Tebasile

Somligt tal är att likna vid korthusets väggar
när regnet sköljt 
skimrar regnbågstiaran
spegeln vilken gör cirkeln hel är inom dig


Frånkomme mig önskningarna jag viskat i bön sedan barnet jag är slogs ned, skars i trasor, frånkomme viskar kvisten i hasselträdet, kan vara; från komme ett glädjebud. Kvisten ler glittrande samt nynnar, tillkomme, till komme.
Hör skovelhjulet snurra, i rännor strömmar lekande vatten, skovelhjulet,  skovelhjulen sjunger; komme, komme från. 
Mjölnaren ler, hör fororna komma vagnar fyllda med säd, säden spirar, säden mognar, säden mals, i bagarstugan brinner elden, bröden bakas doften frigörs, ringlar, slingrar sig vida in i stugor in i hus.
Snigel i äng huset ditt är höstfejat doftar klöver och timotej en ängsklocka blå fyller ännu synen med glädje, i skogen klingar nycklar, skogsnycklar, kärrnycklar, vaxnycklar, nornor ler guckuskor står vid ingångens utgång. Johannesnycklar sejdar orden örnen gav ur cirkelns tonhöjd.
Nycklar i hand nycklar ur hand.
Berget släpper ut sitt långa vattenhår moln virvlar i vita kaskader av droppar, droppar så små att de blir moln.
Mannen står helt stilla, i beundran kan man tro, det är lätt att tro samt att falla in i invanda bildsyner, vilka inte har ett samband med det vilket är i denna exakta stund. 
Det mannen gör är att rita bergskartor, hur bergens linjer ser ut, hur dalarna är lagda, bottnarna i bergsgrytorna. 
Mannen ritar in skogar vilka löper fria, stenkumlingar vilka ligger stilla lapandes sol, kumlingar, bumlingar, sumlingar, sömnlingar. 
Mannen ritar in sjön vilken ligger i bergsgrytan, i vilken vattenfallet landar. 
Vad är det han planerar, han har sett molnen nalkas, sett löven stiga in i eldtoner samt virvla i vindens skäppa, höststormarna samt vinterfolkens sakta närmanden, när komme di.
Mannen tycker mycket om vinterlandet, däremot har stugan börjat få svårt att hålla värmen, han planerar ett vattenverk vilket kan ge elektricitet, han har sett han har hört hjulen tala nycklar klirra nu ser han svaren.
Han vandrar hem med ögonkartan, beräknar virkeslängder, ritar ett hjul i marken samt lägger ut delarna på ritningen allt samlat runt mitten.
Studerar det lagda, den lagda stjärnan allt ser bra ut enligt det han sett det han hört.
Det återstår nu bara, nåja, inte bara, ändå bara, att sammanfoga allt, det är vad han gör. 
Så ber han manfolket runt, om hjälp att plantera hjulet. 
De kånkar och de bär, med linor och block hamnar hjulet på plats, rännor tillverkas vilka leder vattnet, visst håller de alla andan i hand, det hade de ej behövt för se hjulet snurrar så såg han så hörde han, skovelhjulet med givande kraft.
Mannen ler, nu blir stugan varm samt upplyst och det blir stugorna i kretsen tillika.
Varje dag i gryningen vänder mannen sin tacksamhet utan stukad rygg till berget till fallet till allom just så är det.
*
Golvtiljor knarrar av vind vandrande genom kattgluggar, spindelnät fläktar, höljer templets inre vari hjärtats stämma spinner den tråd vilken ej brister. Blank andas natten, rutor glittrande blickar ut, ut. 
Dina ögon älskade, rör vid mitt hjärta, dagen väcker mig utan dina ögons nära.
Dagen steg in i molnsömn visst klarnade dagen, stundtals i strimmor. 
Solfjädrar av mjuka vingpennor syntes i kvällningen innan skymningsljuset sakta hälldes ut ur de flätade korgarna.
Tebasile, vaknar i gryningen vänder ögonen in i tältspringans öppning, hon hör regnet, hur regnet mjukt faller ur träden. 
Tebasile kom hit ur skogen vilken rinner nedför berget eller klättrar uppför berget, det är en fråga om mod, det vill säga en fråga om modfälld eller sprittandeglad. 
Tebasile anvisades denna plats av träden, de vilka ställde sig i lä runt henne, egentligen hade hon ej behövt resa tältet för träden gav henne allt lä hon behövde för sömnen. 
Grenarna bar ännu löv i alla nyanser av tänkbart. Av vana trogen reste hon tältet, inte endast av vana för hon visste att duken bar detta behov av att lyssna till stjärnvindarna för att i gryningen pudra morgonblommans blad med stjärnstoff.
Natten bar lugna drömsteg och Tebasile följde drömvattnens mjuka stjärnflöde, vaknade så av det mjuka regnet, sträckte ut sig, blåste liv i elden vek undan fliken eller vidgade öppningen för att stiga ut eller in i dagen. 
Tebasile vandrade i cirkel runt duken fann den gnutta sol hon behövde för att se var solen anträdde sin resa, hon hälsade dem fyra samt värmde regnvatten över elden, stenarna vilka bar elden fräste lustigt av regn vilket nådde eldstenarna, fräste, Tebasile minns igelkottsungarna hon mötte just så lät de. Hon hade vandrat i gräset för att hämta redskap till trädgårdslandet och så plötsligt kom det där ljudet, först syntes inte ljudbäraren, så såg hon bollen, taggbollen, en unge, en igelkottsunge. Ensam var den ej, det var ett nätt litet pärlband varav den fräsande var den enda vilken skänkte det ljudet, senare under dagen mötte hon modern samt fadern. 
Det var ett vackert möte, hon bär det med sig till gagn för liv.
Molnen är tätt slutna så hon bestämmer sig för att stanna här i regnlä, lyssna till regnens sånger.
Regnen sitter helt stilla i trädens kronor
flätar korgar av stillhet 
i en av korgarna stiger jag in
lyft mig in i dessa gyllenkantade moln 
vilka stiger vita berg ur kedjor av kopparglöd

Korgen lyfts av händer 
varsamma
fyllda med varsel
jag sitter i rötterna av markens andning
skriver dessa droppar av
fingerljus

Stegen planterade stiger upp till ytan, spirar i vindens solskålar, vattnas med stjärnvatten ur månens händer. 
Här andas stjärnorna helt nära havet, sanden bär dagens värme in i natten, sanden är vit med stråk av ljust gula guldtoner. Husen är vita, vitkalkade med innergårdar, här är kvinnor samlade, de väver.
Mattorna de väver bär mönster av mjuka fingrar, undulater bär mattorna in i molnhav.
*
Skuggvinge sveper in över den tända lågan
rör vid lågans inre
Skuggvinge bär myrten med vita stjärnblomster i kronan
Vissnar du bringar du lycka 
lyfter du slöjan av brudens ansikte

Vilka är dina fingrar 
orden överensstämmer inte alltid med handlingar
handlingen kan förklara ordens oskärpa 
låt mig följa handlingens väsen
den lyfter slöjan av ansiktet 

visar mig varur dina vingar bär skugga
skall jag tillåta dig

Molnen talar, målar skyar, skyr ej färderna, molnen breder ut mantlar, särar lätt på mantlarnas flikar, glimtar av solöar av vitblå solaning. 
Flikarna sluts samt regn hälls ut, regnen upphör, vilar stilla i regndungar, stämningen är silverren, klar.
Så väl vet jag att allt har en mening det är troligen det molnen visar samt alltid har försökt få mig att se.
Jag vandrar mina dagar, dag till dag.
Livet vandrar.
För varje steg verkar cementbojorna bli tyngre, det blir tyngre att lyfta stegen.
Varje steg är klistertrådar vilka suger mig fast.
Jag ser meningen i allt 
Utom mitt eget vara.

Du kunde ha - om du vågat, jag skulle ha svarat dig, ensamheten gnager mina ben inifrån, hur skall jag mäkta dessa stigar, skopan i hinken, hinken av trä flyter upp till ytan av den tömda skålens längtan, källans droppar rann ut, förbi den hand vilken ej såg.
Regnrök skimras av sol, silvermånens aura lever kvar när svanar lyfter jorden ur mitt bröst, jag vaggar mig i regnbladet, träden är vindarnas instrument, fingrar löper fria, frigör stämmor komna ur regn, regnbladet min tröstevagga.
Detta stora träd sträcker kronan in i vinden, rötterna rotkronan svarar varje rörelse i balans, detta stora träd, i kronan landar tusenfåglar gives lä.

Stillheten närkommen, närkommen, visst är det ett vackert ord, närkommen. 
Kanske är det en fråga vilken yttras med en undran; när kommer, det är ett vackert ord att andas i stillhet.
Stillheten närkommen syns runt lågan, lågan en veke sotad, kommen ur flätade ljusveketrådar, ljusvekegarn, se de vida fälten med skirgul blom, blad faller, bollar skapas med frön vilka blir; se fälten med vita moln, ryggar böjda fingrar flyger, moln läggs i sjalar knutna runt axlar, så bärs barn, spädbarn, bommulls moln spinns trådar tvinnas flätas till vekar, kanske lågan är buren av vax, av stearin av olja, vaxet, bin surrar i blomstergården svävar runt fruktträden, landar i kupor, se dessa kupor, runda hattar eller hus i etager, bifolken avlämnar dessa gyllendroppar, i kuporna finns kakor, vaxkakor. Biodlaren frågar ömt; får jag. Bin svarar; visst får du.
Av kakor rullas ljus runt veken flätad av ljusvekegarn, ljusen tänds varvid doft av honung frigörs. 
Stearin, i kärlet ställt över elden kokar vatten, i vattnet står ytterligare ett kärl med smält stearin nu doppas veken i smält stearin, ljusmakaren ler vid bilden av nätters tända lågor. Nåväl inte endast nätter förgylls, ljusen tänds i gryningen, vid önskan till frid. Lågan buren av olja, veken är en näckrosstängel.
Lågor vackra lågor, stickan väcker lågan ur sömn, kanske stickan dras mot plån, mot en vägg eller kanske är det en tändare vilken väcker lågan.
Det finns så många uppfinningar, stickan är vacker.
Nu är lågan vaken, i lågan finns färger i skimmerskalor och så detta runt lågan, en aura vilken verkligen sprider stillhet.
I detta skimmer kan ro ges till den vilken skenar i oro eller i sorg.
Ro skänkas till den vilken är utom sig och lågan den viskar;
Jag är i dig
Och så
Är det.
Hon öppnar handen ur knuten sammanslutning lugnt stilla skänker den släckte en låga fylld med ljus med värme, tag detta till dig.