förvånad

Ur en av skuggorna träder en man med vit fotsid kaftan med broderier satta med guldtråd. Mannen ler, sträcker fram handen och jag vet inte vart vi vandrar, det jag upplever är tillit.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna, vandrar in vandrar ut genom och landskapen är vida sommar, vinter växlar om, om dessa vackra sommarländer, vinterländer och gryning stiger in i vårlandet afton stiger in i höstlandet.

Jag vandrar barfota genom väggar lyssnar till näktergalen till koltrasten.

Lyssnar till knarrande vintersteg till trädens vinterandning, jag andas rosenmoln eller pioner vita tusenbladsbollar, kölden nafsar i kinder jag märker att jag sluter sjalen tätare om, varför gör du så undrar snöfalken du vandrar ju genom, genom väggarna.

Förvånad märker jag att jag vandrar genom väggarna genom tunnlar, en mullvad hälsar mig och vi lyssnar till tunnlarnas ljudsymfonier, ouvertyrer vilka förstärks i dessa gångar.

Gångar, det var en gång, det är en gång.

Förvånad märker jag att denna vandring är den upplösta historien stigen ut ur blad ur skrifter, den säger mig att så är det med väggar, försättsblad, ouvertyrer.