stjärndroppar

att befinna sig är att närvara

i befinnandets närvaro

där bönen är knoppen vilken viker ut oändlighetens lotus

*

Isen, isen, jag kan i sinnenas trädgård höra havet råma, stiger valarna upp på stranden. I sömnen ilar jag med lätta fötter ned till stranden. Mina kinder blossar, andedräkten bildar moln runt mig, markerna är ett gnistrande hav, mina fötter är bara. Stranden inväntar mig, den håller stora mörka skuggor liknande valar; så vackra så glänsande glider dessa in i havet. Åter hörs havet råma, ett moln lägger en sjal runt min kropp; det är rimfrost.

Isen, isen breder ut sina händer, det liknar händer vilka breder ut fingrar, mellan fingrarna bildas stjärnhud, kristallhud, skulle kunna vara simfötter. Sakta, helt lugnt förtätas huden, isen ligger ren, gnistrande, mina ögon andas in skönheten.

Jag blinkar, glömmer mig en stund, hör knakande mer brakande, inser att isen brister, silverren brister in i splitterbitar. Eller är det en spegel vilken brister går i krasch, bitarna av glas av is, det är is är sylvassa spetsar vilka snabbt smälter in i havet, isen är nu kommen en issoppa. Havet kupar händer bjuder mig en skål med soppa. Soppan ångar jag andas in doften av väl omhändertagna grönsaker, soppan värmer mig.

Nu vandrar jag i bara marker, mörker är en bra beskrivning, det enda jag ser är fuktig jord nästintill svart, upptäcker att överallt är det gropar ändå vandrar jag här utan att falla i, ser hur det glimmar i en av groparna, får upplevelsen av en strut och där vid strutspetsen glimmar det en stjärna silvervit, vandrar vidare samt ser att i varje dessa gropar finns en stjärna, så täcks groparna igen, gro, gro i vilja, spira, spira i vilja droppar av stjärnljus givna.

Jag vaknar i min strandbädd.

Molnen, dessa vackra seglande moln nuddar snuddar vid bädden, strandbädden. De har lindat in mig i mjuka fällar, snöfällar liknar de.

Här ligger jag i bädden och studerar molnen; vad bär ni vackra moln, är ni bolster fyllda med dun, dun vilka bäddar in allt i vintertystnad.

Bär ni bär vi, alla dessa beskrivningar. Så nära snuddande seglar ni, har alltid upplevt mig hemma i er, moln, min tillflykt min vila just nu skimmergrå, kommer detta blå av grå, detta grå av blå och vindarna andas in andas ut cinnobertoner.

Toner vilka dansar i mjuka piruetter, ur tonernas rörelser framspringer de, toner vilka hör hemma i instrumenthus, så är vi alla hus är vi alla tempel är vi alla rosentempel, fingrar springer över flöjtens hål, hålen blickar svarta och nu täcker fingrarna hålen, tittut viskar fingerläggaren, lyfter ett finger, andas, andas mjukt, blygt tittar tonen fram i solspirande mantel, fingret, kudden faller mjukt till hålet, ett grannfinger lyfts, mjukt andas fingerläggaren fingerlyftaren viskar tittut, blygt kikar tonen fram ur blå, blåklint.

Toner väver, toner följer gitarristens fingrar, hans blick skådar upp till balkongen, hon öppnar dörren stiger ut, fyller hans hjärta med röda slöjor, så svarar dessa ögon varandra, så når dessas fingrar varandra. Toner, toner väver, följer violinens vibrationer, han sitter på en sten i forsen, skogen bär hans längtan vida så vida.

Toner väver, så ljuder orkesterns alla färger alla toner, så är vi alla instrument. Kan vi följa tonerna, kan vi se detta skimmergrås glittrande glädje.

Jag sträcker handen känner en mjuk smekning, en närvaro en närhet, allt närmre kommer molnen, kupas under mig, lyfter mig med, med och jag svävar lätt, de stödjer mig in i stående och jag springer med lätthet, genom min lätthet förs molnen med vi andas rörelser in i toner av regnbågsstämmor, mitt hjärta sjunger, molnhjärtan sjunger, du ser så säger molnen; vi bär dig, du bär oss vi frigör tonernas stämmor.

Två vackra ord når mig; jonisk, eonisk, de orden stiger in i mina ögongårdar.