frostoblater

Vandrar i de vida skogarnas sånger med korgar flätade av hav, grästuvor mjuka smeker min hand, varför hoppa från tuva till tuva, starrgräs står invid skogsbård, en kam kammar bena. Genom gräset kommer rörelsen, uttrar står i ring runt mig, uttrar är det, dessas ögon glittrande säger så, glitterögon med stjärnhimlar speglandes däri.

Jag står i ett ekerhjul med godögon, vilka inväntar orden från mitt bord, så är navet bordet.

Att skriva om är ett ansvar, ett an svar, det är att stiga ut ur huden, ur egna, ur sina värderingar.

Jag lyssnar till uttrarna, hör längtan. Berättar om floden vilken vattnar öknars sinade bröst.

Uttrar stryker med ögon över smaragdgräsets blanka rörelser.

Jag gräver med bara händer, blottlagda för snö i minnenas labyrinter.

En kvinna bär en röd kappa en mantel i fritt fall med blå kapuschong. Ansiktet ser med mildhet in i mina fingrars rörelse. Hon håller en gnista i handen, denna är snöbladet labyrinten andas, graven grävde vi tillsammans i värn av smyckets vilja. Du är i jag, jag är i du, så är vi dessa blottlagda händer vilka nu smälter in i huden.

Ord är sädeskornen i skäppan. Orden sås med den vänstra handen ur det högra himmelsträdets kristallrena tonhav. I vinden vandrar orden. Solen en eldröd oblat sjunker in i en mjuk sömn. Vilar huvudets hjärta in till månens silverhjärta. I klarhet stiger sädeskornen in i jordemoderns hjärta.

Orden spirar i hennes ögons andning. Vintergräset är täcket vävt i Flandern.

Bladoblater frostoblater sköljer skönhet in i trädvandrerskans ögon. Isträd bär knoppar.

I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hört språk viskas. I alla dessa nätter har jag lyssnat till dessa tysta väggar, hållit väggarna i handen, sett in i ögonen. Det jag såg, det jag ser i dessa ögon manade mig till rörelse. I alla dessa komna nätter börjar jag dra ut spikarna en efter en.

Innan jag börjar med spikarna manades jag att först hälla fönsterglasen in i sandmon, hakarna släppte jag fria in i bergsådror, glittrande syntes de följa strömmen och jag hör berget le. Därefter manades jag att luta ramarna till den stödjande gesten en stund medans jag rullade ned tapeterna, våd efter våd rullade jag samman släppte dem fria in i vandringar, jag hörde blomstren vika ut knopparna och de tapeter vilka var, är laserade, dem syntes färgen åter sköljas in i blomsterhavet och tapeterna löstes upp till det dessa var innan dessa klistrades fast i våder av kanske våda. Rösterna hördes viska allt tydligare ur de tysta väggarna. Det är svårt säga i vad jag befann mig eller befinner mig i, helt uppenbart får detta hoppa i var samt i skeende samt i kommande.

Det är nu jag manas dra ur spikarna, vilket jag svarar till, spik efter spik inväntade den ena vilken var den andra vilken är spiken vilken alltid är, spikarna inväntade varandra, slog så följe till berget vilket mötte dem med öppnad famn, så förenades spikarna med bergets ådror och jag hör berget le.

Väggarna ja visst stod de, står de däremot inte alls stilla, plank bräder allt det vilket väggar är ser jag nu vandra, taket, taket det svävade med vingar vida in i vågor in i jordar och det vilket är bräder, plank förenades med väggarnas vandring. I kvistögon syntes glädjens tårar glittra och de vilka hör samman dem ser jag förenas. Av huset är nu en skog och jag sitter in under träden och lyssnar till rösternas hemhörighet och jag gläder mig med dem alla, de viskar delaktighet.