varm havet ler i vindars händer
trappan bjuder in stegen han lyssnar till varje tonsteg stiger in över tröskeln den dörren var aldrig stängd känslan lever i huden hon möter honom de lyfter av täckelsen dansar till tonerna av hav, hav tillit till varandra buketten han plockade blommorna sju stiger ur slokande hon tänder levande ljus korgen är packad strandvandringen bjuder dem in sköldpaddan följer deras svar i kvällsblommans händer vänder de kosan till strandhusets vilokälla det doftar tall, såpa golven är skrudade med trasmattor känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand stegen föll in i varandra behagligt följsamt utan hack ögon alltid ögonrymd i ögonrymd känslan lever i rymden
i skogen där stenarna svävar skrudade i slöjor andas pulsens regnbågshjärtan gryningsstämman liljans kalk bjuds ur hennes sträckta gryningshand
snödroppsögon krokushjärtan jag löser stegens pinnar
vågorna springer med lätta fötter
hon ser mannen i honom
han ser regnbågen lätta ur ljusstakars hållare ser henne komma gående till honom lägga sin hand i hans
hand i hand
de vandrar hand i hand det är underligt hur känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand
blå
blå är hennes drömmande
snäckor
vågorna springer med lätta fötter
av solträdens gåvor byggde han skeppet följde havets sånger
av månträdens gåvor sömmade hon seglen följde mannens sånger
glasklara efterspår
rutor infattade med grå linjer troligen sammansvetsade är dessa rutor för tydlighet så många av vingfolken studsar in i dem bilar följer asfaltsträckor med linjer av delade renar lyktor bländar, vindrutor med torkade kroppar vingfolken studsar in i dem här kan de använda vindrutetorkare vifta oss bort det är svårare med mig vilket de rest likt en glänsverk än minns jag sandens vidder himlar fria från moln nätter stjärnklara
ett glashus blickar in i ett stengolv med tunnlar här lever inte grävlingar inte mullvadar det är märkliga tingestar vilka svischar på räls det viner det far gnistor folken, människorna rusar fram trängs knuffas som hastigast i ett stegavbrott ett stegavfall syns en mosaik i stengolvet en kompass den brukar en man ofta stanna vid drömmande rosor stillhet mannen bär alltid med sig en bok i fickan han övar lugn, en gång orkade gossen inte med alla höga ljud alla springande fötter det fanns en vrå en mjuk garderob fylld med värme där in kröp han in i vilotystnaden gossen spirade mannen kryper ofta in under trädens grönska tystnaden sluter bladen runt honom han är i en lotusknopp solens pelare uppför dem klättrar mannen, folken, människorna rullar uppför trappor eller springer upp och nedför trappor trapporna är satta i gångar har blankputsade stänger ledstänger spärrar finns med vakter eller öppnas med biljetter med kort av färdriktning spärrarna har svischande giljotinljud
i fjärran finns tempel med trappor utan ledstänger med avsatser eller ansatser folken rinner nedför eller uppför dessa trappor med smygande milda steg utan knuffar utan trängsel men här i underjorden är trängseln utan mildhet här och var hörs musik i tunnlarna ibland händer det att en hand sträcks ut har hört, mynt rinner ur handen med klirrande sånger det är märkligt med folkens ögon de är stelnade uppspärrade eller slutna de springer in studsar in i varandra hur kom de på detta
solen når glashuset solkatter leker med folken med markernas pansarvärn viftas undan,
på en ö runt vilken havet är nästintill grönt finns ett vitt hus med blå drömknutar huset är målat med kalk, vitkalkat i det huset lever en kvinna ryggen är böjd ett pilträd vilket rör vid havet hon sätter ut skålar till katter
mannen minns henne han levde där ett månvarv hon gav honom lä i avståndet till liv precis så är det med katterna vilka viftats bort i städerna störande moment sägs det dessutom sprider de sjukdomar efterlämnar träck
glashuset är byggt av rutor; är jag ett schack bräde det vore väl av godo
de sitter i parken under lummiga kastanjer i lugn, bakgrundsljuden är susande lövverk barn vilka leker inunder kastanjeträd kastanjer är kossor är hästar de bygger hus med pinnar taken är blad släpper in människogestalter talar liv levande ögon strålar kinder röda de är i närvaro i livets närvaro så älskar de varandra barnen träden, träden barnen solen ler vattnet i dammen glittrar barnen reser sig i höjden av längd de sitter i parken under lummiga kastanjer i lugn, övar tanken spelar schack förenar hand med tanke händerna är förenade i hjärtat, visste du det, kastanjer viskar visste du minns du
skall de spela schack här i mina rutor får de använda linor sådana där fönsterputsarna använder eller så får de bli bergsklättrare det föredrar jag inte det gör ont med pikarna de driver in dessutom kan glas spricka finns det egentligen en mening med dessa rutor tror de att rutorna skänker dem klarare glasklara efterspår eller framspår att rutorna är orakelstämmor finns egentligen denna så eftertraktade begreppsnödvändighet händerna är förenade i hjärtat visste du det glashuset drar ett djupt andetag
så jag minns sanden skall vi flyga matta inte det så låt oss vandra jordvarven
allt har ett flöde våga följ detta
en man stiger in i havet en gång låg isen här
isbergen djupt rotade kristaller gnistrande i sol inuiter paddlar kajaker sälar vitvalar följer islommen sjunger ejdern skådar i lä ej der ej de myskoxen betar isgräs en isbjörnar rullar runt i snömoln männen lägger an bygger igloos iskupoler ansikten leende händer i lyssnande silvertärnor vilar i luften en man stiger in i havet en gång låg isen här ett gnistrande istäcke det knarrade under mina stövlar inte var det sulorna det kanske mer var ett knakande inte var det mina leder jag var ju en ungerman det pirrade i maggropen var gång isen sjöng det bildades blixtar i isen idag drog molnen sig samman i mörka horder allt stannade av, det mullrade jag snurrade runt ville se trumfolken åskan var det blixtarna ven just dessa blixtar ett sken vilket lyser upp, i nätterna hördes isar råma havet råma himlar eldröda talade lyfte stjärnklara händer, i nätterna vilade jag mina sinnen lyssnade samt skrev ned det talade i gryningen öppnade jag fönstren släppte arken fria här stiger jag in i havet här upplever jag flödets verklighet i varje mitt steg virvlar sand upp grumlar min syn jag stannar sanden sjunker glittrande ned bäddar in fötterna lyssnar gör jag vägen klarnar havet en vägledare följer min andning så följer jag dig han låter havet omfamna sin kropp svävar fri simmar lägger sig på rygg följer detta vida blå
en gång gav han henne en blå glaskula en kula med anings gröna stråk med skira slöjor av silver av guld den stunden levde i lycka det var innan skogarna skövlades i den kulan såg hon livets följen hon uttalade aldrig orden såg på honom ibland med sorgen i sina ögon
han tilläts stiga in över hennes tröskel nyckeln lade hon i hans hand hon omgav sig med levande ljus med fönster öppnade i nätter kom han efter resor hon avklädde honom resdammet lyfte av oken bjöd honom örter av lugn ur en skål av lera lutade lyran till sitt bröst rörde vid strängarnas spröda toner de kunde sitta på knä framför varandra se djupt in i varandra de rörde inte vid varandra ändå rörde de ögonen steg in i varandra formen brast ögonen blev till regnbågssjön däri simmade de nakna hudlösa han gavs vila gavs andning i gryningen reste han vidare vart frågade hon inte hon visste, visste
Kanske sniglarna bär längtan till brådska
kanske är brådskan inte en längtan
för se sniglarna vet att brådskan kommer att rista i väggarna
skälva rutorna lyfta taket
allt det vilket händer när brådskan tar vid
för att inte glömma oredan inomhus alla möbler huller om buller
mannen sitter på trappan vilar hakan i händerna tystnaden omfamnar honom han följer havet sommarlandet är inbäddat i mognad av höst inom husets väggar står tält getsalter av folk av möbler vita lakan är lagda över strandsanden ler vi når,
vi når i vinterland bygger vi snölyktor
mannen reser sig vandrar stigen uppför sandvågorna där gräset glesnar
egentligen viskar stämman; stanna
tomheten är i mina händer
kanske skalbaggar längtar efter vad, efter just det längtan är
skalbaggar möter så mycket när de rullar undan det kastade
eller också rullar de upp tråden
den tappade
skalbaggar möter minnestablåer, paletter
sniglarna, han håller en vinbergssnäcka i handen marken bär glasklara efterspår mannen en gosse drar en kärra han snickrade kärran själv sniglar drar han denna dag nu håller han en vinbergssnäcka i handen snäcka, snigel snigeln möter hans blick gossen fem år talar eftertänksamt i visdomsljus klarhet livets spiral bär du med dig min moder har tecknat mig den
det är sant vi talade ofta med varandra ser du när människan är sovande, hon är ju det oftast i dagen, då är hon omedveten lullar runt utan att egentligen vara här, i dessa stunder blir hon skalet hon lever i det inre vilket stundtals tillåts titta ut ofta när människan snubblar, för det mesta dras det snabbt in igen till och med tvingas in i skalet vet du; det finns fötter vilka trampar på skalet det är ett mycket obehagligt läte
det är sant att skalet vårt är format till en spiral, dina ögon är vakna, spiralen livets spiral det är väl det skalet viskar till det slutna
spiralen vår leder inåt skalet bär mönster, de din moder tecknade mönster eller lärdomar vilka helt enkelt leder inåt vi sägs vara androgyna det vill säga vi kan befrukta oss själva är inte det ett vackert budskap vi kan befrukta oss själva stilla din tanke tala inte i begrepp av dem ni vi oss eller dem jag sade vi, människan kan befrukta sitt eget liv genom att vara här medvetet vaken har du sett att vi ömt omfamnar varandra det gör vi
i skalet kanske vi är egoism inuti är vi befruktade genom vårt medvetna lärande i av med livet du vet vi läser inte ofta böcker visst händer det trodde du inte vi kan läsa, människan, människostolparna tror så mycket, nåväl du gode det är i de stunder vi vaknat fötter inte kan trampa sönder oss det är i den stunden skalet är omvandlat, det står en trollkarl i ängen med en stav han ritar cirklar i luften varvid fjärilar svävar han ritar allt det du drömmer allt det du önskar hokus pokus abra kadabra brada kadabra så låt oss åka vidare en stund det kittlar så lustigt i magen du kan släppa av oss där vid kirskålen förresten det är länge sedan vi hörde munkarna mässa de vilka for över haven för att landsätta kirskålen här det fanns behov av den det är en ytterligare berättelse nu far vi
så drar gossen kärran till kirskålslandet lyfter sniglarna in under bladen i solskugga
snigeln bär huset med sig kanske är det egoitet,
egoitet är kanske ett så kallat nytt ord vem vet
sniglar bär inte huset i ägandeskap möjligen skapande
skalbaggarna städar husen
just det; rullar ut det kastade det vilket samlar damm
det vilket bara ligger där på hög
sköldpaddor kanske längtar efter brådskan
troligen inte
det är troligen människan vilken längtar efter brådskan
människan har ju mer eller mindre sett till att bli uttråkad
brådskan knackar ju först lite lätt för att stegras
stundtals in i vinande skriande
andningen blir hes sackar efter stegras skenar pulsen stegras blodet rusar svetten pärlor tränger ur pannans tryckkokare visslan tjuter grytan sprängs stegen snubblar märker ej snubbeltrådar fällor botten väggar vidbränns svartnar – stanna säger jag dig
just så stiger sniglar sköldpaddor fram sengångare likaså
med många flera just för att visa människan saktmodets källa,
saktmod är en övandekonst vilken sker i glädje
det är sant
kanske i början
med ett visst mått av irritation över långsamheten
det är en temperamentsfråga
somliga temperament är temperafärger andra kanske är stänkmåleri
konsterna är många så är elementen en vacker palett
kanske fladdermössen samarbetar med skalbaggar,
visst är det så allt samarbetar ler sniglarna
alltmedan sniglarna
efterlämnar glasklara efterspår
en del barn behöver tydliga nej
oftast är väl längtan det vilket inte ligger serverat framför ögongloben
näsan sägs det och det är väl intressant med näsans två borrar
så finns ju sjöborrar mannen vandrar med upprullade byxben fötterna speciellt tårna njuter av friheten av det nästan gröna havet en fiskebåt med sångare i vaggar stävar ut genom klippornas öppnade väg en port ur hamnen varje gång de skall fara viskar de öppna dig och porten till livets skatter hörsammar dem en vind för honom till trädgården upprullade uppkavlade är byxbenen astrakanen blommar i det höga gräset en igelkott skänker honom glädje du vackra välkommen är du
sjöborrar stickiga varelser beroende av hur du närmar dig fem lager av kalk ön stiger fram ur dimmans lätta lagda i en nanosekund
borrar, näsgångar näsborrar tämligen svarta skugghålor
ibland kommer nysandet fnysandet snuvan de ligger i gräset hon kittlar honom med ett grässtrå med en fjäder ett fjäderdun svanen gav, han slumrar i gräset en fluga surrar landar stör irriterar, varför är du irriterad är det avund du känner över min illmariga lekande snabbhet varför tror du jag är illmarig varför mäter du med dina tankemått
han nyser fnyser prosit ler flugan ler fjäderdunet ler strået hon smeker hans panna med kärlekens hand snuva var det, rening med snytande och fräsande
vindarna susar bin surrar bivärnaren
honungsmakaren lindrar feberhettan tankar strömmar klara
sätt ditt finger på globen jordgloben snurra,
snurra runt var hamnar du kanske vid en pol
se hur de möts i mitten i globens valv,
globen är rund cirkeln är rund
så varför längta efter det vilket redan är till
tänd dina ögonljus med kärlekens ädelstenspuder
i allt det mörka skimrar lanternaträdet blad
Han med jorden i sina händer lyfter ord ur säckar
lyfter ord ur bruk av ordbörd
skalen är skrynkliga
han putsar ordens ögon, grus ur vrårnas gömda
vita groddar stretar yrvakna centimetrar
inte sentimentala mer
sen tima er eller
zen tima etrar
entitan vajar i vind med blå bär beska
nu snurrar du karusell med bilderna låt oss vidare se
han drar fåror med plogen flyttfåglar gav
lägger potatisen i rader
kupar jord inöver
skådar sol vind vatten
följer blastens vaknande
kupar
kupar
jorden rötterna liksom borstar viker undan
blasten stiger hög snart kommer blommen
anings gul
mer vit
så, så tar han grepen i hand lyfter blasten möter stånden av knölar
energiknölar sägs det ju om vissa tankestrofer
här är mognaden kommen
lagras i jordkällare inför vintereldens ankomst
det vilket gror
berördes av ömhetens insynshänder
Mannen sitter på parkbänken
studerar gruskornen inte var ni grusade
ännu inte utslagna korn
bröd bär han med matar seglarna landade i dammen
när påsen är tömd lyfter han blocket grafitpennan blyertspennan
tar han ur bröstfickan värmd av hjärtat
skissar allt han ser
en gång caligraf
pennan faller ur hand varvid han ser
stammars sträckta bladsymfonier utsträckta sol silar in genom bladornater
skuggor leker med ljuskatter nystan rullar i glädje in genom rörelsen
solvinden ler glitterkatter spinner regntrådar elefanter trumpetar ståendes på takåsar
linan är spänd mellan är och inte är tempelklockans silver tonar in
träden, trädens silhuetter han ser körsbärsträdens vita bladfall
hon med mandelögon
ebenholtssvart hår med hårnålar instuckna
varje steg bär ett klingande läte
sidenkimonon skimrar pärlemor
hon bär ett parasoll
han målade det en gång
nu vandrar hon över bron
han lade den en gång
arket ligger väntande
han doppar penseln i bläck målar med mjuka rörelser
caligrafi
en gång var jag caligraf
pennan vilar åter i hans hand han skissar allt han ser
han ser djupt in
hur kan allt detta stiga upp
hur kan det tala så klart
glasklara efterspår
personligheten; en slags ytterrock
rocken bärs inte för jämnan
rocken vilar ibland skådandes där du hängde den
hör du hur alrunan löser stelnade leder
mitt bröst är den resta vattenväggen en vägg av glas det spricker flimrande först med öronbedövande skärvor virvlar i luften konfetti safirmångfald glittrar i markhägn mina stämmor hänger i trädets krona uppträda på strån givna av sommarvall
brynet vilar stilla i handen bladet slipas i vind
brynet sanden stranden vassen visslar med slipade toner
en gång for han in över haven
henne hade han sett vandra strandvida
han såg henne stanna inför varje möte
tala med glittrande ögon samt med mjuk stämma
när mötet vandrade bar det alltid ett leende
befriat
hur tyngda mötets steg än var innan mötet mötte henne så var stegen
efter mötet befriade lättade hon stannade alltid gav ett ord ett leende
hon bar ett ansikte milt leende i kärlek där hon vandrade i
snäckstränder dessa långsträckta vilka aldrig kastar skuggor
där havet skiftar i azurblå turkos grönt nattindigo
han visste svarade han for
pennorna av blyerts bäddade han in i en ask
dem bar han inte med
nu sitter han här parkbänken stöder honom
han visste svarade han for
pennorna av blyerts bäddade han in i en ask
dem bar han inte med nu öppnar han asken med varliga fingrar
kanske var det pennan vilken någon glömt som väckte bilderna
det är underligt hur minnen stiger fram
små spår i sanden
timglasets sand
glasets lösta midja
glaset vilket splittrades är kanske
slöjfiskar i havet
Snäckstränder
långsträckta
vari sanden bär molnen i händer
snäckstränderna
vilka aldrig kastar skuggor
där havet skiftar i azurblå turkos grön nattindigo
där vandrar hon
vilken skådar tonernas färder
minnen
stigarna läggs varptrådar skänker skälen solvögon leder
sälar glider nedför klipporna huden är blank droppar glittrar i morrhår sjölejon vilar under martallar utbredda soldroppskorgar stormfåglar seglar hon trutar med munnen skator lyfter taken bergens glasyrvita blad stiger fram doften av pepparkakor huset de ritade tecknade pannan på elden med smält socker väggar reses sammansvetsas taket läggs skorsten dörrar han rör glasyr häller den i smörpappersstrut en struts bringar bud från skeppen karavaner ur sen första droppen rann pyramiden sandödlor pilar kvickt under lagda han är gossen vilken spelar kula han springer med en stav eller är det så att de är flera med pinnar han ser hjul snurra stryker över synen lindar händer mjukt runt strutsen pepparkakshuset de ritade barnen ler med glittrande ögon
det är underligt hur minnen stiger upp till ytan
minnen vilka jag trodde var borta, han ler stilla
minnen vaknar av en knapp kanske
en pärla vilken rullar fram
kanske ett mynt
ett mynt vilket kikade fram ur en springa
när städningen gick djupare
och nu sitter jag här på denna bänk
matar seglare med bröd
skissar livets vandringar runt mig
allt medan minnena
seglar vidare
skuggfolken stigna ur skymningsträden
tänder elden i skogsalkov stenmantlar ligger mjuka kjolar
runt sittandes i samtal
med ansikten eldskimrande ser de in i eldgrytans
nalkandes järntoner burna av drakarna komna ur floden
så betar de i lugn garnerna till hudnäten
härvor torkar i trädbågars armveck fingrar löser trassel
kolibrivingar sänder doftregn
de röster vilka stegras upplever känner sig ofta ohörda
kanske prövar de sina vingar
Gråmantlar böljar
mässande stämmor
vesper vaggar lagda blad
klockorna rinner nedför berget
barnklockorna
svalkar de kastade marginalerna
tidegärden ligger fria utan stängsel
gråmantlar andas knådar former mjuka
rosengårdar skänks in i brunnar
locken lyftes av matutin
opalerna regnbågsopalers stämmor spunna av guld
det guld sökarna sökte
alkemi
hörde jag viska
jag kröp djupt
in i jorden
bergets hand bar mig
ett prisma lades i min hand
han klipper remsor av avlagda kläder
rullar nystan i toner av solvandringar
vävstolen bidar hans ankomst
varpen dragen fiskaren drog upp nätet än ljuder havet
klippornas skålar fyllda med svall
stigen ned till havet klipptrappor lagda av en lyssnarhand
där i viken i ebbens ankomst plockade han virke till väv
i nätternas stjärnklara byggde han ramar stommen hjulen bommarna band han trådar till solv ögon tramporna vilar i rymd skälver lätt vid hans ankomst han väver trasmattor till golvens tiljor kammar remsor
följer stadens linje slagbommen en trumma ljuder väggar vibrerar taket är öppnat i vindarnas toner för hans vävarstämma vidare allt vidare
gråmantlar böljar
mässande stämmor
vesper vaggar lagda blad
nej min vän minnen flyter inte upp till ytan
hur skall mynten kunna stiga upp till ytan visst kastades mynten i
så fyllda med längtan med önskningar
ser du så vackert de glimmar i dammen vilken omger fontänen
eller ser du mynten glimma på botten av brunnen ser du förändringen av mynten, kopparmynten blev silverliknande övergick så till mer guldliknande
han sitter på parkbänken andas in doften av nyklippt gräs sluter ögonen hör bin surra han ligger i en hängmatta spänd mellan åldersträd benen hans är unga fyllda med vandringar med lust med dans kanske inte just nu för hängmattan vaggar stilla han flyger, flyger fri in i drömvärldar drömmer om ögon glittrande, drömmer om lekar i vattenbrynet barfotaspring i sommarlandet med hennes hand i sin
han hade funnit modet inte funnit för letade gjorde han inte det var mer en djup visshet vilken grep om hans stämma, han skrattade mjukt till sig själv bak slutna ögon hör sig säga får jag lov
hon bejakande hon doftade sommar de dansade lyckliga in i sommarnattens silverblå ljus näktergalen följde dem havet doftade bortom ängen de vandrade klättrade över gärdsgårdars flätade grenar låg i gräset i hagarna sju och i varje plockade hon en ögonblomma hon den vackraste och jag gavs modet till
doften av havet ledde dem båda längtade till havet, havet mötte dem de såg solen stiga upp ur havsbädden än minns han den lätta kyssen han hav henne så oskyldigt på kinden skulle jag ha vågat mer hon är ju en del av mig
han stiger upp ur hängmattan sitter på en parkbänk den vilken talar till honom var en and, en and vilken steg upp ur dammen med några brödsmulor ännu kvarhängande i fjäderskruden, anden knackar lätt med näbben på hans fotblad kan jag få din uppmärksamhet det är så att minnen inte stiger upp eller flyter upp såg du hur jag dök ned det enda du såg av mig var kanske mina bakre fjädrar varför dök jag, av visshet dök jag för jag såg en rörelse den rörelsen, det vilket gav rörelsen
därigenom steg det upp visst kan ting flyta upp du kanske tror att det sker bara så där av en händelse av en slump men ser du mynten de har en tyngd vilken gör att de inte kan flyta, vänta med ditt motstånd till det jag säger jag vet också att det vi tror är tungt kan flyta men kan du se det jag ser för en stund så blir det du som lyfter upp minnen de kastar sig inte över dig, minnena befrias från att bli fångstnät är inte det vackert nu kan mynten vara simmande låt oss säga ädelstensfiskar eller guldfiskar vilka lugnt simmar och du kan vid behov sticka ned din hand, din hand är då en håv inte en krok på det sättet minska smärtan, visst kan fiskarna kippa efter andan av att så plötsligt lyftas, det gör ju vi alla när vi utan föraning bara lyfts upp ur tyngden in i kretsen av ljus nåden, å andra sidan kan du ju tala om vad du avser frågan är om det inte är att litegrann klippa udden av överraskningsmomentet, nu tog jag din uppmärksamhet länge egentligen inte tog, bad dig gjorde jag
om vi tar minnet till hjälp så sade anden det är fint tala med dig ditt sinne är öppet det var länge sedan
mannen tackade leende för bilderna anden målat
det var så lite sade anden tack för din stund så dök anden in i dammen
mannen lyssnade till molnens sånger rördes av pilarna sånger
han sluter ögonen han bär en korg med bär med dryck med bröd de vandrar till forsen med de stora vakande stenarna där en bro är lagd över till gång, de sätter sig helt nära, forsen porlar följer dem lyssnar till deras stämmor de dukar upp matsäcken äter i godan ro är hemma i samtalet förundras i skönhet av att sådana samtal finns en vind väcker honom ur synen molnen har dragit åt säcken genom små porer, hål syns ljus spillas in inte av en slump mer i gåvogivande han känner kvällsronnan nalkas reser sig tackar för sällskapet vänder ansiktet till redet huset han nu bebor
för mig har ensamheten kommit att bli ett blödande sår med obesvarade frågor
varför driva in spikar
skor skall möta foten i behag i vilja till gång
Ibland är det så tydligt mumlar husets väggar inte alls elakt eller så mer medvarande att han har mist lusten, lusten vilken är den uppfyllda viljan armarna hans verkar väga blytyngder han orkar näppeligen lyfta dem, visst gör han det ändå är de orkeslösa, gärdena ligger lagda i träda han vänder ansikten in i tiden, den tid han löst upp för länge sedan, av sanden bäddade han in träd av glaset limmade han fönster mosaiker plötsligt tappade han händerna gärden i träda tidegärden så vackra var gärdesgårdarna med den höga vallen, han gavs dessa slanor av skogen hon följde honom gärdesgårdarna omfamnade vallen fåren de bräkande getterna ofta satt de i samtal vilka helade jorden svalor lekte runt dem fjärilar samlades skalbaggar vilade sig i solen enad är ett vackert innebördsord i höstmognaden strök han med lien i vallhöjden det doftade klöverhonung timotej hö inför vinterlands öppnade bon fröjdas inför domherrarnas ankomst molnen av sparvar runt kärvar, hon band kärvar sedan höet torkat i soldansen huset vilar orden återkommer inte vet jag vad eller vilket förde henne vidare en natt såg jag rök skimra ut genom rökgången i gryningen syntes glöden pulsera kyla trängde in hans skri var förenat med de stegrande vindarnas skriande med vargarnas ylanden en korp hörde jag snudda vid taket han har trampat länge nu det avlagda kanske denna vinter blir ombonad, vävstolen står tyst i vila väven är nedklippt han har knutit vackra fransar golvet är skurat med mjuka cirklar doftar tall är skinande inte bländande såpskinande trasmattorna ligger värmande till hans fötter kvistögon ler han har tätat väggar med mossa dörrarna sommardörrarna är ännu öppna han ser gärden i träda ser hur spirandet lockar drar i honom han hör hennes stämma
tårar lever i regnet glitter blicka in i daggkåpebladet i lupinhanden
Flyttfåglar nuddar vid mannens axlar han viskar tag mig med lyft mig över dessa lagda valv flyttfåglar stiger han hör vingarna andas ser hur knuffar trängsel inte finns ser växelbrukens visdom den ena bär den andra den andra bär den ena växelbruk näringsgivande i kärlek månkärlek jordekärlek
flyttfåglar jag undrar vart röken landade sedan röken skingrades
är saknaden det spräckta
är, är inte en fråga är, är ett skeende en rörelse
är minnen obesvarad längtan
är saknaden smärtan av det obesvarade
se dessa klangskålar du sitter i cirkeln av dessa klangskålar
du rör vid dem varvid toner, andning stiger upp
kanske ser du klangskålarna i metall
se dem i vitt kristalljus
en hand bär dig in i vinterland
du sitter i en ring av islyktor vilka minner dig om just klangskålarna
dessa lyktor har i sig skimrande tända lågor
mannen stiger in i bilden av vinterlandet bergens mjuka kurvor böljande kullar med snörök runt trädens filigrankronor stegens knarrande andningen rosor de bar hinkar med skottade snö hällde vatten i skapade lyktor fadern lärde honom han förde med sig seden, seder kan vara oaser punkter i vandringar punkter vilka inte hindrar punkter vilka är andningsrum de fröjdades med skönheten i mötet med lyktorna skimmer vilka lyste upp sjöns lagda is de skrinnade i piruetter så lätta så fria han höll hennes händer hon en ros i hans hand de klättrade uppför berget vilade i mjuk snö under mjuka kristallbolster kyssen på hennes kind snöstjärnan dunet vilket smälter eller var det en lyckotår de åkte kanal nedför eller kanske var de virvlande snömoln kärleksmoln snörök läggs runt
handen bär dig vidare du står vid en flod eller det öppnade havet
lyktor sjösätts vita lyktor med skimrande lågor i själslågor
du ser lyktorna tona ut
dessa lyktor tonar inte ut
ser du hur handen mjukt sveper ut
upp stiger vita lotusskålar
De vandrar hand i hand det är underligt hur känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand stegen föll in i varandra behagligt följsamt utan hack de vandrade i en tempelträdgård lotussjön är där hon bär en sari han en läst sittande tunika kamelia blommar inväntar natten i det höga gräset skrider fredsväktare sjön, sjön med tusendes stjärnor lotusar två lotusar är en hand i hand alltid hand i hand känslan lever i huden elefanter trumpeter de bärs vaggande till floden stiger i
kanske är det så att detta är längtan
saknaden är det band vilket brast
viska frågan in i vinden
vävtråden följer hjärtats andning i händernas möte
av jute väver de säcken av moln drar åt säcken hänger i molnbädd
lyfts över axel vid kanten av åsen öppnas en säck regnpärlor hälls in
i vildblomstrens längtan blad av händer följer rankor lindade runt grindstolpar vildvin bär klasar av bär, små pärlor inväntar bladens elddjup
bålet är rest i gärd sångerna böljar tystnaden stiger in han kastar facklan åter brinner
den släckta elden vildvinet släpper eldfjärilar fria apelkastad skrittar med mjuka hovar
trummor ljuder mjuka vildvinskärna ur eldlandet kom du mannen omfamnar kärnan fylld med jordlängtan stig upp stig in i spirande vildvinet är valvet vilket höljer hans tankar hon viskar svalka in i stormorkaner
stigen ringlar sig uppför bär inte asfalt ringlar sig fri en serpentin vilken blåstes ut runt vägen lummiga grönskande vyer viljeträd cypresser olivträd kullar med vandrande moln, får lamm herden vilken följer i allt det lummiga syns hus vita, vitkalkade brinner bönelampor samtalen lever sköra ändå så fyllda med styrka kanske dessa samtal är att likna vid smygande steg orden väver utan att sitta av trådar aprikosträd fikonträd lundar vindruvsodlingar doften av mognad doften av luftens vibrerande sånger cikador syrsors gruset knastrar under fötterna fäboden skådar in över vallarna vallmo viker ut röda kjolar blåklinten doften av smultron syrsors hand i hand en kärna landar vid hans fotblad vindruvsodlaren med pepparögon vänliga med ansikte fyllt med vandringsfåror nickar vänligt
han, mannen står vid trappan med vita räcken känner en rörelse i fickan bröstfickan sticker in handen möter en kärna lyfter kärnan planterar kärnan i jordmånens hand helt nära trappan åren vaggar livet spirar vildsvin inramar trappan flyttfåglar nuddar vid hans axlar vi lyfte lyfter dig visst är vildvinet vackert i eldmognad klasarnas pärlor skänker dig sånger ur havens stämmor
driva, driva in är detta driva att tvinga in i form
snödrivor smälter spikar kryper ut
I skogen där stenarna svävar skrudade i slöjor andas pulsens regnbågshjärtan gryningsstämman liljans kalk bjuds ur hennes sträckta gryningshand
snödroppsögon krokushjärtan jag löser stegens pinnar
vågorna springer med lätta fötter
hon såg mannen i honom
alltmer sällan ser han henne ett töcken lägger sig sakta in över hennes ansikte doften av hennes viskningar följer ett grådis lägger sig in över livet ett sådant grådis han inte tidigare sett han hade alltid sett detta grå hon tecknade med ordfjädrar natten har alltid varit hans tillflykt däri kan hans själ vibrera i takt med tonerna av hans själsrop av hans hjärtas böner varje gryning lägger han en ros i den blå skålen i fönstret vilket vätter till viskningarna han bär solsegel i händerna sjön löper strömmar i honom i nätterna sitter han tätt intill elden lyssnar till lommens sånger hör glöden stiga ur svarta kol ser en skugga i sjön han sluter ögonen ser henne dem vandrandes hand i hand i skogen med lingon röda med linneor med mossa mjuk han putsar stenar blanka eller är det is isen lyktorna skimrar i natten med en pensel putsar han pannan den medhavda vilar i glödbädd svampar är det han putsar borstar rena hon följer rörelsen de hör björnen helt nära välkommen broder en älg simmar i skogens hav de bryner guldoblater i pannan lingon följer med hem i konten de bär koka sylt i nattvindas cirkel de når sjön glider in i vattnet talar med henne vilken vakar i djupens börd hon för dem till kristallrummens toner lyfter dem upp till bergshällen de vilar i natten under stjärntäcket i gryningen hälsar de dem de fyra vänder hem kokar lingon över glöd än kan han känna med handen deras värme i bergets hud
hon såg mannen i honom
han vaknar med ett ryck allt virvlar fotfästet är borta allt gungar tornadon snurrar till sig manar han andas din stillhet den virvlande världen landar han sitter vid havet vid en annan strand släppt tråden har han näten ligger utbredda ugglor följer rörelsen bärnstensögon glimmar han kastade näten för att se en vind blåsa vattenflöjt ytan knottras krusas glitter böljar tråden löper fri nätet är utan öglor lindas av havet läggs i hans hand
mannen sitter på en parkbänk med utsläppta händer krom rullar förbi bilar tutor trumpetar damm virvlar upp det skrålar det skränar det rusar blodomlopp han lyfter händerna för öronen oset rör vid hans sinnen trädpelare löses till skyhöga skrapor vem skrapar väggarna glömde de basilikans valv katedralens marmorpuls eller orkade de ej höra molnen sjunga en trana landar i hans hand dansar i hans ögonrymd han skissar henne i sidenkimonon med mandelögon med ebenholtshår körsbärsträden bär röda bär hon rör med läpparna vid hans panna
han är i landet där friheten talar i rebusar här lägger de memorykort memoreringskort rebusar han är i landet där sol rufsar om palmernas hår där vågor surfar höga en kvinna vandrar på de långsträckta vidsträckta snäckstränderna han sitter i den vita sanden skapar smycken med silvertråd snäckor trär han med lov lyfter en ton av skapande till henne hon ler skänker honom sin hand hon såg mannen i honom de andra misstrodde honom skar av deras väg
stäppens blå salvia lyfter fram hennes ögontoner han lyfter handen rör vid luften sätter sig helt stilla hör salvia viska hör gräset stiga upp i höjden en lätt markvibration vilken alltmer skälver bufflar molnbärare skrider in vem är mannen med turkoser runt halsen med apachetårar inflätade i håret bufflarna skrider en vind rör vid bilden bufflar betar med nakna hovar vildhästar i frid bergen andas röda
han är en sandfärgad puma vakar med bergens ansikten över bergens målningar
han är i landet där vågorna surfar höga där stränderna är vita där männen paddlar i långa kanoter där kvinnor dansar med vaggande höfter hibiskusen blommar kransar hälsar de kommande runt halsar frukter bjuds mjölk ur kokosskal vågorna bär folken övar balans lyssnande vågorna rör vid hudar sköljer tveksamheten ur
trummor ljuder sånger strömmar leende ansikten rör vid molnens fjädrar
han är en sandfärgad puma och natten är en svart puma så spinner dag så spinner natt
vågorna springer med lätta fötter
i den indigodjupa sjön
stiger en vit lotus
upp till ytan
Natten en svart svan med utbredda vingar
den svarta svanen viker vita kuvert dukar stenbordet för två med eldtopaser
han en broder en man en vän
var blind ändå inte med den blindhet där ljuset förmörkas av fläckar
den blindhet där linsen brister
just blind för detta regnen luften närheten lyfter fram inför honom ändå bar hans hjärta huden han den längtan så sällsam att den sakta öppnar porten
den längtan vilken stundtals kramar om stundtals kryper i varje por i huden
det är så med regn regnen sköljer dammet ur sprickor springor vrår vilka öppnats vågat öppna sig det är så med vindarna vindar sköljer dammet ur springor sprickor vrår vilka vågat öppna sig
slutna var de i kramp
ett ord en rörelse skänkte vågen den våg vilken bar öppnandet
så är det när ögon skådar vida när himlen inses vara himlar oändliga när haven inses vara hav havets oändliga med skiftningar av grönt av planeternas toner
detta hav vilket sköljer strandens
stränders lakan vilka höljde dessa sovandes drömmar
dessa stränder vilka är strand cirkeln vilken omfamnar havet
han minns skogen stigen han vandrade, backen nedför huset vilket blickade ut från kullen huset vilket han byggde en gång med bara händer av virket havet sköljde in doften huset bar var alltid hav skepp salt sött allt det havet är, backen med stigen den vilken hans steg blottat
blottad är stigen i glädje av hans närvaro han når ängen med smörblomster med midsommarblomster förundras med fåglar vilka vilar på grässtrån så är lättheten han lyfter ansiktet in i solstråken träden spelar fiol han dansar en stund håller henne i sin famn hon följer han följer så når han stigen tomheten vilar till hans bröst
känslan lever i huden
molnen; allts andning
vilka moln andas du
han vandrar i skogen, skogen har en välkomnande upptrampad stig av hans närvaro skogen är tät med skuggfält nornor växer, visst har de namnen guckuskor, jungfru marie nycklar natt och dag de lever i skogen ormbunkar höljer stenar
syrsor spelar på ormbunksbladens strängar eller är det skogsfrun, hon är så skir hon kan ses vara ett ljusfenomen, skogsfrun spelar på ormbunksbladens strängar lutade till bröst med mjuka fingrar doften av fukt av börd möter hans ansikte han når fram till sjön denna sjö med mörkt vatten ibland nästan svart ibland i röda bruna djuptoner järnhaltsvatten här är ekans viloplats han stiger i han ror, åter hörs lommens sånger en örn svävar en hök slår följe denna sjö är rund bilden av en gryta stiger fram
skogen håller en gryta i famn bergssmeder smidde grytan av järn ur järnflodens gåva grytan ställde de där hennes hjärta glöder havet hällde vatten däri tre droppar salt ett silvermått aska fem droppar olja sju korn av socker två kryddmått guld arton blev porten vilken öppnade månsilverdalens port däri skogssjön skimrar i grytan
jag är i en gryta en välkomnande livsgryta vari sånger stiger vackra ett mjukt regn vaknar smeker honom smeker sjön grodor kväker i ring han ror följer sjöns cirkel lägger årorna till ro åter är hon närvarande han ser henne doppa fingrarna i vattnet ser ringarna ser hennes ansiktes lugn hennes ögon alltid ögonrymd i ögonrymd känslan lever i rymden
en vind drar ekan, i stillhet nalkas de ekans viloplats han stannar vaggas in i sömn natten är hans tillflykt han hör henne viska jag föddes inte de sade att jag föddes nu vet jag att jag inte föddes ändå föddes jag i din närhet jag andas dig i dina ögon natten en svart svan med utbredda vingar
den svarta svanen viker vita kuvert dukar stenbordet för två med eldtopaser med kvistar av myrten med stjärnstoff pudrar svanen vägen till de bjudna isiskristaller skänker helandeljus
svala händer läggs över brännhet hud ökenvandraren dyker in i havet vaggar i vågornas famn svävar i molnskogar släpper feberns visdomsord in i stämma vaknar i kristallträdets krona
gryningen en vit svan höljer dem inom vingarnas vida han är inte blind
trappan knakar stegen haltar dörren bär inte namn väggar fällda blickar in i trädgårdsland fågel rosenbröst rör vid taggarnas vikta
bin skänker honung honungen är solguld
människan har den förmågan hennes tankesvärmar svälter bina
mannens fötter lyfter honom upp ur vandringsträdan befriade leder de honom ut ur staden däri allt är ett flimrande av ljuspunkter ofta har han stått och blickat in i staden verkligen försökt förstå den hets vilken är i staden ett liv i en kärna kanske är det så att spräcka kärnhuden ett myller, städer är vackra det är inte det han ryggar inför det är detta med hur yrseln drabbar honom han har sina oaser i staden där han kan andas parker grönområden varför heter det inte fridsplatser kanske dessa är tempelminnen ett inre behov vilket rörde vid stadsplanerarna i nätter brukar han stå på en speciell kulle där har han havsutsikt i ryggen framför honom ligger staden ett slags ädelstens som om någon hällt ut ädelstenar vilka glittrar för det är många färger visst är det så en slags djupa färger inte i klarhet mer mattade han tankar sveper milda fläktar vindar han brukar släcka ljusen inom sin boplats för att tydligare se allt detta vilket skiftar från glitterhav till tivoli till karuseller musik når honom positivmusik han sitter på en häst det är en karusell han är barnet med strålande ögon och hästen svävar upp och ned det pirrar kittlar i magen det är många djur här den vita hästen talade till honom han ler det är ett hudminne lyckohud
i natten mildras ljusens skärpunkter vägarnas upptända pärlband, broarna med ljusdekorationer vilka liksom hänger ned i ljusglittrande hårsvall nåväl detta hår är stelbent han tänker regn allt detta ljus dessa ljusverk blir plötsligt flödande punkterna löses upp det är mycket med ljus vad är ljus
ljusfolken med den skira huden med ögon isblå fyllda med klarhet är samlade i alarnas samråd tälten är resta de byter färdvägars kryddor med varandra
skymningen nalkas de är komna till skogens kant de stiger in i gläntan fötterna får snart vila stegen, ett är kvar han ser sig om hör kvistar knaka här, här vi är här han ler i tacksamhet träden upplever deras behov han samlar torra kvistar en del är grövre dem klyver han i varje rörelse talar han till det vilket är i handen dessa smäckra kvistar lägger han först för en stund är han gossen vilken bygger pyramider spelar kula i botten lägger han torkat gräs fnöske har han med stenar gnids en gnista virvlar yrvaken landar i gräset han blåser en skirlåga stiger ur gnistan elden vaknar sakta i lugn han matar elden snart brinner nattens eld nu ges fötterna vilar han vakar i natten med de vackra ljudens stillhet
veden klyvs ändå är veden trädet
kanske inte i den bildgestalt din tanke lägger fram
en tita väcker dem, mannen fötterna, med glada skuttoner han möter dagen i kärlek nynnar nattens toner in i vaknande
han vandrar utan ryggsäck fötterna tillsade honom så; låt oss vandra helt enkelt helt enkla en pilgrimsfärd i bejakelse
dessa fötter med mångfaldsspår än hörs staden sakta luckras synerna upp fasader blänken dofterna förändras det går lättare att andas armarna benen lyfts upp ur bojor jordar lagda i trädor tystnadens mantel faller ned över dem den tystnad vilken är så fylld med verklighet
vart leder du mig
du får uppleva du får se kom bara kom fall inte in i trädan igen
en flock storkar landar i trädens kronor strutsar drar upp huvudena ur sanden bävrar öppnar dammens glädjeport en flock sidensvansar landar i nyponmolnen kattfötter spinner guld ur mjuka vitmoln stenansikten vänds till honom leende välkomnande; länge sedan såg vi dig här två tranor dansar åter i hans hand, luften är vädrad bolstren sköljda berg blånande framträder en del av dem snöstrimmade berg kammar
han gav henne en gång en kam snidad i elfenben hon bar den helt nära sitt hjärta så var det med allt det han gav henne
björkarna här är späda små ändå så tåliga för väder för vind fjällen porlar vaja nalkas med flocken rinnande nedför sluttningen där bäcken lever
i den björken lever den vilken vakar med
ängsblommen ler björktrasten i vinden
ljuden jag sluter mig för ljuden rösterna ljuden svävar i luften vajar i trädens kronor drar förbi färden ringlar i blomstergirlander blad virvlar fälten ligger slagna gässen betar säd hjortar skådar genom öppna pelarsalar följer plogens vilande stämma han breder ut vingarna falken skådar efter hennes stegkupor var är du min vackra vinge
spår berättar för dig vandringens sådd
luften skimrar i pärlemor ren klar i dessa sjok av dimmor så lätta ser han myrskogen träd vilka vandrat i det vilket är evig med bark så fylld med talande stämmor med blad vikta till ögon vilka förmår läsa ådrorna han ser lavarna trädens skägg folken vilka lever ense med allt vilket är allt vilket inte är läggs i denna pärlemor stiger fram i är så är det med bärandets verkliga händer han bär ett barn i famnen han dansar med ett barn i famnen, barn tycker om att dansa rörelsen, rörelsen med solen livets cirkel barn de växande viljeträden vari kolibri rör vid bladen myrskogen skingras mossen breder ut vingarna allt synliggörs de vandrar med korgar i händerna plockar guldpärlor hjortron till vinterbruk händer snuddar vid varandra hand rör hand deras hudar kan inte vara skilda åt hand i hand känslan lever i huden vaja vajan ser djupt in i hans ögon kallar honom åter fötterna fnittrar mjukt pärlande ett gossebarn fnissar väcker pärlandeskratt han sitter i mossens händer inväntar isens smältande en barkbåt har gossen täljts fadern lärde modern sömmade segel kanske hör isen hans skepparlängtan isen smälter bäcken porlar snöstrimmade berg avkläds vajan ropar in flocken renar betar glädjeströmmar en stämma en jojk lindas runt bergen folken med släpor nalkas sommarlandet öppnas ripor flyger upp svanar snuddar vid stråken
här vandrade vi du vackra var är du här inunder dessa träd ser du vår koja är kvar folken stannar han hälsar de hälsar; var välkommen till bergsbo fjällens hemvist vart kom du var, var du så många månar har vandrat, de reser kåtor väcker eldar han bjuds arom de talar vandringar vajan ler än tydligare ser han henne, saknaden bor i ditt bröst låt isen smälta man hon är dig nära i natten följer de dansande sken natten ett stjärndiadem vaggar dem i sömnrosens knopp i gryningen hörs en hes stämma en tjäder väcker han tar far väl av folken åter befinner han sig vid kojan här blir han en stund med nakna ögon med nakna fötter ett äpple från gården vilar i hans vänstra hand åkerö kniven, silverbladet vilar i hans högra hand greppet lindas mjukt med tummen för pekfingret håller skalet ringlar i spiral bergen bär skuggor av mjuka moln kammar mellan tänderna på en kam
kammen reder ut trasslet öppnar synen av de blanka arken
knarrande steg hörs golvknarr med ens träder parkettgolv eller mer grovt golv fram mörknat av årens vandringar ett golv med känsla av fötter till fest polerade de golvet med mjuka dukar de brukade öva smygandets konst sakta lärde han sig att lyfta golvet med sina steg i de stunderna upphörde knarrandet det enda knarrandet vilket då hördes var gungstolen modern satt i de stunder hon lagade hål i gångna strumpor byxor kjolar tröjor till skördefester bjöds det mognad bjöds det dans ekogolv, golv lagda till bal tak välvda över steg klädda i klackar ekar i tomheten
mellan tänderna skymtar han tundran, taigan dofter stiger in av barr fötterna bär honom hus utspridda svampar med runda hattar möter honom röken ringlar mjukt ut ur gångar sånger ur härom ur fordom ljuder stilla glittrande ögon leende ansikten möter honom samovaren sänder dofter av berättelser i natten vilar de han hans fötter i ett av rundhusens välkomst helt nära elden hennes hand smeker hans panna i gryningen bjuds han varm jakmjölk en ask av furu läggs i hans hand åter manar fötterna honom de ser en stad från en höjd staden bär runda kupoler med spetsar glittrar i färger av fjäll regnbågsfjäll
mässande sånger hörs rökelsekaren svajar i händer portar, genom portar stiger de med långa skägg med svarta kåpor söder norr altaret skymtar ikoner andas frid ögon blickar in i himlar
vid vägkanten sitter en tös med en docka de stannar vid hennes leende ansikte dockorna blir fler och fler hennes skratt mjukt pärlande rinner fyller kanten med spirandeglädje kjolar färggranna vita skjortor balalajkor stämmor höjda ur strupar stövlar mjuka dansande fästfolk har tösen manat fram de bjuds in till fest sommarens bröllop inför höstens mognad i av tre blir sju så bjuder de far väl ur tösens hand ges han en kärna lägg kärnan i din ask doften av ljung når dem eldblad skymtar de vandrar sand virvlar i moln skiftande med stäppens klarblå salvia hovar sjunger hästar virvlar upp ytterligare moln schamanen klädd i sandfärger i himlars blå mantel lyfter röken med fjädrar skallror ljuder en kvinna ligger på en bädd andas fjärilslätt schamanen breder ut hennes vingar vingarna dricker sol hon reser ur smärtan
smärtan håller inte fast ur smärtan reser du smärtan; ett nålsöga
ett kärlekens öga res in i landet är
mannens rygg är åter böjd stegen sinar viljan sloknar de brukade stöpa ljus i hemtrevnad du liknar de ljusen ni ställde i sommarhettans fönster minns du hur de sloknade hon reste ljusen till att brinna lysa upp era fönster i vinterkomna du plockade blommor till henne vart är hon du liknar buketten vilken sakteliga sloknade i brist på ögon i brist på vatten,
fötterna manar kom, kom schamanen hör tar ur bröstfickan upp en mesa en läderpåse given av jak i påsen bär han stenar se, se han kastar stenarna i sanden vid mannens fötter läser vägar lyfter viljan in i spirande en vit örn svävar sandmoln virvlar de står på en bro en vit bro hans händer lever i virket, även det kluvna är ett träd vandra man vandra han lyssnar till brons viskningar vatten porlar under valven ur djupen stiger sånger det finns så mycket att vilja göra till att hjälpa kroppen hon bär en kimono i pärlemorsiden håret är ebenholtssvart vid varje hennes steg hörs klinganden körsbärsträden står i blom vita bladmoln ur en skål fylld med ljus bjuds han te in i månsilverdalen bjuds han hon nystar sorgen ur hans hjärta
hit bar ni mig fötter av vida vidare för ni mig låt oss följa all enkelhet helt enkla
tråden den röda bär inte knutar knutarna knöts av oviljan
av solträdens gåvor
byggde han skeppet
följde havets sånger
Till synes rullar skalbaggen ett ägg ett ägg svart sotsvart skalbaggen rullar ägget vilket förefaller vara lätt molnlätt skalbaggen gör sig inte brådska stannar till lutar sig till ägget samt följer molnen sluter ögonen varvid ryggen, skalbaggens skimrar så sätter skalbaggen igång rullningen
når stenringen den vilken lades av händer vakande med elden ibland händer det att vandrare stannar de talar om bosättningar skalbaggen ler samt rullar in ägget det svarta sotsvarta ägget
en gång satt här en man i ringen
kläderna var avlagda, endast han kunde i den stunden inträda i ringen i ringen vari en eld brann, elden den brinnande skulle vaka med mannen vilken väntade in vem han var samt är förberedd var han är han ända sedan han här inträdde nu hade hans fader visat honom ringen med elden vilken städse brann
mannen den unge undrade aldrig hur det kom sig att elden inte behövde matas kanske anade han att virket var de slocknade kolen, dem alla bar slocknade av den anledningen att dessa kol inte hörde till den vilken i ring inträdde endast så kunde den de var samt är slå följe med dem
i denna ring var dessa fredade, ringen släppte inte in mer än en i taget
tag dina förberedelser här in låt oss rena dig från det du inte är
skalbaggen hade sett hade följt många eldvandringar nu låg ägget det svarta sotsvarta i ringen skalbaggen blåste helt lätt på ägget varvid det började skimra pulsera i röda tonarter sakta vaknade den eld vilken var samt är i inväntan av en man vilken här inträda skall så är det viskade en skalbagge med skimrande rygg
högt upp på berget, det liknade en krona en krona av stenar, ett rede var det där levde en örn en vit örn örnen lämnade boet svävade i ringa cirklar vidgade sakta cirklarna solen rörde vid ögonen vilka i de stunderna gnistrade i skärpa av en vandrares steg
örnen svävade en man lyfte blicken såg en örn sväva bäras av luften mannen tillät bilder ur havet stiga fram bilder av valar av rockor av dem vilka svävar i vattnet så är det med det vilket inser bärandets samhörighet
det vilket förefaller; hur kan fallet komma före
örnen ler fallet kan komma före just för att du skall stiga
skalbaggen klättrar uppför, för den ring vari skalbaggen hade lagt ägget det svarta sotsvarta vilket var ett kol den ringen låg en bit upp denna klättring var av mången gjord skalbaggen nådde ringen lade av sig klädnaden manteln med skimrande fjädrar steg in i ringen
örnen svävade i vida ringar öppnade bröstet strupen skänkte visdomstoner att andas in
skalbaggen en man satt i ringen naken med elden vakande med sig mannen upplevde sig sitta i en knopp en eldknopp sakta öppnades bladen flammorna kärleksflammor öppnades, slöts i de stunder han bävade brändes gjorde de inte i sig såg han svedjemarker hörde han regn falla upplevde han spirandet såg han en skalbagge rulla ett ägg svart sotsvart mannen visste vem han var samt är tackade elden slöt kolet in i händerna vilka möts i hjärtat, däri glöder kolet
mannen stiger ut ur ringen av stenar stenarna breder ut vingarna svävar bärs av luften landar i havet
mannen ikläder sig kläderna bergsstenar tvagade väven i den flod vilken aldrig sinar mannen lägger manteln över axlarna fåglarna putsade skimmerfjädrarna in i klarhet
han följer berättarstigen vilken renar med livets sånger
till synes de hjärtan vilka suckar i skuggdalgången
gläds med skuggornas
stigande upp ur
dalgången
regndroppar, det vandrar en kvinna i ängen vem är barnet vem är barnet regndroppar plockar de baddar de nötta donen i rotskogen djupt in i rotskogen vakar en eld låg skogen i träda drog blomstren åter bladen ur elden stiger en flamma, kärleksflamma landar i mannens hand silverguldstrådar synes skimra i solandning rosens röda djup håller tråden vinrankor klättrar solglädje håller soldroppar i händer spindelmor förenar jordens spricka med silverguldstrådar synes skimra i soldaning
människoblad, knoppar i livets äng viker ut blad boken döpt i ordvatten viker ut blad pärmarnas djupt röda läser människoblad
slumra slumrar du viskar asken i hans hand ur kärnan växer ett kvinnoträd fasettslipad diamant fluga i min hand lockar, ser vida virvlar om vädrar luftens andning, renad stillhet
drömmarnas dimension kan krympas av att hällas i hinkar
möt varje stund med detta späda barns ögon
kristaller kristallerna kan höras när tystnadens mantel väver
tiljor burna ur teg stenar med ansikten fyllda av lov vinden rör i grytan fylld med luft riddare blå skådar den öppnade fjärden en liljekalk lyfter han till läpparna sina så kom du ej att sina det röda havet sköljer strändernas salta stoder här stod vi solguld smekte våra ord jag såg dig försöka vända min oro ångesten vilken kramade mitt hjärta när tvivlet hällde tjära i mina ögon du tassade i nätterna med mjuka dynor rörde inte vid min sömn med hårda knackningar öknar slukade mina hopp snäckorna du bar tystnade in i vinden gamar rensade benen rullade samman arken i krukor lades de, krukor av sand kyssta av tårar av strändernas bara fötter du bar mig i ord i tanke i hjärta i hud vävde kamelernas filtar med bårder av vinrött bladen, vinrankans händer hördes rassla i vinden du lyfte mina ögon in i brunnen vattnade mina ögon kamelernas sävliga vaggning höll mig i ro nomaderna stigna ur taigan ur tundran ur sandvirvlarnas stäpper lyfte händerna allt högre landade bergen där lamor vandrar i orange öppnade struparna helade det röda havets spricka lade en vit sjal med doft av dina händer runt min hals ur bergsfotens gräs flög en monal glansen, glansen en gosse sitter vid bordet med glanspapper viker änglar viker korgar viker, viker till gran av glanspapper tänder han den dunkla nattens nåd nejlikor doftar i skal av apelsiner pomeransbröd vilar under dukar
frosten andas i natten stjärnor målar fönstren med bara fötter tassar en gosse till rutan den med dubbla bomullen ligger i mjuka vågor han lade röda rönnbär i vackra girlander enekvistar innan de förslöt nu andas gossen skapar titthål han är en stjärna vilken faller önskar allt det barn önskar stjärnorna glittrar i trädens kronor svarar med mjuka toner
i gryningen är molnen skingrade pannan glöder i spisens händer himlarna sträcker klarblå lakan viker tredelade fyrdelade drar skratten rinner i smältande bäckar veva, veva mangeln molnen dras samman av stickor i fothäl vilken tränger in i friden enen pillar med udd av klarhet molnen skingras skymningshimlar andas blå
En blå snäcka håller han i sin hand med en droppe grönt absint betar i lunden där kvedosångerna stillnat kvinnor bär svarta dok cypresserna snuddar vid bortdragande moln
älskade en gång öppnade du dig för mig isarna smälte sjöar glittrade bäckar porlade bergen forsade i rusande smältvatten stenarna forsstenarna glittrade de vandrade uppströms havet, vågorna steg upp ökenmolnen frilades eldarna brann nomaderna reste beduiner dansade med bjällror i händer runt vrister massajen hoppade hennes ansikte leende månsilver sanden virvlar i röda rosenmoln vulkanen steg askan blommade i våra händer ur fingerborgar stänktes vigvatten vi vaknade i havets dyningar en blå snäcka håller han i sin hand havet stiger i hans ögon
slå följe manade fotbjällror hur skall jag kunna slå den mognade tegen
ett mynt håller han i handen en ask håller han i sin hand i strandviken mellan de två är hängmattan spänd han vandrar in över sandvågorna gräset tätare svischar i vind hennes stämma spinner mjuk sanden glittrar möter honom varm havet ler i vindars händer
trappan bjuder in stegen han lyssnar till varje tonsteg stiger in över tröskeln den dörren var aldrig stängd känslan lever i huden hon möter honom de lyfter av täckelsen dansar till tonerna av hav, hav tillit till varandra buketten han plockade blommorna sju stiger ur slokande hon tänder levande ljus korgen är packad strandvandringen bjuder dem in sköldpaddan följer deras svar i kvällsblommans händer vänder de kosan till strandhusets vilokälla det doftar tall, såpa golven är skrudade med trasmattor känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand stegen föll in i varandra behagligt följsamt utan hack ögon alltid ögonrymd i ögonrymd känslan lever i rymden
i skogen där stenarna svävar skrudade i slöjor andas pulsens regnbågshjärtan gryningsstämman liljans kalk bjuds ur hennes sträckta gryningshand
snödroppsögon krokushjärtan jag löser stegens pinnar
vågorna springer med lätta fötter
hon ser mannen i honom
han ser regnbågen lätta ur ljusstakars hållare ser henne komma gående till honom lägga sin hand i hans
hand i hand
de vandrar hand i hand det är underligt hur känslan lever kvar hand i hand alltid hand i hand
blå
blå är hennes drömmande
snäckor
vågorna springer med lätta fötter
av solträdens gåvor byggde han skeppet följde havets sånger
av månträdens gåvor sömmade hon seglen följde mannens sånger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar