skarpöga; dig minns jag hur du såg genom huden

Detta är inte min historia

detta är inte din historia

livets historia kan inte skrivas

nedtecknas

smälta likt vinterdroppar kanske det är vägen

den rena droppens klarhet

alla blads blad

detta är samtalet det samtal vilket lades i askens händer

asken vilken förslöts

det är det samtal vilket aldrig upphör

detta är inte min inte din historia

det är min det är din

historia

himlarnas intensitet ser talets oändliga rörelses intighet andas

det är

molnsamtalen

det kanske är så att vi inom citationstecken är tvungna att återvända för att kunna släppa tyngderna av våra hudsår

*

är inte trolldom och ondska utspel av rädsla

Svartvita fotografier bär rena linjer

blickar klarare in i ögonen  

färgfotografier stör kanske förmågan att se

färgerna gör kanske bilden nästintill avslutad

det är längesedan vi reste nu

du reste morfar  

Resandet upphörde jag kunde se att du kallade in vildhjordarna, du hade den förmågan att stämma djur sa de, detta stämma upplever jag var att du samstämde dig med allt, du yttrade inte mängder av ord du skrapade av det där onödiga.

Vildhjordarna vilka är det, för mig är det frifolken dessa vilka inte kan fångas dessa hjordar vilka vandrar fria samt inte heller fastnar i en form det jag just nu ser framför mig är hjorden av hästar dessa hästar vilka benämns appaloosas svartvita fläckiga tigrerade ser molnen virvla när de rinner nedför bergen växtligheten här är inte precis frodig .

Morfar, det är sådana där trasselnystan taggar har de ej jag vet att du kan nysta upp dem, klipporna skimrar i röda nyanser säkerligen finns järn i dem de är vackra jag önskar jag var där med dig jag har alltid haft en längtan hit kanske hästarna bringade dig bud från dem vilka utvandrade till Amerika, kan du se nattens drottning blomma.

Morfar du följer hästarna du verkar skydda dem det finns läger här och var här, dessa hästar är eftertraktade du är inte ensam om att värna om dessa hästar. Hästarna håller sig närma dig du och dina fränder har placerat er i en cirkel runt hästarna på det sättet har ni översikt ibland drar ni åt snaran inte alls som inkräktarna gör, de har lassos för att fånga hästarna de brännmärker hästarna det osar rädsla frihetsberövande samt bränd hud marken stampar förtvivlat, vad är det dessa gör, löser de sig ur med.

Ni drar åt er värnande snara, egentligen är de inte inkräktare de talar inte med allt så som ni gör, det har med dessa kommit in obalans, boskapsskötare, cowboys är de och de tycker om pengar, eldvatten sporrar skjutjärn, du och dina fränder brukar byta föremål eller handlingar med varandra. Vagnsfolken kom i vagnar vilka rev upp djupa spår i det orörda vagnar täckta med dukar krinolinvagnar, du och dina fränder följde dem studerade dem för att se dessas avsikter, avsikterna deras var av mångahanda slag för det mesta går det inte att benämna det för förståelse det mest märkliga var ju att de trodde sig kunna mäta in marken, äga marken hur kan hennes hud samt hennes gåvor ägas.

Dina fränder förstod dig det kan jag inte påstå att många gjorde, resandet upphörde jag såg dig rida bort på en av hästarna du talade med dina fantasier sa de.

Morfar du visste vad fantasi är du upplevde hennes skönhet så nära ibland kunde jag skymta smärtan i dina ögon, vi stod varandra närma jag önskar du hade lyft upp mig tillåtit mig att följa dig du förstod mig alltid du såg genom hudarna dina ögon var skarpa du bar visdom i ditt hjärta vilken strömmade ut i dina händer.

Du berättade inte mycket om från var du kom, kanske steg du ned från ett av molnen, molnen jag alltid följer, så var det inte du hade en moder en fader visst var det så, det har jag hört omsides dig, det jag kan berätta eller minnas är alltså hörsägen, så många förtäckta ord skymmer sikten, ändå är det strofer jag såg i dina ögon.

Din fader var resande, han följde spåren i nätter sov han i de djupa skogarna illa sedd var han av folk i byarna kallades för tjuv smutsig och alla andra negativa påletter, kanske finns inte det ordet jag avser negativa påhitt påhopp.

Din fader var en vacker man han levde inte i Amerika där hade han säkert trivts med rallarna, de brukade sjunga mycket det gjorde de säkert här också i Sverige morfar visst är rallarrosor vackra visst lyser renfanan upp det maskätna.

En gång reste ett följe med vagnar täckta somliga vagnar var vackersnidade i trä, träden tyckte om dessa folk just för att dessa folk lyssnade till jordens stämma, hjärta. Dessa vagnar var målade vackra inte i grälla färger ändå starka djupa det klingade och sjöng om vagnarna av grytor och annat vilket hängde i krokar. De brukade tillverka grytor driva koppar vid natteldarna det klingade av bjällror, en del av hästarna bar bjällror inte för att folken så ville hästarna tyckte om dessa bjällror det kanske hade att göra med de vackra händernas rörelser, de stämde hästarna precis det du gjorde de stämde varandra. I nätterna tände de eldar satt i samtal eller dansade gemytlig stämning är ett vackert innebördsord, de värnade om varandra alla var bröder och systrar, systrar och bröder inte bara sinsemellan så såg de blommor träd stenar, allt.

En man en kvinna såg varandra djupt in i ögonen i nätterna vid eldarna vandrade ögonen in i varandra så lärde de känna varandra, känna är ju inte uppleva, känna kanske är det mjuka vårregnet vilket sjunker in i upplevelsen av regn doftande regn, hur kan regn dofta kan vatten dofta visst kan det dofta, regn doftar allt det regnet berört så är det med vatten. Sakta kom dessa varandra nära, varsamt flyktigt snuddade fingertopparna vid varandra två flammor fördes samman, de vände sig till den äldste vilken gav dem löfte vilket vigde dem samman, innan vigseln var det ting att göra. Mannen byggde en vagn till sig och sin kvinna, han vandrade in i skogen lade sin håg till träden vilka frågade mannen vem han var vem hans kvinna är bad mannen att vänta stilla, så drog sig träden undan, den vilken inte kan lyssna till träd säger troligen att det knakade särdeles mycket i skogen denna natt så är det när träden håller råd för dem utan lyssnaröron. Träden kom åter lade det virke mannen behövde i hans händer, idogt arbetade han nu en vagnsmakare, golv väggar tak fönster dörr trappa, just så log träden rot stam krona ögon välkomnande. Kvinnan sömmade av tyger vävda av gammelmödrar; hemmets linne, gardiner med rosenbårder sömmade skjorta blus byxor väst kjol, bröllopskläder. Mannen byggde vagnen kvinnan skrudade vagnens inre, ett hem till en kvinna till en man, träden susade skogen gladdes ugglan bredde ut vingar skrudade brudens hår med pärlor örnen svävade gav mannens ögon klarhet en skarp blick så vigdes de båda så dansade folken runt elden i glädje i dagarna i nätterna sju.

Folken reste från by till by här och var, var och här hälsades de välkomna annars var det mest bannor smälek samt osande ordok vilka lades över deras axlar.

Varför närmade de sig byarnas oförstånd; de bytte saker med byborna för hur det än var så ansågs de vara skickliga hantverkare, mannen den nyligen vigda hade övat sina händer väl han var en av de skickligaste i sitt värv, kvinnan vid hans sida talade vackert med vävnader med tråd, de hade det bra, delade allt med stammen, snart var kvinnan havande stolt bar hon barnet i kärlek stolt följde fadern hennes bärande i nio månvarv, när månmodern visade sin fyllda skönhet födde hon en son.

De hade det bra tillsammans i vägarnas följen undvek strider lyssnade till berättelserna vid eldarna.

Ibland vandrade de lite avsides med sonen i famn, visade sonen stjärnorna vilka speglades i hans ögonfamn, stjärnorna stämde hans stämma. Hans röst ljöd vacker vid eldarna, stammen lyssnade i kärlek sonens moder och fader undervisade sonen lärde honom leva livet eller gå, träden lade ringar allt fler sonen en man tog farväl av sin fader av sin moder tackade för stigarna de skänkt slöt deras ögon när stunden kom såg dem lyfta slöjan för att stiga in i drömportens vidare.

Livet förändrades slagen haglade ofta över de resande med slag beskyllningar, byarna blev allt hetsigare näringen sinade vagnarna rasade isär folken splittrades drogs isär. Det var som att byfolken gårdsfolken tyckte det var bra att ha vandrarfolken att skylla sin olycka på. Det talades också om att vandrarfolken i sina ryggsäckar bar trolldom och annat otyg.

Den nu blivna mannen började se sig om efter arbete han insåg att allt snart skulle falla samman samt hungern gnaga på hans ben, en del gårdar tog emot hans hjälparhänder i utbyte mot en sovplats samt en skål med mat, mannens röst tyckte de om att höra. I en av gårdarna såg en kvinna stjärntonerna i hans ögon hon kom att älska mannen, mannen älskade henne djupt äktenskap var inte tillåtet för dem ändå blev det så att kvinnan blev havande, hon blev utkastad från gården mannen förblev vid hennes sida så födde kvinnan tvillingar två söner, livet var inte lätt för mannen och kvinnan han led av att inte kunna ta hand om henne skänka henne ombonad skydda henne i vinterstormar i stunder av regn han mindes upplevelsen av vagnens vaggande rytm, det hade han velat skänka sönerna sin älskade kvinna han kämpade för att bli mottagen men de var utstötta. Modern till tvillingarna sinade samt slöt sina ögon så var mannen ensam med två gossebarn, dibarn var de inte längre han matade dem med allt det skogen gav sände tacksamhet till sin moder sin fader vilka skänkt honom stigarna. Han hörde träd falla marken vibrera hörde hammarslag, släggor vilka ljöd hörde sånger, arbetarsånger rök stiga lok tuta, djuren markerna i skogen skälva samtidigt insåg han att detta var en utväg eller inväg till försörjning han måste se en lösning på hur han skulle kunna arbeta med spår vara rallare samt ha två söner. Det var så det kom sig att han placerade sönerna i bönders händer, visst trodde han i sitt goda hjärta att han inte skulle hindras från att se från att leva nära sina söner, så blev det inte, sönerna skildes åt och fadern fick aldrig se dem igen han blev en kringresande rallare med sorgen gnagandes sönder hans helhet ibland hördes han yla i skogens djup byfolken kröp skrämda undan ropandes varg.

En av dessa gossar var du morfar, båda fick ni arbeta fick ni slita i tidiga barnsben vad bar du i dina minnen var du halv utan din broder eller nådde ni varandra, tröstade ni varandra höll vargen sin själ runt er i nätter när ni darrade i kylan, var sov du, hade du en bädd eller sov du i uthusen fick du mat, lagad mat eller fick du leva på rester allt det gårdsfolken ratade.

Din stolthet levde i dig din blick slipades du gavs den blick din anfader gavs.

Vart kom du, vart vandrade du, du blev ju en man, du täckte dina spår sedan du rymde ändå blåste vinden fram dem, det sägs att du hamnade en stund i småland. Det talas om hästmarknader om din skicklighet, jag har hört att du reste med skepp över havet, de säger att du for med osanning, din blick kunde inte ha farit med lögn det önskar jag de hade sett vem vet, du vet - kanske var det just dina fränder vilka manade dig.

skarpöga dig minns jag hur du såg genom huden

du lever i kärlek i mitt hjärta

Hasseln rister kronan i vindens glädje, fönstren är öppnade lyssnar till trädets sånger, pilfinken kvittrar kvinnan ler solvindens närhet. Morfar jag trädde inte in i denna värld i vårgryningen kanske såg jag sensommarens mognad, eldträden. Det träd i vars rötter min vilja växer är hasselträdet så är det morfar;

i vårgryning sträcker saven sina strömmar upp ur jordens hjärta, vakad med vakad över lyssnad till sköljd i källan skänkt av flöde, blommor vita i hängen viskar bladens vaknande, staven given av vinterhasseln vilar i vandrarens hand viskar vägen till pilgrimen

pilgrimsfalken följer

siaren läser i stenars ansikten

Hassel med de runda mjuka bladen ser sina grenar nakna sakta klädas i pärlor, sol strålar väver ljus skänker värme ur källan av hjärtsol, blad rullas ut.

Kvinnorna vid floden ser in i glöden elden väckte de i strimman natten gav strimman vilken förebådar gryningen blad samlade de i skymningen majs malde de med stenhänder knådade i mjölk getterna gav, rullar i blad kokar i grytan glöden värmer med vatten i, dofterna väcker barnens leendestigar. Hasseln rullar ut bladen vinden leker våren träder in i blom bin vaknar humlor brummar fåglar kvittrar, bygger reden bygger bo, äggen värms av sol av vind av fjäderskrud ungar stiger fram ur kläckta ägg moder och fader ilar fram och åter skytteln glider i väven släppt av hand skälen är många är ett, hasseln släpper blom sakta bildas nötter ekorrar ler skogsmusen skådar, ber; släpper du nötter till oss alla hösten nalkas. Hasselträdet lyssnar, ler, släpper nöten med förmanande fall mjukt till jorden, nöten lyssnar, möter musen bordet dukas folken ler hasselträdet susar

skytteln viskar skälen

till hon vilken väver i vindarnas stol

Morfar, ditt ansikte stiger så klart fram en hövdings ansikte med ögon så skarpa med örnnäsan din gång rak stolt. Ofta begav du dig ut utan att berätta var eller vart ibland hade jag upplevelsen av att du kanske steg på ett skepp eller bara steg upp på regnbågsbron, jag vet att din hustru och många andra irriterade sig på detta beteende, visst kan jag förstå att de kände oro det är ju så när tilliten brister hade de verkligen sett in i dina ögon hade de sett din sannhet; du behövde dina rum din frihet de sade att du hittade på att du fantiserade, det sades så mycket bakom din rygg, de trodde du inte visste jag såg att du såg genom hudarna att allt detta smärtade dig. Dina vandringar allt detta de sade var ljug, det var nog din väg för att klara av tillvaron du upplevde dig instängd längtade till havet till skogarnas andning till bara himlar stjärnor helt enkelt friheten. Eldarna samtalen tystnaden danserna.

det fångna det nedtryckta reser sig

det. är . en obruten lag ett obrutet löfte

Ditt ansikte är asken den snidade vackra i ekarnas lund vakar med skatten

du gavs i morgonblommans hand, dina ögon är skatten är godhetens ädla ljus.

Böcker, böckerna var dina vänner du hade alltid en bok i dina händer kanske reste du i böckerna kanske hungrade du efter denna kunskap till att blanda i, den gryta du kokade livsvisdomar i för att bjuda hungrande, kanske böckerna stillade din oro, oron i dina fötter. Du bar glasögon med silverbågar silverfjädrar springer i sanden tecknar skogar med vatten vita vildblomster lindar kransar runt havets rundel. Kanske längtade du till havet till länderna där runt kanske bar du brev i dina händer i ditt hjärta, brevet så många gånger hållet tummat vikt uppvikt vikt linneduken spricker, de olästa orden sprids i flodernas fyrklang den femte klangen sträcker den tömda handen.

Det finns så mycket vilket aldrig uttalades, så mycket gömdes.

Egentligen vet jag inte från var du kom egentligen vet jag inte något om någon det lindades så många kedjor runt vristerna, lindades så många hemligheter ibland kunde jag vakna med viskningarna jag hörde viskningar vilka vinden förde med sig kanske begravdes liv i anseende av varandras åsikter. Vi borde ha vandrat oftare till ån vari pilarna släpar sitt långa hår lyft blicken in i sikten, kanske siktat mjöl kanske suttit där på de blanka stenarna med fiskespön utan krokar bara se hur flöten kan vända kanske hade släktträdet blommat, jag kan inte veta bara ana allt det tystade.

Du vet morfar du fanns inte i dessas värld de skrattade bakom din rygg drev spe över orden du skrev, du skrev ju kärleksord till din hustru födelsedagshymner vilka slogs bort med förlägenhet. Där är vi lika, jag tror vi upplevde varandra i varandra din vägledande hand hade jag så djupt innerligt behövt jag blev ju inte den de ville jag skulle vara, kunde aldrig vara eller bli den de såg framför sig.

det du minns är inte påbudens minnen

hjärtats upplevelse är ren

Solvagga omfamnar ömt molnens oro nynnar rosenorden in i ögonrymder i bröstkälla speglar en kvinna ansiktet hållet i tystnad, släckta ögon lagda i grav, gravsättningen är hedsångernas ljung, livssinande lade hon sig stilla slöt andan i hamn reste med vinden.

Så är det morfar livssinad, livssinad är ett ord vilket jag upplever har blivit ett med mig ett med den jag var, jag har aldrig varit livsfylld.

Livssinad vandrar jag in i ängarna gestalten ber jag lösas molnen ber jag lyfta mig mina steg skär jordens närvaro.

Beröm vad är beröm jag övar mig i att inte behöva beröm så gjorde kanske du morfar övade dig att inte behöva få beröm ändå är väl det en vacker gest att vilja nå den vilken står inför dig nå samt se uppleva att denna mår bra av det vi gör beröm är det att söka berömmelse i världsvarat, det lilla barnet i vaggan söker beröm bejakelse detta andas i barnets djupa visdomsögon, barnet ser genom oss den blicken släppte du ej kanske beröm är rumsligt närvarande kanske beröm är i den stund deras händer läggs i varandra.

Kanske var det när du steg i land här i Sverige som du hörde skogarna viska, ledde skogarna dina steg dina spår till kopparklangerna drev du koppar in i stallarna åkte du hiss i gruvorna dalarna kopparberg där mötte du din blivande hustru min mormor, så stränga ser ni ut på de svartvita fotografierna så var det med dessa fotografier och inte vet jag hur det kom sig, det fanns ett fotografi hemma hos er det sades att detta var din broder, möttes ni eller var bilden du, vem vet, du vet, kanske viskar du svaret till mig i de drömda nätternas skogar.

Du mötte din blivande hustru ni kom att lova varandra tro hon lade sin hand i din hon var en havande kvinna. det enda jag sett var dessa svartvita fotografier där gestalterna ser stärkta ut doften av stärkta skjortkragar stiger inför mig ändå är det så att dessa fotografier tycker jag om, jag vet inte vart ni började er resa däremot vet jag att ni kom att leva på en bondgård, du var förman kanske levde ni varandes statare, du hade god hand med djur, stämde djuren. barn fick ni två döttrar en son, det har sagts mig att du var sträng att du slog, var det din förtvivlan vilken rann ut genom fingrarna, jag var inte där det är upplevelser vilka givits mig det sägs att du var orättvis. Dina ögon såg jag så ofta andas det stora utanförskapet, viljan av att nå men stötas bort. Vem har rätt att tolka att tyda är det inte de vilka var där som vet och vad vet vi egentligen hur många sekunder lämnar vi vårt eget tolkande. Älskade du din kvinna din maka var din kvinna din maka samt du hennes make var ni gifta eller äkta skapande vandrade du stod du stilla var alla foton tomma bilder med ansikten av liv eller stilleben insatta i ramar, ramen den guldsnidade i trä har skänkt bilden vidare ramen ett vitt fönster skänker blicken utrymme bjuder in skådaren i fantasins mjukögon, tonar ut. Mina händer vilar stilla tanken en skimrande låga lyssnar till hjärtats purpurvingar väggar av glas tonar bort i ett fjärran mörker allt det jag såg upphör, löses i dis svävar, bladet lagt på mina läppar jag skruvar i skruvar med hållbara muttrar med brickor för att inte skava.

Månen strör silverblad i spåren klarnade spåren upphör aldrig, en outsinlig källa skuggorna tonar ut i, tonar bort ett fjärran mörker, skogsnässla viskar klarhet in i diken bränn, bränn kastmärkens pannveck.

ett rum fyllt med vackra bilder, ting

är inte jag

är inte du

trevar

in i de mörka vrårna

lyfter det röda regnet

in i

astrarnas fält

där

ringblommor lenar

hudens sargade

fält

höstmolnen baddar vakarna

med eldblad

höstmognaden plogar himlars molnberg

Ert liv på bondgården såg jag ej det gjorde jag kanske från molnen vaga minnen stiger fram från en huslänga, den boplatsen tilltalade mig, dofterna tilltalade mig jag vet att det finns tragiska minnen här minnena blir starkare när ni flyttade till den boplats vilken varade längst det var där du inredde din verkstad, jag såg den inte. Det var en lägenhet ni hade en hall med köket direkt till höger, i hallen stod din långa bokhylla, till höger ert sovrum med linneskåpet i ek med minnen i askar från mormors syskon vilka reste till Amerika till vänster mitt emot sovrummet låg vardagsrummet med en balkong. Här fanns klockan med pendylen, under den svartvita fotografier, i detta rum upptogs en stor plats invid balkongen av ett målat fotografi av min syster, henne mötte jag aldrig änglahår blå ögon ett änglabarn vilket inte stannade i er krets, det var dessa minnen vilka levde i den första stadsboplatsen hon var ljuset jag kom att bli hennes skugga inte i dina ögon du nådde inte fram till deras hjärtan.

Visst har jag morfar fyllda med frågor, dessa jular när spriten rann nedför era strupar, spriten vilken alltid startade bråk mellan er herrar dig mina morbröder min far ja ni till och med slogs och kvinnorna försökte skilja er åt. undrande bilder samtidigt en känsla av förtvivlan hos dig jag kan inte uttyda det gjorde bara ont att se er, det har alltid gjort mig ont att se strider, hets.

Vart hamnade du egentligen i staden sedan flyttlasset gått jag avser dina händer göranden dina dagliga fotturer, hur for ni vilka lådor bar ni med det dyker upp namn Asea du kom att arbeta på en fabrik det måste ha varit instängt det gav er väl inkomster utkomster din hustru städade hos de så kallade välbärgade.

Köket, en doft av stekt fläsk av kaffe ni hade en don pedro helt fascinerad var jag av den ofta satt jag där vid köksbordet mormor lagade mat och du satt bredvid mig, du slipade din rakkniv på en livrem så kom gesten du provade knivens skärpa på din arm skar den av hårstrån var den tillräckligt vass, så kom doften av raklödder gesterna när du rakade dig du hade en liten rund spegel som du tittade i. Vad mer finns, jag och min bror brukade sova över i er blå utdragssoffa där under klockan vi väcktes på söndagsmorgonen med varm mjölk och kanelbullar. Visst sökte du fotfäste bland annat i frälsningsarmen det har jag inte minnen av svagt ser jag ett minne när vi var med dig det är så svagt att det endast går att nämna, det sägs att du fick lämna frälsningsarmen att du skämt ut dig, så många illavarslande lager har lagts på dig.

du är en gren av en lind en lind av en gren

den grenen är inte grenen

den grenen

den grenen är trädet

summan av trådens tvinnade ändar

är viljan till svar

insikten av att ändan är början och början är ändar

En hund minns jag din promenadvän, en stor god hund så oändligt snäll, stor med rufsig päls han lät barn rida på sig naturligtvis små barn du visste vad han orkade. Mormor badade honom i en badbalja, en gång var min bror ute med honom, minns du morfar hunden rullade sig i människoavföring min bror kväljdes var kanske orolig för vad ni skulle säga; resolut tog mormor hunden i famn och badade honom i zinkbaljan hon borstade hundens tänder, en godvacker hund som älskade att tugga i sig er post det satte du stopp för med en korg på dörren. Hunden, vart vandrade hunden lämnade hunden, gavs han bort det finns så många hårt skruvade lock det sipprar gift ur mögelrosor det instängda fräter inifrån tunnorna står stelbenta i givakt vittrande fyllda med längtan, längtan att rulla utför backen i gräset med mjuka dunsar öppnade för syn ljudande hjärttrummor kanske backen med lärkträden; på bänkar sitter äldrefolk i goda samtal de talar allt detta

vackras liv där levde du - farmor.

Morfar vad är

erkännande; övar mig att inte söka beröm orden jag talar till dig skulle kunna

upphöra här bladen i minnesskogen sluts samman ändå viskar de, var det

erkännande du sökte ett erkännande du sökte broderade du dina fingrar är det

ett er känn ande jag söker du sökte att jag att du att jag lever att du lever

nu levde här sökte du detta erkännande att du levde att du fanns jag är ännu

här för mig är det ännu; finns

Det hände ibland att jag mötte dig på stadens torg, du kom vandrandes med din käpp, ibland stannade du, det var gulddroppar oftast var du på väg vart, det var din saga.

Dagen kom när era barn beslutade att ni skulle flytta till det kallades ålderdomshem, det var inte din önskan jag kan ana att du såg det vara ett inkräktande på din frihet, när ni var där för att titta fick du glimten i ögat det fanns ett samlingsrum på er blivande avdelning där de inneboende satt och lyssnade på musik, en dansmelodi steg fram du lade käppkroken runt en dams ben sade får jag lov dina anhöriga skämdes jag tror nog du log i hjärtat, ibland hände det att du gjorde dylika ting kanske för att bejaka allt det vilket sades om dig, för länge sedan hade du slutat röka här började du efter tretti år igen att tjuvröka, du ställde dig på toalettstolen öppnade fönstret och rökte John Silver, när du anklagades förnekade du detta faktum helt bestämt.

Du skrev mycket, berättelser poesi ordbilder vilka du sade jag skulle ha när du inte längre fanns här. stunden kom när sjukdomen kom att gnaga på dig, gnaga sönder din kropp inifrån, först nu förstod de nog att du vandrat med smärta länge utan att dryfta den, i en av dina stunder innan du vandrade vidare spände du ilsket blicken i mig, ilsket eller fylld av smärta, du sade; gör slut på detta du påminde mig om dina skrifter.

Morfar, jag fick dem aldrig de kastade dem i floden där förenades dina ord med flodens droppar nu andas de i havet stiger upp i himlarna, kanske viskar du dem till mig, morfar ett kan jag uppleva; vi stod varandra nära. Det finns så mycket mer att skriva att uttala ändå är det så att minnena sviktar du lever i mitt hjärta där är du ett ljusminne, en själ vilken gav mig mod även om jag ofta undrar till vad och varför.

Natten släcker lanternaljusen dagen väcks av gryningskvinnan, hon vandrar i livsängen med morgonblommor i hand.

En dörr slår igen med en smäll vilken får husets väggar att skaka hetsorden hänger i luften, långa klistertrådar i onämnbara färger klister med damm i känslohärvor trasslade vilka sträcks efter henne, varför öka styrkan kvinnan beger sig ut, in i skogen landar i en stenhand med öppna fingerblad träd med bladhänder med fingrar träder fram doften av grönt av regn av sol av lugn du vackra fridskälla tystnaden lägger manteln mjukt runt henne andningen lyfter smärtfågeln ur hennes ögon hon viskar förlåt till barnet hon en gång var det barn vars ädelstenar likt bär kanske karameller vilar bidande i hennes hjärta du vet jag har egentligen inte minnen av vem jag var ibland stiger det fram grå skuggor detta grå är mättat kanske är det damm utrört i vatten träskmarker i gråskala så många frågor vilka breder ut sig, vulkaner kratrar de skulle kunna vara oaser att vila i, nu är de fransade gardiner ibland rör vinden vid dem skänker mig en skymt en glimt av ett inte tillåtet, bubblar kannan med te kannan står på spisen kokar den över flyger locket ut över nejden bär vingarna kannan sejden gör eller vad sker sopar kvasten undan benen, stopp och belägg.

Jag sitter i kammaren snidar korkar till flaskorna vilka står framför mig runt mig i ring, denna ringen den skall vandra, det finns en barnsång, denna ringen, kunde jag vandra en soldroppe rör vid flaskorna, flaskor av färgat glas, jag snidar korkar en efter en för att stänga dem korkarna måste passa anpassas flaskorna har många korkar i lager på varandra nedtryckta tätt, tätt jordlager är många detta är årslager steglager, tog jag dem i handen ibland kan jag skymta en rörelse  i flaskorna av färgat glas  jag vet att du är där barnet den jag är jag vet att något är i flaskorna en osynlig synlig närvaro jag kan se dig ber dig förlåta mig ett fotografi fann jag ett svartvitt med en flicka flickan är jag hon ler ändå lever sorgen i hennes hjärta morfar jag hade velat vandra med dig ensamma hört din stämma. Du rökte John silver vet du jag rullade cigaretter rökte i smyg precis som du gjorde, rökte fredspipa i smyg lugnet föll i rökringar runt oss vi bar nog många säckar med bannor vi lärde oss att smyga så tror jag, ändå avskydde vi båda lögnen detta svårtydbara.

lind linda barnet i vita vimplar ur sidenskogen

hängen såg djupt in i solen tråden lindas i molnens lotushav

Morfar du sade ofta till dem att blod flyter tjockare än vatten när de inte förstod när jag försökte befria dem från mig försökte rymma.

Är verkligen blod tjockare än vatten

du håller händerna för mina ögon särar lätt fingrarna ljus sipprar in pelarsalar skimrande stigar duvor dansar svävande i ljusbejakelse, havet lyfter himlarna i händer i glasskålen svävar moln stillhet, gräshoppa sitter på kanten spelar fiol för fjärilsmolnens rosendans. Morfar ibland hör jag din stämma så tydligt en molndroppe vilken viskar, lev livet väl lev livet med hjärtats sånger vissna inte sloka inte i rådslag krokar kan sarga ditt hjärta det gör ont höra hjärtat blöda roten till tandens avslagna finns i emaljens spruckna meningsöga se allt för vad det är det vill säga i ljuset av vad det är varken mer eller mindre

vattnet lever i oss kristallsångerna

vi är förenade med alla vatten

havet släpper ut rännilar havsvalpar, jag vet inte ens hur jag föddes de hade ingen bild att ge mig inte en klar bild det är en slags mix jag var en skugga av andra ljus ibland ser jag i rummet där natt och skymning lever dessa grågestalter det sägs väl mellan skymning och morgon det måste vara där för det andas en längtan så stark av att vilja bli sedd, blanka blickar fönster ut i nattens stillhet stjärnor glimmar hösten nalkas vagnen drar sju safirer, nattfluga landar i lampans sken skärmen är trumman ljuder dov surrar i virvlar lyfter taket flyger i serenader till ljusets oval, det är när mörkret skingras när de regnvåta draperierna dras åt sidan ett vet jag morfar det finns en saga, bortbytingen, den sagan eller bortbytingen kom att bli en del av mig de sade ju att jag såg ut som ett troll när jag kom till världen ordet klumpig förföljde mitt växande, ett annat vet jag, min bestämmelse var tydligen att födas så här i efterförloppet i efterskott ett ryggskott small smäller ser jag inte varför jag så envist klamrade mig fast i envishet klättrade jag över alla fördrivningar alla barriärer all ovilja in i denna cirkel.

Det finns korn morfar så vackra korn vilka spirat runt mig du skulle älska dem såsom jag gjort samt gör.

Ser din dotter min mor hennes rygg henne alltid frånvänd även när hon var tillvänd hennes sångstämma ljöd oklädd vacker, när tystnaden faller in när tystnaden faller in spräcker havet vindbryggans kedjor, morfar växte jag någonsin jag vet att du såg mig med din genomskådande blick

skräpiga

skåp

utdragna lådor tillrufsade

husrannsakan

skräppeblad

höljer dammen vari fåglar

sköljer slag

känslor, så många känslor vulkaner kratrar grytor med byk ryker i skogslandet bykkaren sänder rök signaler in över kanten av pupillen stavarna på vilka härvorna vilade stilla utredda har fallit jag står i skogen i träden hänger härvor trasslade känslohärvor mina fingrar stela försöker, försöker reda ut härvorna, morfar detta borde väl skrivas sammanhängande hur skall ett sådant skrivande kunna ske när de regnvåta draperierna dras åt sidan händerna gled så ofta ur varandras morfar du visste hur det är med ord alla dessa stamvägar stamgångar banor tunnlar med skymten av ljus alla dessa borden, morfar just nu ser jag ett bord ett festbord med vita dukar i papper blomstergirlander sommarblomster ur äng, höken svävar in över ängens slagna. Gömslen, blottade gapar tomma höken landar i granars krets de samtalar runt livets cirkel hur barr gulnar i mörker. Borde bord dukat med ord ett ordbord tusende fåglar pickar smulor sår smulorna i ordmån mån av ord väx ordblomma väx. Bord borde dukat bord bordet är dukat på vem dukar under bordet barn dukar till hemlighetsfyllda skymningskojor under bord dukar de under är detta det vilket sägs vara att duka under detta duka under vilket är att falla,

fall vackra

fall

kjolar syddes

i nio våder

bomull med inslag av

lin blå

Sammanhängande, damm måste virvla slam virvlar upp vattnet slammas sjunker in i lugn klar sikt. Morfar du visste detta med ord måste detta måste, är; må stenen tala ur damm, stendamm så är det nog det vilket borde vara sammanhängande behöver virvla det är vackert med höstvirvlar eller hur morfar.

Morfar en gång satt du vid min sjukbädd jag hade feber du höll en nöt i din hand du berättade hasselträdets väg de hjärtformade bladen du målade hasselns växande jag förundrades då visste jag inte att hasseln är mitt viljeträd nöten du höll var en gåva från en lind du berättade nu lindens saga vände på bladen visade de rosa fjunen liknande hår

nöt

i

fingerskålsblad

minns

lätta fjunen

på

bladens

unders

                                           

sida

reser

hjärtvägars

rosa

skogsskimmer

Morfar du talade inte mycket läste när jag orkade sagor ur böcker du vände bladen i vördnad du gav mig lindblomste att dricka jag upplevde mig inte vara till besvär du läkte min huggna stjälk.

Lind linda barnet i vita vimplar ur sidenskogen hängen såg djupt in i solen tråden lindas i molnens lotushav, lind vackra lind kronan din är en boll bladen dina, hjärtformade rosa undersida blommorna lockar vingfolken frön doftar vinden, bladen faller nötter bär du.

Lind vackra lind vakar över slottet, slottet med prinsen med prinsessan flyger med draken vilken vilar stilla på marken i skepnad av en murken rotknöl. Barnen ler, roten ler, den äldste ler i visshet.

Linden med kronan fylld av bin linden den med kronan vid, med en gunga i gunga, gunga barnet i gungan den äldste hängde upp till dig, den äldste gav dig fart du nådde med tåspetsarna nakna upp till himlarna.

Linden susade sträckte rötterna vidare sträckte kronan vidare; du gav dig fart den äldste följde nickande leende det du lärt, lärt genom ditt upplevande.

Linden lyssnade till er båda du lyssnade till den äldste i de stunder ni satt lutade till linden i de stunder den äldste berättade eller läste livets sagor, en strut hade han med sig ibland gjord av smörpapper kanske en paraplyklubba att fälla upp vid regn röd med hallonsmak kanske en strut med kandisocker, karameller till barnet vandra hand i hand dansa barfota i ängen gunga, gunga barnet mitt, vem gungar vem.

det jag har gjort

det har jag inte gjort

och det jag inte har gjort

det har jag gjort

i kastanjeträdet gungar en flicka

hon steg in i

ned i tjärnens djup

där på botten

såg hon vita

lotusskålar

när hon steg upp till ytan

höll morfadern hennes hand

Världen, livet, varje gång ett uns framstiger en aning om det vilket lever i skuggdiset suddas det ut med rask hand eller kanske andas det in sluts i en säck rörelsen är mer att det suddas ut av ett radergummi. Någon tecknar med mjuk udd blyerts i samma stund bilden anas suddas bilden ut.

Idag lyder mina ord såhär så här igår löd orden sådär så där imorgon kanske annorlunda anno lunden. Så är det; havet skiftar upplevelsen av havet skiftar ändå är havet - havet hav, glittrar stormar stävar är kav lugnt allt intet allt själen ropar ur fångstgropen, når ytan vem satte pålarna med spetsar vem planterade pålarna skall de spira vem morfar du jag, jag du vem, själen lyfter oss utan rep block tiljor.

det sägs såhär sådär

låt orden glida isär

så här så där

det är såningsmannens visdom

Vem är jag vem är du vad spelar det för roll vad sägs vad sägs inte,

halten av ädelt ljus

andas endast de ädla gångarna

glimmer, glimra lyfts av ädla händer det spelar väl inte en roll vad som sägs vi behöver inte träda in i den rollen du är jag är i djupet av våra hjärtan är vi ädla gångar gångare

det är när jag sluter ögonen allt upphör att finnas

i den stunden kan jag uppleva livet

Jag har aldrig förstått världen, livet hur beteenden skall vara

Har inte kunnat tyda tecknen vilka inte är tecken utan uttryck vilka skall ge intryck, molnen seglar i frid behöver inte tydas, molnen bäddar in ögonen i mjuka bolster, är åskväder på gång åskviggar breder de en sammetsmantel runt dig, det sägs stålgrå eller stålblå med en bävande stämma, stålgrå stålblå; det är vackert innebördsmässigt stål är ju hårt i bemärkelsen av hårdhetsgraden en sköld vilken står emot trycket.

Så är det med denna värld livet utsätts för tryck mer eller mindre trycksvärta frågan är huruvida du jag vi är trycksättaren eller andra händer.

Morfar i källaren hade du en verkstad du brukade göra experiment en vetenskapsman en utforskare allt i det tysta bak slutna dörrar endast du hade nyckeln.

Det är sant att allt är ett, atomen är en vid atomexplosion klyvs atomen i partiklar i delar så är det med livet allt är ett, för att uppleva helheten behövs övandet delarnas övande för att kunna uppleva livet skönheten, skönheten består av atomkedjan atomen den minsta är lika med den största den största är lika med den minsta åter är detta andningens rörelse genom andningen förenas allt ständigt i ett organiskt flöde däri behövs inte trycket uttryck intryck alla dessa tryck är här urskilda i elektroner protoner neutroner i atomen det är väl en tydlig bild av dels den så kallade enskilda människan samt alltet den enskilda livsorganismen vilken utgör helhetens verkande organism det är att se trollkarlen vilken ur hatten trollar fram än det ena än det andra eller trollkarlen vilken av en näsduk trollar fram en kedja av näsdukar i differenta färgtoner distinkt andning.

Du vandrade ofta ut med ån med din spatserkäpp låg minnet av vandringsstaven i din hud i din handhud gav vattnet dig frid gav dessa vandringar dig andningsoaser just här där du vandrade är marken mörk av fukt marken bäddar in stegen träden är tätt sammanslutna ändå når solglimtar igenom vattnet är mörkt just av trädens spegelbilder stenar uråldersstenar sticker upp blanka med aning av grönt kunde du stänga ute vibrationerna av tunga bilar av det jag benämner störljud allt detta vilket rusar rusade över denna bro det fanns de vilka inte orkade med ljuden rusandelivet de brukade hoppa från denna bro kanske virvlade de in i luftspiralen burna av kokongen vilken lindades om dem, påminner om grankottars färder, av den släppta andningen nu har de byggt hinder det går inte att kasta sig ut här på denna bro. Ån går att se genom stängslet, ån vallarna betande djur längs ån här under bron syns sommarstugor med prunkande trädgårdar ardennerhästar betar, skogshästar de tas ut i skogarna än i dag, till de skogar vilka sägs vara sårbara, är inte alla skogar sårbara hästarna är vackra ån är vacker själen kan utbrista; åh så vackert å, ån en bro förenar, livets förening hand i hand så når vi varandra genom dessa skira tunna slöjor av det vilket benämns liv och död, ännu ett lager lagt en såbädd i bidan jag kupar jord över ögon hjärtbladen kanske skall spira i gryningen, drömvävare kanske är vi drömvävare vilka lyssnar in i cirklarna allt lindas i hör du morfar rännilarna vattnens lek jag vet att du hör ån ringlar in under bron, bron den höga med långa räcken stenar andas ur djupa toner, kabbeleka höljer sländans färd bron skimrar silver ån strömmar järn i gryningen stiger droppfolken in i morgonblommans höljehänder, jag är så ofta trött mycket trött.

visst läggs lagren

dessa gör dig ej hårdhudad

de yttersta lagren är tämligen sköra

spröda; dessa ger dig styrkan att se in

Morfar jag kryper in i granens saga

granen

sträcker handen

till

den vacklande

bjuder lä i stormarnas andning

regnstjärnor

tindrar

ur

dagsöga

granen bjuder upp

till dans

så viskade den

framsträckta

handen

Granen vakar över huset med det lagda taket knutarna vita bidar stilla i natten, hösthimlarna andas stjärnljusen närmre in under takåsen sveper fladdermöss i ekovinden rör vid granen, granen en pyramid en kon.

Säg har du sovit under en gran visst har du det morfar, närmast marken är grankjolen utbredd stiger du in i dessa mantelgrenar befinner du dig i en koja kojan har fuktat jordgolv, i sommarnatten skänker den svalka i regnnatten är den paraplyet i vinternatten skänker den lä. Granen med de vackra skotten kanske grönt blandat med svavel vem vet bortse ifrån tankar om vad svavel kommer från eller hör till, vad har svavel med ondska att göra svavel utvecklar hetta det är väl bra när du fryser osar det svavel kanske trycket blev för hårt kanske blev ilskan en frände är ilskan ond eller är den ett klargörande ett distinkt nej, ilska kanske ett ånglok skenar loket skenar du eller är elden vit är ilskan objektiv eller uttrycket för din subjektiva sårade åsikt.

Granen en moder vilken ömt skänker lä vilken lindrar hostan stämmer andningen in i flöde. Det sägs att granskogen är solitär tränger undan medvarande träd kanske är det så granen vet och vad är solitär. Gran vackra gran en stam har du vilken sträcker sig allt högre i balans med dina grenmantlar, grenar vilka lindas runt din stam i harmoniska cirklar, grencirklar. Gran vackra gran du bär smycken av pärlor harts kåda, vid stranden landar pärlor bärnsten in i din hand skänker lä kandisocker träs på trådar alla dessa gyllene toner. Gran vackra gran fruktblad bär du med pollen purpurröda purpurrött vind låser pollen landar kottar kottefjäll anas ekorrar skuttar från gren till gren kottar virvlar landar i jordhänder, barnen sitter i kojan leker med kottar kottarna är kossor är hästar är mor och far kom låt oss vandra till kottefjälls lyssna till fjällbäcken, regnhästar stormar in hovarna trummar mjuka träden höljer sprödstjälkar i granen kurar vingar granen en fågelskog glittrar kärlek, regnet ler, dansar in en bäck skänks in i kojans lekvind.

ängsklocka årsklocka blåklockor

viskar; glöm inte drömmarna

ser du vinterdroppen

detta vackra rena smältande

Allt detta vackra andas allt detta vackra, tillåt ögonen flyga sväva in i cirklar skapade ur tonen den ton vilket viker ut vingarna vilka håller ögonen släpp tanken att ögonen sitter fast bara andas samt se ögongloben i denna stund vara en kropp så är ögonlocken vingar fransarna är vackra vingpennor nu svävar ögonen synen fri helt obunden av tanken just i den stund är det fullt möjligt att se, verkligen se kanske är du fågeln vilken hänger i luften vinden bär fågeln bär strömmen du svävar i cirklar följer ängens mognad.

Nalkas en plats där marken rinner nedför säg inte emot du är obunden därigenom vet du

inte begreppsmässigt att marken enligt logiken inte flyter, nu i ditt obundna tillstånd där begreppen inte styr dig ser du marken rinna nedför, gräset är skogsgräs trots att du är i en stad, det växer träd i träd du hör träden kvittra flygrönnar landar i trädveck, du hör lärkor naturligtvis vet du ej namnen i denna stund bär allt intets namn, vi väver nu ditt obundna med begreppen du lärt så blir det; du hör lärkor sjunga och träden är lärkträd.

På bänkar ser du äldrefolk sitta i goda samtal de talar allt detta vackras liv. Lärkträd träd med dessa vackra röda blommor skott nakna dina grenar följer stammen i cirklar svävar i vindens lätthet du andas soldoft andas stjärnklara nätter sommarivern dansar runt dina fötter röster ur flod stiger lyfter solglöd in i morgonvinden stockar rullar medströms flodväktaren följer färden flodröster visar väg.

Lärkträd höga ståtliga med böljande grenar dessa träd visst är de ståtliga ändå böljar dessa grenar så mjuka kanske är dessa träd konungar vilka vakar mad livets flöden de bär skott blommar i vårens gryning, åter dessa purpurröda toner kottarna vilka bildas är små en anings äggformade halva ägg sitter på grenarna tittar upp följer molnens seglande stämmor våren vandrar sommaren leker hösten nalkas ett barrträd släpper barren.

På bänkar ser du äldrefolk sitta i goda samtal de talar allt detta vackras liv.

Ibland försöker jag komma ihåg alla färgers namn färgerna har ju beteckningar det är verkligen så att jag försöker komma ihåg försöker minnas beteckningarna så kommer jag på att färgen är en upplevelse det blir märkligt denna komma ihåg kamp blir märklig jag hör barn fråga; varför heter det så denna fråga jag så ofta givits, vem har svaren finns svaren

ord, är inte dina händers rörelser

händerna kan utföra orden

så är de gemensamma redskapsnämnare

Ser mig verkligen anstränga mig för att minnas sitter vid ett bord med helhetsupplevelsen framför mig lyfter en sax klipper ut bitar klistrar de uppdykande beteckningarna en applikation framväxer med pappersbitar pappersdockor.

Du sitter med möjlighetsögon sol sveper med mjuka kvastar över molngolv tiljorna viskar almen sträcker stela åldersarmar.

igår

befinner sig i dag

hasselträdet

lade igår

ännu en ring

ännu en årsnöt att lyfta ur

fingerskålen

ditt skal bedjer jag

hölj

mina vissnade ögon

nöten

ser så

skrumpen ut

Detta är inte min historia detta är inte din historia livets historia kan inte skrivas, nedtecknas, smälta likt vinterdroppar kanske det är vägen, den rena droppens klarhet alla blads blad detta är samtalet det samtal vilket lades i askens händer asken vilken förslöts kanske snidades asken av lärkträdets ädelgåva det är det samtal vilket aldrig upphör detta är inte min inte din historia det är min det är din historia

Historia; himlarnas intensitet ser talets oändliga rörelses intighet andas

det är molnsamtalen

det kanske är så att vi inom citationstecken är tvungna att återvända för att kunna släppa tyngderna av våra hudsår, stegvarsel knackar på dörren vredets två hänger särade skalet knäcks ljudet skär av stjälken tråden vilken håller örats ringning vredet vreden öppnar dörren kakofonier virvlar fria släpper in stegvarslen, det knäckta kom av låsets brutna sigill, rosenljungande vindar blixtrande ögon lyfter skuggmoln, molnskuggor in i ljusdaning.

rena är ett tillstånd av frid

rena består inte av att skrubba din hud blödande

vi bär alla etsningar i huden

är det detta trädens bark visar, hur vi kan mogna i vinden

hålla frukten mognad i våra händer

Du vet hur det är morfar ibland när en sten lyfts syns en skalbagge en markinsekt förskräckt krypa in i den vrå vilken ännu når marken så gassar allt i oförtäckt ljus, marken  är blottad, ger inte skydd.

Alltmer har jag kommit att bli den insekten.

Visst vet jag att vi har flygförmåga ändå trycker jag mig darrande till stenens under.

Insekt markinsekt det klirrar jag ser insektsnycklar.

Alla allt har förmågan att flyga jämförelsen river ansikten jämförelsen trampar på givna gåvor förelse är inte det att leda det vill säga föra, låt dig ledas av ditt hjärta i jämn ström Inte ledas i bemärkelsen uttråkas

ser du vinterdroppen

detta vackra rena smältande

skådar ur lärkträdets nakenhet

Rönnen står invid rosen båda lutar sig till stenmuren, egentligen inte menad till att vara en mur, stenarna är synliga samt hör till husets bärlager, grunden till huset gjordes så. Stenar bars till de stenar vilka redan låg för se marken här är fylld med stenar, det gick inte så bra att gräva ut grunden därför lades stenar till stenar; motsatt planering kanske dagens byggherrar, planerare, skulle säga den vilken byggde huset ler i kärlek till huset; vi visste allt vad vi svarade till vad vi gjorde, huset ler lite knakande i knutarna så var det och här står jag än med minnet av dina händer.

Rönnen harklar stämman, skrivare skrivarinna vart for du hän sitter du i rosens vagga eller kanske gjorde du som ett av mina bär; flög iväg buren av lätta vingar.

Visst finns flygande rönnar det är inte märkligt alls ibland landar mina bär i trädklykor i veck av träd, värdträd. Kallar du mig för en parasit är jag en snyltgäst inte alls genom mitt bärs landning blir av två träd ett, jag kallas i detta hänseende ett flygande träd en flygande rönn inte nog med det de säger att detta är ett gott omen; att se mig i flygande rönnformat. Parasit är jag inte snyltgäst inte heller, orkidéer växer också så dessa kallas dock inte för flygande dessa anses vackra säg är inte jag vacker.

Rosen ler, rodnar blygt visst är du vacker min vän både i din gestalt samt i ditt hjärta du skänker dina bär till vintertrötta själv brukar jag slumra inte alls i missunnsamhet kanske är jag en björn en rosenbjörn i ide det är sant kvinnan vilken nu lever i huset brukar låta mina blommor gå i frö låt oss säga trädgårdsnypon.

Rönnen och rosen samtalar i stillhet en trast slår följe med samtalet paddan vilken iakttar alla rörelser in under silverkallans blad ler i stillhet putsar stenringen runt dammen alltmedan magnolian nynnar lugn sakta faller natten in samtalet stiger in i viskning skapar lugn i syrenbersån där fåglar vilar vingar hör min gråt morfar jag hade velat glädja dig mer, glad är jag att du inte ser de uppkomna bölderna i mitt vara visst har friare funnits men efterdyningarna dem skulle du inte ha föredragit; ser in i den släckta glasburen åren rinner nedför väggarna fogar samman min ensamhet, molnen en pärlemorskugga av vågen vilken aldrig reste säg, morfar dessa ord är inte riktade till dig, friarna frågar jag; broderade du dina fingrar till lags gav du krukorna till ögonfägnad till att tysta min gråt, pelargoner blodröda berättar din kärleks blodröda fingrar pelargoner blickar ut i växthusets glasväggar du har avklätt mina grenar. du. liv. har avklätt mina kvistar mitt hopp avklätt mina grenar min hud jag är ett nakenträd en nakensjäl blottad står jag övar mig att inte söka beröm orden jag talar till dig skulle kunna

upphöra här bladen i minnesskogen sluts samman ändå viskar de, var det erkännande du sökte ett erkännande du sökte broderade du dina fingrar är det detta erkännande är.

Morfar; orden jag hittar inte orden, beteckningarna för vad allt är för på vilket sätt allt uttrycker sig hur beskriva en fågels sång en fågels tal, dessa toner vilka uppfyller luften med svävande, böljande, knackande, sorgsna, glädjefyllda, mattade, passionerade, toner vilka klättrar uppför en tråd rinner nedför en tråd aldrig fasttagen aldrig fasthållen ständigt givande, så är så är.

dallra darra skälva

är detta varsamhetens väckande

spröd späd alla dessa toner av svaghet

skänker sann styrka

fly ej in i sömnen

stig välmående in i sömnen

Jag vet att alla trådar, bilder borde stå i ordning vara ordningsamma ändå ser jag träden då vet jag att den första är den sista den sista den första tonen detta är ordning detta är symfonier instrument detta är upplevelsens uppleva. Hur skriva vindens rörelse i dessa lummiga skogar i träden vari ett blads ton rörelse är den första den sista den första vilken är intonationen hur skriva rosenkvistens rörelse jag hittar inte orden, beteckningarna och rosor är röda och rosor är vita är guld är detta gyllene snitts rena klarhet alarna viskar kemi varvid stenarna viker ut rosenbladens händer så är sten ros, ros sten allt detta och det vilket sägs är intet andas träd.

Jag drömde om oljade golv lagda av furu hörde tallarna gråta när de göt cement över kvistögon, inunder golven knarrade sprickor blev synliga. I nätterna sitter jag med en pennkniv hör lamorna sjunga ser macarötter sprida kraft vidgar sprickornas vägar, jag hör skogarna sjunga ser skogarnas glittrande ögon klarna i blåmånens silverdager.

Hörde henne stå i den blå floden skölja röda lakan med sina bara händer, blå flodträd sträckte armar skrudade med hennes tårar blå. Hon bar en rubinring runt midjans hårt snörda sigill, träden höll nyckeln i handen den blå floden blottade låset nyckeln vreds sju varv, varvid träden kläddes i röda rubiner. I gryningen steg hon upp hon bar silversolens dräkt nio skräddare sömmade dräkten av det detta sköljda gav hon är ett blommande mandelträd med bara händer. Jag hör dem sjunga de blå tallarnas havssång när hon breder ut sin kimono sin hud värnande över klippornas granit hon är bandet vilket svävar helt nära gryningens morgontima.. jag hörde de blå örnarna sväva i mitten syntes en purpurröd svan, den svanen bar en kvist av myrten.

Klippa sträcker blad barr skimrar solgröna vind blåser lätt på färgen klipptallar blickar in i fjärden följer havsörnens lugn. Så svedde solen havets mörka syn gulddroppar steg upp skrudade ögonytan fem vasstrån lades i hennes hand, med en lätt dallring en mild bris genom trädens kronhav lyfter molnnäbbar silverflarn sol svävar breder ut klarblå vingar med en lätt darrning öppnar bladen ögon.

kuvade av

människostormar

kröp de

samman

krypande

omfamnade

tallar bergsband

kristallorden

slöts inom haven

nu reser

dessa kuvade

sig upp ur bojor

spräcker

den lagda kedjan av anatema

årtag

nu

reser

dessa kuvade sig

skådar havets

brinnande hjärta

Hon bär ett fotband med turkoser vristen ett öppet hav glittrar i rörelsen av hennes leende händer.

Ni mildrade kanske orden om min klumpighet

era ögon gav mig känslan av att synas

verkligen vara

Det är inte lätt att bestiga berg när balansen är avskuren, det är inte lätt att ta steget över det vilket till synes är en liten sten, när det ena benet lyfts virvlar allt, en tromb greppar om, avgrunden öppnas så känns det att inte ha en hand att hålla i allt är en rusande lavin det finns inte en stämma närvarnade vilken utropar varningen; risk för lavin sök skydd.

Tallar vet bergens liv tallar kan växa nästan utan jord till synes utan jord, tallarna följer vinden stretar inte mot tallarna har beskådat fåglarnas rörelse hur fåglarna lägger sig stilla i vinden, precis så gjorde de vilka drömde katedralernas byggande dessa byggare såg hur fåglar såg vinden hur fåglar inte kröktes av vinden inte kastades omkull av vinden, nu är det så att vinden aldrig kastar omkull, oviljan kastar omkull eller kanske motstånd byggt av rädsla, rädsloerfarenhet. Tallar växer i bergsjord ser du den gamles hand hur ådrorna flödar klart synliga så är det med tallarnas rötter martallar vet vindarnas rörelser så synes du dansa med vinden du vrider dig med i glittrande barrskönhet, kuvas du kuvas du inte intet kuvas av vinden, vinden kuvas inte så vandrar vi till myrmarker martall liten en spatserkäpp till vindens hand du ler alltmedan fjällripan skrider lugn så plockar vi hjortron i korgar i kont, vad gjorde du vid havet skådade du stenarna vilka kisade upp såg du sjögräset bölja i vattenvinden släppas fritt in i ängen såg du ängen bära dina kottar såg du fjällen lösas ur hand såg du dina fränder sträcka sig högt upp till himlarnas höjder vandrade du vida in i sjöar in i ängder skuttade ekorrar i dina kronor landade fåglar i färd i dina kronor.

Gav du av din stam till kanoter följde du flodens lopp byggde de hus timmerkojor med ditt lov hörde du vargarna besjunga skönheten djupt rörda i sina hjärtan så du älgen strömma följde ugglan jordens gång hörde du pendeln mjukt sjunga tonens klang hörde du järnklockan ringa in till morgonhymn såg du järnklockan väcka blåklockornas stigar väckte du fjällen med din vakande närhet

Jag såg er växa i bergsjord beundrade era rötter er uthållighet så visste jag att ett korn av kärlek skänker kraft till att leva liv.

Ni mildrade kanske orden om min klumpighet

Era ögon gav mig känslan av att synas

Verkligen vara.

Morfar jag övar mig att inte söka beröm orden jag talar till dig skulle kunna upphöra här bladen i minnesskogen sluts samman ändå viskar de, det finns så många hårt skruvade lock det sipprar gift ur mögelrosor det instängda fräter inifrån tunnorna står stelbenta i givakt vittrande fyllda med längtan, längtan att rulla utför backen i gräset med mjuka dunsar öppnade för syn ljudande hjärttrummor kanske backen med lärkträden; på bänkar sitter äldrefolk i goda samtal de talar allt detta vackras liv där levde du – farmor, farmor ögon fyllda med godhet skarpa ser genom huden glittrande godhet.

droppar

av ord

orddroppar

kärleksdroppar

rosenblad

lotusblad

händer

vilka håller om

mitt ansikte

viskar med kärleksögon

nektardroppar vilka lindrar

livet

Kärlekens ord kärlekens viskningar kärnor i höljen, kärnor vilka andas spirandets vilja kärnor, jag sitter med ett äpple i handen andas in doften, mognaden ser äppelträdet, barken skrovlig grenar vridna knotiga blommen, sångerna bifolken gav.

Vinterlandet vilket bäddade in marken runt trädet, träden, rosenmolnen vilka andningen gav, spåren lagda i vinterlandet vita, ser hur snö föll bäddade in spåren vilka mjukt viskade; här var vi närvarande åter kom spåren, våren nalkades snön smälter spåren sjunker in i mognad nämnas skall vinterlandets nätter isblå gnistrande, trädgårdens diamantprydda diadem rosenkvistar, denna inbäddade tystnad vilken förstärker ljuden inbäddade i snömockasiner, saven stiger upp ur vila fyller stammen lockar pärlor knoppar trädet bär blad blom fjärilar kysser sprödblommen värme ljus lindas om, bifolken nalkas nektardroppar pollen livsringar sprids jag håller ett äpple i min hand ur fickan lyfter jag kniven, lutar mig till äpplet viskar; nu delar jag dig med din tillåtelse kniven glider, äpplet viskar minns du, skidspåren lyktorna i träden, stjärnljusen husen, äpplet faller i två delar en äppelfjäril, jag håller upp halvorna till barnet, barnet ser, möter kärnhuset säger stjärnor.

Stjärnor, kärnor kärleks ord kärleks viskningar kanske inte alltid med tydlighet kanske mötande ögon är en sjal vilken läggs runt axlarna en sjal vilken viskar kärlek blir den kärna vilken viskar din stjärnas ord orddroppar kärleksdroppar nektardroppar.

Ord vilka upptänder ditt kärnhus med din stjärnas ljusord vilka skänker stjälken ork håller din hand i stunder när du endast vill bort vill sluta dina ögon.

Jag vet inte vem eller vad vilket ditt kärnhus var morfar vet inte vart din flod förde dig huruvida floden mest sjönk eller steg du var en kärna för mig.

Inte heller vet jag hur träden växte runt dig farmor en av de första bilderna vilken stiger fram är en tavla ni hade av en stuga, en liten stuga röd med vita knutar stugan kunde troligen rymma ett rum, det fanns en liten trappa stugan minner mig om en saga; sagan om den lilla gumman, tavlan kan ha varit ett fotografi eller en målning du hade innanför glaset lagt till två utklippta katter kanske ur en tidning farmor kanske visade du att detta för dig var en oas att kattfolken var dig kära, det var så mycket i vår samvaro vilket förgiftade samtalen vilka kunde ha varit så mycket som inte var tillåtet att lyfta fram.

Farmor dina ögon var så fyllda med godheten glitter, det sägs att glitter är änglaljus närvaro. Du berättade inte din saga din barndom hur du spirande hur du växte det är fördolt de skuggor vilka försöker stiga fram ur vrårna når inte fram de drar sig undan, vet inte från var du kom vem din mor och far var med morfar dyker plötsligt upp basttjärn det är väl ett gruvsamhälle vilket mer hör till mormor farmor det är ett fascinerande ord; bast tjärn ser du bastsnören samt tjärnen kanske ser du damastdukar.

Du gifte dig med en man, det talades om valloner var du en vallonkvinna, du gifte dig med en man som gjorde dig havande, än en gång är det ett vagt minne, än en gång giftermål på grund av.

Han var en man med stränga ögon han var stor i förhållande till din gestalt ser längd och vikt, du var så ödmjukt undfallande liknade en tjänarinna, levde kärleken med er någonsin, fick du uppleva sann närhet uppleva kärlek, han sörjde dig djupt när du gav upp andan.

En dotter födde du vilken inte levde länge här så kom tre söner det är så att jag inte vet detaljer eller ordbilder runt ditt liv, farmor jag älskade dig djupt, du måste alltid ha varit glittrandevacker det glittervacker är.

Det har inte berättats var du var i mina tidiga år, du måste ha funnits, du farmor med fler var avvisade inte tillåtna samtalsämnen.

Din närhet stiger fram just när ni levde där i det stora huset, äldreboendet.

Huset hade en speciell doft en gammaldoft klart ser jag inte om ni bodde på andra planet eller tredje våningen egentligen är det oväsentligt. Oftast var vi på besök hos er med pappa det fanns visst orsaker att mamma inte var med visst har det viskats antytts, min faster försökte förklara en gång det var inte vackra bilder de ville visst adoptera mig, rädda mig jag vet inte jag var ett barn med ok på axlarna, ana kan jag i stämningarna runt; lämnar det dithän det är så mycket gömda vrår,

här sipprar inte ljuset in.

Trappan var fylld med dofter gammeldofter er dörr var mörk vackermörk, mörk mahogny kanske, hallen var liten till vänster en hatthylla samt klädhängare, rakt fram toaletten när man steg in där doftade det lavendel samt 4711 en parfym, eau de cologne, toalettrullar med papper var det inte det var ark med en blank en glatt sida, vad mera, tror det var en fläta av tagel där du fäst dina kammar du hade alltid ditt hår uppsatt, detta var många ord om en toalett vet inte varför den var viktig kanske lavendeln.

Till höger om hallen var det stora rummet ert vistelserum samt sovkammare, ett stort bord samt det lilla runda bordet med tre ben, där satt du och jag ofta. Över det en väggklocka, till vänster om detta rum fanns ett litet pentry kök knappt så stort att det gick att vända sig i, det fanns ett fönster ett skuggfönster i lä för solen. På vintrarna även annars använde du det till skafferi det var också där du matade fåglarna, farmor du älskade fåglar domherrar brukade svärma runt detta fönster, du talade med fåglarna vi följde ofta sidensvansarnas bärdans vi matade änder med bröd.

I fönstren i det stora rummet dit solen dansade in stod flaskor med sprit samt blåbär i, det skulle bli likör tror jag, jag vet inte så mycket om sådant.

Du var stolt över din vighet ändå upp i hög ålder närmare åttio du brukade visa mig hur du med raka knän kunde böja dig fram samt nå tårna med fingerspetsarna.

Dina händer var skickliga farmor, du sydde landskapsdockor samt virkade dessas kläder, folkdräkter jag beundrade din skicklighet vi satt vid det runda bordet, du talade om dansande bord, det bordet fick jag när ni inte fanns här mer, det har tagits av någon annan nu men du lever i mitt hjärta farmor.

Det stod alltid en skål med kolabönor här eller geléhallon kanske bröstkarameller, jag tyckte om godis du brukade bjuda på apelsin vilket inte var vanligt förekommande då, du delade apelsiner samt tryckte i en bit vitt socker, det var fest.

Farmor, du gav bort till en man eller steg du in i din hustru i det vilket är att vara maka eller var du gift var varje dag varje stund en stund med intag av arsenik. Farmor, vem satt du bredvid med nålen med tråden vem undervisade dig i kvinnogöromål vem kärnade du smör med vem plockade du blommor med vem satte du potatis med höll du en grepe i hand grep du efter solstrån. Med vem övade du att se med kvinnoögon övades du till att stå brud bar du slöja bar du vitt vilken bukett bar du i dina händer.

Lever med bilder av allt det du sett ni sett lever med bilder av stugor med skimrande ljus, stearinljus stöptes du i en form, fotogenlampor ansade du sotade vekar farmor. Lever med allt det vilket ännu ej fanns ser hur allt har växt med, i lavinartad fart från skimrande ljus till skärljus, visst vet jag att detta måste ha varit fantastiskt att bara trycka på en knapp, ser telefoner växa upp ur tankar ser television stiga fram, radio hade ni trattgrammofon ser jag. Ser brunnar hur vattnet steg upp ur brunnar in i kranar inser att detta måste ha varit fantastiskt. Det växte till fantasteri ser hur ledningar sträcktes över drogs i marker drevs genom.

Allt detta såg ni i jordskredsvyer kunde ni uppleva jordens hjärta skälva, kanske var det därför vördnaden tacksamheten levde i edra händer levde i er rörelse.

Kanske spåren ännu lever i mina händer i de åldersstigar jag vandrat, det är ett hopp jag bär att detta lever i mina händer.

De spåren suddades allmänt ut farmor, morfar kanske era ögon skulle tåras,  allt kom att bli överskott allt det vilket kunde givit vilja till medvarande, omtanke, närvaro i stunder av är

Ärvaro. Nuvaro. Medvaro. Dina glittrande ögon detta glittrande vilket så kan upplysa mörkret, det dunkla mörkret när allt är upplöst i den dimma vilken döljer den dimma vilken gömmer fönstren. I våren syns lupinbladen sträckta händer med glittrande droppar det är en glädje mötas av just dessa droppar, droppar givna av gryning av skymning. Jag sväljer varje andetag i väntan på nattens instigande att natten skall svälja dagen däri blir dagen ett glittrande stjärnhav var jag doppar mina tåknoppar. Dessa knoppar vilka är så slutna, farmor upplevde du sådana stunder havet smakar salt det vilket ligger framför mig detta framför är ett upplöst fotografi bilderna är utsuddade liknar mest regn vilket rinner nedför rutan ändå vet jag att gryningar skall komma, farmor så sägs det, är detta för att trösta.

Fingrar i grönt pilen höljer bäckens viskning

in under gren valv samtalar två själar

det kommer en kanot seglandes utan paddel

uttern ler stänker glitterdroppar

Farmor jag tror du hade förmågan att se det lilla i det stora, se dessa drunknande pärlor vilka skyms i allt detta stora rusandes framfart det är en konst se med barns levande ögon se myran vid skyskrapans fot se det glittrande unset i sandkornet där vid skyskrapans fot. Farmor jag såg flygande rönnar här vid mina fötter ligger en körsbärskärna en fågel har burit den hit kanske finns flygande körsbärsträd, det kan ske när en kärna faller in i ett trädveck en stenspringa en bergsvägg visst är det så farmor att det kan ske.

Det vandrar så många tankar vinden susar löven sjunger molnslöjor hänger på tork linorna är inte synliga ser detta blå, klarblått med vita slöjor stundtals trasslas de kanske är de i den stunden revar, ser boden med fiskespön, spön av bambu. Farmor läger jag handen till kan jag höra bambuträden tala viska lugn varsamt stryker de undan lövverket för att visa mig de svartvitas lugn, pandorna farmor. Fiska tyckte jag egentligen aldrig om det jag ser är revarna hur trassliga de är krokarna allt är ett trassel, går dessa trassel någonsin att reda ut. När skall friden infinna sig när skall det dunkla lyftas upp. I gruvor finns gruvhål fyllda med vatten kanske simmar minnena där djupt förankrade hur skall de stiga upp ruska vattnet av sig stå glittrande i solen.

Farmor jag blickar in i havet i sjön ser fiskar simma kvicka ilande rörelser kanske gör de volter i solglädje de små jag ser fjällen och jag tänker på din förmåga att se det lilla i det stora, ett fiskespö av bambu en eka vaggar en fisk fastnar på kroken dras upp. Hemkomsten med en hink fylld med fiskar vilka rensas läggs i plastpåsar försluts läggs i frysen. Är det så det är med minnen farmor att de kan läggas i plastpåsar vilka försluts. Ibland kan jag känna hunger, ta fram en plastpåse med innehåll till middag så förlorar jag aptiten lägger tillbaka plastpåsen, fossiler infrysta, mammutar myskoxar så rullar stenar så smälter is, vad sker farmor, är det egna smältandet att föredra eller låta allt ske.

Kanske var det bättre med att linda in varor i papper än kan jag höra prasslet, brukade följa dig till salumarknaden där du handlade förnödenheter än kan jag se samt höra papperen tala ja, kanske var detta bättre, vikta ark vilka viks ut.

Farmor det där runda bordet det var en oas att sitta där med dig att se in i dina ögon, du tyckte om att lägga patiens, ibland tror jag du läste korten det var ett moln av frid runt dig du lärde mig sade jag var skicklig kan inte säga att jag ännu minns kort kom att smutsa mina fingrar, det osade så mycket vrångmod vid kortspel har aldrig tyckt om dessa spel i efterförloppet bara stunderna med dig.

Farmor min vackra farmor du klippte aldrig ditt hår ditt hår var din stolthet du bar det alltid uppsatt det skar i mig då de klippte dig när du låg inför din avfärd, du kunde inte säga nej och de närmaste tillät, sköterskorna sade det skulle vara lättare att sköta dig. Kunde jag sagt nej vad spelade mina nej för roll den stämman bar jag inte.

Det är så ofta jag kan känna hunger, ta fram, så förlorar jag aptiten det smakar mig inte längre, äter för jag vet, kämpar mest för att inte bara sätta mig stirrandes kanske vagga mig själv för att komma ihåg andningen.

Du slöt dig inom din kokong de kunde inte nå dig jag hör den lätta brisen i trädens kronor så var det med dig du förenade dig med den tysta brisen du lever i mitt hjärta.

Det händer att jag ser huset där ni levde ser lärkträden, farmor de lever än de är så höga de når himlarna, de äldre syns inte ändå kanske de sitter där på bänkarna du vet farmor samtal lever kvar i vinden.

Ser in i havet ser fiskar dansa ser in i himlarna ser moln dansa ser hur allt förenas i ett intet jag stiger in i de tomma himlarna vari min andning dansar i haven fri lyfte ur dunklet.

landar vid det där runda bordet det var din och min samlingsplats en bordsoas

Farmor dina  ögon fyllda med godhet

skarpa ser genom huden

glittrande godhet

Morfar, farmor fader av mor moder av far så som är stämman min sjunger silver sjunger guld tvinnar trådar av vatten, ängen ligger blottad hjärtat vilar i månjord sollöv bäddar in skuggor vakar i rutor av schackbräde. Står jag helt stilla helt tyst stiger jag in i de tomma himlarna då kan jag med min hud med min kropp uppleva hjärtat vakna stiga ur denna livsträda, tyst källa tyst, andnöd finns så finns livsnöd.

Asparna i ängen hörde kvinnan sucka hörde hennes nakna sång slöt ringen om alarna vände ansikten an sikten ansiktshågen in i havet släppte sin blom, kottar landade skalbaggar rullade havets vågor alarna åkallade skeppen stävade in i loppet av hamn vikt.

Silverpopplar strödde blad in i ringen  svartpopplar målade nattens hängen.

Tjärnen är kameliadamens öga, silverpopplars spröda kvistar smyckets filigranhand medaljongen bär kvinnan knuten runt hennes hals i bastband. Tjärnen ett seende öga glittrar bärnstensstänk.

Ett korn knackar på jag tog fram glassen från den enda sommarfest jag hade lät glassen smälta tänkte på klipporna vid havet att granit klippor kan smälta vågor röra vid vinden. Om jag sitter alldeles stilla alldels tyst kanske orden jag bäddade in i jorden kanhända spirar när natten släpper ut sitt långa stjärnhår.

Jag tänker så att ögon kan vara hårda klippor kan smälta.

Säg mig man har du hört sländor flyga röra vinden röra ditt ansikte din stämma kan jag höra vid orden.

rörelsen

når

genom mörknade

fönster

vingar ur takås

ilar in i ekovind

ut

in

fram

åter

stjärnor ler i midnattsklarhet

Just så är det, det går att höra sländans vingar genom att lyssna utan lyssnande genom att öppna dig, du är ett vidöppet fönster du kan till och med se rörelsen i luften, den rörelsen är den rörelse de ringar dina fingrar skapar i vattnet. Du ser sländan sluter ögonen, därigenom, genom att bara vara helt stilla kan du uppleva berörelsen.

Du kan uppleva vinden du kan uppleva allt det vilket sägs inte kan ses med blotta ögat allt det vilket sägs att mätinstrument behövs för att uppenbara intigheten.

Just denna intighet kan kännas skrämmande, en närvaro vilken du inte kan se eller lägga handen på, intigheten kan bli kan vara en hjälpare en hjälperska i den stund du släpper borgens stenar vilka du lagt för dina upplevelser, du har gjort dig förborgad din syn förborgad.

Det är att befinna sig i borgen omgiven av mörker det är att höra allt utan att se, egentligen är då allt det fördolda utanför dig du är ju innanför borgen där du satt dig placerat dig. Kanske ser du genom en springa tunna molnflor en flik av klar himmel genast håller du upp händerna för dina ögon det gör för ont.

Du vet inte hur eller varför, plötsligt rasar muren den faller du sluter ögonen för ljuset, synen av ljus genomborrar dina ögon, detta är vårens knoppar i den stund dessa brister, det gör ont ändå kisar du sakta vänjer ögonen sig vid ljus.

Du vänder ansiktet in i solen du smeks av ljus av värme detta är det vilket kallas kärlekens mirakel, så är varje stund mirakler du ser med fräscha ögon det vilket egentligen är.

Kunde jag i den stunden lyfta min hand röra vid, jag lät handen falla utan att vid röra.

Vad talar du;

Jag reste för att jag ville möta dig se dig bakom orden se dig stiga fram ta din hand vandra in i solpelarsalar, klättra upp på en av stegarna solstegarna kanske skulle en av pelarna luta sig till oss bli en väg. Jag ville möta dina ögon de vilka skriver allt det ögon kan se.

Du kom en sommarstund dina ögon glittrade glädje jag såg dig vandra över gräset du öppnade din ögondörr jag steg in. Vi talade färden vi for till forsen våra stämmor porlade mjuka följde forsen.

Träden har lagt ännu en ring nu ser jag dina spår jag kan vandra i dina spår inte synliga för andra för mig är de synliga genom dem vet jag att du var här.

Ryggen är naken är öppnad är bar jag upplever vindens hand röra vid detta hav. En rörelse når mig i nattens ögonvrå en fladdermus rör vid nattens stjärnmörker en våg av vördnad fyller mina ögon så har jag i denna dag hört en sländas vingar så har jag i denna natt hört en fladdermus vingar.

Så har jag hört dina steg i gräset en minnessång från ett fordom.

Träd, träd denna ring runt min stam uppleds nedleds runt är ett livssägg, ellipsens öga kanske grenarnas fäste, oas. Ringarna runt ringarna i havet. Vinden lyssnar in i livsmognaden andas blåser en fläkt given en bris rörelsen vandrar i trädlunden blommens fjärilsblad faller, virvla, virvla dun snäckorna i havsskålen hör dig.

Knoppen, fröknoppen, koppen drejas av solhänder månhänder fuktar med livstårar, koppen hålls till dina läppar

Så är alla spår lagda i marken en del spår är, förblir väntan dem vilka lade spåren förmår inte uttrycka sitt hjärta i sig.

Lyssnar vi riktigt noga går spåren in i hörselns gångar.

I en park står ett träd varje gren fylld med kvistar, kvistar vilka bär blad där bladen är parblad sol vind regn allt rör vid trädet, trädet ett valnötsträd släpper en frukt en nöt, nöten delar sig i två delar skaldelar ett skal landar i en sjö ett skall landar i en sjö. Skalen vaggas in i havet når stränder i fjärran i mitten vakar frukten vilken var i skalen, vindlingar labyrinter en röd tråd ler havet hör havet leder skalen når gemensam strand.

Det finns själar vilka tillsammans är ett träd.

Han omfamnar klippan där hon en gång i skymningsglöd satt han glider in i sjöns svalka han bar en längtan i denna stiger vaknande blod

Rosenmoln i gråskimmertoner rör vid grönskans mognad vita fjärilar sveper morgonvind in i lavendelskogen almarna sträcker solmantlar in i skuggdalen

Ro, ro vind i seglen flätade fingrar väcker klippornas sjögräs tinderöga lyfter kam reder ut slummerhår näckrosor vita omfamnar ansiktets oval.

det finns själar vilka tillsammans är ett träd

en rot är inte enkom – en – rot

roten är ådernätet