Det
finns det vilket göms i våtmarker, för längesedan gömdes till och med kroppar i
oss, det har de upphört med. Så fanns de folk vilka blev utstötta, de kom att
leva här i kojor, kärrfolk, träskfolk, vakare blev dessa.
Det
finns de vilka är så fyllda med smärta att de dras hit i längtan att stiga in i
dessa marker. De vet att stegen lätt sjunker in i våra tuvor. Vi brukar mana
dem att ta smärtan i hand och för det mesta hör de. De vilka ändå stiger i
brukar vi hålla upp, hålla dessas näsor över ytan.
Tankar
vilka slingrar sig ur stigar, in i vilsestigar behöver hållas en stund för att
se ljuset där i tunneln. Det finns gläntor överallt, gläntor vilka väntar in
synen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar