reflexer

Tystnaden ringer i öronen mina, stundtals forsarnas brus, yrseln greppar tag om mina fötter, svaja, svajmast. Säkerhetsrepet, linan är avklippt, sträckt jag gripas av svindel vid upptäckten av att jag står på linan, balans, visst vet jag balansens innebörd, svindel livet svindlar. Står på svindlande höjder blickar ut över havsytans vita anemoner, landade gäss dimman stiger, sveper om, mina händer sträcks, greppa, grip stad, greppa om ge mig stöd, stödet är ett upplöst töcken. Jag faller ned in i klippornas gungande händer. Hammaren ljuder i mötet med städet järnet glöder i en rinnande flod, röda vågor stiger, sveper in synen. Klockorna av järn dånar, skakar om, tystnaden ringer i öronen mina.

Jag ber om nåd, kallar in dunmolnen, ser isträd skrudas i tysthängen, tystnaden ett fallande regn och jag vet att detta är blodets strömmar.

Så, såga timmer, stockar rullar i floden in i forsen, forsrännan är ravinen den vilken de röda klipporna omfamnar, forsen virvlar timmer rullar, timmervallaren hoppar med mjuka fötter manar timret i hamn, såga så såg vallaren den knuttimrade stugan den med grästuvor till tak, stenar lade sig i ring, eldstaden värmer vinternattens ylande stigar och skogen den vilken timret gav, klättrar uppför berget, ser bävrar bygga dammar.

Så, vandrar jag i skuggornas mantlar, tystnaden en fredad ros vakar med mitt öppnade bröst. Det viner genom märg och ben. Dödsskuggans dal och jag vet att döden är vissnandet att vissnandet är spirandet, det visar klotet, glasklotet jag ser och klotet är cirklar i vilka rörelsen sker.

I allt detta vita uppenbarades just precis vid mina tår, vid min fotspets, hur nu fötter kan vara spetsiga kanske menas det med detta spetsar. Vid mina tår, i allt detta vita uppenbarar sig en svart sten, sakta inser jag att detta är urstenen, den sten vilken blev när havet andades in för att andas ut, allt består av kol. Kanske denna svarta sten var ur, är ur den röda magmans skogar, den röda magman i mitten av allts mitt. Jag lyfter blicken ser vingfolk svärma, det går att höra myggornas, alla vingfolks stämmor hur dessa avsöndrar toner, sånger vilka bär deras svärmar, var det så det hände.

Jag lever med bilden av reflexer, skuggorna och jag talar ofta om dem och vi inser att vi alla kanske borde vara reflexer, så ljuset kan reflekteras i oss för att vi alla skall lysa upp det täta mörkret.