hur

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Blicken min rinner nedför kroppen det finns vare sig ben eller fötter, ett tomrum finns där ändå är känslan av ben av fötter kvar. Är detta det jag ställt till med, har fötterna benen lämnat mig. Vagt stiger bilder fram ur moln, sandmoln eller dammoln. Helt konturlösa bilder vilka dras samman jag ser mig vandra i en stund där jag njuter fullt ut av allt det vackra jag hör genom min hud allt det vackra mina ögon upptäcker, det finns inte oro inte bekymmer, kanske är detta sorglös, att vara sorglös. Jag har vågat släppa allt samt befinner mig här vid den långa stranden där havet är i skirblå nyanser in i grönt, bakom mig böljar sanddyner med här och var svischande gräs. Sanden är ljust gul in i vitt, solvarm och jag upplever hur sanden sipprar upp mellan tårna, jag bär sandaler av sand, närmar mig havet här är sanden fuktad, svalkande. sluter mina ögon och skarp ja, inträngande upplever jag havets andning.

Stormfåglar svävar i mjuka cirklar, jag andas, andas, hur kan andning vara så underbar så lätt.

Här har jag sett et strandhus, det viskade, viskar kom till mig, vänder mig till dyningarna, vågorna av sand. utan att vända blicken vet jag att mina spår i sanden stannar där för en stund, en stund innan vindarna med mjuka händer blåser dem in i djupare vyer.

Sorglös, så är upplevelsen i en känsla av mottagande liv. det är då sanden virvlar upp, det är då det smäller det är då jag faller, faller in i utplånande moln och nu undrar jag;

Hur skall jag kunna gå när mina fötter är borta.

Vinden lindar sig mjukt runt.

Hur skall jag kunna gå när mina ben är borta.

Allt är stilla, så stilla.

Du går där för att du går.

Havet har alltid varit här och är alltid här, sanden har alltid varit här och är alltid här. De grävde ned minor här, landminor, du trampade på en av dem; ibland händer det så i känslan av sorglös, avund är en otäck sjuka vilken ställer till denna oreda när avunden väcks av hur kan aning vara så lätt, stegen fyllas med sorglöshet. Gången kan inte tas ifrån dig inte de djupa rötterna heller, det ytliga kan de skada de djupa rötterna lever se träden skjuta upp skott komna från, ur modersträdets, fadersträdets rötter och ljusbarnen vandrar vida i dessa midnattsblå stränders mockasiner.