ingredienser

Det finns skeenden i vilka vi behöver sträcka fram handen inte till strid utan till berättande.

Kvinnan sitter på hällen, rör med handen i sjöviksbladet. Sjön ett sträckt sidentyg en spegel ett lugn. Innan hon började röra höll hon handen helt stilla ovanför vattnet, såg bilden av sin hands undersida. Under sida, blicken följde linjernas stjärnor trianglar cirklar fyrkanter, dalar berg, sänkor ådror linjer, en sjöhand och visst är det min hand. helt stilla håller hon handen, plötsligt ser hon droppar stiga upp till handen som vore dropparna järnfilsspån som vore handen en magnet, spånen liknar stavar, små silverstavar vilka klättrar uppför åter är sjön stilla, sakta sänker hon handen, böjer den lätt; tar du emot min hand eller är du sluten, kanske en glasvägg ett glaslock, hon minns skålen, glasskålen på ett bord i ett fjärran, skålen hade ingraverade rosor locket hade liksom ett skaft, kanske locket var en basker, skålen, i skålen fanns bjudkarameller, det gick inte att smyga in med fingrarna i skålen den berättade alla fingrars närvaro. Hon ler, handen liknar en fågel vilken är på väg att dyka in i sjön, det är bara det att hennes rörelse inte är i dykarfart hon anstränger sig att verkligen uppleva varje sekvens av rörelsen, nu rör fingertopparna vid ytan och sakta stiger handen in i sjön. Handen är borta, illusionen säger att handen är borta.

Kvinnan börjar röra handen helt lätt, den är där så är hennes förnimmelse och hon rör, rör ser spiralen skapas, det är vackert följa rörelsen och hon rör spiralen in i storm, saktar rörelsen, ökar, saktar och vattnet följer i skimmertoner.

Kvinnan ställer sig på knä tar upp handen, vattnet en vattenros, från handen faller droppar in i rosens mitt. Kvinnan sjunger för den vilken lyssnar till hennes stämma.

Hon reser sig, tackar för sällskapet, vandrar stigen vilken leder till skogshuset där elden sprakar i eldstaden, hon rör i grytan, tillreder soppa med doftande ingredienser.