rena ansikten

Vandrar i dessa vita marker, marker inbäddade i skal, skal så skimrande rena. Marken räds inte dessa skal, marken inväntar upplevelsen av skalets verkan, just detta med styrka i det mjuka.

Detta mjuka vilket är kommet efter sommarlandets blom och kanske, kan detta efter sägas vara brudens slöja, den innerliga kärleken till, in i livsfållar, sömmade med nätta bärande stygn, pärlstygn, med fingrar fyllda av känsla, denna känsla vilken är så mycket mer än känsla, en känsla vilken är innerlighet djupstigen in, passionens livsledsagande händer, den passion vilken bebådar liv, välsignar liv, vilken ser vidden av vinterlandets eldar.

Detta rena vita, dessa smycken vilka stiger, fyller våra ögon, jag skulle vilja säga smycken skapade av stjärntrådar. Samtidigt beundrar jag dessa smycken samt fylls med upplevelsen av att detta är andning, det andning är, transporterandet av välsignade tankar. Dessa vita frostträd, rimfrostträd liknar ju havets växter, sjögräs, sjötulpaner, korallreven, samtidigt ser jag flimmerhår och jag skriver till en man; Glädjen I det vita rena, Frosten Frostgräset, Slånbären vilka andas dessa skira filigranarbeten; Skapelser av rent ljus av rena ansikten – just det skriver jag för det är mitt hjärtas upplevelse och jag skriver vidare; dessa skapelser liknar, ser sjögräs ser flimmerhår, cilier är ett vackert namn, så andas det rena lugnet. Just så skriver jag och allt detta liksom allt vet jag att det inte liknar för allt är bilder av allt och alla bilder lever i varandra, verkande i varandra.

Vandrar i dessa vita marker; marker inbäddade i skal, vilka inväntar snöfolkens ankomst, gnistfolken, snövandrarna vilka tänder vita safireldar i allt. Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar.

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Så står jag vid en grind, grinden har inte ett hållande stängsel, grinden är här, står här och grinden är utsökt vacker i skiraste trådar tvinnade av stjärnljus. Utan att röra grinden öppnas den; välkommen in i dina tankar dina sinnens trädgård. Här inne lever din trädgård du ser inte ett stängsel för du är både grinden samt stängslet, du är den vilken skådar iakttar, studerar din trädgårds behov för att alla dessa blomster skall kunna vika ut sina dofter. Du är den vilken isolerar det verkliga från allt bakgrundssurr. Stämman sveper med handen över mina ögon och jag står i ett flimmer med miljarders punkter det flimrar det framstiger ljud vilka egentligen inte hörs, jag inser att detta är all påverkan vi ständigt befinner oss i och inser att detta isolera inte är att stänga ute samtidigt är det att stänga ute det vilket inte är och jag viskar; tillåt mig se genom lögnens illusion. Stämman rör vid flimret och jag ser med ögon vilka kringgärdar min trädgård, jag bjuder in det vilket är mening för visst är det så att livets mening är mening.

Så står jag här i den grånade dalen, i det grånade ögats moln, ser synen uppfyllas av skira toner av anings gult in i anings orange.

Flamingos landar i sjökanten, färgen, färgen påminner om detta grås orange toner. Flamingos står på ett ben, tänker gör jag att flamingos är balansmästare.

De frågar mig hur länge tror du att du orkar stå på ett ben utan att mista balansen. Mista balansen gör du egentligen inte det är väl mer att drabbas av ett slags svindel, vi har övat detta stående så länge ståendet kan minnas.

Ärligt kan jag inte svara dem om hur länge jag kan; jag kan väl stå så länge som jag kan troligen kanske en sekund eller två.

Och hur länge tror du att du kan gå på ett ben.

Kan jag troligen inte, däremot hoppa och det blir inte vare sig länge eller långt.

Flamingos skimrar i värme och säger att jag reser väggar för det jag kan och gör mig till en inte kan.

De säger vidare att jag skall stiga in i vattnet samt förena mig med dessas stående.

Det kan jag inte stå emot utan jag stiger i vattnet samt lyfter ett ben, just så som flamingos gör, väckte vi din utforskarvilja, din nyfikenhet, genast märker jag att det går förunderligt bra ända tills; en tanke ilar pilar och nästan, bara nästan rubbas balansen. Det jag märker är att vi tillsammans blir en slags bärpelare, vi bär varandra.

Just så är det ler flamingos och lyfter in i grå.

Själv fäller jag ned benet, stiger upp ur vattnet ser mig om, lyfter åter benet för att gå på ett ben, det går bra med en annan rörelse än den jag övat med tvåbent gång, flamingos svävar runt mig och sjunger just så, just så.

Det vi ville visa dig är att gången blir lite haltande med ett ben och detta är bilden av sinnenas trädgård, tankarna behöver hjärtats ledning, behöver allt det en trädgård behöver för att blommorna skall vika ut sina dofter, du är den vilken står vid grinden och du är den vilken släpper in eller avvisar eller undervisar.

Se kvinna vilken vandrar i trädgården med vida jordekjolar, hon är en moder, en trädgårdsmästare en lyssnerska en svarerska. Håret hennes är molnsägner, ögonen är sjösägner andningen är ordsägner, huden är jordesägner, i handen håller hon en stav. Visst är staven en vandringsstav den är också den vilken gräver sågropar, den vilken bäddar in gången. Runt midjan bär hon en månskära i en kedja spunnen av stjärnljus, med skäran skördar hon det vilket är moget. Hon håller händerna fria in i vindarna.

Läs skriv tala vackra ord, det är den näring sinnenas tankarnas trädgård behöver, i allt var en trädgårdsmästare och kanske en slags eldmästare.

Och hur kan vi veta hur väggar faller att marker blöder att moln läggs in över klarhet, i strypgrepp runt ögon.

Hur kan vi veta där vi sitter med väggar runt oss med så kallat ombonad rumslighet.

Vi kan veta genom upplevelsen hur marker skälver vi kan veta genom att uppleva hur korthus rasar samt vattna våra tankar våra sinnen med hjärtats källvatten

Vandrar samt ser åter bilden av grottan, grottan med stenbordet där en man sitter och skriver, i grottans väggar finns kupade händer vilka håller lågor, lampetter, facklor, ljusskenet, detta levande sannhets sken målar väggarna i mjuka cinnobertoner in i sepiaguld, mannen skriver med en fjäderpenna, lugnt, stilla skriver mannen, med andningspauser, rum att fyllas med liv, sannhets livssägner vare sig broderade eller påhittade eller konstruerade han inväntar droppen vilken skall omsluta hela hans väsen, så är mannens blod bläcket vilket skriver i indigoblå toner.

Gräset i miljoner med linjer, linjer mjuka, här och var isöar, med skira, skira skal isskal; i skal andas vilande hennes hud och i allt detta brinner levande ljus, eldar. Han vänder blad varvid förverkligandet sker.

Skapelser av rent ljus av rena ansikten

En gång steg en man upp ur havet med vida sjöstövlar på, sådana med vikta vackra kragar. Vattnet rann över skaften, glittrande, skuttande glädje, vattnet bildade fukträder, rännilar, bäckar sjöar. I dessa lade mannen fiskar, blomster, skalbärare.

Somligt sådde mannen i jord.

Barnet såg mannen; hur kan du så havets skatter i jorden.

Det kan jag för så säger mig sångerna stenarna gav. Barnet mitt; du vet, dina ögon är ännu rena ännu fria och barnet ser det sådda spira.