Väva vackra mönster,
det är fint viktigt att leva med den tanken,
den tömda tanken,
det vita bladet,
Skapa,
Väva vackra mönster av trådarna vilka skimrar i stjärnornas ljus eller genom våra öppnade fingertoppar,
Vi, helheten har förmågan att skapa skönhet genom tomhet
De svarta molnen vill gärna gömma den blå skimrande klädnaden,
Plocka de gyllene sångerna ur trädens hår,
Vinden andas varsamt
Molnen lyfter sina flikar in i våra händer
Väntar på våra vingars rörelse
Så sker det
Dagen bär blå skimrande siden
Sjunger varmt gult ljus
väcker hjärtats röda sånger
Varje steg
Varje gärning
blir
varsamhet
Varsamhet i förundran,
Förundran är ett vackert ord,
Ser små barns studsande hopp,
hopp är ett vackert ord,
Ser de tindrande dropparna då barnen hoppar,
Hör deras skrattbäckar
strömma genom ögonens brunnar
De brunnarna ser det bakomliggande
Låt oss aldrig sluta att förundras... låt oss sluta undra...
Trappan består av steg och stegavstånd. Dörren öppnas och du tar ett steg i taget nedför, för att lämna huset, nedför, utför.
Du utför de steg ditt hjärta tillsäger dig att göra.
För att lämna detta hus går du över en tröskel, ibland tar det lång tid och lång fokusering för att klara av att ta detta steg. Ibland känns detta steg, är detta steg, det högsta berget i skapelsen.
Ändå tar du till slut ett djupt andetag och nu lämnar du huset steg för steg.
Steg till steg läggs samman nedför eller utför trappan. Det hörande örat kan höra en rytm ljuda i stegen, beroende av stegens avstånd och höjd.
Ibland är det så att stegen nedför eller utfötrappan är fjärilsvingar, de är ljusglädjens steg.
Så är det, stegen kan vara ljusglädje, ”bara vara” eller sorgens steg, eller kanske en modighetsrit, en utmaning.
Hur det nu än är så måste stegen tas för den vilken önskar komma utanför det egna huset.
Steg för steg närmar du dig nu marken eller den stig vilken leder dig bort från huset. Leder dig bort, öppnar vägen för att du skall befrias från kroppstyngden.
Det är egentligen fel att säga att stegen leder bort, bort är fel ord.
Det är mera bilden av den gamle och barnet.
Det är mera bilden av den stunden då barnet släpper den vuxnes hand, är mera bilden av den stunden då Fågelungen lämnar boet och prövar sina vingar.
Trappan bär dig steg för steg in i livet.
Visst, ibland kan någon ta ett skutt nedöver alla stegen, det brukar resultera i omsteg.
Trappan finns kvar där och då du återvänder bär den dig in i huset.
Till den där trappan har ni liksom nyckeln alltid med er, trappan bär ni i er fickan, nyckeln bär ni i handen.
Det finns många bilder runt en trappa.
Trappad är utformad av någon, den är mätt och avpassad till någons steg eller fötter, den är konstruerad till någon.
Den är byggd av sten, trä, metall – alltsammans jordmaterial med olika klangsteg.
En trappa har ofta ett trappräcke eller en ledstång.
Trappan räcker ut handen till stöd eller ger ledning.
Det är åter bilden av den gamle och barnet.
Trappsteg kan också vara direkt uthuggna i klippan.
Lev med trappan och känn stegen.
Känn stegen ni tar i den trappa vilken är utanför dig, men även den trappa du har i dig.
Att vandra i en trappa är en akt, en balansakt,
Till denna akt erfordras harmoniska steg.
Fadern leder bruden uppför altargången, brudens blivande make står där.
Den röda mattan, blommornas dofter, rosenbladens vingar,
Musiken strömmar.
Den röda mattan är källans vatten,
Harmoniska steg leder bruden uppför och till.
Bröllopsakten – Balansakten.
Varför spelas det musik?
Det lyssnande örat måste öppnas, det seende ögat har redan sett och möter nu, livsaktens fullföljande mening.
Att svara till livets akt är att vandra med balanserande steg i harmonisk samklang med livet, vad annat är det än modsteg.
Det finns alltså de vilka förmår rusa upp och nedför trappor utan att förlora balansen.
De bibehåller det harmoniska flödet under en period.
Deras andningsström fortsätter att andas jämnt och i rytm.
Detta sker medan kroppen utför gärningen med anden. Rörelsen ligger liksom utanför andningsströmmen. Kroppsvarat och andningsströmmen är inte i varandra och ändå igenom att de är förbundna med ljustråden.
Det går att låta kroppen vara kvar i sängen under sömnen, den fysiska kroppen har större behov av vila än de övriga kropparna. Den fysiska kroppen behöver mera vila eller det är snarare så att kroppen den fysiska kroppen försätts i vila ty då befrias alla, samtliga flöden.
Fängelseportarna öppnas.
Kroppen, den fysiska kroppen ligger i sängen, nu lever hela skapelsen fri i denna sfär, var och en vet att den fysiska kroppen och de övriga har behov av förening, då de ej förenas lever väsendet i vilsenhet.
Det finns låga trappor med ett trappsteg,
Så finns det flervåningshus,
Vad finns det mellan dessa trappor?
Det finns andrum eller avsatser,
Så vad är nu bilden av trappan?
Låt oss först stanna en stund vid trappstegen – dessa kan vara ”fast” sammanbyggda, så finns det trappor med mellanrum, på avstånd ser de senare ut som persienner, ljuset sipprar fram.
Trappan är bilden av bönen,
Trappstegen är bönen,
Avsatserna, hellre andrummen är meditationen.
I berget finns trappor,
I Klippan finns trappor,
Uthuggna eller utmejslade,
För att verkligen nå det inre djupet finns dessa avsatser/andrum.
Andrummen är ju också trösklar,
Under Jorden finns,
Under huden finns,
Järnet,
Silver,
Guld,
Diamant
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.
Livets akt är årstidernas växelverkan och därmed korsets fyra vägar.
Detta är också vågskålens balans,
Jämviktens balans gör stegen stadiga, pelaren står rak,
Människan är åter den kronbärare hon var menad att vara.
Inte herre på täppan, utan just detta,
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.
Saltvattnet stiger upp
River sönder
Sötvattnet spolar bort minnessåren.
Salt vatten stiger alltid upp först, det salta vattnet är kristalliskt, det repar, river sönder den hårda ytan,
Den hårda ytan spricker,
Det är då sötvattnet kommer,
Det spolar rent ögats lins.
Saltvattnet är tårarna,
Då det gamla,
Minnenas sår får ligga orörda blir tårarna kristaller, hårda kristaller.
Trots det så bär dessa kristaller helande egenskaper, hjärtat löser upp deras hårdhetsgrad och tårarna stiger upp ur hjärtats händer.
Se bilden av händerna,
Du står i havet,
I själens hav,
Känner havet strömma
Vagga,
Det böljar och du invaggas i ro,
Du glömmer för en tid sorgen, den sorg vilken har bildats därför att minnenas ljus inte har lyfts fram.
Trots allt det svåra finns ljus i alla dessa minnen.
Det är det svåraste som finns att se de illagörande händerna och samtidigt se livet, det vackra livet.
Ja i allt det svåra fanns ljushänder, men först måste det svåra lyftas upp gång på gång för att hårdhetsgraden skall bli tårflödet.
Du står i själens hav och plötsligt känner du något nafsa i fötterna eller i benen,
Du blir rädd och om det var i ett vanligt hav skulle du kunna ta ett skutt upp på stranden.
Men det kan du inte i detta hav,
Antingen ryser du av obehag och kniper igen tårna eller också står du kvar och ser.
Ser kännande,
Ty då du inte flyr stiger dessa strömmar upp i hjärtat och hjärtat avläser, avkodar orden.
Sorterar de ljusa stroferna och lägger dem i en vacker hög och sorterar de fläckade arken och tvagar dem rena.
Du står nu i själens hav,
Du böjer dig ned och samlar vatten i de kupade händerna,
Du lyfter händerna och vattnet tindrar runt dig.
Tårarna river upp och sötvattnet spolar bort.
Gång på gång sker denna genomspolning för att befria .
Sår vilka har blivit infekterade måste spolas igenom, inte en gång.
Det sker gång på gång intill infektionshärden är borta.
Vrakspillrorna måste spolas upp på stranden.
De ligger där och väntar på väsendets igenkännande sammanfogande händer.
Då allt åter är sammanfogat utan variga sår då dansar du leende in i solens famn.
Se godhetens vilja lyfta havets dok.
I natten, då stjärnljusen har krupit in i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
I dagen då solens strålar är i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
Ljuset finns där, de svarta molnen tycker om att leka ljusgömma.
Det lockar er till vakenhet.
Det är ibland ingen lätt lek, den kan tyckas elak och mardrömslik ty ett liv utan ljus är svart och mörkt, allt blir mörkt.
I de stunderna öppnar de svarta molnen små sprickor, ljusen kan ses glimma.
Se nu godhetens vilja,
Godhetens vilja tar tag i havets flikar och lyfter doket upp,
Doket blir en böljande mantel, en himmelsmanet med indigofärgade kjolar.
Det är en enorm böljande rörelse, den omvandlar manteln till vingar.
Vingar sveper och lyfter sorgen upp,
Godhetens vilja lyfter havets dok,
Doket blir Himmelska vingar,
Himmelsfågeln skriver ljusets tecken på det nu vita arket.
Humörsvängningar,
Gå in i väggen,
Det är alldeles ypperligt att leva med den bilden av vad det är att gå in i en vägg.
Antingen studsar du tillbaka och tar upp det gamla obearbetat, begraver dig i sörjan av det som inte är. Det vill säga du begraver dig i det då som inte är din frösådd utan andras frösådd i dig.
Så kan du studsa tillbaka och vira in dig, med livet. Det vill säga du virar in dig i kärlekens famn och utröner vad som hör hemma i ditt hjärta.
Att gå in i väggen är också att gå igenom.
Det är bilden,
Visst du kan rusa in i väggen eller varför inte köra i högsta hastigheten in i väggen, men det är väl bättre att hinna med. Så att väggen öppnas med ett lätt vingesus.
Väggen öppnar sig med en smekande andning.
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
I kärlek.
Att gå in i väggen har blivit en sjukdomsdiagnos, en negativ profetia.
Det är ingen dom, det är ert hjärta vilket talar.
Det söker berätta
om de snåriga stigarna,
de skärande stenarna,
Om själens törst,
Om det vissnande livet,
Den pipande andningen
Den väsande andningsströmmen
Om ishanden runt hjärtat
Om krampen i ert hjärtas själ.
I denna diagnos finns trötthet, vad säger den?
Sov gjorda tanke sov, sov i rosensömn vakna i den nya dagens famn.
Prinsen kommer och kysser bruden, prinsen är det nya livet,
bruden är vitklädd, det vita arket är vitt.
Fjärilar dansar runt deras liv,
De bär blommor i håret
Luften andas liv,
Prinsessan sitter i tornet i sitt fängsel,
Hon släpper ned sitt långa hår,
Spunnet är det av gyllenen guld det skimrar silverne ljus.
Livstråden förbinder dem båda,
Eolsharpan ljuder,
Vingarna smeker luftens strömmar.
Klangljuset lever i ögonens skålar.
Prinsen tvingas ofta att ta sig igenom snåriga vägar till sin strålande stjärnas dörr,
Han tvingas att ta sig igenom elementens alla riken,
Han tvingas igenom själens alla upplevelser,
Själens upplevelser svallar oplanerat,
Själen har ingen som leder den i handen.
Livet har blivit splittrat genom att du inte lyssnade till hjärtats röst.
Detta kallas humörsvängningar,
Kroppen springer omkring och gör en massa,
Själen är liksom en ballong i snöret som sitter fastbunden i knapphålet.
Men anden då och självet/jaget.
De är där de söker att sammanföra dessa båda.
Själen fladdrar hit och dit,
Den lider verkligen av att inte få vara sitt själv.
Nu säger du ja men tanken är ande, det är den men inte den tanke vilken har tagit över nu; det är illusionens tanke om människans oerhörda förträfflighet - ja, den gjorda tanken inte den gudomliga tanken.
Anden är med och håller ”vingarna” runt detta delade väsen, jaget är till viss del snöret, jaget är beroende av både kroppen och själen men leds i andens hand.
Knapphålet då?
Knapphålet är den gudomliga viljan eller kanske väggen.
Hur det nu än är, måste väsendet gå igenom väggen, nålsögat eller knapphålet för att Livets sannhet skall återvända.
Det visas er i alla sagor.
Människan, den så kallade vuxne vill gärna säga att sagor är dikt; inte verklighet. Sagorna är poesi och därmed är de verklig verklighet.
Barnet vet.
Den där väggen,
Den är en illusion, minns dock att den illusionen är varm och fylld med ljus – Kärlekskraft.
Den väggen känner att ni har hamnat i en karusell där allt går för fort, ni har hamnat utanför balansen och harmonin.
Den lär er att andas, ger er andningsljus till ljusandning.
Kämpa inte emot, låt vingarna omsluta er.
Nu finns det mängder av negativa bilder att lyfta fram i detta?
Luften i ballongen kan gå ur – ja, visst kan den det och det gör den om det endast är uppblåsthet, då frösådden inte är ert hjärtas röst.
Den hänger dock kvar i snöret och väntar på ljusandningens luft,
Insiktens klarhet.
Snöret kan gå av – ja, visst kan det det då var tiden mogen för det, då hade jaget hamnat utanför,
Det egna jaget blev en falsk profet, det talade genom andras liv.
Jaget är där det väntar på andningsljuset,
Inspirationens ljus.
Genom insiktens inspiration, den medvetna inspirationen sker något,
I knapphålet ses bilder stiga upp,
Imaginationen vaknar till intuitivt svarande.
Intuitionen lever åter i hjärtat och nu vandrar det helade väsendet uppför altargången.
Bröllopet varade i tre dagar och tre nätter,
I sju dagar och sju nätter,
I nio dagar och nio nätter,
I tolv dagar och tolv nätter,
Invigningens vägar var och är alltid ”olika”.
Människan är oerhört duktig på att finna negativa aspekter, det beror på att hon i allt virr varr eller kaos har glömt att se det bakomliggande.
Hon har glömt att hon aldrig är ensam.
Det vore av värde om hon för en tid levde med bilden av ultrarapid,
Om hon för en tid verkligen kunde känna att hon har slöjor runt sig, den vilken har burit slöjor, vet hur viktig rörelsen är för att inte trassla in sig.
Varför slöjor? De gör att människans rörelser åter blir vackra.
Humörsvängningar,
Humörssvängningar är att ha ett klangspel själens klangspel,
Du slår an klangen,
Lyfter en klang upp,
Den svävar eller stiger uppåt, den förblir svävande, vilse ty ingen hand fångar in den. Klangen söker handen, längtar till handens omslutande gest.
Så slår ni an en klang till, samma skeende igen,
Låt oss åter se till dessa ur ballongens liv då i positiv anda.
Den ena klangen efter den andra slås an, vibrerar i luften och samlas i ballongen, er ballong då klangerna är era sanna klanger.
Ballongen blir större och större, den spricker inte men stegen blir tyngre att bära.
Det är den positiva sidan,
Det finns så tagare eller ätare eller utspottare,
Falska profeter,
De äter antingen andras klanger eller bilderna av dem eller spottar ut det egna avskrädet i pannan på öppna sökande själar.
Dessa ballonger kommer att spricka en dag.
Klanger – Livsklanger – Själssånger.
Det lilla barnet ammas vid moderns bröst, så en dag skickas barnet till dagis.
Modern fortsätter att amma barnet, det är en likartad bild,
Klangen slås an och barnet lyfts ”ut” samtidigt är det kvar,
Det förblir svävande, kan inte tyda sina klanger.
Det är en likartade bild, då barnet befinner sig i trotsåldern och den vuxne inte är låt oss säga snöret.
Det är en fruktansvärd smärta för barnet.
Barnet går utanför sig själv/sitt blivande själv och skriker explosionsartat.
Barnet behöver den vuxnes kärleksfyllda vägg eller vägledande hölje.
Då barnet inte finner den väggen, går det in i väggen i vuxen ålder.
Det sker inte alltid, men ofta sker det på det ena eller andra sättet.
Barnet har aldrig tillåtits att avtyda konsekvenserna av sina själssånger.
Aldrig tillåtits att vandra i trappan och känna andrum.
Det har inte tillåtits att sjunga själens rena klanger.
Hur skall barnet kunna det då det omges med falska klanger.
Nåväl, de falska klangerna är inte alltid medvetna.
I allt detta har Barnet inte ”lärt” sig att Älska sin själs sånger, de förorsakar så stor smärta för barnet att det undviker dem.
En annan god bild är att en man och en kvinna förs samman.
Mannen säger; Jag älskar dig, hon öppnar sin själ och han försvinner.
I alla dessa fall gäller samma sak och det finns mängder med bildexempel att måla:
Klangen är vilsen ty den var sann.
Klangen vet att den blir hel,
Därför stannar den kvar i smärta.
Då människan har det svårt söker hon alltid tröst i Gud.
Plötsligt lägger hon allt utanför sig, hon börjar stapplande be.
Det hon förglömmer är att gud är hjärtat, vi är ett.
Dotter,
Du studsade inför dessa ord:
Människan vill göra det enkelt för sig genom att göra EN Gud,
Hon vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud,
Då behöver hon nämligen inte vörda allt runtomkring sig.
Du har i många skrifter, Vi har i många bilder talat om att människan måste ge det gudomliga ett namn för att förstå,
Det blir liksom en kortlek att ta fram och bläddra med.
Man lyfter fram de kort vilka för vinst med sig.
Det är inte spådomens kort, i de rätta händerna är spådomens kort orakelsvar givna genom inspirativt ljus.
Vi talar runt spelkorten.
Det finns klöver, spader, hjärter och ruter, kungar drottningar knektar och ess.
Kungarna och Drottningarna är de stora världsreligionerna,
Knektarna är utförarna,
Essen är de styrande,
De övriga är medborgarna, folken.
Tänk att det är så svårt att se att till och med i denna bild är det en helhet!
Då människan riktar något mot.
Till EN Gud.
Lägger hon åter ansvaret utanför sig och hon har någon att banna då allt går fel.
Till viss del är det av godo att hon under långa tider känt rädsla för straffdomen, det har bromsat henne.
Det vore egentligen av värde om hon kände rädsla inför varje blomma hon möter, att blomman skall öppna sina käftar och sluka henne så som hon själv gör med de så kallade minsta.
I den stund hon inser att gudomen inte är det – DET – gudomliga utan en Helhet faller det riktade bort,
Då vaknar hjärtats ström,
Hon lever i hjärtats gärning
Och den gärningen innebär vördnad i kärlek till Helhetens Andningsljus och rätten till Sant Liv.
Människan vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud, då behöver hon inte vörda allt runtomkring sig,
Det absurda är att hon gör det svårare för sig, genom att inse att allt är gudomligt liv lever alltet i ständig kärlek och vördnad. Då upphör alla pålagda dogmer och profetior, då uppstår det rena moraliska själssinnet.
Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen
Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*
Du har många gånger levt med bilden av mannen och kvinnan, du har realt vänt ut och in på deras förening, sökt se detta med kvinnan i huset och mannen i det arkitektoniska.
Du har vandrat in i grottor och ut.
Du har sett mannen vandra med vandringsstaven och så vidare i all oändlighet.
Och nu detta tänker du – Orgasm!
Det är mycket enkelt, den totala föreningen är orgasmen, i natten kom ett ord till dig Orgasmerande.
Det är ett talande ord om du delar upp det ,
O – är omfamningen det är helhetens cirkel.
R – Är den skapande rörelsen, skönhetens rörelse vilken borde leva i det sanna mötet.
G – Öppnar vägen eller öppnar dörren.
A – är den uppåt och nedåtsträvande bejakelsen vilken lever i må den himmelska visionen bli förverkligad jordad meningsfullhet i nuet.
S – är en starkt riktad ljusstråle den pekar in i framtiden, Faraonen bär kronan på huvudet med Kobran, kobrans öga är Fokuserat In I Framtiden.
M – är en Harmonisk strävan.
E – Är då två strömmar sammanförs, de svarar till och deras hjärtan blir ett
R – Leder åter in i denna gemensamma hjärtrörelse
Ande – Andeljuset strömmar i denna relation.
Så enkelt är det, det är verkligen och realt att dansa in i Solfamnen, det är Solens och Månens Förening till Jordad Mening I Nuet.
Det Är Ljus och Värme I Förening till Kärlek.
Kärleken är den starkaste energin i skapelsens rörelse.
Så varför studsar du baklänges då vi säger Orgasm är Mannen och Kvinna n Tillsammans I det Heliga Förbundet.
Det Är Skönhet.
Det är en vacker tid, min upplevelse är verkligen att stora ting sker,Det som skall ske vara sker nu,Min starka upplevelse är att nätterna är viktiga, de är inte nätter,De är bilden av träden, upplevelsen av att träden dansar i det inre,Dagarna vaknar i undersköna sånger, de visar nattens sanna väsen.
Det är också bilden av Trädens inre dans,
Barken kan i denna bild vara mannens beskyddarfamn, i det inre dansar själen. Löven dansar runt Trädens fötter kittlar dem till skratt,
Skrattsångerna stiger uppåt, bubblorna stiger uppåt,
Barnets Skratt porlar ur dess mun, Porlande bäckar porlande Lycka, bladen vecklas ut i den nya tiden,
Vita oskrivna fyllda med livslängtan,
Ni skall i denna höstens tid vandra samman hand i hand,
Väggen öppnar sig med en smekande andning
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
i kärlek.
Ett blad dansade runt mig, glitterljus fångade de in i sig,
Ett blad dansade runt dig, glitterljus fångade det in i sig,
Bladet bär hela våren och sommaren i sig, de bär alla stunder av livets andning i sig.
Bladet kupar händerna runt ljusets droppar, bladet värnar om dropparnas visdom,
Dropparna svarar till skapelsens skönhet, lugnt och stilla vandrar de in i och ut ur den ena gestalten efter den andra och ändå lämnade de aldrig den första.
Så är det in och ut, efter den andra, till den andra, ändå lämnade de aldrig ursprunget
Det har varit/är en mycket vacker höst,Löven har varit sådär höstiga.Har vandrat de senaste dagarna och följt dagen in i skymningen,Älskar den stunden, då är allt stilla,Har sett de bruna löven ligga invid skogens fötter, de där bruna som håller på att byta kläder, bli jord, finna en ny gestalt.I deras händer tindrar tusen och åter tusen droppar, silverne pärlor, tårar,Tårar, molntårar,Kanske har molnen tömt sig klart nu, de berättar att tårar alltid är till ljus.Då och då lyfter fåglar, de är alltid med mig, ser deras vackra vingrörelser och för en stund flyger jag med dem.Ett Rådjur hoppar fram, ser med skrämda ögon på mig, ändå leende.Ja, var dag vandrar jag samma stig med förhoppning om att marken skall vänja sig vid mina steg, att marken skall veta att jag inte vill skada,Så ser jag Solen sjunka in i havets famn,den där stunden av stillhet, känner mig omsluten, ett med, för en stund glömmer jag ensamheten.
Stundtals känns det som att jag mer och mer vandrar in i den värld jag älskar, känns som att jag rullar ihop mig i en god varm famn. Vill inte lämna, vill vara i, det gör inte ont där, där lever förståelse, känner mig inte vara en främmande fågel.Har just vandrat,Vandrar samma väg varje dag, inte långt, söker hålla en jämn rytm och behålla en jämn andning.Kan tyckas ensidigt enformigt, inte alls,Marken vänjer sig vid mina steg. Marken känner ingen rädsla då jag kommer. Fåglarna finns alltid runt mig. Ibland möter jag en Grävling eller ett Vildsvin. Ibland hoppar Rådjuren upp ur det höga gräset.Det är vackert,Överallt tindrande droppar i bladens skålar.Helt nära skogen ligger de bruna bladen, de blad vilka är på väg att byta kläder, på väg att byta kropp, omvandlas till jord, i deras händer ligger tusende silverdroppar eller pärlor eller tåra. Tårar - hur vi än vänder och vrider på det så är ju tårarna till ljus.Bönen, den vita bönen,
Du kände din tanke stiga upp till ytan från hjärtat,
Du såg dina vänner och dina barn,
du såg döende och lidande,
Du läste deras ögon och såg att de ville vandra.
Du såg alla böner runt dem utformade inte efter deras själs önskan,
Du såg de sörjandes böner bli den lidandes sorg.
Du kände;
Varför ber vi,
Du kände hjärtats värme stiga in i tanken,
Du hörde den vita bönens röst.
Du kände avsaknaden av våra ord i natten, våra ord lever alltid i dig, du behöver vila.
Vi talade med dig och har talat med dig, länge runt bönen.
Bönen är hjärtat,
Den dag människan klart inser att gud eller gudomen är hjärtat vaknar hon helt.
Vad är skapelsens mittpunkt.
Minns så orden; Moderns har en kropp, du har en kropp,
Livet är en kropp.
Se din egen kropp, vad är dess mittpunkt, hjärtat är mittpunkten.
Se så den fyllda skapelsens skönhet och vet att hjärtat är mittpunkten.
Därvid är Vi ett hjärta, åter detta i och utanför.
Vi känner hjärtats alla strömmar, vi känner bönen,
Var med oss så som du är med din bästa vän.
Känn ängelns smekning innanför dig inte utanför dig.
Varje människa borde inse detta att dansen är inom träden, det är höstens bud.
Hösten visar er gång på gång det förinnerligade ljuset sammanfört med värmen till kärlek.
Den kärleken väcker det rena sinnet, den kristallklara tanken stiger upp ur hennes händer,
Frostens tindrande stjärnor visar er att Himmel och Jord är ett.
Ritualer är alltid bra då livet är vacklande, det är att finna rytmen, rytmen lever i stegen, i livets steg.
Barnen vet detta,
Du har sett barn leka, måla – ja vad de än tar sig för är de i ett drömtillstånd.
Detta drömtillstånd är inte flum eller ett sökande efter nirvana. Det är att vara i det sanna nirvana. Ja – det är att vara Himmel och Jord i ett.
Det är att vara vattendroppen och veta att varje rörelse, varje steg är slöjans rörelse.
Så kallade vuxna säger att de ger barnen styrka till vuxenlivet.
Det de ger är disharmoniska rörelser, slöjan böljar inte i harmoni.
Livet trasslar in sig, vattendroppen andas och kippar efter luft, livet är en respiratorandning där slöjan är slangen mellan för att upprätthålla livet.
Det gör ont så är det, smärtstillande medel ges.
I det Vi nu talar är det inte alltid av godo att ge smärtstillande, ty detta är själens sår. För en tid kan de behövas.
Det är dock så precis som med respiratorpatienten. Den skall inte alltid andas genom denna slang om det är själens vilja och önskan att vandra ännu en tid i denna dröm. Om det ännu inte är tid att vandra in i nästa dröm.
Barnet, du, allt liv längtar åter till vattendroppen,
Du ser bilden av älvor,
Du ser bilden av människor röra sig i ultrarapid,
Du ser slöjorna och ser ljusandningen och andningsljuset bölja,
Du ser slöjorna rodna, purpurrodnaden,
Du ser kärleken i allt.
Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen
Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*
Bönen är faktiskt att vandra uppför och nedför trappan i bilden av det Vi tidigare sagt.
Det är att vandra ned i ”djupet” till djupet och erhålla kraft, till viss del att ställa sig med fötterna i källans vatten böja sig ned och hämta vatten och kasta det över.
För att sedan stiga upp och ge kraften genom hjärtats gärning. Gärningen är bönens förverkligande och den är att vara i helheten.
Detta med att stiga ned och att stå med fötterna i källan kan även liknas vid att sitta med fötterna i fotbad, det är att göra vandringens redskap vackra, det är att befria dem från förhårdnader och göra dem mjuka till vackra smygande steg,
Då förhårdnaderna är borta, fötterna är befriade är de inte längre ovanför eller på de andas med skapelsen.
Massaupplösning, stoff förening.
Bönen är inte för att utröna
Bönen är modet att se
Det kan tyckas vara en marritt att nedstiga – stiga in i djupet,
Att trappsteg för trappsteg känna hur varje tråd/varje klädesplagg tas av, för att vid det sista steget stå helt naken,
Bönen är att gå in i och därmed släppa varje gjord tanke varje gjord bild.
Bönen är det rena vita,
Be för varandra genom ert hjärtas kärlek,
Be för Oss genom Vårt hjärtas kärlek,
Be om mod för varandra att leva era steg i sannhet.
Önska ingenting är allting det är att vara i allting,
Att önska någonting – är att önska en gjord önskan – se alltid bakom.
Bönen är det barnet vet; Tryggare kan ingen vara,
Hur mycket stormarna än virvlar,
Tillit
Tillit
Leder ut ur smärtan.
poesin är barnet
Allt som du aldrig sade.
Allt som aldrig sägs,
Varför sägs det inte, kanske därför att det mötande ögat var slutet.
Kanske visade inte ögat den öppna linsens ljus.
Alla vackra ord är i blommans knopp, för att de skall uttalas behöver blomman mod,
Ty även om ögat är slutet vet blomman att just de orden öppnar det slutna ögats lins.
Allt som du aldrig sade ligger inom dig,
Allt som jag aldrig sade ligger inom mig,
Allt det vi aldrig sade ligger inom oss,
Inom vår sfär,
De ord vilka skulle sägas kommer att sägas, de talas i evigheten,
De lever i evighet,
De talas i tystnaden,
Så alla de ord vi inte sade talas genom oss,
Ser en blomma öppna sig i ultrarapid... den är vit med svagt rosa
Det är så att det alltid är bättre att säga kärlekens ord än att förtiga dem. Kärlekens ord är inte alltid snälla, då ord sägs i kärlek, inte för att skada så är de för växande.
Så lev med kärlekens ord,
Uttala dem
Låt dem blomma
Du vet aldrig då den andra själen vandrar in i sin nya dröm.
Förtig inte de vackra orden
Kärlekens ord
Lev med kärlekens ord
Uttala dem
Låt dem blomma
det är fint viktigt att leva med den tanken,
den tömda tanken,
det vita bladet,
Skapa,
Väva vackra mönster av trådarna vilka skimrar i stjärnornas ljus eller genom våra öppnade fingertoppar,
Vi, helheten har förmågan att skapa skönhet genom tomhet
De svarta molnen vill gärna gömma den blå skimrande klädnaden,
Plocka de gyllene sångerna ur trädens hår,
Vinden andas varsamt
Molnen lyfter sina flikar in i våra händer
Väntar på våra vingars rörelse
Så sker det
Dagen bär blå skimrande siden
Sjunger varmt gult ljus
väcker hjärtats röda sånger
Varje steg
Varje gärning
blir
varsamhet
Varsamhet i förundran,
Förundran är ett vackert ord,
Ser små barns studsande hopp,
hopp är ett vackert ord,
Ser de tindrande dropparna då barnen hoppar,
Hör deras skrattbäckar
strömma genom ögonens brunnar
De brunnarna ser det bakomliggande
Låt oss aldrig sluta att förundras... låt oss sluta undra...
Trappan består av steg och stegavstånd. Dörren öppnas och du tar ett steg i taget nedför, för att lämna huset, nedför, utför.
Du utför de steg ditt hjärta tillsäger dig att göra.
För att lämna detta hus går du över en tröskel, ibland tar det lång tid och lång fokusering för att klara av att ta detta steg. Ibland känns detta steg, är detta steg, det högsta berget i skapelsen.
Ändå tar du till slut ett djupt andetag och nu lämnar du huset steg för steg.
Steg till steg läggs samman nedför eller utför trappan. Det hörande örat kan höra en rytm ljuda i stegen, beroende av stegens avstånd och höjd.
Ibland är det så att stegen nedför eller utfötrappan är fjärilsvingar, de är ljusglädjens steg.
Så är det, stegen kan vara ljusglädje, ”bara vara” eller sorgens steg, eller kanske en modighetsrit, en utmaning.
Hur det nu än är så måste stegen tas för den vilken önskar komma utanför det egna huset.
Steg för steg närmar du dig nu marken eller den stig vilken leder dig bort från huset. Leder dig bort, öppnar vägen för att du skall befrias från kroppstyngden.
Det är egentligen fel att säga att stegen leder bort, bort är fel ord.
Det är mera bilden av den gamle och barnet.
Det är mera bilden av den stunden då barnet släpper den vuxnes hand, är mera bilden av den stunden då Fågelungen lämnar boet och prövar sina vingar.
Trappan bär dig steg för steg in i livet.
Visst, ibland kan någon ta ett skutt nedöver alla stegen, det brukar resultera i omsteg.
Trappan finns kvar där och då du återvänder bär den dig in i huset.
Till den där trappan har ni liksom nyckeln alltid med er, trappan bär ni i er fickan, nyckeln bär ni i handen.
Det finns många bilder runt en trappa.
Trappad är utformad av någon, den är mätt och avpassad till någons steg eller fötter, den är konstruerad till någon.
Den är byggd av sten, trä, metall – alltsammans jordmaterial med olika klangsteg.
En trappa har ofta ett trappräcke eller en ledstång.
Trappan räcker ut handen till stöd eller ger ledning.
Det är åter bilden av den gamle och barnet.
Trappsteg kan också vara direkt uthuggna i klippan.
Lev med trappan och känn stegen.
Känn stegen ni tar i den trappa vilken är utanför dig, men även den trappa du har i dig.
Att vandra i en trappa är en akt, en balansakt,
Till denna akt erfordras harmoniska steg.
Fadern leder bruden uppför altargången, brudens blivande make står där.
Den röda mattan, blommornas dofter, rosenbladens vingar,
Musiken strömmar.
Den röda mattan är källans vatten,
Harmoniska steg leder bruden uppför och till.
Bröllopsakten – Balansakten.
Varför spelas det musik?
Det lyssnande örat måste öppnas, det seende ögat har redan sett och möter nu, livsaktens fullföljande mening.
Att svara till livets akt är att vandra med balanserande steg i harmonisk samklang med livet, vad annat är det än modsteg.
Det finns alltså de vilka förmår rusa upp och nedför trappor utan att förlora balansen.
De bibehåller det harmoniska flödet under en period.
Deras andningsström fortsätter att andas jämnt och i rytm.
Detta sker medan kroppen utför gärningen med anden. Rörelsen ligger liksom utanför andningsströmmen. Kroppsvarat och andningsströmmen är inte i varandra och ändå igenom att de är förbundna med ljustråden.
Det går att låta kroppen vara kvar i sängen under sömnen, den fysiska kroppen har större behov av vila än de övriga kropparna. Den fysiska kroppen behöver mera vila eller det är snarare så att kroppen den fysiska kroppen försätts i vila ty då befrias alla, samtliga flöden.
Fängelseportarna öppnas.
Kroppen, den fysiska kroppen ligger i sängen, nu lever hela skapelsen fri i denna sfär, var och en vet att den fysiska kroppen och de övriga har behov av förening, då de ej förenas lever väsendet i vilsenhet.
Det finns låga trappor med ett trappsteg,
Så finns det flervåningshus,
Vad finns det mellan dessa trappor?
Det finns andrum eller avsatser,
Så vad är nu bilden av trappan?
Låt oss först stanna en stund vid trappstegen – dessa kan vara ”fast” sammanbyggda, så finns det trappor med mellanrum, på avstånd ser de senare ut som persienner, ljuset sipprar fram.
Trappan är bilden av bönen,
Trappstegen är bönen,
Avsatserna, hellre andrummen är meditationen.
I berget finns trappor,
I Klippan finns trappor,
Uthuggna eller utmejslade,
För att verkligen nå det inre djupet finns dessa avsatser/andrum.
Andrummen är ju också trösklar,
Under Jorden finns,
Under huden finns,
Järnet,
Silver,
Guld,
Diamant
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.
Livets akt är årstidernas växelverkan och därmed korsets fyra vägar.
Detta är också vågskålens balans,
Jämviktens balans gör stegen stadiga, pelaren står rak,
Människan är åter den kronbärare hon var menad att vara.
Inte herre på täppan, utan just detta,
Genom dessa öppnas kristallrummet,
Detta ljus är regnbågens ljus och nu sker det,
Ljuset vänder,
Det strömmar upp eller ut genom porerna,
Genom din handling,
Gärningen blir en ljusklangsgärning och genom den växer kärleken.
Saltvattnet stiger upp
River sönder
Sötvattnet spolar bort minnessåren.
Salt vatten stiger alltid upp först, det salta vattnet är kristalliskt, det repar, river sönder den hårda ytan,
Den hårda ytan spricker,
Det är då sötvattnet kommer,
Det spolar rent ögats lins.
Saltvattnet är tårarna,
Då det gamla,
Minnenas sår får ligga orörda blir tårarna kristaller, hårda kristaller.
Trots det så bär dessa kristaller helande egenskaper, hjärtat löser upp deras hårdhetsgrad och tårarna stiger upp ur hjärtats händer.
Se bilden av händerna,
Du står i havet,
I själens hav,
Känner havet strömma
Vagga,
Det böljar och du invaggas i ro,
Du glömmer för en tid sorgen, den sorg vilken har bildats därför att minnenas ljus inte har lyfts fram.
Trots allt det svåra finns ljus i alla dessa minnen.
Det är det svåraste som finns att se de illagörande händerna och samtidigt se livet, det vackra livet.
Ja i allt det svåra fanns ljushänder, men först måste det svåra lyftas upp gång på gång för att hårdhetsgraden skall bli tårflödet.
Du står i själens hav och plötsligt känner du något nafsa i fötterna eller i benen,
Du blir rädd och om det var i ett vanligt hav skulle du kunna ta ett skutt upp på stranden.
Men det kan du inte i detta hav,
Antingen ryser du av obehag och kniper igen tårna eller också står du kvar och ser.
Ser kännande,
Ty då du inte flyr stiger dessa strömmar upp i hjärtat och hjärtat avläser, avkodar orden.
Sorterar de ljusa stroferna och lägger dem i en vacker hög och sorterar de fläckade arken och tvagar dem rena.
Du står nu i själens hav,
Du böjer dig ned och samlar vatten i de kupade händerna,
Du lyfter händerna och vattnet tindrar runt dig.
Tårarna river upp och sötvattnet spolar bort.
Gång på gång sker denna genomspolning för att befria .
Sår vilka har blivit infekterade måste spolas igenom, inte en gång.
Det sker gång på gång intill infektionshärden är borta.
Vrakspillrorna måste spolas upp på stranden.
De ligger där och väntar på väsendets igenkännande sammanfogande händer.
Då allt åter är sammanfogat utan variga sår då dansar du leende in i solens famn.
Se godhetens vilja lyfta havets dok.
I natten, då stjärnljusen har krupit in i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
I dagen då solens strålar är i molnens famn är havet mörkt, är marken mörk är alltet mörkt. Ljuset finns där i molnens famn.
Ljuset finns där, de svarta molnen tycker om att leka ljusgömma.
Det lockar er till vakenhet.
Det är ibland ingen lätt lek, den kan tyckas elak och mardrömslik ty ett liv utan ljus är svart och mörkt, allt blir mörkt.
I de stunderna öppnar de svarta molnen små sprickor, ljusen kan ses glimma.
Se nu godhetens vilja,
Godhetens vilja tar tag i havets flikar och lyfter doket upp,
Doket blir en böljande mantel, en himmelsmanet med indigofärgade kjolar.
Det är en enorm böljande rörelse, den omvandlar manteln till vingar.
Vingar sveper och lyfter sorgen upp,
Godhetens vilja lyfter havets dok,
Doket blir Himmelska vingar,
Himmelsfågeln skriver ljusets tecken på det nu vita arket.
Humörsvängningar,
Gå in i väggen,
Det är alldeles ypperligt att leva med den bilden av vad det är att gå in i en vägg.
Antingen studsar du tillbaka och tar upp det gamla obearbetat, begraver dig i sörjan av det som inte är. Det vill säga du begraver dig i det då som inte är din frösådd utan andras frösådd i dig.
Så kan du studsa tillbaka och vira in dig, med livet. Det vill säga du virar in dig i kärlekens famn och utröner vad som hör hemma i ditt hjärta.
Att gå in i väggen är också att gå igenom.
Det är bilden,
Visst du kan rusa in i väggen eller varför inte köra i högsta hastigheten in i väggen, men det är väl bättre att hinna med. Så att väggen öppnas med ett lätt vingesus.
Väggen öppnar sig med en smekande andning.
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
I kärlek.
Att gå in i väggen har blivit en sjukdomsdiagnos, en negativ profetia.
Det är ingen dom, det är ert hjärta vilket talar.
Det söker berätta
om de snåriga stigarna,
de skärande stenarna,
Om själens törst,
Om det vissnande livet,
Den pipande andningen
Den väsande andningsströmmen
Om ishanden runt hjärtat
Om krampen i ert hjärtas själ.
I denna diagnos finns trötthet, vad säger den?
Sov gjorda tanke sov, sov i rosensömn vakna i den nya dagens famn.
Prinsen kommer och kysser bruden, prinsen är det nya livet,
bruden är vitklädd, det vita arket är vitt.
Fjärilar dansar runt deras liv,
De bär blommor i håret
Luften andas liv,
Prinsessan sitter i tornet i sitt fängsel,
Hon släpper ned sitt långa hår,
Spunnet är det av gyllenen guld det skimrar silverne ljus.
Livstråden förbinder dem båda,
Eolsharpan ljuder,
Vingarna smeker luftens strömmar.
Klangljuset lever i ögonens skålar.
Prinsen tvingas ofta att ta sig igenom snåriga vägar till sin strålande stjärnas dörr,
Han tvingas att ta sig igenom elementens alla riken,
Han tvingas igenom själens alla upplevelser,
Själens upplevelser svallar oplanerat,
Själen har ingen som leder den i handen.
Livet har blivit splittrat genom att du inte lyssnade till hjärtats röst.
Detta kallas humörsvängningar,
Kroppen springer omkring och gör en massa,
Själen är liksom en ballong i snöret som sitter fastbunden i knapphålet.
Men anden då och självet/jaget.
De är där de söker att sammanföra dessa båda.
Själen fladdrar hit och dit,
Den lider verkligen av att inte få vara sitt själv.
Nu säger du ja men tanken är ande, det är den men inte den tanke vilken har tagit över nu; det är illusionens tanke om människans oerhörda förträfflighet - ja, den gjorda tanken inte den gudomliga tanken.
Anden är med och håller ”vingarna” runt detta delade väsen, jaget är till viss del snöret, jaget är beroende av både kroppen och själen men leds i andens hand.
Knapphålet då?
Knapphålet är den gudomliga viljan eller kanske väggen.
Hur det nu än är, måste väsendet gå igenom väggen, nålsögat eller knapphålet för att Livets sannhet skall återvända.
Det visas er i alla sagor.
Människan, den så kallade vuxne vill gärna säga att sagor är dikt; inte verklighet. Sagorna är poesi och därmed är de verklig verklighet.
Barnet vet.
Den där väggen,
Den är en illusion, minns dock att den illusionen är varm och fylld med ljus – Kärlekskraft.
Den väggen känner att ni har hamnat i en karusell där allt går för fort, ni har hamnat utanför balansen och harmonin.
Den lär er att andas, ger er andningsljus till ljusandning.
Kämpa inte emot, låt vingarna omsluta er.
Nu finns det mängder av negativa bilder att lyfta fram i detta?
Luften i ballongen kan gå ur – ja, visst kan den det och det gör den om det endast är uppblåsthet, då frösådden inte är ert hjärtas röst.
Den hänger dock kvar i snöret och väntar på ljusandningens luft,
Insiktens klarhet.
Snöret kan gå av – ja, visst kan det det då var tiden mogen för det, då hade jaget hamnat utanför,
Det egna jaget blev en falsk profet, det talade genom andras liv.
Jaget är där det väntar på andningsljuset,
Inspirationens ljus.
Genom insiktens inspiration, den medvetna inspirationen sker något,
I knapphålet ses bilder stiga upp,
Imaginationen vaknar till intuitivt svarande.
Intuitionen lever åter i hjärtat och nu vandrar det helade väsendet uppför altargången.
Bröllopet varade i tre dagar och tre nätter,
I sju dagar och sju nätter,
I nio dagar och nio nätter,
I tolv dagar och tolv nätter,
Invigningens vägar var och är alltid ”olika”.
Människan är oerhört duktig på att finna negativa aspekter, det beror på att hon i allt virr varr eller kaos har glömt att se det bakomliggande.
Hon har glömt att hon aldrig är ensam.
Det vore av värde om hon för en tid levde med bilden av ultrarapid,
Om hon för en tid verkligen kunde känna att hon har slöjor runt sig, den vilken har burit slöjor, vet hur viktig rörelsen är för att inte trassla in sig.
Varför slöjor? De gör att människans rörelser åter blir vackra.
Humörsvängningar,
Humörssvängningar är att ha ett klangspel själens klangspel,
Du slår an klangen,
Lyfter en klang upp,
Den svävar eller stiger uppåt, den förblir svävande, vilse ty ingen hand fångar in den. Klangen söker handen, längtar till handens omslutande gest.
Så slår ni an en klang till, samma skeende igen,
Låt oss åter se till dessa ur ballongens liv då i positiv anda.
Den ena klangen efter den andra slås an, vibrerar i luften och samlas i ballongen, er ballong då klangerna är era sanna klanger.
Ballongen blir större och större, den spricker inte men stegen blir tyngre att bära.
Det är den positiva sidan,
Det finns så tagare eller ätare eller utspottare,
Falska profeter,
De äter antingen andras klanger eller bilderna av dem eller spottar ut det egna avskrädet i pannan på öppna sökande själar.
Dessa ballonger kommer att spricka en dag.
Klanger – Livsklanger – Själssånger.
Det lilla barnet ammas vid moderns bröst, så en dag skickas barnet till dagis.
Modern fortsätter att amma barnet, det är en likartad bild,
Klangen slås an och barnet lyfts ”ut” samtidigt är det kvar,
Det förblir svävande, kan inte tyda sina klanger.
Det är en likartade bild, då barnet befinner sig i trotsåldern och den vuxne inte är låt oss säga snöret.
Det är en fruktansvärd smärta för barnet.
Barnet går utanför sig själv/sitt blivande själv och skriker explosionsartat.
Barnet behöver den vuxnes kärleksfyllda vägg eller vägledande hölje.
Då barnet inte finner den väggen, går det in i väggen i vuxen ålder.
Det sker inte alltid, men ofta sker det på det ena eller andra sättet.
Barnet har aldrig tillåtits att avtyda konsekvenserna av sina själssånger.
Aldrig tillåtits att vandra i trappan och känna andrum.
Det har inte tillåtits att sjunga själens rena klanger.
Hur skall barnet kunna det då det omges med falska klanger.
Nåväl, de falska klangerna är inte alltid medvetna.
I allt detta har Barnet inte ”lärt” sig att Älska sin själs sånger, de förorsakar så stor smärta för barnet att det undviker dem.
En annan god bild är att en man och en kvinna förs samman.
Mannen säger; Jag älskar dig, hon öppnar sin själ och han försvinner.
I alla dessa fall gäller samma sak och det finns mängder med bildexempel att måla:
Klangen är vilsen ty den var sann.
Klangen vet att den blir hel,
Därför stannar den kvar i smärta.
Då människan har det svårt söker hon alltid tröst i Gud.
Plötsligt lägger hon allt utanför sig, hon börjar stapplande be.
Det hon förglömmer är att gud är hjärtat, vi är ett.
Dotter,
Du studsade inför dessa ord:
Människan vill göra det enkelt för sig genom att göra EN Gud,
Hon vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud,
Då behöver hon nämligen inte vörda allt runtomkring sig.
Du har i många skrifter, Vi har i många bilder talat om att människan måste ge det gudomliga ett namn för att förstå,
Det blir liksom en kortlek att ta fram och bläddra med.
Man lyfter fram de kort vilka för vinst med sig.
Det är inte spådomens kort, i de rätta händerna är spådomens kort orakelsvar givna genom inspirativt ljus.
Vi talar runt spelkorten.
Det finns klöver, spader, hjärter och ruter, kungar drottningar knektar och ess.
Kungarna och Drottningarna är de stora världsreligionerna,
Knektarna är utförarna,
Essen är de styrande,
De övriga är medborgarna, folken.
Tänk att det är så svårt att se att till och med i denna bild är det en helhet!
Då människan riktar något mot.
Till EN Gud.
Lägger hon åter ansvaret utanför sig och hon har någon att banna då allt går fel.
Till viss del är det av godo att hon under långa tider känt rädsla för straffdomen, det har bromsat henne.
Det vore egentligen av värde om hon kände rädsla inför varje blomma hon möter, att blomman skall öppna sina käftar och sluka henne så som hon själv gör med de så kallade minsta.
I den stund hon inser att gudomen inte är det – DET – gudomliga utan en Helhet faller det riktade bort,
Då vaknar hjärtats ström,
Hon lever i hjärtats gärning
Och den gärningen innebär vördnad i kärlek till Helhetens Andningsljus och rätten till Sant Liv.
Människan vill göra det enkelt för sig med en riktad Gud, då behöver hon inte vörda allt runtomkring sig,
Det absurda är att hon gör det svårare för sig, genom att inse att allt är gudomligt liv lever alltet i ständig kärlek och vördnad. Då upphör alla pålagda dogmer och profetior, då uppstår det rena moraliska själssinnet.
Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen
Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*
Du har många gånger levt med bilden av mannen och kvinnan, du har realt vänt ut och in på deras förening, sökt se detta med kvinnan i huset och mannen i det arkitektoniska.
Du har vandrat in i grottor och ut.
Du har sett mannen vandra med vandringsstaven och så vidare i all oändlighet.
Och nu detta tänker du – Orgasm!
Det är mycket enkelt, den totala föreningen är orgasmen, i natten kom ett ord till dig Orgasmerande.
Det är ett talande ord om du delar upp det ,
O – är omfamningen det är helhetens cirkel.
R – Är den skapande rörelsen, skönhetens rörelse vilken borde leva i det sanna mötet.
G – Öppnar vägen eller öppnar dörren.
A – är den uppåt och nedåtsträvande bejakelsen vilken lever i må den himmelska visionen bli förverkligad jordad meningsfullhet i nuet.
S – är en starkt riktad ljusstråle den pekar in i framtiden, Faraonen bär kronan på huvudet med Kobran, kobrans öga är Fokuserat In I Framtiden.
M – är en Harmonisk strävan.
E – Är då två strömmar sammanförs, de svarar till och deras hjärtan blir ett
R – Leder åter in i denna gemensamma hjärtrörelse
Ande – Andeljuset strömmar i denna relation.
Så enkelt är det, det är verkligen och realt att dansa in i Solfamnen, det är Solens och Månens Förening till Jordad Mening I Nuet.
Det Är Ljus och Värme I Förening till Kärlek.
Kärleken är den starkaste energin i skapelsens rörelse.
Så varför studsar du baklänges då vi säger Orgasm är Mannen och Kvinna n Tillsammans I det Heliga Förbundet.
Det Är Skönhet.
Det är en vacker tid, min upplevelse är verkligen att stora ting sker,Det som skall ske vara sker nu,Min starka upplevelse är att nätterna är viktiga, de är inte nätter,De är bilden av träden, upplevelsen av att träden dansar i det inre,Dagarna vaknar i undersköna sånger, de visar nattens sanna väsen.
Det är också bilden av Trädens inre dans,
Barken kan i denna bild vara mannens beskyddarfamn, i det inre dansar själen. Löven dansar runt Trädens fötter kittlar dem till skratt,
Skrattsångerna stiger uppåt, bubblorna stiger uppåt,
Barnets Skratt porlar ur dess mun, Porlande bäckar porlande Lycka, bladen vecklas ut i den nya tiden,
Vita oskrivna fyllda med livslängtan,
Ni skall i denna höstens tid vandra samman hand i hand,
Väggen öppnar sig med en smekande andning
Hjärthanden omfamnar din hand
Ljuset möter
i kärlek.
Ett blad dansade runt mig, glitterljus fångade de in i sig,
Ett blad dansade runt dig, glitterljus fångade det in i sig,
Bladet bär hela våren och sommaren i sig, de bär alla stunder av livets andning i sig.
Bladet kupar händerna runt ljusets droppar, bladet värnar om dropparnas visdom,
Dropparna svarar till skapelsens skönhet, lugnt och stilla vandrar de in i och ut ur den ena gestalten efter den andra och ändå lämnade de aldrig den första.
Så är det in och ut, efter den andra, till den andra, ändå lämnade de aldrig ursprunget
Det har varit/är en mycket vacker höst,Löven har varit sådär höstiga.Har vandrat de senaste dagarna och följt dagen in i skymningen,Älskar den stunden, då är allt stilla,Har sett de bruna löven ligga invid skogens fötter, de där bruna som håller på att byta kläder, bli jord, finna en ny gestalt.I deras händer tindrar tusen och åter tusen droppar, silverne pärlor, tårar,Tårar, molntårar,Kanske har molnen tömt sig klart nu, de berättar att tårar alltid är till ljus.Då och då lyfter fåglar, de är alltid med mig, ser deras vackra vingrörelser och för en stund flyger jag med dem.Ett Rådjur hoppar fram, ser med skrämda ögon på mig, ändå leende.Ja, var dag vandrar jag samma stig med förhoppning om att marken skall vänja sig vid mina steg, att marken skall veta att jag inte vill skada,Så ser jag Solen sjunka in i havets famn,den där stunden av stillhet, känner mig omsluten, ett med, för en stund glömmer jag ensamheten.
Stundtals känns det som att jag mer och mer vandrar in i den värld jag älskar, känns som att jag rullar ihop mig i en god varm famn. Vill inte lämna, vill vara i, det gör inte ont där, där lever förståelse, känner mig inte vara en främmande fågel.Har just vandrat,Vandrar samma väg varje dag, inte långt, söker hålla en jämn rytm och behålla en jämn andning.Kan tyckas ensidigt enformigt, inte alls,Marken vänjer sig vid mina steg. Marken känner ingen rädsla då jag kommer. Fåglarna finns alltid runt mig. Ibland möter jag en Grävling eller ett Vildsvin. Ibland hoppar Rådjuren upp ur det höga gräset.Det är vackert,Överallt tindrande droppar i bladens skålar.Helt nära skogen ligger de bruna bladen, de blad vilka är på väg att byta kläder, på väg att byta kropp, omvandlas till jord, i deras händer ligger tusende silverdroppar eller pärlor eller tåra. Tårar - hur vi än vänder och vrider på det så är ju tårarna till ljus.Bönen, den vita bönen,
Du kände din tanke stiga upp till ytan från hjärtat,
Du såg dina vänner och dina barn,
du såg döende och lidande,
Du läste deras ögon och såg att de ville vandra.
Du såg alla böner runt dem utformade inte efter deras själs önskan,
Du såg de sörjandes böner bli den lidandes sorg.
Du kände;
Varför ber vi,
Du kände hjärtats värme stiga in i tanken,
Du hörde den vita bönens röst.
Du kände avsaknaden av våra ord i natten, våra ord lever alltid i dig, du behöver vila.
Vi talade med dig och har talat med dig, länge runt bönen.
Bönen är hjärtat,
Den dag människan klart inser att gud eller gudomen är hjärtat vaknar hon helt.
Vad är skapelsens mittpunkt.
Minns så orden; Moderns har en kropp, du har en kropp,
Livet är en kropp.
Se din egen kropp, vad är dess mittpunkt, hjärtat är mittpunkten.
Se så den fyllda skapelsens skönhet och vet att hjärtat är mittpunkten.
Därvid är Vi ett hjärta, åter detta i och utanför.
Vi känner hjärtats alla strömmar, vi känner bönen,
Var med oss så som du är med din bästa vän.
Känn ängelns smekning innanför dig inte utanför dig.
Varje människa borde inse detta att dansen är inom träden, det är höstens bud.
Hösten visar er gång på gång det förinnerligade ljuset sammanfört med värmen till kärlek.
Den kärleken väcker det rena sinnet, den kristallklara tanken stiger upp ur hennes händer,
Frostens tindrande stjärnor visar er att Himmel och Jord är ett.
Ritualer är alltid bra då livet är vacklande, det är att finna rytmen, rytmen lever i stegen, i livets steg.
Barnen vet detta,
Du har sett barn leka, måla – ja vad de än tar sig för är de i ett drömtillstånd.
Detta drömtillstånd är inte flum eller ett sökande efter nirvana. Det är att vara i det sanna nirvana. Ja – det är att vara Himmel och Jord i ett.
Det är att vara vattendroppen och veta att varje rörelse, varje steg är slöjans rörelse.
Så kallade vuxna säger att de ger barnen styrka till vuxenlivet.
Det de ger är disharmoniska rörelser, slöjan böljar inte i harmoni.
Livet trasslar in sig, vattendroppen andas och kippar efter luft, livet är en respiratorandning där slöjan är slangen mellan för att upprätthålla livet.
Det gör ont så är det, smärtstillande medel ges.
I det Vi nu talar är det inte alltid av godo att ge smärtstillande, ty detta är själens sår. För en tid kan de behövas.
Det är dock så precis som med respiratorpatienten. Den skall inte alltid andas genom denna slang om det är själens vilja och önskan att vandra ännu en tid i denna dröm. Om det ännu inte är tid att vandra in i nästa dröm.
Barnet, du, allt liv längtar åter till vattendroppen,
Du ser bilden av älvor,
Du ser bilden av människor röra sig i ultrarapid,
Du ser slöjorna och ser ljusandningen och andningsljuset bölja,
Du ser slöjorna rodna, purpurrodnaden,
Du ser kärleken i allt.
Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen
Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*
Bönen är faktiskt att vandra uppför och nedför trappan i bilden av det Vi tidigare sagt.
Det är att vandra ned i ”djupet” till djupet och erhålla kraft, till viss del att ställa sig med fötterna i källans vatten böja sig ned och hämta vatten och kasta det över.
För att sedan stiga upp och ge kraften genom hjärtats gärning. Gärningen är bönens förverkligande och den är att vara i helheten.
Detta med att stiga ned och att stå med fötterna i källan kan även liknas vid att sitta med fötterna i fotbad, det är att göra vandringens redskap vackra, det är att befria dem från förhårdnader och göra dem mjuka till vackra smygande steg,
Då förhårdnaderna är borta, fötterna är befriade är de inte längre ovanför eller på de andas med skapelsen.
Massaupplösning, stoff förening.
Bönen är inte för att utröna
Bönen är modet att se
Det kan tyckas vara en marritt att nedstiga – stiga in i djupet,
Att trappsteg för trappsteg känna hur varje tråd/varje klädesplagg tas av, för att vid det sista steget stå helt naken,
Bönen är att gå in i och därmed släppa varje gjord tanke varje gjord bild.
Bönen är det rena vita,
Be för varandra genom ert hjärtas kärlek,
Be för Oss genom Vårt hjärtas kärlek,
Be om mod för varandra att leva era steg i sannhet.
Önska ingenting är allting det är att vara i allting,
Att önska någonting – är att önska en gjord önskan – se alltid bakom.
Bönen är det barnet vet; Tryggare kan ingen vara,
Hur mycket stormarna än virvlar,
Tillit
Tillit
Leder ut ur smärtan.
poesin är barnet
Allt som du aldrig sade.
Allt som aldrig sägs,
Varför sägs det inte, kanske därför att det mötande ögat var slutet.
Kanske visade inte ögat den öppna linsens ljus.
Alla vackra ord är i blommans knopp, för att de skall uttalas behöver blomman mod,
Ty även om ögat är slutet vet blomman att just de orden öppnar det slutna ögats lins.
Allt som du aldrig sade ligger inom dig,
Allt som jag aldrig sade ligger inom mig,
Allt det vi aldrig sade ligger inom oss,
Inom vår sfär,
De ord vilka skulle sägas kommer att sägas, de talas i evigheten,
De lever i evighet,
De talas i tystnaden,
Så alla de ord vi inte sade talas genom oss,
Ser en blomma öppna sig i ultrarapid... den är vit med svagt rosa
Det är så att det alltid är bättre att säga kärlekens ord än att förtiga dem. Kärlekens ord är inte alltid snälla, då ord sägs i kärlek, inte för att skada så är de för växande.
Så lev med kärlekens ord,
Uttala dem
Låt dem blomma
Du vet aldrig då den andra själen vandrar in i sin nya dröm.
Förtig inte de vackra orden
Kärlekens ord
Lev med kärlekens ord
Uttala dem
Låt dem blomma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar