ror

Rummet är sänkt i dunkel, jag lyfter locket på träkistan, tar fram rena lakan med doft av tall, bäddar sängen med vita blad. Träkistan rör jag vid, varvid kvistar skådar vida, kistan löses upp vandrar till flodbädden där det trädet en gång växte, nu bär det röda blad.

Elden har jag väckt, vi sitter vid en sten formad i oktaver, namnet på stenen ser jag suddigt, en vitskimrande in i pärlemor droppe hänger i ett träd. I droppen syns rörelser av folk.

Elden brinner med lågor i stigande fallande, sjunker in i glöd, mata mig inte låt mig falna samt se det vilket sker.

Elden falnar jag ser trädet resa sig ur kolet ur askan, trädet vandrar till skogen från där det kom.

En penna raspar mjukt, en fjäderpenna, sätter en punkt vilken vilar i oändligheten. Arket skingras och jag vandrar i den äng från var det kom, en fågel lyfter med vida vingar, fjädern svävar upp till den fågel från var den kom.

Alla dessa minnen.

Jag lägger ögonblommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse. Jag står högst upp på ett berg, en bergstopp vilken liknar spetsen på en nål, jag vajar, svajar, jord rinner ned stenar grus svävar i dammoln. Jag ser inte grunden en hand kramar mitt hjärta, jag tar steget, vandrar i vita ängder när rädslan släppte mig, när jag tog dess hand samt vaggade den i lugn.

Jag lägger blommor på din grav, hör mitt bröst sjunka samman i lättnad av orons vingars befrielse, vita fjärilar lyfter stenen där mitt namn huggits in. Vinden kommer ur min hand blåser lätt ut platsens vissnade knäfall.

Blommorna, de plockade reser sig, stiger upp skrider in i ängens sommarland, en kvist vilken var hos dem, en körsbärskvist, syns bära blom i trädgårdslandet.

En man ror en eka med åror i mjuka tag, ringarna stiger in i molnhav, en kvinna väver en väv med oändliga skäl spindelmor spinner tråden, månsilvertråden, guldtråden oändligen vandrar sländans cirklar.

alla dessa tusen ensamma nätter, tusen ensamma stunder, för att inse att dropparna i havet inte är ensamma, att löven, att allt inte är ensamma. Gränserna slöts, kajal runt ögonvyer. Vandrar till trädet ber trädet; giv mig syn.

Trädet lägger ett mjukt svar i min hand; sudda gränserna fria.

Så svarade jag så gjorde jag och detta svarade samt gjorde är återuppstigande i oändlig andning av svara samt göra.