Vingar, över vingar, över vingar eller under varandra, var bilden från gårdagen.
Djupt in finns en sjö,
Ängeln tvagar klädnaden ren brer den över bädden väntar på våra hjärthänder.
Djupt in finns en sjö, djupt in i skogen finns en sjö, varje träd bär en själsegenskap eller ett möte i famnen.
Sjön känner alla trädens rötter, vad annat kan sjön göra. Trädens rötter dricker av dess vatten. Växterna, stenarna, djuren, människorna dricker av källans klara vatten.
Djupt in finns en sjö, innanför och utanför vilket är innanför.
Denna sjö kan ni vandra till i gläntans famn.
Ni kan vila i trädens skugga i däldens famn,
Träden ger er ljus och skugga, visar er andningens liv.
Denna sjö kan ni vandra till, ni finner den ej i de öppna landskapen, den är inte tydlig och läsbar för alla, ska inte vara det.
Ni finner den i skogens välvda skyddande hägn.
Där ligger den med den inte öppnade ytan.
Själens landskap är inte öppen, blottad för envig.
Det finns många rötter vilka dricker av sjöns liv.
I ert liv, skall endast de dricka vilka bär samma vatten.
Detta innebär i det stora hela inte att dela upp allt i enskildheter, det innebär att jag måste vara vaket uppmärksam på att källan inte sinar.
I den stora sjön dricker alla, men djupet öppnas inte för alla, det är så och måste så vara.
Detta innebär inte att några är mer värda än andra, det innebär att allt har sin tid och allt har sitt ursprung men tillsammans leder allt till den gemensamma punkten vilken är kärlek i ljus och värme, av ljus och värme.
De vilka dricker ur den stora sjöns liv blir bäckar, rötter.
Trädens rötter ligger i Moder Jords Famn,
De stiger uppåt och blir bäckar.
Era steg är i Moder Jords Famn, de stiger uppåt och blir bäckar, livgivande vatten.
Detta kan ses under fötterna.
Fötternas Valv är bågar.
Se nu bäckarna och se bågarna läggas över bäcken, båge efter båge efter båge,
Det blir en Regnbågstunnel,
Vattnet kan andas ljus och värme här och flödar ut i kärlek i det stora Havets famn.
Havets grund, Luftens grund och nu Jordens grund.
Vad är Jordens grund det är bergets grund.
I berget lever planeternas stoft, I berget ljuder dvärgarnas smideskonst, i berget verkar de alla, gnomer, sylfer, undiner och salamandrar.
Nu i höstens tid är verksamheten febril.
De känner jordkylan och de ilar hit och dit inte kaotiskt i exakthet, lyfter en pärla hit och den andra dit. Lyssnar och känner.
Det får bli en upprepning,
Modern samlar pärlor i sin korg, ni plockar frukter och bär,
Modern plockar era sorger er smärta och er glädje,
Hon lyfter dem alla och lyssnar, ger dem till de så kallade smås händer sedan hon tvagat dem med silverne ljus och fyllt dem med guld, de lägger dem med exakthet var de skall vara, de vet genom den allenarådande kärleken var allt hör hemma.
Allt är helhet och en kropp, det innebär inte att organen kan flyttas hit och dit, inte deras innehåll heller.
Nej, allt har sin bestämda plats och sitt innehåll för att balansen skall leva.
Allt skulle vara så mycket enklare om människan kunde sluta med att rumstera om, om hon för en liten stund vågade lyssna.
Det skulle underlätta för hela elementarvärlden, ett samskapande istället för ett ständigt helande skulle verka genom det människan gjort till tid.
Har för en stund sökt finna en bild jag set i natten, finner den ej så jag skriver:
Havets botten rör sig, blir två händer, snäckor,
Sanden havets sands vågrörelser ”fastnar” blir skalets form,
Samtidigt är de händer, är de Fågelns Vingar, Är De Fjärilens Ljusvingar,
Så är det,
Sanden; Jorden – Fågelns Vingar: Luften – Fjärilens Vingar: Ljuset.
Nu Lyfts denna slutna knopp, snäcka upp,
Den stiger sakta, är Valens kropp och ändå Blomma, Snäcka.
Nu når den ytan och en strålande pärla lyser ur hennes händer.
Hon Lyfter den Upp och Lägger den i Himlens Skål.
Hon utstrålar oerhörd värme och ljus kärlek.
Hon Vandrar upp ur Havet och Är I Havet.
Hon Lyssnar och känner Själens alla stämningar.
Hon lyfter den ena pärlan efter den andra,
den ena tåren efter den andra, oavsett varur de härstammar,
hon lyssnar till varje tårs berättelse,
putsar den med silverne ljus och fyller den med guld.
Så lägger hon varje pärla dit den hör, hon återbördar den till dess liv.
Hon lyfter blicken och strömmar med värmens ljus strålande runt sig in i Solens Famn,
De är förenade i dagens famn,
Under hennes fötter är tolv röda rosor, det är nymånens skära vilken bär henne, nymånens skära, Regnbågsbron, vaggan till liv.
Hon vaggar själarnas drömmar in i kärlekens sånger.
Natten faller, hon strömmar in I Havet allt sker igen.
Allt detta sker för att inte skada de öppnades blod.
Åter ser jag Gralsskålen, med det skimrande röda i sig, Livets Saft.
Det strålar en stjärna så himmelskt klar den fyller ögat med kraft till liv
Den strålar ljus
Den strålar Värme
Leder gärningen in i kärlek
Jag ser dem i varandra,
Tillsammans håller deras händer upp skålen och bjuder alltet att dricka ljus och värme
Till Balans
Till Harmoni
*
Vad visar ett fotografi, ett avtryck av något som var.
Ett foto, en bild
Vad är ett foto?
Ett ögonblick
Ögat blinkar
Ett nytt foto ler
Det är bilden av stunden, den är flyktig, ändå är den inte flyktig, varje stund bär liv, ni vet att då ni tar ett steg stannar inte steget där, varje steg leder fram till målet, meningen. Ser ni, varje steg är bilden av då nu till fram, visst är det så att ni till viss del vet morgondagen. Visst är det så att ni vet verkan av er gärning, det är så enkelt att sätta handen för ögonen och skugga ögat för Solens ljus.
Men var och en vet att då ni lyfter ned handen, sänker garden så träffar er, er gärning igen.
Har ni valt att fly så träffar den er med en rejäl smäll, ibland blir det knock out.
Visst är det vackert att vid vissa smällar syns stjärnorna, de dansar i ring.
Det är väl klart att de dansar i ring, nej inte av elakhet, de sjunger: Äntligen är det slut på irrandet, äntligen blev det stopp.
Ett fotografi stiger fram, ett fotografiskt minne av paradiset.
Paradiset ligger i hjärtat, hjärtats oas.
Varje steg är ett fotografi, ett avtryck, varje rörelse är ett fotografi, fotografiet kan inte fånga Livet, men däremot kan det visa något, lyfta fram något.
Men Livet måste Levas inte åses.
Varje steg är en del av något orden du skrev är mycket vackra:
Detta är en del av helheten i mig med mig
Det är en beskrivande bild av fotografiet.
Till den orden ger ljus vänder jag mig och ber om inspiration
*
då vi släpper det gamla, blir det verkligen att rulla runt i gräset.*Ser ett Gult LövDet Gröna har vandrat in i bladet,Sommarens sol lyser i det inre,Värmen vaknar och jag ser det varmt röda ytterst på bladet.
kanske är det så att då vi tillåter ljuset inom oss, då strålar vi värme i det yttre.
Det var en gång ett grönt lövlövet berättade om sommarens dansSolen fyllde lövets inreGula solsånger sjunger i hjärtats händerStrömmar ut ur hjärtats ring dansar runt livet i höstens vind...Lyfte blicken och förundrades,Så är det;Då vi tillåter ljuset att värma det inre strålar värmen ut och. ja, omfamnar ljuset - Tack underbara löv för dina visande händer,
*
Järn
GuldDet är Höstens Verkliga Mysterieväg,Meteorjärnet faller ned ger hjärtat styrka löser den frusna gåvantill hjärtats innerliga glödtill gärning i kärlek
Till en ung kvinna:
Iblandriver stormarna i det inre,sliterdrarsönderöppnar,skriken stannar inomsjälen orkar inte lyfta ut demDet finns Människor vilka ser och finns rutDet finns andra vilka kallas för Änglar,Du är ännu ung,Din Ängel är nära dig,Då Människan blir äldre, måste hon säga; jag vill.Din Ängel håller händerna runt dig,Människorna?Ibland vet de att själen själv först måste säga: detta är min sorg,Ja, ibland har jag märkt att jag måste vara stilla och lyssna i många timmar, kanske i år innan själen vill berätta om sin sorg, då finns jag där och lyssnar,Ja, lyssnandet, det djupa lyssnandet är ofta det viktigaste,det är många vilka befinner sig nära, gång på gång i livet, men de vet att Livet alltid visar den strålande pärlans ljus till slut,Blommorna visar oss, stenarna, Träden, Fåglarna,Överallt har de goda givit oss bilder för att se att det svarta, tyngden inte är svart, Livet återvänder alltid, ibland i en gestalt vi aldrig kunnat drömma om.Många säger; de svara aldrig på bön; Jo säger jag, men kanske inte exakt så som jag hade lust till, men de vet det ingen annan vet- de vet vad som är bäst för mig.
Vinge över vinge
Hand över hand
Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen
Fot vid fot
Stegen vilar i varandra
Hjärta i hjärta,
Hjärtat vilar i hjärtat
*
Sefyr andades blommor ur munnen
Bladet lades framför foten
Öppnades
Viskade
Följ
de skrivna tecknens
linjer
Fly inte
Bara
Var
Stilla
Träden
Dansade
i ring
*
De stora kärlekarna lämnar aldrig själen,de lever i själens hjärta och var och en av dem är lotusar
Vinge över Vinge,
Hand över Hand,
Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen
Hjärta i hjärta,
Fysiskt hjärta, själens hjärta, andens hjärta.
Kärleken har många gestalter.
Den största kärleken är helhetens hjärta om vi väljer att i förklarande ljus gradera.
Det finns möten i livet vilka är omvälvande, fyllda med högre menings vilja.
Då den ena viker undan, flyr.
Vill den andra inte släppa i vetskapen om denna kärleks storhet.
I vetskapen om att den kärleken dels är för mannen och kvinnan men även för helhetens vidare gång.
Hjärta över hjärta,
Flygplanet har passagerare,
Jorden är fylld med stenar, kroppar,
Djupt ned i Moderns famn lever Jordens sång,
Hjärtats Rytm,
Rytmen stiger upp och fyller själens hjärta,
Människan står,
Det första hjärtat är det röda, det andra är orange, det tredje är gult, det fjärde är grönt, det femte är blått, det sjätte är violett, väljer du planetsfärens färger blir det; körsbärsröd, gul, grön, vit, röd, blå, indigo.
Varje hjärta är en skål, i varje skål vilar ett hjärta.
Hjärta över hjärta vilar i varandra.
Vad sker nu, De stiger och sammanstrålar till; Regnbågens Lotus.
Denna Lyfter ifrån människan gestalt och seglar i himlens ocean.
I varje lotusblomma skimrar en låga in i tidens rum.
Detta är stjärnöar, de själar vilka hör samman strålas in i den mänskliga tidens rum.
Mysterieplatserna vet denna bild,
Stenarna står där till synes livlösa, men varje stod bär dessa hjärtan i sig.
Vid vissa tidpunkter, ser man dessa kronor stiga upp,
Det är upplevelsen av tusende fjärilar vilka flyger med ljuset, Fjärilsvingarna skapar den skimrande rörelsen.
Då kan man även se de skira slöjorna böljande smeka stenarna till liv.
Vårens tid, Höstens tid,
Skira slöjor
Smeker stenarna till liv
Livets början och Livet slut, det finns ingen början och slut, det är portövergångar, vandringar genom Drömtillstånd.
Det är att andas yttre och inre liv.
Den öppnades blod känner vårens och sommarens inträde i det inre, in i det ni kallar underjorden.
Orfeus och Eurydike, Dagen vandrar in i nattens famn, i natten sjunger drömmar till den nya dagen, se dig inte om se framåt vet att då är nu till fram, känn den hand vilken håller din hand och leder dig.
Natt, nattens mörker, varför kallas det så, nattens mörker är nattens ljus, Hur skall Natten kunna vara Mörk då Dagen och Natten där möter varandra och dricker en god kopp te.
I underjorden sjunger trumman,
Vad sjunger den, den sjunger, glädje, ljus, sorg, smärta,
Den ser och känner,
Hon ser och känner, sorterar de olika rummen.
Kärleken har många gestalter,
Många möten, en del är vindens fläkt en del är djup.
Dessa hjärtan över hjärtan lever inom den fysiska kroppens väggar, men även i själen och i anden.
De hjärtan vilka har gått låt oss säga vilse, måste föras hem. De skapar obalans i vilseorten och i sig själva. Allt eftersträvar balans.
Se nu trådarna vilka böljar i oceanens hav, silver och guld, dessa trådar är varje Lotus livstråd, de böljar inte motströms de böljar medströms,
Dessa trådar väver Helhetens Livsvärv.
Kärleken har många gestalter dess källa är en.
*
Varje morgon står en resväska vid bädden,
Resväska i resväska, så är det inte men däremot ligger det klädesplagg i, de resplagg vilka behövs för den resan eller den vägen,
Resväskan är livet i sin helhet.
Naturligtvis kan det vara så att många väskor står bredvid varandra, det är då stjärnöarna och varje väska innehåller de nödvändiga livsbehoven för att förverkliga meningen.
Ja, en del greppar om väskan och flyr hals över huvud, ett mycket bra uttryck, halsen tar över huvudet, orden blir tomma, dessutom flyger de utanför huvudet, utanför livets sfär.
Ser ni transportbandet, hur väskorna darrande av förväntning förs in i flygplanet,
Flygplanet lyfter till destinationen,
Väskorna snurrar runt med sitt innehåll och väntar på den mötande handen.
Bilden kan förändras i det oändliga, varje resväska kan vara det enskilda livet, varje resväska kan vara en del av helheten och varje väska kan vara helheten.
Men ursprunget är att varje väska är liv innehållande varje stunds ögonblick.
Varje gryning står en resväska vid bädden
Öppna den och se ljuset
Vik upp varje plagg varsamt
dofta det rena nystrukna linjerna
Varje plagg innehåller den nya dagens stunder
Möjligheternas ögonblick
Varje afton sluts den med varsamma händer
I gryningen står en ny resväska där och väntar
Orden är Kvinnosjälen
Kvinnosjälen är ordens källa!Kvinnosjälens Källa.
Mannen och Kvinnan är olika och ändå lika, de kan ses var hus, den ena den vilken skapar hemtrevnad, den andra är byggherre eller arkitekt.
Hon skrider fram över Havet i händerna håller Hon den strålande Stjärnan, Livets Pärla.
Livets Öga.
Facklan har en stadig kropp, eller facklan är ett fäste för den värmande elden.
Mannen är Facklans fäste, Kvinnan är dess värme.
Hon andades kärlek in i varje ord, genom kärleken växte varje blomma. Ängen fylldes med dofter.
Han byggde spaljéer han krattade gångar. Han skapade landskap för blommorna att vandra i.
Varje dag vandrade Hon över ängarna log kärlek till Barnen.
Barnen växte i tillit och tro.
Hon hade trohetens vilja, Han hade trohetens Vilja, Båda innehade de trons kraft.
Tron kan försätta berg.
Allt vad ni vill kan ni göra, vill ni flyga, ja kanske kan ni inte få vingar, men visst kan ni flyga utan flygplan. Vill ni veta vad livet är träd in.
Det går inte att tvinga liv, men inget liv kan fly undan. Då något tvingas slokar det och förlorar meningens livsvilja, då något flyr slokar det och förlorar till slut icke meningens vilja. Att föredra är då själen vaknar ur sig, till sitt liv.
Hon vandrar över ängarna, Hon är alla Kvinnors Moder, deras förebild hon blåser med sin ande värme däri.
Han vandrar över ängarna och ser behoven, han är alla mäns förebild han blåser med sin ande ljus däri.
I begynnelsen var Sophia, Sophia var hos Gud och Sophia var med Logos, dem förutan blev ingenting… Se Den Store Andens Ljus, icke en utan två bär facklan i handen, må meningens vilja ske. Månmoder och Solfader bär Månen och Solen till Jordens måne och sol.
Ja, Kvinnosjälen besjälar orden.
Mannen gestaltar dem, mejslar ut dem.
Kvinnan är vokalerna, mannen är konsonanterna, men vad vore deras mångfald förutom vokalernas Vida kjolar.
De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor är en förtätning av den blå manteln.
Se den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
Var och en vilka känner andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” vet att ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Detta är bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.
När själen har varit mycket nära att vandra in i ”nästa” dröm, till ett nytt liv, har själen upplevt ljuset – Ljusauraandningen.
Ljusauraandningen är den totala gemensamhetsandningen., vilken är skapad genom ljus och värme till kärlek.
Det är en förtätad närhet, det är verkligen att gå in i, att uppleva helheten.
Då själen ”tvingas” att återvända för att fullfölja den dröm den var i, fylls själen av en oerhörd längtan, likvärdig med att förlora den älskades hjärta.
Själen behöver hjälp för att orka stå ut och överhuvudtaget känna närhet.
Vad sker?
Det går att liknas vid att en ljusarm en ljusslöja läggs runt själen för att söka trösta och ge det ljus själen längtar till eller in i.
*
Att verkligen se och känna ett väsens vara är att upphöra att vara väsen, det är att gå in i en jämsides drömport.
Hjälparen, redskapet upphör att vara. Stiger in i den jämsides drömväven, avkänner, avläser detta väsens dröm.
Ser sorgen och svarar till den egentliga drömmens längtan till förverkligande och väcker därigenom denna dröms sanna liv.
Genom att stiga ur min dröm,
Stiger jag in i den andres dröm,
Reder ut trasslet,
Kammar håret silkeslent,
Skrudar håret med pärlljus,
För att se måste själen bli varse, vakna in i varje levande väsens famn, drömljus
*
Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Det finns en fysisk vind,
Den fysiska vinden visar er själens längtan,
Det finns en Själsvind den visar er andens längtan.
Det finns en andevind den visar er jagets sannhet.
Jaget är drömmens ljus,
Ljuset förverkligas genom andevinden, se fågelns vingar, hör de mäktiga vingarnas sus,
De bär de skriver ljustecken,
Ljustecknen fyller själen, se bäcken, floden, vattenfallet, se rörelsen, dansens lätthet och se Regnbågsljuset,
Fågelns Fjädrar skimrar Regnbågsfärger.
Själen längtar till dansande steg.
De vackra stegen lyfter den fysiska kroppens bojor,
Det finns en fysisk vind, en själsvind en andevind,
Den jordiska vinden visar er alla dessas beskaffenhet,
Upptäck Livet I Glädje,
Det finns inget stort det finns inget litet,
Vinden går inte att fängslas då andas den djupt in och Ut.
*
Sorgens Droppar
Droppar ned
Omslutes
Öppnas Upp.
De svarta pärlorna lyfts upp
Bärs av havets strömmar, I Havets öppnade händer, dessa händer är syrets droppar,
Sorgens droppar strömmar, bärs,
Droppar ned och omslutes,
Omslutes av den stora havsanemonen,
Den Stora Havsanemonen har Vita blad, dess inre är den Svarta Moderns Strålande Skönhet,
Hon tar emot varje pärla, öppnar dess tystade väsen, lyssnar, öppnar upp själen,
Lyfter så upp Ljuspärlans strålande ljus genom pannan.
*
Se det stora Trädet,
Rötterna, tårna står inbäddade av Jordens händer, ja – händer, känn Hennes händer, så värnande och fyllda med kärlek.
Hon vet myllret under och ovanför, stormarna, Drakarnas liv,
Drakar – Höst är Drakens tid, men jag har i dagarna kommit underfund med att det finns en Drake för Varje Årstidsport,
Vattendrake, Luftdrake, Elddrake, Jorddrake, var och en av dem är bilden av det under tryckte/undertryckta, för tryckta/förtryckta, ned tryckta/nedtryckta – Livets Krafter.
Livets krafter är virvlande, strömmande, sprutande, roterande, kraft rörelser utåt för att livet inte skall implodera.
Var gång är det ”olika” själsvindar vilka blåser, var och en fordrar olika svärd.
Svärd för att rena livet – Värna om Jungfruns blygd, renhet.
Vad är blygden?
Det Inre Barnet.
Se åter Trädet,
Hjärtbladen, kvistarna, Barken, stammens längtan upp, stammen reser sig i kärlek, Kärleken är det högsta.
Barken är olika och ändock lika hos trädens yttre,
Handens upplevelse är olika ändå samma,
Årsringarna, ser du den uppåtgående spiralen och den neråtgående, se musikslingorna.
Kvistarna, Kronan,
Fingrarna,
Jag Älskar att sitta i mitt träd och känna dessa fingrar runt mig.
Ansvar, värme strömmar, svara an till, an svar.
Tänkte skriva, vem kan ta ansvar för trädets liv, för livet,
Rötterna är höljda av Hennes i Hennes famn och händer,
Kronan Är Höljd är Buren av Hans händer.
Så vet jag; det är ju LIV att svara an, ansvara för, vad annat är det än bröder och systrar är varje levande väsen, allt är allt och helhet, trampar du på sandkornet, gråter berget gråter havet gråter själen.
Se trädet,
Ja, vi ser kanske olika, men det är de två strömmarna i Trädet.
Kanske är jag romantiker, tror mer att det är en fri ande, den anden har svårt att överleva bland människorna, den anden är en främmande fågel.
*
Tiden skapar gränser,
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.
Den levande tiden är strömmen, flödet, klangen, färgen, det är att gå in genom dörrar och ut genom dörrar, det är att vandra genom drömportarnas valv, det är att ständigt gå över tröskeln,
det är att vara i nuet och inse att det är då och framtid, ingenting går att klippa ut, Livet är inte ett pussel eller en klippdocka.
Livet är helhet, gräns över stigande.
Den gjorda tanken spelar er spratt,
Den gudomliga tanken smeker den sargade drömmens liv helt.
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Så bred ut vingarna och flyg med Soldrömmens Liv in i Moderns famn.
Vi sade: I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Vad har skett, innandömet har lyfts ut och ersatts med örter för att förruttnelse ej skall ske.
Hjärnan togs ut, tanken togs ut,
De fyra horussönerna vakar över levern, lungorna magen och övriga inälvor.
Imset – stod i norr och vakade över Levern; den renade tanken.
Hapy stod i söder och vakade över Lungorna, jordens ljusandning genom andeandning.
Duamutel stod i öster och vakade över magen, himmelsnäringen blir jordnäring
Quebehsemufi stod i väster och vakar över inälvorna; i värmen förverkligas drömmen.
Kroppen lades i salt, jag är världens salt, av tårarnas salt bibehålles din styrka,
Håligheten fylldes i med lindor.
Ansiktet sminkades, masken lades på,
Hårets linjer kammades silkeslena, korpsvarta.
Händer och fotsulor sminkades,
Fingrar och tår bands, Örter och oljor användes; Myrra/Mejram, Ceder, Timjan.
Kroppen lindades varv efter varv, linje efter linje,
Så lades kroppen i en kista en sarkofag och tecknen skrevs; Var I.
Hela denna procedur är en initiering, en tröskelövergång, en vandring in i ”nästa” drömtillstånd.
Kroppen har lindats in med lindor,
Se nu då lindorna skall lindas upp,
Själen fylls av längtan till att vakna, lindorna måste lindas upp, varsamt,
Se hur de böljar i vinden,
Se Slöjorna och minns orden;
Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Fram träder den helade människan
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.
*
De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor en förtätning av den blå manteln.
Den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” - ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.
Den stora himmelsmanetens kjolar, böljar över trädens kronor.
Himmelsslöjorna böljar över trädens kronor,
De finner mig sittandes i trädets krona,
Trädets krona öppnar händerna
Himmelsslöjorna
Lyfter mig upp
Trådarna bränns inte
De lägger sig runt mig
Är en florstunn hinna mellan mig och världen.
Det är förunderligt vackert härinne
Ljuset är så rent och klart
Obeslöjat
Hela tiden hör jag porlande vatten sjunga
Klangerna strömmar in i mig
Varje gång jag lyfter händerna
Strömmar
Klangerna ut
Hennes kjolar är vatten
Rörelsen är luft
Jag ser den stora vinden andas in
De skimrande blå himmelsfärgerna
Blå pärlor
I deras inre
Strålar en stjärna
förtröstansfylld
Stilla
Hoppets ljus
Ögonlockens dunlätta vingar
Smeker den sargade drömmens liv
Härinne lindras plågan av att inte vara
Här inne lindras plågan av att inte vara dig nära
*
Stormhästen ven
Ur havet
Ur luften
Virvlande svarta djup
Mörka
Svarta
Djupt blå
Moln
Snurrande
Hjul med silverne linjer
Svarta ögon med silveriris
Den mörka svartglänsande kroppen
Svettades saltpärlor
Ögonen vitor flackade blod
Sprängda
ådror
Pupillens brunn
riktades inåt
utåt
Ur munnen
Strömmade
Fradgans havsskum
Den långa manen och svansen
Böljande
Havsvågor
Skönhet
Den stora svarta stormhästen
Bjöd mig att sitta upp
Han stegrade sig bakåt
Slog ned med ett fruktansvärt dån
Jorden rämnade
Det röda havets vågor
Böljade segt
i väntan på
förlösning
Den stora svarta stormhästen
For över klippornas utsprång
Deras svartnade gap
fylldes med havets fradga
Vita
törnrosor
växte
upp
Vi var i vindarnas vågor
Vi var i havets vågor
Vindarna
ropade
Andas
Havet
dånade
Följ
Kände
Den stora kroppen slappna av
Den stora svarta stormhästen
Bar mig hem
Vi lade oss nära
Den stora stormhästen vilar stilla inom
I gryningen såg jag den vita skimrande hästen
Blommornas leende händer
bjöd den stjärnor att dricka
Den stannar vid mig,
jag torkar huden med gryningens gräsdroppar
smeker smärtans ursprung med kärlek
förstår
*
Livet kan läggas i en kista,
Kan också läggas i en vacker ask, i ett smyckeskrin,
Livet är ett smycke,
Läggs livet i en likkista utan att vara utanför livet, har en barriär till liv gjorts.
Barriären är skapad eller gjord av människan.
Den håller inte länge och är inte heller fyllda med mening.
Höstens tid är en begynnande inre tid,
Nattvinden susar och stjärnorna tänds,
De är närmare, talar tydligare i natten.
Susa
Susa
Vackra Stjärnvindar susar,
Fyller Hösten med det röda guldets Värmande Ljus.
Det är inget barriärsljus,
Detta ljus är norrsken i det inre,
Se dansen, ljusdansens glädje,
Det är den dans själen målar vårens färger med.
*
vandrar vid din sida
Våra händer
är i varandra
Vi
vandrar i slättens bilder,
Drömmar
Drömmarna
skriver
Ditt hjärta blöder,
Viskar stilla;
Tolka inte vinden
låt vinden bära dig,
Den lägger frusna gåvor i ditt hjärta
Med din värme tinar du deras åder
Det gör ont
Mycket ont
att inse
jag inte är en diktare
jag är vorden poesi.
Människor vill tolka, de närmaste gör det i kärlek,
livet går inte att tolka, går inte att göras till en form.
Vi vandrar
talar
pekar
visar,
Högt upp
Lämnar Fågeln klippan,
De vida vingarna berättar vindens sång
Över denna fågel svävar Kondoren,
Den svarta fågeln är inte svart, kanske i sin vrede,
Den sänker sig ned,
Befriar hjärtat från tankens kyla,
Befriar själens ande från pålagda otydbara klyshor,
Fågelns ögon är kalla,
Kalla i kärlek,
Hur skall kärlek kunna leva ur i begärens käftar,
I de redan gjorda bilderna,
Den svarta fågelns ögon är kalla; är den objektiva kärlekens rena klarhet,
Är Skogstjärnens källa,
De iskalla ögonen är skogstjärnens yta,
Den sticker näbben in däri och öppnar upp.
Den hämtar dina drömmar
Och bär dem åter in i ditt hjärta.
Ja – så är det – Örnen förtär allt det vilket icke är näring till själens ande.
Nej – det är ingen tolkning – det är det jag ser.
Ser jag Glädje – Jag känner smärtan lyfter helande örter in däri och ser glädjens ljus sakta skimrande vakna.
*
Tänk så många det är som tror sig svära sig fria ifrån sitt själv, tror sig rädda sig själva och ibland även världen genom att säga sig leva just nu.
Just nu, lever jag såhär.
Just nu – de tror sig därigenom kunna öppna och stänga dörrar; genom att säga: just nu.
Det de inte vet är att dörren går i baklås,
De fastnar i nuet, sitter fast kommer inte vidare.
De fastnar i nuet ser inte att just nu är då och framtid.
Just nu, älskar jag
Just nu, dödar jag
Just nu
Just nu
Alltid oskyldig
Aldrig då eller bli
Just
Nu
Förlåt?
Ja
Så kan ni dansa in i nästa Just Nu i vetskapen att det aldrig hänt
Varför tar ni inte bjällror i händerna och runt vristerna dansar runt sjungandes just nu, just nu, just nu… högre och högre in i extas. Orden lyfter verkligen.
Gör just nu till ert mantra, till en mantra ritual – en mantra rit.
Dansa i ring kring hägringens guld.
Förglöm Icke Jordens Liv.
Ni dansar i ring just nu
Ni faller ned i våndans grop
NU – Just NU
Hör maran
Känn
De sargades blod fylla er, smek dess linjer rena med: Just DET – Kärlekens Tao är Evig inte för stundens just nu. Kärlekens Tao är Justitias Vågskålar: Kärlekens Moraliska Väktare.
.
Du ber om förlåt,
Det är ungefär samma innebörd som; det var inte min mening.
Inte din mening.
Hur kan du säga att det inte var din mening?
Du – har tagit på dig att vägleda andra människor i mening.
Och,
Eftersom du lever just nu så är det alltid din mening.
Av mening gick du in i mening och är mening..
*
Se dammet förtydliga Solens strålar,
Se Dimman förtydliga Solens strålar,
Ni ser dem löpa parallella,
Se nu dammet stiga uppåt,
Se sanden stiga uppåt,
Se Havets, Jordens, Luftens, Eldens Slöjor stiga uppåt,
Se Alla Dessa Slöjor – Maneter fyllda med liv,
De lägger sig I varandra,
Händerna slut,
Knoppen sluts och vilar i Himmelska Händer,
Så Öppnas Knoppen Varsamt,
Sakta för att ni skall Se och Uppleva,
Hinna Med I Öppnandet,
Så Är Alltets Skönhet Öppnat,
Ni är I Denna Famn i Famnens Hand,
Vasen stod högt upp i ett hörn,
Dess slipade yta gnistrade,
Ytan var inte slipad av lögner och förtal,
Ytan var slipat kristalljus,
Hon längtade efter att hölja blommor i sina händer,
Hon längtade till att en blomma skulle vilja vara i henne.
Hon längtade att få omsluta en blomma med sitt liv, kärlekens liv,
Inte för att kväva, för att de skulle vandra i skönhet tillsammans
Fria och ändå i varandra.
Då och då fann solen vägen in i rummet,
Det var i de stunderna vasen fylldes med liv.
Hon log, strömmande värme.
Dammet lades över henne,
Hon förlorade lystern,
Stjärnorna log djupt i det inre
Hon var gömd,
Vinden fann vägen in i rummet,
Övertoner andades
Vasen sprack i tusen bitar,
Bitarna löstes upp,
blev skimrande ljusstoft,
Rummet skimrade i Regnbågsljus,
Hon
dansade
Glädjens ljus
Solen fann henne och förde hennes rörelser
In i stjärnornas händer
Sakta föll hon ned i Moderns öppnade händer,
De små tog emot hennes färger,
Nu lade de prisma till prisma och vasen var åter hel.
Vasen har en speciell formgestalt, formerna är inte amorfa.
Ursprungsvasen talar sitt språk, Den står på en fot, dess kropp är mjukt rundad, den öppnar sig uppåt,
Det finns andra designer, den bild vi här visar är amforan.
Ja, den står på en fot, har en rundad kropp, så sker något, den tillsluts lätt och vidgas uppåt.
Varför tillsluts den,
Den säger tag ett djupt andetag, se innan orden virvlar i storm.
En del av amfororna har även handfästen/handtag att hållas i.
Följ vasernas formspråk, de liksom människan och alla levande väsen har en vandring.
Vasen var åter hel,
Du talar om kvinnans liv,
Kvinnan bär blommor i sina händer, hon omsluter dem med kärlekens mantel,
Mannen är i henne och hon omsluter honom, samtidigt omsluter han henne och hon är i honom.
Det är ljusets och värmens polariserande strömmar.
En översinnligt klar komplexitet.
Inga störande element eller strömmar kan infiltreras till denna ”kedja”, den är ren.
Vi talar här inte om kärleksakten, vi talar om gärningens liv.
Dammet lades över vasen, aldrig i vasen.
I vasen bestod källans klara liv och vatten,
Hjärtat strömmade värme,
Längtan förtärde hennes lyster,
Dammet,
Erfarningens lismande stämma, var dammet.
Vindarna lyfte slöjan,
Vindarna bär tonklanger,
Övertoner,
Dessa är visande,
Dessa klanger, toner får vasen att brista,
Nu ser vasen alla Regnbågens prismor,
Vet att dess liv inte är förverkat.
Det är så att vissa klanger får kristallen att brista, ibland måste det ske för att det rätta ljuset, ursprungsljuset åter skall varda i nytt ljus.
Dammet,
Virvlar upp, stiger upp till ytan och är egentligen alla negativa val eller tankar. Dessa medför vilsenhetens smärta.
Denna vilsenhet är övergivenhetens, förlåt oss overklighet.
Ofta är det så att endast i denna totala ensamhet finner svaren fäste,
Dammet kan inte stiga dit det ska om tiotusen dammtrasor söker att fösa undan det.
Det är den egna näsan vilken måste nysa,
Nej, ni är inte utlämnade!
Vi känner när ni är på väg bort,
Ni måste ges tillfälle att finna vägen åter till hjärtpunkten,
Se dammet stiga uppåt,
Bubblor,
Partiklar,
Egentligen är allt detta det vilket sker vid drunkning,
De vilka varit nära att drunkna beskriver detta,
De beskriver känslan av ultrarapidisk rörelse, bubblorna, regnbågsfärgerna,
De ser livet passera i stillhet.
Den vita lögnen,
Se det ordet i en positiv aspekt: det ögat inte ser, det gråter det inte över.
Det finns ett annat uttryck; gråt inte över spilld mjölk.
Vi vill dock stanna vid den vita lögnen,
Ibland virvlar sinnet, den ena önskningen efter den andra,
Det är vita lögner vilka görs, ofta då själen inte mår bra, för att tillföra konstlad glädje i livet.
Lägg nu alla dessa önskningar ned och täck dem med slöjan,
Lev så med den vita bönen,
Den Vita Bönen Är Sinnets Stillhet.
Lögn är aldrig försvarbart, Vi vill här visa vad livslögnen är, den vita lögnen har här namngett något och därigenom döljs det egentliga namnet.
Namn,
Namn,
Människan är så upptagen av att sätta namn på allting, inte namngiva, sätta namn på allting, ge en stämpel på allting.
Är så upptagna med att sätta namn på allting att de glömmer – förglömmer det levande livet,
Solen är tanken,
Så skrev du igår,
De orden är mycket sanna,
Solen är tanken men förutan att känna livet förbränner tanken livet,
Förbränner inte utplånande, förbränner till liv.
Kanske
Tanken är SolenSolkraftSolenergierTÄNKså många vackra strålar som tänktsfortsättTÄNKA
Men
Tillsammans med hjärtat
Djupt in finns en sjö,
Ängeln tvagar klädnaden ren brer den över bädden väntar på våra hjärthänder.
Djupt in finns en sjö, djupt in i skogen finns en sjö, varje träd bär en själsegenskap eller ett möte i famnen.
Sjön känner alla trädens rötter, vad annat kan sjön göra. Trädens rötter dricker av dess vatten. Växterna, stenarna, djuren, människorna dricker av källans klara vatten.
Djupt in finns en sjö, innanför och utanför vilket är innanför.
Denna sjö kan ni vandra till i gläntans famn.
Ni kan vila i trädens skugga i däldens famn,
Träden ger er ljus och skugga, visar er andningens liv.
Denna sjö kan ni vandra till, ni finner den ej i de öppna landskapen, den är inte tydlig och läsbar för alla, ska inte vara det.
Ni finner den i skogens välvda skyddande hägn.
Där ligger den med den inte öppnade ytan.
Själens landskap är inte öppen, blottad för envig.
Det finns många rötter vilka dricker av sjöns liv.
I ert liv, skall endast de dricka vilka bär samma vatten.
Detta innebär i det stora hela inte att dela upp allt i enskildheter, det innebär att jag måste vara vaket uppmärksam på att källan inte sinar.
I den stora sjön dricker alla, men djupet öppnas inte för alla, det är så och måste så vara.
Detta innebär inte att några är mer värda än andra, det innebär att allt har sin tid och allt har sitt ursprung men tillsammans leder allt till den gemensamma punkten vilken är kärlek i ljus och värme, av ljus och värme.
De vilka dricker ur den stora sjöns liv blir bäckar, rötter.
Trädens rötter ligger i Moder Jords Famn,
De stiger uppåt och blir bäckar.
Era steg är i Moder Jords Famn, de stiger uppåt och blir bäckar, livgivande vatten.
Detta kan ses under fötterna.
Fötternas Valv är bågar.
Se nu bäckarna och se bågarna läggas över bäcken, båge efter båge efter båge,
Det blir en Regnbågstunnel,
Vattnet kan andas ljus och värme här och flödar ut i kärlek i det stora Havets famn.
Havets grund, Luftens grund och nu Jordens grund.
Vad är Jordens grund det är bergets grund.
I berget lever planeternas stoft, I berget ljuder dvärgarnas smideskonst, i berget verkar de alla, gnomer, sylfer, undiner och salamandrar.
Nu i höstens tid är verksamheten febril.
De känner jordkylan och de ilar hit och dit inte kaotiskt i exakthet, lyfter en pärla hit och den andra dit. Lyssnar och känner.
Det får bli en upprepning,
Modern samlar pärlor i sin korg, ni plockar frukter och bär,
Modern plockar era sorger er smärta och er glädje,
Hon lyfter dem alla och lyssnar, ger dem till de så kallade smås händer sedan hon tvagat dem med silverne ljus och fyllt dem med guld, de lägger dem med exakthet var de skall vara, de vet genom den allenarådande kärleken var allt hör hemma.
Allt är helhet och en kropp, det innebär inte att organen kan flyttas hit och dit, inte deras innehåll heller.
Nej, allt har sin bestämda plats och sitt innehåll för att balansen skall leva.
Allt skulle vara så mycket enklare om människan kunde sluta med att rumstera om, om hon för en liten stund vågade lyssna.
Det skulle underlätta för hela elementarvärlden, ett samskapande istället för ett ständigt helande skulle verka genom det människan gjort till tid.
Har för en stund sökt finna en bild jag set i natten, finner den ej så jag skriver:
Havets botten rör sig, blir två händer, snäckor,
Sanden havets sands vågrörelser ”fastnar” blir skalets form,
Samtidigt är de händer, är de Fågelns Vingar, Är De Fjärilens Ljusvingar,
Så är det,
Sanden; Jorden – Fågelns Vingar: Luften – Fjärilens Vingar: Ljuset.
Nu Lyfts denna slutna knopp, snäcka upp,
Den stiger sakta, är Valens kropp och ändå Blomma, Snäcka.
Nu når den ytan och en strålande pärla lyser ur hennes händer.
Hon Lyfter den Upp och Lägger den i Himlens Skål.
Hon utstrålar oerhörd värme och ljus kärlek.
Hon Vandrar upp ur Havet och Är I Havet.
Hon Lyssnar och känner Själens alla stämningar.
Hon lyfter den ena pärlan efter den andra,
den ena tåren efter den andra, oavsett varur de härstammar,
hon lyssnar till varje tårs berättelse,
putsar den med silverne ljus och fyller den med guld.
Så lägger hon varje pärla dit den hör, hon återbördar den till dess liv.
Hon lyfter blicken och strömmar med värmens ljus strålande runt sig in i Solens Famn,
De är förenade i dagens famn,
Under hennes fötter är tolv röda rosor, det är nymånens skära vilken bär henne, nymånens skära, Regnbågsbron, vaggan till liv.
Hon vaggar själarnas drömmar in i kärlekens sånger.
Natten faller, hon strömmar in I Havet allt sker igen.
Allt detta sker för att inte skada de öppnades blod.
Åter ser jag Gralsskålen, med det skimrande röda i sig, Livets Saft.
Det strålar en stjärna så himmelskt klar den fyller ögat med kraft till liv
Den strålar ljus
Den strålar Värme
Leder gärningen in i kärlek
Jag ser dem i varandra,
Tillsammans håller deras händer upp skålen och bjuder alltet att dricka ljus och värme
Till Balans
Till Harmoni
*
Vad visar ett fotografi, ett avtryck av något som var.
Ett foto, en bild
Vad är ett foto?
Ett ögonblick
Ögat blinkar
Ett nytt foto ler
Det är bilden av stunden, den är flyktig, ändå är den inte flyktig, varje stund bär liv, ni vet att då ni tar ett steg stannar inte steget där, varje steg leder fram till målet, meningen. Ser ni, varje steg är bilden av då nu till fram, visst är det så att ni till viss del vet morgondagen. Visst är det så att ni vet verkan av er gärning, det är så enkelt att sätta handen för ögonen och skugga ögat för Solens ljus.
Men var och en vet att då ni lyfter ned handen, sänker garden så träffar er, er gärning igen.
Har ni valt att fly så träffar den er med en rejäl smäll, ibland blir det knock out.
Visst är det vackert att vid vissa smällar syns stjärnorna, de dansar i ring.
Det är väl klart att de dansar i ring, nej inte av elakhet, de sjunger: Äntligen är det slut på irrandet, äntligen blev det stopp.
Ett fotografi stiger fram, ett fotografiskt minne av paradiset.
Paradiset ligger i hjärtat, hjärtats oas.
Varje steg är ett fotografi, ett avtryck, varje rörelse är ett fotografi, fotografiet kan inte fånga Livet, men däremot kan det visa något, lyfta fram något.
Men Livet måste Levas inte åses.
Varje steg är en del av något orden du skrev är mycket vackra:
Detta är en del av helheten i mig med mig
Det är en beskrivande bild av fotografiet.
Till den orden ger ljus vänder jag mig och ber om inspiration
*
då vi släpper det gamla, blir det verkligen att rulla runt i gräset.*Ser ett Gult LövDet Gröna har vandrat in i bladet,Sommarens sol lyser i det inre,Värmen vaknar och jag ser det varmt röda ytterst på bladet.
kanske är det så att då vi tillåter ljuset inom oss, då strålar vi värme i det yttre.
Det var en gång ett grönt lövlövet berättade om sommarens dansSolen fyllde lövets inreGula solsånger sjunger i hjärtats händerStrömmar ut ur hjärtats ring dansar runt livet i höstens vind...Lyfte blicken och förundrades,Så är det;Då vi tillåter ljuset att värma det inre strålar värmen ut och. ja, omfamnar ljuset - Tack underbara löv för dina visande händer,
*
Järn
GuldDet är Höstens Verkliga Mysterieväg,Meteorjärnet faller ned ger hjärtat styrka löser den frusna gåvantill hjärtats innerliga glödtill gärning i kärlek
Till en ung kvinna:
Iblandriver stormarna i det inre,sliterdrarsönderöppnar,skriken stannar inomsjälen orkar inte lyfta ut demDet finns Människor vilka ser och finns rutDet finns andra vilka kallas för Änglar,Du är ännu ung,Din Ängel är nära dig,Då Människan blir äldre, måste hon säga; jag vill.Din Ängel håller händerna runt dig,Människorna?Ibland vet de att själen själv först måste säga: detta är min sorg,Ja, ibland har jag märkt att jag måste vara stilla och lyssna i många timmar, kanske i år innan själen vill berätta om sin sorg, då finns jag där och lyssnar,Ja, lyssnandet, det djupa lyssnandet är ofta det viktigaste,det är många vilka befinner sig nära, gång på gång i livet, men de vet att Livet alltid visar den strålande pärlans ljus till slut,Blommorna visar oss, stenarna, Träden, Fåglarna,Överallt har de goda givit oss bilder för att se att det svarta, tyngden inte är svart, Livet återvänder alltid, ibland i en gestalt vi aldrig kunnat drömma om.Många säger; de svara aldrig på bön; Jo säger jag, men kanske inte exakt så som jag hade lust till, men de vet det ingen annan vet- de vet vad som är bäst för mig.
Vinge över vinge
Hand över hand
Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen
Fot vid fot
Stegen vilar i varandra
Hjärta i hjärta,
Hjärtat vilar i hjärtat
*
Sefyr andades blommor ur munnen
Bladet lades framför foten
Öppnades
Viskade
Följ
de skrivna tecknens
linjer
Fly inte
Bara
Var
Stilla
Träden
Dansade
i ring
*
De stora kärlekarna lämnar aldrig själen,de lever i själens hjärta och var och en av dem är lotusar
Vinge över Vinge,
Hand över Hand,
Vingen vilar i vingen,
Handen vilar i handen
Hjärta i hjärta,
Fysiskt hjärta, själens hjärta, andens hjärta.
Kärleken har många gestalter.
Den största kärleken är helhetens hjärta om vi väljer att i förklarande ljus gradera.
Det finns möten i livet vilka är omvälvande, fyllda med högre menings vilja.
Då den ena viker undan, flyr.
Vill den andra inte släppa i vetskapen om denna kärleks storhet.
I vetskapen om att den kärleken dels är för mannen och kvinnan men även för helhetens vidare gång.
Hjärta över hjärta,
Flygplanet har passagerare,
Jorden är fylld med stenar, kroppar,
Djupt ned i Moderns famn lever Jordens sång,
Hjärtats Rytm,
Rytmen stiger upp och fyller själens hjärta,
Människan står,
Det första hjärtat är det röda, det andra är orange, det tredje är gult, det fjärde är grönt, det femte är blått, det sjätte är violett, väljer du planetsfärens färger blir det; körsbärsröd, gul, grön, vit, röd, blå, indigo.
Varje hjärta är en skål, i varje skål vilar ett hjärta.
Hjärta över hjärta vilar i varandra.
Vad sker nu, De stiger och sammanstrålar till; Regnbågens Lotus.
Denna Lyfter ifrån människan gestalt och seglar i himlens ocean.
I varje lotusblomma skimrar en låga in i tidens rum.
Detta är stjärnöar, de själar vilka hör samman strålas in i den mänskliga tidens rum.
Mysterieplatserna vet denna bild,
Stenarna står där till synes livlösa, men varje stod bär dessa hjärtan i sig.
Vid vissa tidpunkter, ser man dessa kronor stiga upp,
Det är upplevelsen av tusende fjärilar vilka flyger med ljuset, Fjärilsvingarna skapar den skimrande rörelsen.
Då kan man även se de skira slöjorna böljande smeka stenarna till liv.
Vårens tid, Höstens tid,
Skira slöjor
Smeker stenarna till liv
Livets början och Livet slut, det finns ingen början och slut, det är portövergångar, vandringar genom Drömtillstånd.
Det är att andas yttre och inre liv.
Den öppnades blod känner vårens och sommarens inträde i det inre, in i det ni kallar underjorden.
Orfeus och Eurydike, Dagen vandrar in i nattens famn, i natten sjunger drömmar till den nya dagen, se dig inte om se framåt vet att då är nu till fram, känn den hand vilken håller din hand och leder dig.
Natt, nattens mörker, varför kallas det så, nattens mörker är nattens ljus, Hur skall Natten kunna vara Mörk då Dagen och Natten där möter varandra och dricker en god kopp te.
I underjorden sjunger trumman,
Vad sjunger den, den sjunger, glädje, ljus, sorg, smärta,
Den ser och känner,
Hon ser och känner, sorterar de olika rummen.
Kärleken har många gestalter,
Många möten, en del är vindens fläkt en del är djup.
Dessa hjärtan över hjärtan lever inom den fysiska kroppens väggar, men även i själen och i anden.
De hjärtan vilka har gått låt oss säga vilse, måste föras hem. De skapar obalans i vilseorten och i sig själva. Allt eftersträvar balans.
Se nu trådarna vilka böljar i oceanens hav, silver och guld, dessa trådar är varje Lotus livstråd, de böljar inte motströms de böljar medströms,
Dessa trådar väver Helhetens Livsvärv.
Kärleken har många gestalter dess källa är en.
*
Varje morgon står en resväska vid bädden,
Resväska i resväska, så är det inte men däremot ligger det klädesplagg i, de resplagg vilka behövs för den resan eller den vägen,
Resväskan är livet i sin helhet.
Naturligtvis kan det vara så att många väskor står bredvid varandra, det är då stjärnöarna och varje väska innehåller de nödvändiga livsbehoven för att förverkliga meningen.
Ja, en del greppar om väskan och flyr hals över huvud, ett mycket bra uttryck, halsen tar över huvudet, orden blir tomma, dessutom flyger de utanför huvudet, utanför livets sfär.
Ser ni transportbandet, hur väskorna darrande av förväntning förs in i flygplanet,
Flygplanet lyfter till destinationen,
Väskorna snurrar runt med sitt innehåll och väntar på den mötande handen.
Bilden kan förändras i det oändliga, varje resväska kan vara det enskilda livet, varje resväska kan vara en del av helheten och varje väska kan vara helheten.
Men ursprunget är att varje väska är liv innehållande varje stunds ögonblick.
Varje gryning står en resväska vid bädden
Öppna den och se ljuset
Vik upp varje plagg varsamt
dofta det rena nystrukna linjerna
Varje plagg innehåller den nya dagens stunder
Möjligheternas ögonblick
Varje afton sluts den med varsamma händer
I gryningen står en ny resväska där och väntar
Orden är Kvinnosjälen
Kvinnosjälen är ordens källa!Kvinnosjälens Källa.
Mannen och Kvinnan är olika och ändå lika, de kan ses var hus, den ena den vilken skapar hemtrevnad, den andra är byggherre eller arkitekt.
Hon skrider fram över Havet i händerna håller Hon den strålande Stjärnan, Livets Pärla.
Livets Öga.
Facklan har en stadig kropp, eller facklan är ett fäste för den värmande elden.
Mannen är Facklans fäste, Kvinnan är dess värme.
Hon andades kärlek in i varje ord, genom kärleken växte varje blomma. Ängen fylldes med dofter.
Han byggde spaljéer han krattade gångar. Han skapade landskap för blommorna att vandra i.
Varje dag vandrade Hon över ängarna log kärlek till Barnen.
Barnen växte i tillit och tro.
Hon hade trohetens vilja, Han hade trohetens Vilja, Båda innehade de trons kraft.
Tron kan försätta berg.
Allt vad ni vill kan ni göra, vill ni flyga, ja kanske kan ni inte få vingar, men visst kan ni flyga utan flygplan. Vill ni veta vad livet är träd in.
Det går inte att tvinga liv, men inget liv kan fly undan. Då något tvingas slokar det och förlorar meningens livsvilja, då något flyr slokar det och förlorar till slut icke meningens vilja. Att föredra är då själen vaknar ur sig, till sitt liv.
Hon vandrar över ängarna, Hon är alla Kvinnors Moder, deras förebild hon blåser med sin ande värme däri.
Han vandrar över ängarna och ser behoven, han är alla mäns förebild han blåser med sin ande ljus däri.
I begynnelsen var Sophia, Sophia var hos Gud och Sophia var med Logos, dem förutan blev ingenting… Se Den Store Andens Ljus, icke en utan två bär facklan i handen, må meningens vilja ske. Månmoder och Solfader bär Månen och Solen till Jordens måne och sol.
Ja, Kvinnosjälen besjälar orden.
Mannen gestaltar dem, mejslar ut dem.
Kvinnan är vokalerna, mannen är konsonanterna, men vad vore deras mångfald förutom vokalernas Vida kjolar.
De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor är en förtätning av den blå manteln.
Se den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
Var och en vilka känner andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” vet att ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Detta är bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.
När själen har varit mycket nära att vandra in i ”nästa” dröm, till ett nytt liv, har själen upplevt ljuset – Ljusauraandningen.
Ljusauraandningen är den totala gemensamhetsandningen., vilken är skapad genom ljus och värme till kärlek.
Det är en förtätad närhet, det är verkligen att gå in i, att uppleva helheten.
Då själen ”tvingas” att återvända för att fullfölja den dröm den var i, fylls själen av en oerhörd längtan, likvärdig med att förlora den älskades hjärta.
Själen behöver hjälp för att orka stå ut och överhuvudtaget känna närhet.
Vad sker?
Det går att liknas vid att en ljusarm en ljusslöja läggs runt själen för att söka trösta och ge det ljus själen längtar till eller in i.
*
Att verkligen se och känna ett väsens vara är att upphöra att vara väsen, det är att gå in i en jämsides drömport.
Hjälparen, redskapet upphör att vara. Stiger in i den jämsides drömväven, avkänner, avläser detta väsens dröm.
Ser sorgen och svarar till den egentliga drömmens längtan till förverkligande och väcker därigenom denna dröms sanna liv.
Genom att stiga ur min dröm,
Stiger jag in i den andres dröm,
Reder ut trasslet,
Kammar håret silkeslent,
Skrudar håret med pärlljus,
För att se måste själen bli varse, vakna in i varje levande väsens famn, drömljus
*
Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Det finns en fysisk vind,
Den fysiska vinden visar er själens längtan,
Det finns en Själsvind den visar er andens längtan.
Det finns en andevind den visar er jagets sannhet.
Jaget är drömmens ljus,
Ljuset förverkligas genom andevinden, se fågelns vingar, hör de mäktiga vingarnas sus,
De bär de skriver ljustecken,
Ljustecknen fyller själen, se bäcken, floden, vattenfallet, se rörelsen, dansens lätthet och se Regnbågsljuset,
Fågelns Fjädrar skimrar Regnbågsfärger.
Själen längtar till dansande steg.
De vackra stegen lyfter den fysiska kroppens bojor,
Det finns en fysisk vind, en själsvind en andevind,
Den jordiska vinden visar er alla dessas beskaffenhet,
Upptäck Livet I Glädje,
Det finns inget stort det finns inget litet,
Vinden går inte att fängslas då andas den djupt in och Ut.
*
Sorgens Droppar
Droppar ned
Omslutes
Öppnas Upp.
De svarta pärlorna lyfts upp
Bärs av havets strömmar, I Havets öppnade händer, dessa händer är syrets droppar,
Sorgens droppar strömmar, bärs,
Droppar ned och omslutes,
Omslutes av den stora havsanemonen,
Den Stora Havsanemonen har Vita blad, dess inre är den Svarta Moderns Strålande Skönhet,
Hon tar emot varje pärla, öppnar dess tystade väsen, lyssnar, öppnar upp själen,
Lyfter så upp Ljuspärlans strålande ljus genom pannan.
*
Se det stora Trädet,
Rötterna, tårna står inbäddade av Jordens händer, ja – händer, känn Hennes händer, så värnande och fyllda med kärlek.
Hon vet myllret under och ovanför, stormarna, Drakarnas liv,
Drakar – Höst är Drakens tid, men jag har i dagarna kommit underfund med att det finns en Drake för Varje Årstidsport,
Vattendrake, Luftdrake, Elddrake, Jorddrake, var och en av dem är bilden av det under tryckte/undertryckta, för tryckta/förtryckta, ned tryckta/nedtryckta – Livets Krafter.
Livets krafter är virvlande, strömmande, sprutande, roterande, kraft rörelser utåt för att livet inte skall implodera.
Var gång är det ”olika” själsvindar vilka blåser, var och en fordrar olika svärd.
Svärd för att rena livet – Värna om Jungfruns blygd, renhet.
Vad är blygden?
Det Inre Barnet.
Se åter Trädet,
Hjärtbladen, kvistarna, Barken, stammens längtan upp, stammen reser sig i kärlek, Kärleken är det högsta.
Barken är olika och ändock lika hos trädens yttre,
Handens upplevelse är olika ändå samma,
Årsringarna, ser du den uppåtgående spiralen och den neråtgående, se musikslingorna.
Kvistarna, Kronan,
Fingrarna,
Jag Älskar att sitta i mitt träd och känna dessa fingrar runt mig.
Ansvar, värme strömmar, svara an till, an svar.
Tänkte skriva, vem kan ta ansvar för trädets liv, för livet,
Rötterna är höljda av Hennes i Hennes famn och händer,
Kronan Är Höljd är Buren av Hans händer.
Så vet jag; det är ju LIV att svara an, ansvara för, vad annat är det än bröder och systrar är varje levande väsen, allt är allt och helhet, trampar du på sandkornet, gråter berget gråter havet gråter själen.
Se trädet,
Ja, vi ser kanske olika, men det är de två strömmarna i Trädet.
Kanske är jag romantiker, tror mer att det är en fri ande, den anden har svårt att överleva bland människorna, den anden är en främmande fågel.
*
Tiden skapar gränser,
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.
Den levande tiden är strömmen, flödet, klangen, färgen, det är att gå in genom dörrar och ut genom dörrar, det är att vandra genom drömportarnas valv, det är att ständigt gå över tröskeln,
det är att vara i nuet och inse att det är då och framtid, ingenting går att klippa ut, Livet är inte ett pussel eller en klippdocka.
Livet är helhet, gräns över stigande.
Den gjorda tanken spelar er spratt,
Den gudomliga tanken smeker den sargade drömmens liv helt.
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Så bred ut vingarna och flyg med Soldrömmens Liv in i Moderns famn.
Vi sade: I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Vad har skett, innandömet har lyfts ut och ersatts med örter för att förruttnelse ej skall ske.
Hjärnan togs ut, tanken togs ut,
De fyra horussönerna vakar över levern, lungorna magen och övriga inälvor.
Imset – stod i norr och vakade över Levern; den renade tanken.
Hapy stod i söder och vakade över Lungorna, jordens ljusandning genom andeandning.
Duamutel stod i öster och vakade över magen, himmelsnäringen blir jordnäring
Quebehsemufi stod i väster och vakar över inälvorna; i värmen förverkligas drömmen.
Kroppen lades i salt, jag är världens salt, av tårarnas salt bibehålles din styrka,
Håligheten fylldes i med lindor.
Ansiktet sminkades, masken lades på,
Hårets linjer kammades silkeslena, korpsvarta.
Händer och fotsulor sminkades,
Fingrar och tår bands, Örter och oljor användes; Myrra/Mejram, Ceder, Timjan.
Kroppen lindades varv efter varv, linje efter linje,
Så lades kroppen i en kista en sarkofag och tecknen skrevs; Var I.
Hela denna procedur är en initiering, en tröskelövergång, en vandring in i ”nästa” drömtillstånd.
Kroppen har lindats in med lindor,
Se nu då lindorna skall lindas upp,
Själen fylls av längtan till att vakna, lindorna måste lindas upp, varsamt,
Se hur de böljar i vinden,
Se Slöjorna och minns orden;
Själsvinden blåser,
Lyfter den fysiska slöjans bojor in i andens ljus,
Fram träder den helade människan
Ljuset är tidsgränsens överstigande – tidsgränsen över stigande.
Det gamla uret var trummans rytm för att visa – av vis ande visande; vikten av den jämna lunken.
Tidsströmmen kommer alltid åter, havets våg kommer alltid åter, andningen kommer alltid åter, allt liv kommer åter.
Tidsströmmen kommer alltid åter ty tiden är en ström, ett levande väsen.
Ett levande väsen går inte att gjutas i en form, går inte att stöpas, det går inte att säga till er att hålla andan i evighet, prova och se hur länge ni klarar det.
I den stund det levande väsendet läggs i en form är det inte längre levande.
Dess väsen har blivit en mumie.
Tiden skapar gränser,
Den av människan gjorda tiden, skapar/gör gränser. Det är skillnad på att skapa och att göra.
*
De blå blommorna seglar
In i hennes famn
I det stora blå
Vaknar
Det röda
Blå pärlor en förtätning av den blå manteln.
Den skimrande blå himlen.
Luften, vindarna andas in och komprimerar det blå till en pärla.
andeljuset, ljusandningens ”hemlighet” - ljuset formateras till en stjärna i det blå.
Bilden av längtan.
Blåskimrande pärlor,
En del av dessa pärlor är mörkare på grund av att hoppet har sjunkit djupt ned i eller till hopplöshet.
Hon samlar alla pärlor och vårdar dem.
De blå pärlorna seglar in i Hennes famn i det stora blå.
Den stora himmelsmanetens kjolar, böljar över trädens kronor.
Himmelsslöjorna böljar över trädens kronor,
De finner mig sittandes i trädets krona,
Trädets krona öppnar händerna
Himmelsslöjorna
Lyfter mig upp
Trådarna bränns inte
De lägger sig runt mig
Är en florstunn hinna mellan mig och världen.
Det är förunderligt vackert härinne
Ljuset är så rent och klart
Obeslöjat
Hela tiden hör jag porlande vatten sjunga
Klangerna strömmar in i mig
Varje gång jag lyfter händerna
Strömmar
Klangerna ut
Hennes kjolar är vatten
Rörelsen är luft
Jag ser den stora vinden andas in
De skimrande blå himmelsfärgerna
Blå pärlor
I deras inre
Strålar en stjärna
förtröstansfylld
Stilla
Hoppets ljus
Ögonlockens dunlätta vingar
Smeker den sargade drömmens liv
Härinne lindras plågan av att inte vara
Här inne lindras plågan av att inte vara dig nära
*
Stormhästen ven
Ur havet
Ur luften
Virvlande svarta djup
Mörka
Svarta
Djupt blå
Moln
Snurrande
Hjul med silverne linjer
Svarta ögon med silveriris
Den mörka svartglänsande kroppen
Svettades saltpärlor
Ögonen vitor flackade blod
Sprängda
ådror
Pupillens brunn
riktades inåt
utåt
Ur munnen
Strömmade
Fradgans havsskum
Den långa manen och svansen
Böljande
Havsvågor
Skönhet
Den stora svarta stormhästen
Bjöd mig att sitta upp
Han stegrade sig bakåt
Slog ned med ett fruktansvärt dån
Jorden rämnade
Det röda havets vågor
Böljade segt
i väntan på
förlösning
Den stora svarta stormhästen
For över klippornas utsprång
Deras svartnade gap
fylldes med havets fradga
Vita
törnrosor
växte
upp
Vi var i vindarnas vågor
Vi var i havets vågor
Vindarna
ropade
Andas
Havet
dånade
Följ
Kände
Den stora kroppen slappna av
Den stora svarta stormhästen
Bar mig hem
Vi lade oss nära
Den stora stormhästen vilar stilla inom
I gryningen såg jag den vita skimrande hästen
Blommornas leende händer
bjöd den stjärnor att dricka
Den stannar vid mig,
jag torkar huden med gryningens gräsdroppar
smeker smärtans ursprung med kärlek
förstår
*
Livet kan läggas i en kista,
Kan också läggas i en vacker ask, i ett smyckeskrin,
Livet är ett smycke,
Läggs livet i en likkista utan att vara utanför livet, har en barriär till liv gjorts.
Barriären är skapad eller gjord av människan.
Den håller inte länge och är inte heller fyllda med mening.
Höstens tid är en begynnande inre tid,
Nattvinden susar och stjärnorna tänds,
De är närmare, talar tydligare i natten.
Susa
Susa
Vackra Stjärnvindar susar,
Fyller Hösten med det röda guldets Värmande Ljus.
Det är inget barriärsljus,
Detta ljus är norrsken i det inre,
Se dansen, ljusdansens glädje,
Det är den dans själen målar vårens färger med.
*
vandrar vid din sida
Våra händer
är i varandra
Vi
vandrar i slättens bilder,
Drömmar
Drömmarna
skriver
Ditt hjärta blöder,
Viskar stilla;
Tolka inte vinden
låt vinden bära dig,
Den lägger frusna gåvor i ditt hjärta
Med din värme tinar du deras åder
Det gör ont
Mycket ont
att inse
jag inte är en diktare
jag är vorden poesi.
Människor vill tolka, de närmaste gör det i kärlek,
livet går inte att tolka, går inte att göras till en form.
Vi vandrar
talar
pekar
visar,
Högt upp
Lämnar Fågeln klippan,
De vida vingarna berättar vindens sång
Över denna fågel svävar Kondoren,
Den svarta fågeln är inte svart, kanske i sin vrede,
Den sänker sig ned,
Befriar hjärtat från tankens kyla,
Befriar själens ande från pålagda otydbara klyshor,
Fågelns ögon är kalla,
Kalla i kärlek,
Hur skall kärlek kunna leva ur i begärens käftar,
I de redan gjorda bilderna,
Den svarta fågelns ögon är kalla; är den objektiva kärlekens rena klarhet,
Är Skogstjärnens källa,
De iskalla ögonen är skogstjärnens yta,
Den sticker näbben in däri och öppnar upp.
Den hämtar dina drömmar
Och bär dem åter in i ditt hjärta.
Ja – så är det – Örnen förtär allt det vilket icke är näring till själens ande.
Nej – det är ingen tolkning – det är det jag ser.
Ser jag Glädje – Jag känner smärtan lyfter helande örter in däri och ser glädjens ljus sakta skimrande vakna.
*
Tänk så många det är som tror sig svära sig fria ifrån sitt själv, tror sig rädda sig själva och ibland även världen genom att säga sig leva just nu.
Just nu, lever jag såhär.
Just nu – de tror sig därigenom kunna öppna och stänga dörrar; genom att säga: just nu.
Det de inte vet är att dörren går i baklås,
De fastnar i nuet, sitter fast kommer inte vidare.
De fastnar i nuet ser inte att just nu är då och framtid.
Just nu, älskar jag
Just nu, dödar jag
Just nu
Just nu
Alltid oskyldig
Aldrig då eller bli
Just
Nu
Förlåt?
Ja
Så kan ni dansa in i nästa Just Nu i vetskapen att det aldrig hänt
Varför tar ni inte bjällror i händerna och runt vristerna dansar runt sjungandes just nu, just nu, just nu… högre och högre in i extas. Orden lyfter verkligen.
Gör just nu till ert mantra, till en mantra ritual – en mantra rit.
Dansa i ring kring hägringens guld.
Förglöm Icke Jordens Liv.
Ni dansar i ring just nu
Ni faller ned i våndans grop
NU – Just NU
Hör maran
Känn
De sargades blod fylla er, smek dess linjer rena med: Just DET – Kärlekens Tao är Evig inte för stundens just nu. Kärlekens Tao är Justitias Vågskålar: Kärlekens Moraliska Väktare.
.
Du ber om förlåt,
Det är ungefär samma innebörd som; det var inte min mening.
Inte din mening.
Hur kan du säga att det inte var din mening?
Du – har tagit på dig att vägleda andra människor i mening.
Och,
Eftersom du lever just nu så är det alltid din mening.
Av mening gick du in i mening och är mening..
*
Se dammet förtydliga Solens strålar,
Se Dimman förtydliga Solens strålar,
Ni ser dem löpa parallella,
Se nu dammet stiga uppåt,
Se sanden stiga uppåt,
Se Havets, Jordens, Luftens, Eldens Slöjor stiga uppåt,
Se Alla Dessa Slöjor – Maneter fyllda med liv,
De lägger sig I varandra,
Händerna slut,
Knoppen sluts och vilar i Himmelska Händer,
Så Öppnas Knoppen Varsamt,
Sakta för att ni skall Se och Uppleva,
Hinna Med I Öppnandet,
Så Är Alltets Skönhet Öppnat,
Ni är I Denna Famn i Famnens Hand,
Vasen stod högt upp i ett hörn,
Dess slipade yta gnistrade,
Ytan var inte slipad av lögner och förtal,
Ytan var slipat kristalljus,
Hon längtade efter att hölja blommor i sina händer,
Hon längtade till att en blomma skulle vilja vara i henne.
Hon längtade att få omsluta en blomma med sitt liv, kärlekens liv,
Inte för att kväva, för att de skulle vandra i skönhet tillsammans
Fria och ändå i varandra.
Då och då fann solen vägen in i rummet,
Det var i de stunderna vasen fylldes med liv.
Hon log, strömmande värme.
Dammet lades över henne,
Hon förlorade lystern,
Stjärnorna log djupt i det inre
Hon var gömd,
Vinden fann vägen in i rummet,
Övertoner andades
Vasen sprack i tusen bitar,
Bitarna löstes upp,
blev skimrande ljusstoft,
Rummet skimrade i Regnbågsljus,
Hon
dansade
Glädjens ljus
Solen fann henne och förde hennes rörelser
In i stjärnornas händer
Sakta föll hon ned i Moderns öppnade händer,
De små tog emot hennes färger,
Nu lade de prisma till prisma och vasen var åter hel.
Vasen har en speciell formgestalt, formerna är inte amorfa.
Ursprungsvasen talar sitt språk, Den står på en fot, dess kropp är mjukt rundad, den öppnar sig uppåt,
Det finns andra designer, den bild vi här visar är amforan.
Ja, den står på en fot, har en rundad kropp, så sker något, den tillsluts lätt och vidgas uppåt.
Varför tillsluts den,
Den säger tag ett djupt andetag, se innan orden virvlar i storm.
En del av amfororna har även handfästen/handtag att hållas i.
Följ vasernas formspråk, de liksom människan och alla levande väsen har en vandring.
Vasen var åter hel,
Du talar om kvinnans liv,
Kvinnan bär blommor i sina händer, hon omsluter dem med kärlekens mantel,
Mannen är i henne och hon omsluter honom, samtidigt omsluter han henne och hon är i honom.
Det är ljusets och värmens polariserande strömmar.
En översinnligt klar komplexitet.
Inga störande element eller strömmar kan infiltreras till denna ”kedja”, den är ren.
Vi talar här inte om kärleksakten, vi talar om gärningens liv.
Dammet lades över vasen, aldrig i vasen.
I vasen bestod källans klara liv och vatten,
Hjärtat strömmade värme,
Längtan förtärde hennes lyster,
Dammet,
Erfarningens lismande stämma, var dammet.
Vindarna lyfte slöjan,
Vindarna bär tonklanger,
Övertoner,
Dessa är visande,
Dessa klanger, toner får vasen att brista,
Nu ser vasen alla Regnbågens prismor,
Vet att dess liv inte är förverkat.
Det är så att vissa klanger får kristallen att brista, ibland måste det ske för att det rätta ljuset, ursprungsljuset åter skall varda i nytt ljus.
Dammet,
Virvlar upp, stiger upp till ytan och är egentligen alla negativa val eller tankar. Dessa medför vilsenhetens smärta.
Denna vilsenhet är övergivenhetens, förlåt oss overklighet.
Ofta är det så att endast i denna totala ensamhet finner svaren fäste,
Dammet kan inte stiga dit det ska om tiotusen dammtrasor söker att fösa undan det.
Det är den egna näsan vilken måste nysa,
Nej, ni är inte utlämnade!
Vi känner när ni är på väg bort,
Ni måste ges tillfälle att finna vägen åter till hjärtpunkten,
Se dammet stiga uppåt,
Bubblor,
Partiklar,
Egentligen är allt detta det vilket sker vid drunkning,
De vilka varit nära att drunkna beskriver detta,
De beskriver känslan av ultrarapidisk rörelse, bubblorna, regnbågsfärgerna,
De ser livet passera i stillhet.
Den vita lögnen,
Se det ordet i en positiv aspekt: det ögat inte ser, det gråter det inte över.
Det finns ett annat uttryck; gråt inte över spilld mjölk.
Vi vill dock stanna vid den vita lögnen,
Ibland virvlar sinnet, den ena önskningen efter den andra,
Det är vita lögner vilka görs, ofta då själen inte mår bra, för att tillföra konstlad glädje i livet.
Lägg nu alla dessa önskningar ned och täck dem med slöjan,
Lev så med den vita bönen,
Den Vita Bönen Är Sinnets Stillhet.
Lögn är aldrig försvarbart, Vi vill här visa vad livslögnen är, den vita lögnen har här namngett något och därigenom döljs det egentliga namnet.
Namn,
Namn,
Människan är så upptagen av att sätta namn på allting, inte namngiva, sätta namn på allting, ge en stämpel på allting.
Är så upptagna med att sätta namn på allting att de glömmer – förglömmer det levande livet,
Solen är tanken,
Så skrev du igår,
De orden är mycket sanna,
Solen är tanken men förutan att känna livet förbränner tanken livet,
Förbränner inte utplånande, förbränner till liv.
Kanske
Tanken är SolenSolkraftSolenergierTÄNKså många vackra strålar som tänktsfortsättTÄNKA
Men
Tillsammans med hjärtat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar