floden har många droppar, spegeldroppar i varje droppe finns ett ansikte

Ur en av kattgluggarna under huset ses en katt vigt hoppa ned ur grunden, pälsen är lurvig, det är en långhårskatt vit och svart med ögon goda väckta in i spaning, pälsen bär spår av sågspån; såg spån, kanske ser katten det vilket inte är större än spån, kanske ser katten allt det jag inte ser, katten stannar vänder sig till det öppnade fönstret, öppnar för att släppa drömmarna fria in i dagvinden; du skådar in i det öppnade fönstret andas in mäter höjden, du möter endast tomhet, händer flugna ut, du vänder dig bort, lockad av en rörelse in under snön med det skira tunna täcket, dina tassar är mjuka din gång är tyst, du ler samt lyfter blicken in i träden där fåglar svirrar i ljusdanser, lapar en stunds sol innan du beger dig in i dagsfamn.

Täcket med den vackra bården läggs mjukt över den gamla hon somnade med boken i händer, sagor viskas in i hennes bröst.

Ett barn står framför mig; dig känner jag. Barnet ler; det borde du göra vi har många vandringar i vår ådring, visst känner du mig och ändå förnekar du mig.

Fingrar täcker mjukt flöjtens hål lyfts i intervaller av själens toner, i gryningen andas ett väsen i flöjten, tillsammans väcker de dagen.

Varför förnekar du mig.

skimrande himlar

opalstränders djupa suckar

andning lyfts

av delfiners samtal

solbårder

läggs runt

resandes halsar

strupsånger tonas in

i vindarnas berg

Prasslande vända blad tunna så tunna höljer bokmärkens glitter, de stiger ut ur pärmar, barnet lyssnar till orden dessa skänker; allt; allt samtalar det handlar om att öva lyssnandet, varför tror du änglar i bokmärken har glitter.

Sol springer in genom öppna dörrar handtagen stäms i toner av smältande, skaren nynnar flarnstegs vida hattars brätten flyger vida.

Nattvilda springer med lätta snötassar, träden viskar de nakna orden, yttaren bär en gnistrande vit mantel håller en fackla i handen, hästen bär inte sadel inte betsel, ryttaren sitter fri, hästen skrittar fri, manen böljar gnistrande vit, nattvilda följer färden, spåren dessa skapar blåses lekfullt ut av vintervinden.

Så är detta vinterland nu ett täcke vilket höljer sommarlandet, lägger du ditt lyssnande till skall du höra sommarlandet nynna ängarnas blomster allt det vilket virvlade vilket lockade till barfotadanser är satt i frö, lagt i vaggor, innerlig, innerlig, förinnerligas och moderns hjärta skimrar allt mer eldrött.

Snö smälter inte endast av soldroppar, snö smälter inifrån, av hennes hjärtas värme, moderns.

Nattvilda stannar när ryttaren när hästen stannar, där i ringen av stenar, där i mitten finns en sten vilken nu sträcker handen till vilken tar emot facklan ryttaren hästen bar, nattvilda väver vita safirslöjor runt stenarnas ring, sakta skapas en vilokoja, stenarna är de tolv vise stenen i mitten är hon vilken ser, nu tänder hon skålen med facklan, nu släpper hon facklan, varvid en eldkolibri stiger upp, upp för att tända det vida stjärnträdet.

Du vandrar i vindarnas följen, natten är mörker eftersom stjärnorna ligger under täcken, molntäcken.

Statyer vilka är i skapandets händer bär täcken, täckelser, ända tills dessa är redo stiga ut, in i ljuset.

Du vandrar, ögonen har vant sig, är vana vid mörkret, du behöver inte svikta eller tappa balansen i floden, floden har många droppar, spegeldroppar i varje droppe finns ett ansikte, en droppe är mattad, det är min spegel droppe. Visst vandrar du varsamt, det gör närvarande steg, du minns en trappa en tröskel. Minns känslan av tröskeln, dörren är där, handtaget är där.

Du lägger handen till handtaget, minns känslan handtaget ger.

Dörren är av ett mörkt träslag, dörren doftar gott, nu trycker du försiktigt ned handtaget, hör det mjuka klicket i den slutliga fasens öppnande; hur är det att stiga in, känslan i att stiga in; hur är det att stiga ut ur det kvalmiga, känslan i att stiga ut.

Bergen, kanske är det pergamentsberg, papper torkat i ålder; det jag trodde var berg, jag klättrar uppför, inte för att söka vare sig det ena eller det andra; sikt är min längtan, vet att jag måste klättra, vyerna är vackra runt mig, klättringen är det enda jag ser, vet att sikten troligen finns där .

Plötsligt smulas bergen sönder i tunt, tunt stoff jag rasar igenom, landar i ett dammoln.

Jag sitter i ett dammoln, när dammet har skingrats, egentligen är det runt mig likt pionblad, ett barn står framför mig; dig känner jag. Barnet ler; det borde du göra vi har många vandringar i vår ådring, visst känner du mig och ändå förnekar du mig.

pinnstolen

ligger ramlad

i hast reste hon

rosen vissnar i kvistögas ögonvrå

Pinnstolen frågar; från var tror du jag kom.

Tror du jag alltid var en pinnstol, kom närmre, slut dina ögon, ser du i himlarna växer en skog, molnen du ser, träden steg upp ur dimman, inte träd; kvistar var det och allt innan kvistarna blev kvistar, kanske ett stjärnskott.

Kvistarna blev i kraft grenar, blev i kraft stammar, blev, blev, grenarna bär pärlor, knoppar viker ut blad, bladen lapar solvindar grenarna bär knoppar, pärlor in i blom, blommen möter vingfolk, släpper blomblad, kronfjärilar svävar i solvind landar i månvinds händer.

Vad bär jag nu, nu bär jag bär, bär jag frukter, korgar fylls ögon strålar, en fågel ger jag ett frö en kärna.

Fågel bärs i luften svävar i vind ser en ö, en ö i kronblad, dit hän är min vilja, fågel blå  landar samt lägger en kärna ett frö i jordmånshand och allt innan.

Det växer ett träd i en blomhand i en ös jordmån.

På denna ö lever en man vilken hör allts stämmor, han har sett henne och jag växte mig in i ålder, hörde det mannen hörde, lade så redskap i mannen händer, mannen skapade en stol, en pinnstol.

Pinnstolen seglade på havet över havet till detta hus där du nu ser mig ligga ramlad; allt detta är jag och allt detta kan du uppleva och allt innan.

Hon rusade upp för hon trodde sig höra; de – stegen.