ansikten

Nordanvinden
Rullar det blå istäcket över havet
Ljuset är däri
…
Minns du ansiktena i isen uppe vid fjällsjön

När vi nu vandrar i den nya tiden i vindarna, i doften av det som var, är det viktigt att se det vindarna vet,
De andas in, de tar ett steg tillbaka och sveper om dåtiden och för den in i framtiden,
Detta kan också sägas med orden; då vi nu vandrar i den nya dagen i stjärnregnet av det förgångna är det viktigt att ta ett steg tillbaka och andas in stjärnregnet och lyssna till dess steg, dess frösådd.
För länge sedan skrev du, ”är det inte tid att låta täckelsen fara”, det är tid att låta täckelsen fara, att låta tanken fara fri, du skrev senast igår: ”människan har mycket att lära av måsarnas vingar”.
Så är det Måsarna är ett med vinden, Fåglarna är ett med luftströmmen, de rör vingarna, är ”stilla” följer med vindarna. Det seende ögat kommer att uppmärksamma att de liksom följer bakåt, de ser bakåt och framåt och är närvarande i nuet. Om de inte var totalt närvarande skulle de falla.
Falla ned i ”djupet” för att åter finna vingfästet.
Det seende ögat kommer också att se att de inte söker sträva mot vinden, de lägger sig i vinden och vinden bär dem, de tillåter vinden att bära.
Skulle de bära all den tankekapacitet vilken likt hagelskurar hindrar er från sant liv skulle de också falla ned på grund av tyngden, tankens tyngd då den är tvingad att bära det liv vilket är buret av hjärtats händer.
Tankarna surrar likt ilskna bisvärmar i er, ilskna bin har orsak att vara ilskna, de har blivit störda. Tankarna är ilskna bisvärmar ty de störs hela tiden ifrån svävandets rörelse, Måsarna, Fåglarnas vingrörelser, tro inte för en sekund att de svävar planlöst, flummandes irrar omkring. Om så vore fallet skulle ingenting ha blivit i begynnelsen till det, det är. Bina surrar ilsket och då angriper de, de sticks och det blir en överdosering av det annars läkande bigiftet. Bigiftet är bra till mångahanda ting i kunnande händer. Bland annat till reumatiska sjukdomar, förstelnade leder.
Tanken är en slags förstelnad led då den tvingas att bära gärningen, tvingas att vara hjärtats ställföreträdare.

När vi nu vandrar i den nya tiden i förgången tid är det viktigt att vara totalt och fyllt medveten om det faktum att änglarna, allt liv är inom,
känn varje smekning av ängelns händer
Tag emot den ty den är inte om er eller utanför den är inom.
Är det inte dags att låta täckelsen falla?
Är det inte dags att låta löven falla?
Är det inte dags att möta varandra
Nakna
I Inre Ljus.
Träden bär modet att släppa löven, de står nakna och ohöljda, de visar det yttre naket och dansar i det inre, i det inre ljusets ljus, de upplyfter värmen inom sig ur Moderns händer, ur Hjärtats händer.

Vandra i den nya tiden, vandra i den nya sången, den är inte ny den är ursprungens utslagna blomma,
Allt nytt är förändring,
Det finns inga förändringens vindar vilka blåser stadigt framåt eller kämpar framåt för att utplåna alla så kallade hinder,
Inte ens havet strömmar åt ett håll, det är en cirklande vågrörelse, vågen dyker ned i djupet och lyfter upp för att ljuset skall hinna med och inte utsläckas.
Barnet tar ett steg framåt och ett steg bakåt eller mera riktigt, Barnet tar två steg framåt och ett bak.
Det är förändringens vindar, de förändringens vindar vilka bara blåser av sig själva, de är kastvindar eller rundgång.
De leder till en så kallad förändring men egentligen leder den in i samma färgkopp.
De förändringens vindar vilka viner fram, leder inte till förändring utan snarare till ändring för att passa in i det egna mönstret.
Förändring är vaknat medvetande och det sker endast genom det du skrev igår:
Storm
Molnen

Greppar

Seglar
Stilla

Täckelsen,
Se vindarna lyfta alla beslöjade blickars slöjor,
De lyfter den stora slöjan av hennes kropp och öppnar hjärtats väg.

Ja, minns du hur du satt där, högt upp i nordlandet, på isen vilken lagt sig över sjön.
Du såg in i isen och såg ansikten, en del fyllda med sorg,
Du lyfte blicken mot de höga furorna och såg ansikten i snön, en del fyllda med sorg,
Du lyfte blicken och såg ansikten i bergen, en del fyllda med sorg.
Överallt har lager på lager lagts av sorgsna ansikten.
Sorgsna tankar, besvikelsens sår,
Ansikte på ansikte, mask på mask, dödsmasker på grund av insomnandet,
Den nya tiden är ett in somnande i bemärkelsen att det är den vilande tanken, tro nu inte att detta är att inte tänka, så är inte fallet, det är att medvetet inse att ingenting är utom, att allt är ett och därmed är detta in somnande – detta tänkandet att ingå uppstiga i den gudomliga tanken.
Så – känn ängelns smekning inom och låt händerna smeka ansiktena, dödsmaskernas förvridna anleten skall stiga upp med ljus i det inre.
Sorgens vinge har omslutit sorgen och nu lyfter de sorgen upp i ljus i Kärlek.
Den Gudomliga Tanken är Fri och den är Kärlek.

Hur kan kärlek bli kärleks sorg
Det sker då de outsagda orden ligger stilla i vindens händer
Hur kan kärlek bli kärleks sorg
Kärleken
den största gåvan
Given av universums händer,
Böljande liv,
Böljande livstrådar,
I universum böljar oceaner av kärlekens trådar
vinden har stannat upp ty den känner den enes tvekan eller rädsla.
Vinden vet sannheten, evighetens puls, därför behåller den de sanna orden i väntan på att få fylla den räddes mun med dem.
Intill den dagen är kärleken en sorg för den vilken tog emot i tillit utan att göra hinder.

höstliga vingar

Vingar, över vingar, över vingar eller under varandra, var bilden från gårdagen.
Djupt in finns en sjö,
Ängeln tvagar klädnaden ren brer den över bädden väntar på våra hjärthänder.
Djupt in finns en sjö, djupt in i skogen finns en sjö, varje träd bär en själsegenskap eller ett möte i famnen.
Sjön känner alla trädens rötter, vad annat kan sjön göra. Trädens rötter dricker av dess vatten. Växterna, stenarna, djuren, människorna dricker av källans klara vatten.
Djupt in finns en sjö, innanför och utanför vilket är innanför.
Denna sjö kan ni vandra till i gläntans famn.
Ni kan vila i trädens skugga i däldens famn,
Träden ger er ljus och skugga, visar er andningens liv.
Denna sjö kan ni vandra till, ni finner den ej i de öppna landskapen, den är inte tydlig och läsbar för alla, ska inte vara det.
Ni finner den i skogens välvda skyddande hägn.
Där ligger den med den inte öppnade ytan.
Själens landskap är inte öppen, blottad för envig.
Det finns många rötter vilka dricker av sjöns liv.
I ert liv, skall endast de dricka vilka bär samma vatten.
Detta innebär i det stora hela inte att dela upp allt i enskildheter, det innebär att jag måste vara vaket uppmärksam på att källan inte sinar.
I den stora sjön dricker alla, men djupet öppnas inte för alla, det är så och måste så vara.
Detta innebär inte att några är mer värda än andra, det innebär att allt har sin tid och allt har sitt ursprung men tillsammans leder allt till den gemensamma punkten vilken är kärlek i ljus och värme, av ljus och värme.
De vilka dricker ur den stora sjöns liv blir bäckar, rötter.
Trädens rötter ligger i Moder Jords Famn,
De stiger uppåt och blir bäckar.
Era steg är i Moder Jords Famn, de stiger uppåt och blir bäckar, livgivande vatten.
Detta kan ses under fötterna.
Fötternas Valv är bågar.
Se nu bäckarna och se bågarna läggas över bäcken, båge efter båge efter båge,
Det blir en Regnbågstunnel,
Vattnet kan andas ljus och värme här och flödar ut i kärlek i det stora Havets famn.
Havets grund, Luftens grund och nu Jordens grund.
Vad är Jordens grund det är bergets grund.
I berget lever planeternas stoft, I berget ljuder dvärgarnas smideskonst, i berget verkar de alla, gnomer, sylfer, undiner och salamandrar.
Nu i höstens tid är verksamheten febril.
De känner jordkylan och de ilar hit och dit inte kaotiskt i exakthet, lyfter en pärla hit och den andra dit. Lyssnar och känner.
Det får bli en upprepning,
Modern samlar pärlor i sin korg, ni plockar frukter och bär,
Modern plockar era sorger er smärta och er glädje,
Hon lyfter dem alla och lyssnar, ger dem till de så kallade smås händer sedan hon tvagat dem med silverne ljus och fyllt dem med guld, de lägger dem med exakthet var de skall vara, de vet genom den allenarådande kärleken var allt hör hemma.
Allt är helhet och en kropp, det innebär inte att organen kan flyttas hit och dit, inte deras innehåll heller.
Nej, allt har sin bestämda plats och sitt innehåll för att balansen skall leva.
Allt skulle vara så mycket enklare om människan kunde sluta med att rumstera om, om hon för en liten stund vågade lyssna.
Det skulle underlätta för hela elementarvärlden, ett samskapande istället för ett ständigt helande skulle verka genom det människan gjort till tid.

Har för en stund sökt finna en bild jag set i natten, finner den ej så jag skriver:
Havets botten rör sig, blir två händer, snäckor,
Sanden havets sands vågrörelser ”fastnar” blir skalets form,
Samtidigt är de händer, är de Fågelns Vingar, Är De Fjärilens Ljusvingar,
Så är det,
Sanden; Jorden – Fågelns Vingar: Luften – Fjärilens Vingar: Ljuset.
Nu Lyfts denna slutna knopp, snäcka upp,
Den stiger sakta, är Valens kropp och ändå Blomma, Snäcka.
Nu når den ytan och en strålande pärla lyser ur hennes händer.
Hon Lyfter den Upp och Lägger den i Himlens Skål.
Hon utstrålar oerhörd värme och ljus kärlek.
Hon Vandrar upp ur Havet och Är I Havet.
Hon Lyssnar och känner Själens alla stämningar.
Hon lyfter den ena pärlan efter den andra,
den ena tåren efter den andra, oavsett varur de härstammar,
hon lyssnar till varje tårs berättelse,
putsar den med silverne ljus och fyller den med guld.
Så lägger hon varje pärla dit den hör, hon återbördar den till dess liv.
Hon lyfter blicken och strömmar med värmens ljus strålande runt sig in i Solens Famn,
De är förenade i dagens famn,
Under hennes fötter är tolv röda rosor, det är nymånens skära vilken bär henne, nymånens skära, Regnbågsbron, vaggan till liv.
Hon vaggar själarnas drömmar in i kärlekens sånger.
Natten faller, hon strömmar in I Havet allt sker igen.
Allt detta sker för att inte skada de öppnades blod.

Åter ser jag Gralsskålen, med det skimrande röda i sig, Livets Saft.
Det strålar en stjärna så himmelskt klar den fyller ögat med kraft till liv
Den strålar ljus
Den strålar Värme
Leder gärningen in i kärlek
Jag ser dem i varandra,
Tillsammans håller deras händer upp skålen och bjuder alltet att dricka ljus och värme
Till Balans
Till Harmoni
*
Vad visar ett fotografi, ett avtryck av något som var.
Ett foto, en bild
Vad är ett foto?
Ett ögonblick
Ögat blinkar
Ett nytt foto ler
Det är bilden av stunden, den är flyktig, ändå är den inte flyktig, varje stund bär liv, ni vet att då ni tar ett steg stannar inte steget där, varje steg leder fram till målet, meningen. Ser ni, varje steg är bilden av då nu till fram, visst är det så att ni till viss del vet morgondagen. Visst är det så att ni vet verkan av er gärning, det är så enkelt att sätta handen för ögonen och skugga ögat för Solens ljus.
Men var och en vet att då ni lyfter ned handen, sänker garden så träffar er, er gärning igen.
Har ni valt att fly så träffar den er med en rejäl smäll, ibland blir det knock out.
Visst är det vackert att vid vissa smällar syns stjärnorna, de dansar i ring.
Det är väl klart att de dansar i ring, nej inte av elakhet, de sjunger: Äntligen är det slut på irrandet, äntligen blev det stopp.
Ett fotografi stiger fram, ett fotografiskt minne av paradiset.
Paradiset ligger i hjärtat, hjärtats oas.
Varje steg är ett fotografi, ett avtryck, varje rörelse är ett fotografi, fotografiet kan inte fånga Livet, men däremot kan det visa något, lyfta fram något.
Men Livet måste Levas inte åses.
Varje steg är en del av något orden du skrev är mycket vackra:
Detta är en del av helheten i mig med mig
Det är en beskrivande bild av fotografiet.




Till den orden ger ljus vänder jag mig och ber om inspiration
*
då vi släpper det gamla, blir det verkligen att rulla runt i gräset.*Ser ett Gult LövDet Gröna har vandrat in i bladet,Sommarens sol lyser i det inre,Värmen vaknar och jag ser det varmt röda ytterst på bladet.
kanske är det så att då vi tillåter ljuset inom oss, då strålar vi värme i det yttre.

Det var en gång ett grönt lövlövet berättade om sommarens dansSolen fyllde lövets inreGula solsånger sjunger i hjärtats händerStrömmar ut ur hjärtats ring dansar runt livet i höstens vind...Lyfte blicken och förundrades,Så är det;Då vi tillåter ljuset att värma det inre strålar värmen ut och. ja, omfamnar ljuset - Tack underbara löv för dina visande händer,
*
Järn
GuldDet är Höstens Verkliga Mysterieväg,Meteorjärnet faller ned ger hjärtat styrka löser den frusna gåvantill hjärtats innerliga glödtill gärning i kärlek


Till en ung kvinna:
Iblandriver stormarna i det inre,sliterdrarsönderöppnar,skriken stannar inomsjälen orkar inte lyfta ut demDet finns Människor vilka ser och finns rutDet finns andra vilka kallas för Änglar,Du är ännu ung,Din Ängel är nära dig,Då Människan blir äldre, måste hon säga; jag vill.Din Ängel håller händerna runt dig,Människorna?Ibland vet de att själen själv först måste säga: detta är min sorg,Ja, ibland har jag märkt att jag måste vara stilla och lyssna i många timmar, kanske i år innan själen vill berätta om sin sorg, då finns jag där och lyssnar,Ja, lyssnandet, det djupa lyssnandet är ofta det viktigaste,det är många vilka befinner sig nära, gång på gång i livet, men de vet att Livet alltid visar den strålande pärlans ljus till slut,Blommorna visar oss, stenarna, Träden, Fåglarna,Överallt har de goda givit oss bilder för att se att det svarta, tyngden inte är svart, Livet återvänder alltid, ibland i en gestalt vi aldrig kunnat drömma om.Många säger; de svara aldrig på bön; Jo säger jag, men kanske inte exakt så som jag hade lust till, men de vet det ingen annan vet- de vet vad som är bäst för mig.




Vinge över vinge
Hand över hand

Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen

Fot vid fot
Stegen vilar i varandra

Hjärta i hjärta,
Hjärtat vilar i hjärtat
*
Sefyr andades blommor ur munnen
Bladet lades framför foten

Öppnades

Viskade
Följ
de skrivna tecknens
linjer

Fly inte
Bara
Var

Stilla

Träden
Dansade
i ring
*
De stora kärlekarna lämnar aldrig själen,de lever i själens hjärta och var och en av dem är lotusar
Vinge över Vinge,
Hand över Hand,
Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen
Hjärta i hjärta,
Fysiskt hjärta, själens hjärta, andens hjärta.
Kärleken har många gestalter.
Den största kärleken är helhetens hjärta om vi väljer att i förklarande ljus gradera.
Det finns möten i livet vilka är omvälvande, fyllda med högre menings vilja.
Då den ena viker undan, flyr.
Vill den andra inte släppa i vetskapen om denna kärleks storhet.
I vetskapen om att den kärleken dels är för mannen och kvinnan men även för helhetens vidare gång.

Hjärta över hjärta,
Flygplanet har passagerare,
Jorden är fylld med stenar, kroppar,
Djupt ned i Moderns famn lever Jordens sång,
Hjärtats Rytm,
Rytmen stiger upp och fyller själens hjärta,
Människan står,
Det första hjärtat är det röda, det andra är orange, det tredje är gult, det fjärde är grönt, det femte är blått, det sjätte är violett, väljer du planetsfärens färger blir det; körsbärsröd, gul, grön, vit, röd, blå, indigo.
Varje hjärta är en skål, i varje skål vilar ett hjärta.
Hjärta över hjärta vilar i varandra.
Vad sker nu, De stiger och sammanstrålar till; Regnbågens Lotus.
Denna Lyfter ifrån människan gestalt och seglar i himlens ocean.
I varje lotusblomma skimrar en låga in i tidens rum.
Detta är stjärnöar, de själar vilka hör samman strålas in i den mänskliga tidens rum.
Mysterieplatserna vet denna bild,
Stenarna står där till synes livlösa, men varje stod bär dessa hjärtan i sig.
Vid vissa tidpunkter, ser man dessa kronor stiga upp,
Det är upplevelsen av tusende fjärilar vilka flyger med ljuset, Fjärilsvingarna skapar den skimrande rörelsen.
Då kan man även se de skira slöjorna böljande smeka stenarna till liv.
Vårens tid, Höstens tid,
Skira slöjor
Smeker stenarna till liv
Livets början och Livet slut, det finns ingen början och slut, det är portövergångar, vandringar genom Drömtillstånd.
Det är att andas yttre och inre liv.
Den öppnades blod känner vårens och sommarens inträde i det inre, in i det ni kallar underjorden.
Orfeus och Eurydike, Dagen vandrar in i nattens famn, i natten sjunger drömmar till den nya dagen, se dig inte om se framåt vet att då är nu till fram, känn den hand vilken håller din hand och leder dig.
Natt, nattens mörker, varför kallas det så, nattens mörker är nattens ljus, Hur skall Natten kunna vara Mörk då Dagen och Natten där möter varandra och dricker en god kopp te.
I underjorden sjunger trumman,
Vad sjunger den, den sjunger, glädje, ljus, sorg, smärta,
Den ser och känner,
Hon ser och känner, sorterar de olika rummen.
Kärleken har många gestalter,
Många möten, en del är vindens fläkt en del är djup.
Dessa hjärtan över hjärtan lever inom den fysiska kroppens väggar, men även i själen och i anden.
De hjärtan vilka har gått låt oss säga vilse, måste föras hem. De skapar obalans i vilseorten och i sig själva. Allt eftersträvar balans.
Se nu trådarna vilka böljar i oceanens hav, silver och guld, dessa trådar är varje Lotus livstråd, de böljar inte motströms de böljar medströms,
Dessa trådar väver Helhetens Livsvärv.
Kärleken har många gestalter dess källa är en.
*
Varje morgon står en resväska vid bädden,
Resväska i resväska, så är det inte men däremot ligger det klädesplagg i, de resplagg vilka behövs för den resan eller den vägen,
Resväskan är livet i sin helhet.
Naturligtvis kan det vara så att många väskor står bredvid varandra, det är då stjärnöarna och varje väska innehåller de nödvändiga livsbehoven för att förverkliga meningen.
Ja, en del greppar om väskan och flyr hals över huvud, ett mycket bra uttryck, halsen tar över huvudet, orden blir tomma, dessutom flyger de utanför huvudet, utanför livets sfär.
Ser ni transportbandet, hur väskorna darrande av förväntning förs in i flygplanet,
Flygplanet lyfter till destinationen,
Väskorna snurrar runt med sitt innehåll och väntar på den mötande handen.
Bilden kan förändras i det oändliga, varje resväska kan vara det enskilda livet, varje resväska kan vara en del av helheten och varje väska kan vara helheten.
Men ursprunget är att varje väska är liv innehållande varje stunds ögonblick.

Varje gryning står en resväska vid bädden

Öppna den och se ljuset

Vik upp varje plagg varsamt
dofta det rena nystrukna linjerna

Varje plagg innehåller den nya dagens stunder
Möjligheternas ögonblick

Varje afton sluts den med varsamma händer

I gryningen står en ny resväska där och väntar



Orden är Kvinnosjälen
Kvinnosjälen är ordens källa!Kvinnosjälens Källa.

Mannen och Kvinnan är olika och ändå lika, de kan ses var hus, den ena den vilken skapar hemtrevnad, den andra är byggherre eller arkitekt.
Hon skrider fram över Havet i händerna håller Hon den strålande Stjärnan, Livets Pärla.
Livets Öga.
Facklan har en stadig kropp, eller facklan är ett fäste för den värmande elden.
Mannen är Facklans fäste, Kvinnan är dess värme.
Hon andades kärlek in i varje ord, genom kärleken växte varje blomma. Ängen fylldes med dofter.
Han byggde spaljéer han krattade gångar. Han skapade landskap för blommorna att vandra i.
Varje dag vandrade Hon över ängarna log kärlek till Barnen.
Barnen växte i tillit och tro.
Hon hade trohetens vilja, Han hade trohetens Vilja, Båda innehade de trons kraft.
Tron kan försätta berg.
Allt vad ni vill kan ni göra, vill ni flyga, ja kanske kan ni inte få vingar, men visst kan ni flyga utan flygplan. Vill ni veta vad livet är träd in.
Det går inte att tvinga liv, men inget liv kan fly undan. Då något tvingas slokar det och förlorar meningens livsvilja, då något flyr slokar det och förlorar till slut icke meningens vilja. Att föredra är då själen vaknar ur sig, till sitt liv.
Hon vandrar över ängarna, Hon är alla Kvinnors Moder, deras förebild hon blåser med sin ande värme däri.
Han vandrar över ängarna och ser behoven, han är alla mäns förebild han blåser med sin ande ljus däri.
I begynnelsen var Sophia, Sophia var hos Gud och Sophia var med Logos, dem förutan blev ingenting… Se Den Store Andens Ljus, icke en utan två bär facklan i handen, må meningens vilja ske. Månmoder och Solfader bär Månen och Solen till Jordens måne och sol.
Ja, Kvinnosjälen besjälar orden.
Mannen gestaltar dem, mejslar ut dem.
Kvinnan är vokalerna, mannen är konsonanterna, men vad vore deras mångfald förutom vokalernas Vida kjolar.


De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor är en förtätning av den blå manteln.
Se den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
Var och en vilka känner andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” vet att ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Detta är bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.



När själen har varit mycket nära att vandra in i ”nästa” dröm, till ett nytt liv, har själen upplevt ljuset – Ljusauraandningen.
Ljusauraandningen är den totala gemensamhetsandningen., vilken är skapad genom ljus och värme till kärlek.

Det är en förtätad närhet, det är verkligen att gå in i, att uppleva helheten.

Då själen ”tvingas” att återvända för att fullfölja den dröm den var i, fylls själen av en oerhörd längtan, likvärdig med att förlora den älskades hjärta.

Själen behöver hjälp för att orka stå ut och överhuvudtaget känna närhet.
Vad sker?
Det går att liknas vid att en ljusarm en ljusslöja läggs runt själen för att söka trösta och ge det ljus själen längtar till eller in i.

*

Att verkligen se och känna ett väsens vara är att upphöra att vara väsen, det är att gå in i en jämsides drömport.
Hjälparen, redskapet upphör att vara. Stiger in i den jämsides drömväven, avkänner, avläser detta väsens dröm.
Ser sorgen och svarar till den egentliga drömmens längtan till förverkligande och väcker därigenom denna dröms sanna liv.

Genom att stiga ur min dröm,
Stiger jag in i den andres dröm,
Reder ut trasslet,
Kammar håret silkeslent,
Skrudar håret med pärlljus,
För att se måste själen bli varse, vakna in i varje levande väsens famn, drömljus

*

Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Det finns en fysisk vind,
Den fysiska vinden visar er själens längtan,
Det finns en Själsvind den visar er andens längtan.
Det finns en andevind den visar er jagets sannhet.
Jaget är drömmens ljus,
Ljuset förverkligas genom andevinden, se fågelns vingar, hör de mäktiga vingarnas sus,
De bär de skriver ljustecken,
Ljustecknen fyller själen, se bäcken, floden, vattenfallet, se rörelsen, dansens lätthet och se Regnbågsljuset,
Fågelns Fjädrar skimrar Regnbågsfärger.
Själen längtar till dansande steg.
De vackra stegen lyfter den fysiska kroppens bojor,
Det finns en fysisk vind, en själsvind en andevind,
Den jordiska vinden visar er alla dessas beskaffenhet,
Upptäck Livet I Glädje,
Det finns inget stort det finns inget litet,
Vinden går inte att fängslas då andas den djupt in och Ut.
*

Sorgens Droppar
Droppar ned
Omslutes
Öppnas Upp.

De svarta pärlorna lyfts upp
Bärs av havets strömmar, I Havets öppnade händer, dessa händer är syrets droppar,
Sorgens droppar strömmar, bärs,
Droppar ned och omslutes,
Omslutes av den stora havsanemonen,
Den Stora Havsanemonen har Vita blad, dess inre är den Svarta Moderns Strålande Skönhet,
Hon tar emot varje pärla, öppnar dess tystade väsen, lyssnar, öppnar upp själen,
Lyfter så upp Ljuspärlans strålande ljus genom pannan.
*
Se det stora Trädet,
Rötterna, tårna står inbäddade av Jordens händer, ja – händer, känn Hennes händer, så värnande och fyllda med kärlek.
Hon vet myllret under och ovanför, stormarna, Drakarnas liv,
Drakar – Höst är Drakens tid, men jag har i dagarna kommit underfund med att det finns en Drake för Varje Årstidsport,
Vattendrake, Luftdrake, Elddrake, Jorddrake, var och en av dem är bilden av det under tryckte/undertryckta, för tryckta/förtryckta, ned tryckta/nedtryckta – Livets Krafter.
Livets krafter är virvlande, strömmande, sprutande, roterande, kraft rörelser utåt för att livet inte skall implodera.
Var gång är det ”olika” själsvindar vilka blåser, var och en fordrar olika svärd.
Svärd för att rena livet – Värna om Jungfruns blygd, renhet.
Vad är blygden?
Det Inre Barnet.
Se åter Trädet,
Hjärtbladen, kvistarna, Barken, stammens längtan upp, stammen reser sig i kärlek, Kärleken är det högsta.
Barken är olika och ändock lika hos trädens yttre,
Handens upplevelse är olika ändå samma,
Årsringarna, ser du den uppåtgående spiralen och den neråtgående, se musikslingorna.
Kvistarna, Kronan,
Fingrarna,
Jag Älskar att sitta i mitt träd och känna dessa fingrar runt mig.

Ansvar, värme strömmar, svara an till, an svar.
Tänkte skriva, vem kan ta ansvar för trädets liv, för livet,
Rötterna är höljda av Hennes i Hennes famn och händer,
Kronan Är Höljd är Buren av Hans händer.
Så vet jag; det är ju LIV att svara an, ansvara för, vad annat är det än bröder och systrar är varje levande väsen, allt är allt och helhet, trampar du på sandkornet, gråter berget gråter havet gråter själen.
Se trädet,
Ja, vi ser kanske olika, men det är de två strömmarna i Trädet.
Kanske är jag romantiker, tror mer att det är en fri ande, den anden har svårt att överleva bland människorna, den anden är en främmande fågel.
*
Tiden skapar gränser,
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.
Den levande tiden är strömmen, flödet, klangen, färgen, det är att gå in genom dörrar och ut genom dörrar, det är att vandra genom drömportarnas valv, det är att ständigt gå över tröskeln,
det är att vara i nuet och inse att det är då och framtid, ingenting går att klippa ut, Livet är inte ett pussel eller en klippdocka.
Livet är helhet, gräns över stigande.
Den gjorda tanken spelar er spratt,
Den gudomliga tanken smeker den sargade drömmens liv helt.
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Så bred ut vingarna och flyg med Soldrömmens Liv in i Moderns famn.
Vi sade: I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Vad har skett, innandömet har lyfts ut och ersatts med örter för att förruttnelse ej skall ske.
Hjärnan togs ut, tanken togs ut,
De fyra horussönerna vakar över levern, lungorna magen och övriga inälvor.
Imset – stod i norr och vakade över Levern; den renade tanken.
Hapy stod i söder och vakade över Lungorna, jordens ljusandning genom andeandning.
Duamutel stod i öster och vakade över magen, himmelsnäringen blir jordnäring
Quebehsemufi stod i väster och vakar över inälvorna; i värmen förverkligas drömmen.
Kroppen lades i salt, jag är världens salt, av tårarnas salt bibehålles din styrka,
Håligheten fylldes i med lindor.
Ansiktet sminkades, masken lades på,
Hårets linjer kammades silkeslena, korpsvarta.
Händer och fotsulor sminkades,
Fingrar och tår bands, Örter och oljor användes; Myrra/Mejram, Ceder, Timjan.
Kroppen lindades varv efter varv, linje efter linje,
Så lades kroppen i en kista en sarkofag och tecknen skrevs; Var I.
Hela denna procedur är en initiering, en tröskelövergång, en vandring in i ”nästa” drömtillstånd.

Kroppen har lindats in med lindor,
Se nu då lindorna skall lindas upp,
Själen fylls av längtan till att vakna, lindorna måste lindas upp, varsamt,
Se hur de böljar i vinden,
Se Slöjorna och minns orden;
Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Fram träder den helade människan
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.

*
De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor en förtätning av den blå manteln.
Den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” - ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.

Den stora himmelsmanetens kjolar, böljar över trädens kronor.

Himmelsslöjorna böljar över trädens kronor,
De finner mig sittandes i trädets krona,
Trädets krona öppnar händerna
Himmelsslöjorna
Lyfter mig upp
Trådarna bränns inte
De lägger sig runt mig
Är en florstunn hinna mellan mig och världen.
Det är förunderligt vackert härinne
Ljuset är så rent och klart
Obeslöjat
Hela tiden hör jag porlande vatten sjunga
Klangerna strömmar in i mig
Varje gång jag lyfter händerna
Strömmar
Klangerna ut
Hennes kjolar är vatten
Rörelsen är luft
Jag ser den stora vinden andas in
De skimrande blå himmelsfärgerna
Blå pärlor
I deras inre
Strålar en stjärna
förtröstansfylld
Stilla
Hoppets ljus
Ögonlockens dunlätta vingar
Smeker den sargade drömmens liv
Härinne lindras plågan av att inte vara
Här inne lindras plågan av att inte vara dig nära
*
Stormhästen ven
Ur havet
Ur luften
Virvlande svarta djup
Mörka
Svarta
Djupt blå
Moln
Snurrande
Hjul med silverne linjer
Svarta ögon med silveriris

Den mörka svartglänsande kroppen
Svettades saltpärlor
Ögonen vitor flackade blod
Sprängda
ådror
Pupillens brunn
riktades inåt
utåt
Ur munnen
Strömmade
Fradgans havsskum
Den långa manen och svansen
Böljande
Havsvågor

Skönhet

Den stora svarta stormhästen
Bjöd mig att sitta upp
Han stegrade sig bakåt
Slog ned med ett fruktansvärt dån
Jorden rämnade
Det röda havets vågor
Böljade segt
i väntan på
förlösning

Den stora svarta stormhästen
For över klippornas utsprång
Deras svartnade gap
fylldes med havets fradga
Vita
törnrosor
växte
upp

Vi var i vindarnas vågor
Vi var i havets vågor
Vindarna
ropade
Andas
Havet
dånade
Följ
Kände
Den stora kroppen slappna av


Den stora svarta stormhästen
Bar mig hem
Vi lade oss nära
Den stora stormhästen vilar stilla inom
I gryningen såg jag den vita skimrande hästen
Blommornas leende händer
bjöd den stjärnor att dricka
Den stannar vid mig,
jag torkar huden med gryningens gräsdroppar
smeker smärtans ursprung med kärlek
förstår
*
Livet kan läggas i en kista,
Kan också läggas i en vacker ask, i ett smyckeskrin,
Livet är ett smycke,
Läggs livet i en likkista utan att vara utanför livet, har en barriär till liv gjorts.
Barriären är skapad eller gjord av människan.
Den håller inte länge och är inte heller fyllda med mening.
Höstens tid är en begynnande inre tid,
Nattvinden susar och stjärnorna tänds,
De är närmare, talar tydligare i natten.
Susa
Susa
Vackra Stjärnvindar susar,
Fyller Hösten med det röda guldets Värmande Ljus.
Det är inget barriärsljus,
Detta ljus är norrsken i det inre,
Se dansen, ljusdansens glädje,
Det är den dans själen målar vårens färger med.
*
vandrar vid din sida
Våra händer
är i varandra
Vi
vandrar i slättens bilder,
Drömmar
Drömmarna
skriver
Ditt hjärta blöder,
Viskar stilla;
Tolka inte vinden
låt vinden bära dig,
Den lägger frusna gåvor i ditt hjärta
Med din värme tinar du deras åder
Det gör ont
Mycket ont
att inse
jag inte är en diktare
jag är vorden poesi.

Människor vill tolka, de närmaste gör det i kärlek,
livet går inte att tolka, går inte att göras till en form.

Vi vandrar
talar
pekar
visar,
Högt upp
Lämnar Fågeln klippan,
De vida vingarna berättar vindens sång
Över denna fågel svävar Kondoren,
Den svarta fågeln är inte svart, kanske i sin vrede,
Den sänker sig ned,
Befriar hjärtat från tankens kyla,
Befriar själens ande från pålagda otydbara klyshor,
Fågelns ögon är kalla,
Kalla i kärlek,
Hur skall kärlek kunna leva ur i begärens käftar,
I de redan gjorda bilderna,
Den svarta fågelns ögon är kalla; är den objektiva kärlekens rena klarhet,
Är Skogstjärnens källa,
De iskalla ögonen är skogstjärnens yta,
Den sticker näbben in däri och öppnar upp.
Den hämtar dina drömmar
Och bär dem åter in i ditt hjärta.

Ja – så är det – Örnen förtär allt det vilket icke är näring till själens ande.
Nej – det är ingen tolkning – det är det jag ser.
Ser jag Glädje – Jag känner smärtan lyfter helande örter in däri och ser glädjens ljus sakta skimrande vakna.
*
Tänk så många det är som tror sig svära sig fria ifrån sitt själv, tror sig rädda sig själva och ibland även världen genom att säga sig leva just nu.
Just nu, lever jag såhär.
Just nu – de tror sig därigenom kunna öppna och stänga dörrar; genom att säga: just nu.
Det de inte vet är att dörren går i baklås,
De fastnar i nuet, sitter fast kommer inte vidare.
De fastnar i nuet ser inte att just nu är då och framtid.
Just nu, älskar jag
Just nu, dödar jag
Just nu
Just nu
Alltid oskyldig
Aldrig då eller bli
Just
Nu
Förlåt?
Ja
Så kan ni dansa in i nästa Just Nu i vetskapen att det aldrig hänt
Varför tar ni inte bjällror i händerna och runt vristerna dansar runt sjungandes just nu, just nu, just nu… högre och högre in i extas. Orden lyfter verkligen.
Gör just nu till ert mantra, till en mantra ritual – en mantra rit.
Dansa i ring kring hägringens guld.
Förglöm Icke Jordens Liv.
Ni dansar i ring just nu
Ni faller ned i våndans grop
NU – Just NU
Hör maran
Känn
De sargades blod fylla er, smek dess linjer rena med: Just DET – Kärlekens Tao är Evig inte för stundens just nu. Kärlekens Tao är Justitias Vågskålar: Kärlekens Moraliska Väktare.

.
Du ber om förlåt,
Det är ungefär samma innebörd som; det var inte min mening.
Inte din mening.
Hur kan du säga att det inte var din mening?
Du – har tagit på dig att vägleda andra människor i mening.
Och,
Eftersom du lever just nu så är det alltid din mening.
Av mening gick du in i mening och är mening..
*
Se dammet förtydliga Solens strålar,
Se Dimman förtydliga Solens strålar,
Ni ser dem löpa parallella,
Se nu dammet stiga uppåt,
Se sanden stiga uppåt,
Se Havets, Jordens, Luftens, Eldens Slöjor stiga uppåt,
Se Alla Dessa Slöjor – Maneter fyllda med liv,
De lägger sig I varandra,
Händerna slut,
Knoppen sluts och vilar i Himmelska Händer,
Så Öppnas Knoppen Varsamt,
Sakta för att ni skall Se och Uppleva,
Hinna Med I Öppnandet,
Så Är Alltets Skönhet Öppnat,
Ni är I Denna Famn i Famnens Hand,

Vasen stod högt upp i ett hörn,
Dess slipade yta gnistrade,
Ytan var inte slipad av lögner och förtal,
Ytan var slipat kristalljus,
Hon längtade efter att hölja blommor i sina händer,
Hon längtade till att en blomma skulle vilja vara i henne.
Hon längtade att få omsluta en blomma med sitt liv, kärlekens liv,
Inte för att kväva, för att de skulle vandra i skönhet tillsammans
Fria och ändå i varandra.

Då och då fann solen vägen in i rummet,
Det var i de stunderna vasen fylldes med liv.
Hon log, strömmande värme.
Dammet lades över henne,
Hon förlorade lystern,
Stjärnorna log djupt i det inre
Hon var gömd,
Vinden fann vägen in i rummet,
Övertoner andades
Vasen sprack i tusen bitar,
Bitarna löstes upp,
blev skimrande ljusstoft,
Rummet skimrade i Regnbågsljus,
Hon
dansade
Glädjens ljus
Solen fann henne och förde hennes rörelser
In i stjärnornas händer
Sakta föll hon ned i Moderns öppnade händer,
De små tog emot hennes färger,
Nu lade de prisma till prisma och vasen var åter hel.

Vasen har en speciell formgestalt, formerna är inte amorfa.
Ursprungsvasen talar sitt språk, Den står på en fot, dess kropp är mjukt rundad, den öppnar sig uppåt,
Det finns andra designer, den bild vi här visar är amforan.
Ja, den står på en fot, har en rundad kropp, så sker något, den tillsluts lätt och vidgas uppåt.
Varför tillsluts den,
Den säger tag ett djupt andetag, se innan orden virvlar i storm.
En del av amfororna har även handfästen/handtag att hållas i.
Följ vasernas formspråk, de liksom människan och alla levande väsen har en vandring.

Vasen var åter hel,
Du talar om kvinnans liv,
Kvinnan bär blommor i sina händer, hon omsluter dem med kärlekens mantel,
Mannen är i henne och hon omsluter honom, samtidigt omsluter han henne och hon är i honom.
Det är ljusets och värmens polariserande strömmar.
En översinnligt klar komplexitet.
Inga störande element eller strömmar kan infiltreras till denna ”kedja”, den är ren.
Vi talar här inte om kärleksakten, vi talar om gärningens liv.

Dammet lades över vasen, aldrig i vasen.
I vasen bestod källans klara liv och vatten,
Hjärtat strömmade värme,
Längtan förtärde hennes lyster,
Dammet,
Erfarningens lismande stämma, var dammet.
Vindarna lyfte slöjan,
Vindarna bär tonklanger,
Övertoner,
Dessa är visande,
Dessa klanger, toner får vasen att brista,
Nu ser vasen alla Regnbågens prismor,
Vet att dess liv inte är förverkat.

Det är så att vissa klanger får kristallen att brista, ibland måste det ske för att det rätta ljuset, ursprungsljuset åter skall varda i nytt ljus.
Dammet,
Virvlar upp, stiger upp till ytan och är egentligen alla negativa val eller tankar. Dessa medför vilsenhetens smärta.
Denna vilsenhet är övergivenhetens, förlåt oss overklighet.
Ofta är det så att endast i denna totala ensamhet finner svaren fäste,
Dammet kan inte stiga dit det ska om tiotusen dammtrasor söker att fösa undan det.
Det är den egna näsan vilken måste nysa,
Nej, ni är inte utlämnade!
Vi känner när ni är på väg bort,
Ni måste ges tillfälle att finna vägen åter till hjärtpunkten,

Se dammet stiga uppåt,
Bubblor,
Partiklar,
Egentligen är allt detta det vilket sker vid drunkning,
De vilka varit nära att drunkna beskriver detta,
De beskriver känslan av ultrarapidisk rörelse, bubblorna, regnbågsfärgerna,
De ser livet passera i stillhet.

Den vita lögnen,
Se det ordet i en positiv aspekt: det ögat inte ser, det gråter det inte över.
Det finns ett annat uttryck; gråt inte över spilld mjölk.
Vi vill dock stanna vid den vita lögnen,
Ibland virvlar sinnet, den ena önskningen efter den andra,
Det är vita lögner vilka görs, ofta då själen inte mår bra, för att tillföra konstlad glädje i livet.
Lägg nu alla dessa önskningar ned och täck dem med slöjan,
Lev så med den vita bönen,
Den Vita Bönen Är Sinnets Stillhet.

Lögn är aldrig försvarbart, Vi vill här visa vad livslögnen är, den vita lögnen har här namngett något och därigenom döljs det egentliga namnet.

Namn,
Namn,
Människan är så upptagen av att sätta namn på allting, inte namngiva, sätta namn på allting, ge en stämpel på allting.
Är så upptagna med att sätta namn på allting att de glömmer – förglömmer det levande livet,
Solen är tanken,
Så skrev du igår,
De orden är mycket sanna,
Solen är tanken men förutan att känna livet förbränner tanken livet,
Förbränner inte utplånande, förbränner till liv.
Kanske
Tanken är SolenSolkraftSolenergierTÄNKså många vackra strålar som tänktsfortsättTÄNKA
Men
Tillsammans med hjärtat

bönen - gå i väggen - kärlekens ord

Väva vackra mönster,
det är fint viktigt att leva med den tanken,
den tömda tanken,
det vita bladet,
Skapa,
Väva vackra mönster av trådarna vilka skimrar i stjärnornas ljus eller genom våra öppnade fingertoppar,
Vi, helheten har förmågan att skapa skönhet genom tomhet

De svarta molnen vill gärna gömma den blå skimrande klädnaden,
Plocka de gyllene sångerna ur trädens hår,
Vinden andas varsamt
Molnen lyfter sina flikar in i våra händer
Väntar på våra vingars rörelse
Så sker det
Dagen bär blå skimrande siden
Sjunger varmt gult ljus
väcker hjärtats röda sånger
Varje steg
Varje gärning
blir
varsamhet
Varsamhet i förundran,
Förundran är ett vackert ord,
Ser små barns studsande hopp,
hopp är ett vackert ord,
Ser de tindrande dropparna då barnen hoppar,
Hör deras skrattbäckar
strömma genom ögonens brunnar
De brunnarna ser det bakomliggande
Låt oss aldrig sluta att förundras... låt oss sluta undra...

Trappan består av steg och stegavstånd. Dörren öppnas och du tar ett steg i taget nedför, för att lämna huset, nedför, utför.
Du utför de steg ditt hjärta tillsäger dig att göra.
För att lämna detta hus går du över en tröskel, ibland tar det lång tid och lång fokusering för att klara av att ta detta steg. Ibland känns detta steg, är detta steg, det högsta berget i skapelsen.
Ändå tar du till slut ett djupt andetag och nu lämnar du huset steg för steg.
Steg till steg läggs samman nedför eller utför trappan. Det hörande örat kan höra en rytm ljuda i stegen, beroende av stegens avstånd och höjd.
Ibland är det så att stegen nedför eller utfötrappan är fjärilsvingar, de är ljusglädjens steg.
Så är det, stegen kan vara ljusglädje, ”bara vara” eller sorgens steg, eller kanske en modighetsrit, en utmaning.
Hur det nu än är så måste stegen tas för den vilken önskar komma utanför det egna huset.
Steg för steg närmar du dig nu marken eller den stig vilken leder dig bort från huset. Leder dig bort, öppnar vägen för att du skall befrias från kroppstyngden.
Det är egentligen fel att säga att stegen leder bort, bort är fel ord.
Det är mera bilden av den gamle och barnet.
Det är mera bilden av den stunden då barnet släpper den vuxnes hand, är mera bilden av den stunden då Fågelungen lämnar boet och prövar sina vingar.

Trappan bär dig steg för steg in i livet.

Visst, ibland kan någon ta ett skutt nedöver alla stegen, det brukar resultera i omsteg.

Trappan finns kvar där och då du återvänder bär den dig in i huset.

Till den där trappan har ni liksom nyckeln alltid med er, trappan bär ni i er fickan, nyckeln bär ni i handen.
Det finns många bilder runt en trappa.

Trappad är utformad av någon, den är mätt och avpassad till någons steg eller fötter, den är konstruerad till någon.
Den är byggd av sten, trä, metall – alltsammans jordmaterial med olika klangsteg.

En trappa har ofta ett trappräcke eller en ledstång.
Trappan räcker ut handen till stöd eller ger ledning.
Det är åter bilden av den gamle och barnet.
Trappsteg kan också vara direkt uthuggna i klippan.
Lev med trappan och känn stegen.
Känn stegen ni tar i den trappa vilken är utanför dig, men även den trappa du har i dig.
Att vandra i en trappa är en akt, en balansakt,
Till denna akt erfordras harmoniska steg.
Fadern leder bruden uppför altargången, brudens blivande make står där.
Den röda mattan, blommornas dofter, rosenbladens vingar,
Musiken strömmar.
Den röda mattan är källans vatten,
Harmoniska steg leder bruden uppför och till.
Bröllopsakten – Balansakten.
Varför spelas det musik?
Det lyssnande örat måste öppnas, det seende ögat har redan sett och möter nu, livsaktens fullföljande mening.
Att svara till livets akt är att vandra med balanserande steg i harmonisk samklang med livet, vad annat är det än modsteg.

Det finns alltså de vilka förmår rusa upp och nedför trappor utan att förlora balansen.
De bibehåller det harmoniska flödet under en period.
Deras andningsström fortsätter att andas jämnt och i rytm.
Detta sker medan kroppen utför gärningen med anden. Rörelsen ligger liksom utanför andningsströmmen. Kroppsvarat och andningsströmmen är inte i varandra och ändå igenom att de är förbundna med ljustråden.
Det går att låta kroppen vara kvar i sängen under sömnen, den fysiska kroppen har större behov av vila än de övriga kropparna. Den fysiska kroppen behöver mera vila eller det är snarare så att kroppen den fysiska kroppen försätts i vila ty då befrias alla, samtliga flöden.
Fängelseportarna öppnas.
Kroppen, den fysiska kroppen ligger i sängen, nu lever hela skapelsen fri i denna sfär, var och en vet att den fysiska kroppen och de övriga har behov av förening, då de ej förenas lever väsendet i vilsenhet.

Det finns låga trappor med ett trappsteg,
Så finns det flervåningshus,
Vad finns det mellan dessa trappor?
Det finns andrum eller avsatser,
Så vad är nu bilden av trappan?
Låt oss först stanna en stund vid trappstegen – dessa kan vara ”fast” sammanbyggda, så finns det trappor med mellanrum, på avstånd ser de senare ut som persienner, ljuset sipprar fram.

Trappan är bilden av bönen,
Trappstegen är bönen,
Avsatserna, hellre andrummen är meditationen.

I berget finns trappor,
I Klippan finns trappor,
Uthuggna eller utmejslade,
För att verkligen nå det inre djupet finns dessa avsatser/andrum.
Andrummen är ju också trösklar,
Under Jorden finns,
Under huden finns,
Järnet,
Silver,
Guld,
Diamant
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.
Livets akt är årstidernas växelverkan och därmed korsets fyra vägar.
Detta är också vågskålens balans,
Jämviktens balans gör stegen stadiga, pelaren står rak,
Människan är åter den kronbärare hon var menad att vara.
Inte herre på täppan, utan just detta,
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.

Saltvattnet stiger upp
River sönder
Sötvattnet spolar bort minnessåren.
Salt vatten stiger alltid upp först, det salta vattnet är kristalliskt, det repar, river sönder den hårda ytan,
Den hårda ytan spricker,
Det är då sötvattnet kommer,
Det spolar rent ögats lins.
Saltvattnet är tårarna,
Då det gamla,
Minnenas sår får ligga orörda blir tårarna kristaller, hårda kristaller.
Trots det så bär dessa kristaller helande egenskaper, hjärtat löser upp deras hårdhetsgrad och tårarna stiger upp ur hjärtats händer.
Se bilden av händerna,
Du står i havet,
I själens hav,
Känner havet strömma
Vagga,
Det böljar och du invaggas i ro,
Du glömmer för en tid sorgen, den sorg vilken har bildats därför att minnenas ljus inte har lyfts fram.
Trots allt det svåra finns ljus i alla dessa minnen.
Det är det svåraste som finns att se de illagörande händerna och samtidigt se livet, det vackra livet.
Ja i allt det svåra fanns ljushänder, men först måste det svåra lyftas upp gång på gång för att hårdhetsgraden skall bli tårflödet.
Du står i själens hav och plötsligt känner du något nafsa i fötterna eller i benen,
Du blir rädd och om det var i ett vanligt hav skulle du kunna ta ett skutt upp på stranden.
Men det kan du inte i detta hav,
Antingen ryser du av obehag och kniper igen tårna eller också står du kvar och ser.
Ser kännande,
Ty då du inte flyr stiger dessa strömmar upp i hjärtat och hjärtat avläser, avkodar orden.
Sorterar de ljusa stroferna och lägger dem i en vacker hög och sorterar de fläckade arken och tvagar dem rena.
Du står nu i själens hav,
Du böjer dig ned och samlar vatten i de kupade händerna,
Du lyfter händerna och vattnet tindrar runt dig.
Tårarna river upp och sötvattnet spolar bort.
Gång på gång sker denna genomspolning för att befria .
Sår vilka har blivit infekterade måste spolas igenom, inte en gång.
Det sker gång på gång intill infektionshärden är borta.
Vrakspillrorna måste spolas upp på stranden.
De ligger där och väntar på väsendets igenkännande sammanfogande händer.
Då allt åter är sammanfogat utan variga sår då dansar du leende in i solens famn.

Se godhetens vilja lyfta havets dok.
I natten, då stjärnljusen har krupit in i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
I dagen då solens strålar är i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
Ljuset finns där, de svarta molnen tycker om att leka ljusgömma.
Det lockar er till vakenhet.
Det är ibland ingen lätt lek, den kan tyckas elak och mardrömslik ty ett liv utan ljus är svart och mörkt, allt blir mörkt.
I de stunderna öppnar de svarta molnen små sprickor, ljusen kan ses glimma.
Se nu godhetens vilja,
Godhetens vilja tar tag i havets flikar och lyfter doket upp,
Doket blir en böljande mantel, en himmelsmanet med indigofärgade kjolar.
Det är en enorm böljande rörelse, den omvandlar manteln till vingar.
Vingar sveper och lyfter sorgen upp,
Godhetens vilja lyfter havets dok,
Doket blir Himmelska vingar,
Himmelsfågeln skriver ljusets tecken på det nu vita arket.

Humörsvängningar,
Gå in i väggen,
Det är alldeles ypperligt att leva med den bilden av vad det är att gå in i en vägg.
Antingen studsar du tillbaka och tar upp det gamla obearbetat, begraver dig i sörjan av det som inte är. Det vill säga du begraver dig i det då som inte är din frösådd utan andras frösådd i dig.
Så kan du studsa tillbaka och vira in dig, med livet. Det vill säga du virar in dig i kärlekens famn och utröner vad som hör hemma i ditt hjärta.
Att gå in i väggen är också att gå igenom.
Det är bilden,
Visst du kan rusa in i väggen eller varför inte köra i högsta hastigheten in i väggen, men det är väl bättre att hinna med. Så att väggen öppnas med ett lätt vingesus.
Väggen öppnar sig med en smekande andning.
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
I kärlek.

Att gå in i väggen har blivit en sjukdomsdiagnos, en negativ profetia.
Det är ingen dom, det är ert hjärta vilket talar.
Det söker berätta
om de snåriga stigarna,
de skärande stenarna,
Om själens törst,
Om det vissnande livet,
Den pipande andningen
Den väsande andningsströmmen
Om ishanden runt hjärtat
Om krampen i ert hjärtas själ.
I denna diagnos finns trötthet, vad säger den?
Sov gjorda tanke sov, sov i rosensömn vakna i den nya dagens famn.
Prinsen kommer och kysser bruden, prinsen är det nya livet,
bruden är vitklädd, det vita arket är vitt.
Fjärilar dansar runt deras liv,
De bär blommor i håret
Luften andas liv,
Prinsessan sitter i tornet i sitt fängsel,
Hon släpper ned sitt långa hår,
Spunnet är det av gyllenen guld det skimrar silverne ljus.
Livstråden förbinder dem båda,
Eolsharpan ljuder,
Vingarna smeker luftens strömmar.
Klangljuset lever i ögonens skålar.
Prinsen tvingas ofta att ta sig igenom snåriga vägar till sin strålande stjärnas dörr,
Han tvingas att ta sig igenom elementens alla riken,
Han tvingas igenom själens alla upplevelser,
Själens upplevelser svallar oplanerat,
Själen har ingen som leder den i handen.
Livet har blivit splittrat genom att du inte lyssnade till hjärtats röst.
Detta kallas humörsvängningar,
Kroppen springer omkring och gör en massa,
Själen är liksom en ballong i snöret som sitter fastbunden i knapphålet.
Men anden då och självet/jaget.
De är där de söker att sammanföra dessa båda.
Själen fladdrar hit och dit,
Den lider verkligen av att inte få vara sitt själv.
Nu säger du ja men tanken är ande, det är den men inte den tanke vilken har tagit över nu; det är illusionens tanke om människans oerhörda förträfflighet - ja, den gjorda tanken inte den gudomliga tanken.
Anden är med och håller ”vingarna” runt detta delade väsen, jaget är till viss del snöret, jaget är beroende av både kroppen och själen men leds i andens hand.
Knapphålet då?
Knapphålet är den gudomliga viljan eller kanske väggen.
Hur det nu än är, måste väsendet gå igenom väggen, nålsögat eller knapphålet för att Livets sannhet skall återvända.
Det visas er i alla sagor.
Människan, den så kallade vuxne vill gärna säga att sagor är dikt; inte verklighet. Sagorna är poesi och därmed är de verklig verklighet.
Barnet vet.

Den där väggen,
Den är en illusion, minns dock att den illusionen är varm och fylld med ljus – Kärlekskraft.
Den väggen känner att ni har hamnat i en karusell där allt går för fort, ni har hamnat utanför balansen och harmonin.
Den lär er att andas, ger er andningsljus till ljusandning.
Kämpa inte emot, låt vingarna omsluta er.

Nu finns det mängder av negativa bilder att lyfta fram i detta?
Luften i ballongen kan gå ur – ja, visst kan den det och det gör den om det endast är uppblåsthet, då frösådden inte är ert hjärtas röst.
Den hänger dock kvar i snöret och väntar på ljusandningens luft,
Insiktens klarhet.

Snöret kan gå av – ja, visst kan det det då var tiden mogen för det, då hade jaget hamnat utanför,
Det egna jaget blev en falsk profet, det talade genom andras liv.
Jaget är där det väntar på andningsljuset,
Inspirationens ljus.
Genom insiktens inspiration, den medvetna inspirationen sker något,
I knapphålet ses bilder stiga upp,
Imaginationen vaknar till intuitivt svarande.
Intuitionen lever åter i hjärtat och nu vandrar det helade väsendet uppför altargången.
Bröllopet varade i tre dagar och tre nätter,
I sju dagar och sju nätter,
I nio dagar och nio nätter,
I tolv dagar och tolv nätter,
Invigningens vägar var och är alltid ”olika”.


Människan är oerhört duktig på att finna negativa aspekter, det beror på att hon i allt virr varr eller kaos har glömt att se det bakomliggande.
Hon har glömt att hon aldrig är ensam.
Det vore av värde om hon för en tid levde med bilden av ultrarapid,
Om hon för en tid verkligen kunde känna att hon har slöjor runt sig, den vilken har burit slöjor, vet hur viktig rörelsen är för att inte trassla in sig.
Varför slöjor? De gör att människans rörelser åter blir vackra.

Humörsvängningar,
Humörssvängningar är att ha ett klangspel själens klangspel,
Du slår an klangen,
Lyfter en klang upp,
Den svävar eller stiger uppåt, den förblir svävande, vilse ty ingen hand fångar in den. Klangen söker handen, längtar till handens omslutande gest.
Så slår ni an en klang till, samma skeende igen,
Låt oss åter se till dessa ur ballongens liv då i positiv anda.
Den ena klangen efter den andra slås an, vibrerar i luften och samlas i ballongen, er ballong då klangerna är era sanna klanger.
Ballongen blir större och större, den spricker inte men stegen blir tyngre att bära.
Det är den positiva sidan,
Det finns så tagare eller ätare eller utspottare,
Falska profeter,
De äter antingen andras klanger eller bilderna av dem eller spottar ut det egna avskrädet i pannan på öppna sökande själar.
Dessa ballonger kommer att spricka en dag.

Klanger – Livsklanger – Själssånger.
Det lilla barnet ammas vid moderns bröst, så en dag skickas barnet till dagis.
Modern fortsätter att amma barnet, det är en likartad bild,
Klangen slås an och barnet lyfts ”ut” samtidigt är det kvar,
Det förblir svävande, kan inte tyda sina klanger.
Det är en likartade bild, då barnet befinner sig i trotsåldern och den vuxne inte är låt oss säga snöret.
Det är en fruktansvärd smärta för barnet.
Barnet går utanför sig själv/sitt blivande själv och skriker explosionsartat.
Barnet behöver den vuxnes kärleksfyllda vägg eller vägledande hölje.
Då barnet inte finner den väggen, går det in i väggen i vuxen ålder.
Det sker inte alltid, men ofta sker det på det ena eller andra sättet.
Barnet har aldrig tillåtits att avtyda konsekvenserna av sina själssånger.
Aldrig tillåtits att vandra i trappan och känna andrum.
Det har inte tillåtits att sjunga själens rena klanger.
Hur skall barnet kunna det då det omges med falska klanger.
Nåväl, de falska klangerna är inte alltid medvetna.
I allt detta har Barnet inte ”lärt” sig att Älska sin själs sånger, de förorsakar så stor smärta för barnet att det undviker dem.
En annan god bild är att en man och en kvinna förs samman.
Mannen säger; Jag älskar dig, hon öppnar sin själ och han försvinner.
I alla dessa fall gäller samma sak och det finns mängder med bildexempel att måla:
Klangen är vilsen ty den var sann.
Klangen vet att den blir hel,
Därför stannar den kvar i smärta.

Då människan har det svårt söker hon alltid tröst i Gud.
Plötsligt lägger hon allt utanför sig, hon börjar stapplande be.
Det hon förglömmer är att gud är hjärtat, vi är ett.
Dotter,
Du studsade inför dessa ord:
Människan vill göra det enkelt för sig genom att göra EN Gud,
Hon vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud,
Då behöver hon nämligen inte vörda allt runtomkring sig.
Du har i många skrifter, Vi har i många bilder talat om att människan måste ge det gudomliga ett namn för att förstå,
Det blir liksom en kortlek att ta fram och bläddra med.
Man lyfter fram de kort vilka för vinst med sig.
Det är inte spådomens kort, i de rätta händerna är spådomens kort orakelsvar givna genom inspirativt ljus.
Vi talar runt spelkorten.
Det finns klöver, spader, hjärter och ruter, kungar drottningar knektar och ess.
Kungarna och Drottningarna är de stora världsreligionerna,
Knektarna är utförarna,
Essen är de styrande,
De övriga är medborgarna, folken.
Tänk att det är så svårt att se att till och med i denna bild är det en helhet!

Då människan riktar något mot.
Till EN Gud.
Lägger hon åter ansvaret utanför sig och hon har någon att banna då allt går fel.
Till viss del är det av godo att hon under långa tider känt rädsla för straffdomen, det har bromsat henne.
Det vore egentligen av värde om hon kände rädsla inför varje blomma hon möter, att blomman skall öppna sina käftar och sluka henne så som hon själv gör med de så kallade minsta.

I den stund hon inser att gudomen inte är det – DET – gudomliga utan en Helhet faller det riktade bort,
Då vaknar hjärtats ström,
Hon lever i hjärtats gärning
Och den gärningen innebär vördnad i kärlek till Helhetens Andningsljus och rätten till Sant Liv.

Människan vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud, då behöver hon inte vörda allt runtomkring sig,
Det absurda är att hon gör det svårare för sig, genom att inse att allt är gudomligt liv lever alltet i ständig kärlek och vördnad. Då upphör alla pålagda dogmer och profetior, då uppstår det rena moraliska själssinnet.

Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen

Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*
Du har många gånger levt med bilden av mannen och kvinnan, du har realt vänt ut och in på deras förening, sökt se detta med kvinnan i huset och mannen i det arkitektoniska.
Du har vandrat in i grottor och ut.
Du har sett mannen vandra med vandringsstaven och så vidare i all oändlighet.
Och nu detta tänker du – Orgasm!
Det är mycket enkelt, den totala föreningen är orgasmen, i natten kom ett ord till dig Orgasmerande.
Det är ett talande ord om du delar upp det ,
O – är omfamningen det är helhetens cirkel.
R – Är den skapande rörelsen, skönhetens rörelse vilken borde leva i det sanna mötet.
G – Öppnar vägen eller öppnar dörren.
A – är den uppåt och nedåtsträvande bejakelsen vilken lever i må den himmelska visionen bli förverkligad jordad meningsfullhet i nuet.
S – är en starkt riktad ljusstråle den pekar in i framtiden, Faraonen bär kronan på huvudet med Kobran, kobrans öga är Fokuserat In I Framtiden.
M – är en Harmonisk strävan.
E – Är då två strömmar sammanförs, de svarar till och deras hjärtan blir ett
R – Leder åter in i denna gemensamma hjärtrörelse
Ande – Andeljuset strömmar i denna relation.

Så enkelt är det, det är verkligen och realt att dansa in i Solfamnen, det är Solens och Månens Förening till Jordad Mening I Nuet.
Det Är Ljus och Värme I Förening till Kärlek.
Kärleken är den starkaste energin i skapelsens rörelse.
Så varför studsar du baklänges då vi säger Orgasm är Mannen och Kvinna n Tillsammans I det Heliga Förbundet.
Det Är Skönhet.
Det är en vacker tid, min upplevelse är verkligen att stora ting sker,Det som skall ske vara sker nu,Min starka upplevelse är att nätterna är viktiga, de är inte nätter,De är bilden av träden, upplevelsen av att träden dansar i det inre,Dagarna vaknar i undersköna sånger, de visar nattens sanna väsen.
Det är också bilden av Trädens inre dans,
Barken kan i denna bild vara mannens beskyddarfamn, i det inre dansar själen. Löven dansar runt Trädens fötter kittlar dem till skratt,
Skrattsångerna stiger uppåt, bubblorna stiger uppåt,
Barnets Skratt porlar ur dess mun, Porlande bäckar porlande Lycka, bladen vecklas ut i den nya tiden,
Vita oskrivna fyllda med livslängtan,
Ni skall i denna höstens tid vandra samman hand i hand,

Väggen öppnar sig med en smekande andning
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
i kärlek.

Ett blad dansade runt mig, glitterljus fångade de in i sig,
Ett blad dansade runt dig, glitterljus fångade det in i sig,
Bladet bär hela våren och sommaren i sig, de bär alla stunder av livets andning i sig.
Bladet kupar händerna runt ljusets droppar, bladet värnar om dropparnas visdom,
Dropparna svarar till skapelsens skönhet, lugnt och stilla vandrar de in i och ut ur den ena gestalten efter den andra och ändå lämnade de aldrig den första.
Så är det in och ut, efter den andra, till den andra, ändå lämnade de aldrig ursprunget

Det har varit/är en mycket vacker höst,Löven har varit sådär höstiga.Har vandrat de senaste dagarna och följt dagen in i skymningen,Älskar den stunden, då är allt stilla,Har sett de bruna löven ligga invid skogens fötter, de där bruna som håller på att byta kläder, bli jord, finna en ny gestalt.I deras händer tindrar tusen och åter tusen droppar, silverne pärlor, tårar,Tårar, molntårar,Kanske har molnen tömt sig klart nu, de berättar att tårar alltid är till ljus.Då och då lyfter fåglar, de är alltid med mig, ser deras vackra vingrörelser och för en stund flyger jag med dem.Ett Rådjur hoppar fram, ser med skrämda ögon på mig, ändå leende.Ja, var dag vandrar jag samma stig med förhoppning om att marken skall vänja sig vid mina steg, att marken skall veta att jag inte vill skada,Så ser jag Solen sjunka in i havets famn,den där stunden av stillhet, känner mig omsluten, ett med, för en stund glömmer jag ensamheten.
Stundtals känns det som att jag mer och mer vandrar in i den värld jag älskar, känns som att jag rullar ihop mig i en god varm famn. Vill inte lämna, vill vara i, det gör inte ont där, där lever förståelse, känner mig inte vara en främmande fågel.Har just vandrat,Vandrar samma väg varje dag, inte långt, söker hålla en jämn rytm och behålla en jämn andning.Kan tyckas ensidigt enformigt, inte alls,Marken vänjer sig vid mina steg. Marken känner ingen rädsla då jag kommer. Fåglarna finns alltid runt mig. Ibland möter jag en Grävling eller ett Vildsvin. Ibland hoppar Rådjuren upp ur det höga gräset.Det är vackert,Överallt tindrande droppar i bladens skålar.Helt nära skogen ligger de bruna bladen, de blad vilka är på väg att byta kläder, på väg att byta kropp, omvandlas till jord, i deras händer ligger tusende silverdroppar eller pärlor eller tåra. Tårar - hur vi än vänder och vrider på det så är ju tårarna till ljus.Bönen, den vita bönen,
Du kände din tanke stiga upp till ytan från hjärtat,
Du såg dina vänner och dina barn,
du såg döende och lidande,
Du läste deras ögon och såg att de ville vandra.
Du såg alla böner runt dem utformade inte efter deras själs önskan,
Du såg de sörjandes böner bli den lidandes sorg.
Du kände;
Varför ber vi,
Du kände hjärtats värme stiga in i tanken,
Du hörde den vita bönens röst.
Du kände avsaknaden av våra ord i natten, våra ord lever alltid i dig, du behöver vila.

Vi talade med dig och har talat med dig, länge runt bönen.
Bönen är hjärtat,
Den dag människan klart inser att gud eller gudomen är hjärtat vaknar hon helt.
Vad är skapelsens mittpunkt.
Minns så orden; Moderns har en kropp, du har en kropp,
Livet är en kropp.
Se din egen kropp, vad är dess mittpunkt, hjärtat är mittpunkten.
Se så den fyllda skapelsens skönhet och vet att hjärtat är mittpunkten.
Därvid är Vi ett hjärta, åter detta i och utanför.
Vi känner hjärtats alla strömmar, vi känner bönen,
Var med oss så som du är med din bästa vän.
Känn ängelns smekning innanför dig inte utanför dig.
Varje människa borde inse detta att dansen är inom träden, det är höstens bud.
Hösten visar er gång på gång det förinnerligade ljuset sammanfört med värmen till kärlek.
Den kärleken väcker det rena sinnet, den kristallklara tanken stiger upp ur hennes händer,
Frostens tindrande stjärnor visar er att Himmel och Jord är ett.
Ritualer är alltid bra då livet är vacklande, det är att finna rytmen, rytmen lever i stegen, i livets steg.

Barnen vet detta,
Du har sett barn leka, måla – ja vad de än tar sig för är de i ett drömtillstånd.
Detta drömtillstånd är inte flum eller ett sökande efter nirvana. Det är att vara i det sanna nirvana. Ja – det är att vara Himmel och Jord i ett.
Det är att vara vattendroppen och veta att varje rörelse, varje steg är slöjans rörelse.
Så kallade vuxna säger att de ger barnen styrka till vuxenlivet.
Det de ger är disharmoniska rörelser, slöjan böljar inte i harmoni.
Livet trasslar in sig, vattendroppen andas och kippar efter luft, livet är en respiratorandning där slöjan är slangen mellan för att upprätthålla livet.
Det gör ont så är det, smärtstillande medel ges.
I det Vi nu talar är det inte alltid av godo att ge smärtstillande, ty detta är själens sår. För en tid kan de behövas.
Det är dock så precis som med respiratorpatienten. Den skall inte alltid andas genom denna slang om det är själens vilja och önskan att vandra ännu en tid i denna dröm. Om det ännu inte är tid att vandra in i nästa dröm.

Barnet, du, allt liv längtar åter till vattendroppen,
Du ser bilden av älvor,
Du ser bilden av människor röra sig i ultrarapid,
Du ser slöjorna och ser ljusandningen och andningsljuset bölja,
Du ser slöjorna rodna, purpurrodnaden,
Du ser kärleken i allt.

Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen

Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*

Bönen är faktiskt att vandra uppför och nedför trappan i bilden av det Vi tidigare sagt.
Det är att vandra ned i ”djupet” till djupet och erhålla kraft, till viss del att ställa sig med fötterna i källans vatten böja sig ned och hämta vatten och kasta det över.
För att sedan stiga upp och ge kraften genom hjärtats gärning. Gärningen är bönens förverkligande och den är att vara i helheten.
Detta med att stiga ned och att stå med fötterna i källan kan även liknas vid att sitta med fötterna i fotbad, det är att göra vandringens redskap vackra, det är att befria dem från förhårdnader och göra dem mjuka till vackra smygande steg,
Då förhårdnaderna är borta, fötterna är befriade är de inte längre ovanför eller på de andas med skapelsen.
Massaupplösning, stoff förening.

Bönen är inte för att utröna
Bönen är modet att se
Det kan tyckas vara en marritt att nedstiga – stiga in i djupet,
Att trappsteg för trappsteg känna hur varje tråd/varje klädesplagg tas av, för att vid det sista steget stå helt naken,
Bönen är att gå in i och därmed släppa varje gjord tanke varje gjord bild.
Bönen är det rena vita,
Be för varandra genom ert hjärtas kärlek,
Be för Oss genom Vårt hjärtas kärlek,
Be om mod för varandra att leva era steg i sannhet.
Önska ingenting är allting det är att vara i allting,
Att önska någonting – är att önska en gjord önskan – se alltid bakom.
Bönen är det barnet vet; Tryggare kan ingen vara,
Hur mycket stormarna än virvlar,
Tillit
Tillit
Leder ut ur smärtan.
poesin är barnet

Allt som du aldrig sade.
Allt som aldrig sägs,
Varför sägs det inte, kanske därför att det mötande ögat var slutet.
Kanske visade inte ögat den öppna linsens ljus.
Alla vackra ord är i blommans knopp, för att de skall uttalas behöver blomman mod,
Ty även om ögat är slutet vet blomman att just de orden öppnar det slutna ögats lins.
Allt som du aldrig sade ligger inom dig,
Allt som jag aldrig sade ligger inom mig,
Allt det vi aldrig sade ligger inom oss,
Inom vår sfär,
De ord vilka skulle sägas kommer att sägas, de talas i evigheten,
De lever i evighet,
De talas i tystnaden,
Så alla de ord vi inte sade talas genom oss,
Ser en blomma öppna sig i ultrarapid... den är vit med svagt rosa
Det är så att det alltid är bättre att säga kärlekens ord än att förtiga dem. Kärlekens ord är inte alltid snälla, då ord sägs i kärlek, inte för att skada så är de för växande.
Så lev med kärlekens ord,
Uttala dem
Låt dem blomma
Du vet aldrig då den andra själen vandrar in i sin nya dröm.

Förtig inte de vackra orden

Kärlekens ord

Lev med kärlekens ord

Uttala dem

Låt dem blomma