det finns det

Det finns det vilket göms i våtmarker, för längesedan gömdes till och med kroppar i oss, det har de upphört med. Så fanns de folk vilka blev utstötta, de kom att leva här i kojor, kärrfolk, träskfolk, vakare blev dessa.

Det finns de vilka är så fyllda med smärta att de dras hit i längtan att stiga in i dessa marker. De vet att stegen lätt sjunker in i våra tuvor. Vi brukar mana dem att ta smärtan i hand och för det mesta hör de. De vilka ändå stiger i brukar vi hålla upp, hålla dessas näsor över ytan.

Tankar vilka slingrar sig ur stigar, in i vilsestigar behöver hållas en stund för att se ljuset där i tunneln. Det finns gläntor överallt, gläntor vilka väntar in synen.

så vackra

Så vackra är dessa träd komna, dessa träd vilka floden bar med sig. Frön i vattenhänder bars hit av flodfolken. I rader vandrade de, flodfolken, planterade dessa frön.

Floden lade sig strömmandestilla, fuktade jorden, jordbädden där dessa frön drömde liv.

Så vackra är dessa träd, jag sitter i ett trädtempel med ett tak av lummig grönska, lyssnar till trädens sånger vilka berättar bergens sånger, stenarna vilka här en gång låg, stenarna vilka växte till berg när marken här vände och blev denna bördiga bädd.

Jag lyfter blicken, ser fåglar sväva i tusenden toner av liv, luften vibrerar av detta livs sånger, så vänds blad till blad och bladen är träd och träden är berg, doften av rosmarin väcker mina ögon ur sömnen jag lade dem i.

så är

Ökenvinden slumrar i händer av stengömslen. Ödlor vakar slumrande. Ödlorna lapar värme, svalkar fjällen i korn av skuggor, ödlorna dricker svalka genom hud.

Ökenvinden virvlar upp, yr i en nanosekund, fläktar handens ådror.

Så är, så är mitt uppvirvlande mening; kärleksakt.

Sol glöder, tänder svartnad pupill, kolet pulserar svagt, en låga pyr, slocknar, kryper in.

Så är, så är mitt uppvaknande mening; kärleksakt.

Lågan, ökenvinden rör vid tystnaden, mognaden bidar i händer av gömslen, ödlor, agamer vakar slumrande, lapar värme, svalkar fjällen i korn av skuggor, dricker svalka genom hud.

att tala

Så lägger vinden, vindskupan, den under å - sen

fröpåsen i min hand

etiketten är oläslig, utsuddad av sol av vind av regn av klarhet av skugga

att tala

är inte det att uttala det tänkta, att plantera orden

så orden i utvald mylla, insiktsmylla, i jord

tag denna kruka med jord samt så dessa frön

följ växandet.

det går

Det går att tänka, det går att orda

tänka talet

går det tänkta talet att leva.

När de så kallade fysikaliska lagarna upplöses skall hon, människan inse 

det liv är, det verklighet är.

I den stunden upphör utslagningen

separationsslagen

I den stunden upphör likaså separationstanken 

vilken så ofta leder henne, människan in i ångest samt flykten bort från liv.

Rosenbröstad svävar i minneslunden

rosentemplet vars rötter är bäddade in i jordblad

Med ömhetens händer på knä 

tätt intill rötterna kupar han, lägger han jordblad runt

han, trädgårdsmästaren

Rosenbröstad landar i hans framsträckta hand

de talas vid om hur taggar kom att bli.

detta vackra hav

Vad säger att havet är vatten

är inte havet rörelsen

sanden vilken strömmar

strömmar i ton med älgens rörelse

gracil sensibel för ljud

vad säger att havet är sand

sanden vilken hälldes i glasets tima

vit var sanden glaset snördes åt gavs namnet timglas

vad säger att havet är hav

hav stillheten i dina händer

lyssna till hjärtats sång

vad säger att bergen är berg är bergen inte hav

är bergen inte rörelse

är inte allt rörelse

rörd intill din hjärtrot

lyft på bergens mantelflikar

lyssna till hjärtats sånger

bergen minns

havens skrudar

minns

enhetens

harmoniska skala

av toner

toner vilka är

den ton

ur vilket allt är

kommet