2 aug

Du vandrar med lena fötter

vidrör

orörda steg

du tvekar icke
du tvekar aldrig

den åseende kan tro så ty du stannar vartefter

lyssnar
vädrar

känner vittring

du ser dig skyggt omkring

icke ljusskyggt
blygt
vädrande

Träd stiger åt sidan

stigöppnare är de

stigfinnare är du

Träd slutas om i kärlek
runt dig

Eldring väntar dig

bjuder dig att stiga in

du avkläder dig människoskrud

är naken
livklädd

du ser honom

hon ser in i hans ögon
hjärtgård lever

kvinnohjorten ber honom;
lägg mig ned
bered min hud

han lyfter båge
lägger pil an
spänner sträng

pilen träffar hjärta

hon faller i kärlek
du ser hud torka i träram

du ser honom böja träring

spänna hud över

känner hans händer

hennes hjärta talar
genom hud.
*
Ja dotter,
Det är mycket sorgligt att höra en människofader förklara regnbågens skönhet vetenskapligt för sin lille son.
Fadern ser sonen vara liten känner sin storhet; jag är visare än barnet, så startar förklaringskarusellen. Denna karusell har snurrat i evärlderliga tider, dess ryttare har varit konungar präster alla de vilka eftertraktar makt; ser de minsta vara minsta; ser icke deras andevetenskap. Ser icke det barnen har att bjuda; allt det de, de vuxna tror sig veta vilket de så ofta har glömt. Så slutas snaran runt barnets hals,
Tystnaden infinner sig
Hur skall den blivande människomannen bliva sann skönhetsupplevare då hans jordiska fader är tvungen att bevisa sina vetenskapliga kunskaper. Det är kasta på ett kunnande vilket icke kan beskrivas vara sitt kunnande ty det är ur en beläst källa icke ur inre källas djup, det är ett begär av att vara större, visare och därmed ut ur mänsklig aspekt: bättre än ett okunnigt barn.
Ve den vilken tror sig vara större än barnet, det är att förringa sitt inre barn.
Hur skall den blivande människomannen bliva sann skönhetsupplevare då hans jordiska fader är tvungen att bevisa sina vetenskapliga kunskaper.
Det är övermod, det är att taga ifrån människobarnet skönhetsupplevelsen.
Den lille gossen såg eldregnbågen, frågade försiktigt: pappa vad händer då man når regnbågens slut.
Pappan berättade om att regnbågen följer jordens rundning, om regndroppar, att man inte kan nå regnbgens slut, ty den upphör där regnet slutar.
Denne människoman vill vara vägvisare,
Hans sinne är övermodiskt.

Regnet upphör aldrig, intet är förutan regnbågsljuset, ser han då icke de egna färgerna.
Regnet vattnar jorden med regnbågsvatten.
Det enda sanna var att regnbågen aldrig upphör ty den är en cirkel.
Den lille gossens längtan var;
Min son det vet man aldrig, jag är övertyad om att de mest underbara ting möter där,
Du kommer att finna vägen min son.

Ja, dotter det är sorgligt att lyssna till.
Varför benämner vi det övermod istället för högmod. Vi gör det av den anledningen att detta mod är att ställa sig över sina medlevande, det är tyrannens härskarvilja, despotens egentliga rädsla avtecknar sig, blir en kvävande mantel vilken andas; mitt barn var inte visare än mig, gör mig inte svagare i de omgivandes ögon, låt mig stråla ledljus.
Det tyrannen inte vågar se, är att denne strålar starkare, klarare i ljuset av anden. Vi jämför icke vi påtalar det uppenbara.
Övermod, detta mod är att ställa sig över sina medlevande. Det är just det du sade: ” det är att förvänta sig den andres svar, genom att förvänta sig vad den andre skall svara, eller genom att förvänta sig vad som kommer att uppenbaras eller ske genom den andres svar, genom att förvänta sig verkan av den andres svar, har man dömt ut den andre; den medlevandes ande, andeljus.
Anden är föränderlig, lever i allt, svara till alltets behov, dess föränderlighet lever i kretsloppet.
Anden svarar till allts behov, därigenom är den föränderlig. Dess källa, ursprung är evig är densamma, den vandrar genom ”väggar” talar, vidrör vart och etts liv, var och ens liv så att varje levande väsen skall givas möjlighet att se skönhetens upplevelse, nämeligen sannhetens ljus.
Du sade vidare denna dag: ”människan tror att hon är den ende vilka har olika ”sorter” ”raser” – varje del har miljoner av ”sorter” inom sig; släkten inom familjen”
Ser du, du talar fritt hjärtljus genom oss
Det gläder oss.
*
Hjärtljus
Regnet vattnar jorden med regnbågsvatten

i regnbågscirkels omfamn

är är


barnet står i dess mitt

hjärtskatt
strålar

det sägs att en skatt är gömd under regnbågens mitt
är det så undrade barnet


den lille gossens längtan var;
min son det vet man aldrig
jag är övertygad om att de mest underbara ting möter där

du kommer att finna vägen min son

regnbågsglitter sköljer ögons undran


Barnet ler kärlek; du talar fritt hjärtljus

Tårregn
Eldregnbåges pelare

himmelsgungas rödsol

gungar mitt hjärta till lugn

jag

grät mig in

till
sömn

i eldljus

*
Det är vackert att vara med havetse havetkänna varje droppevatten är så mångdimensionerat, alltid till liv

1 aug

Mjukmossa möter fotsteg

Omsluter
Varmt

pärlregns dofter

Skogen

Skogen andas grönsilver
*
Känn mossan
Mjukmossan möta dina fotsteg
Varmt omsluta dem
Du andas regnets dofter
Det är en speciell doft

Skogen
Skogen andas grönsilver

Du ser stenar i rader
I ringar
I ringdans

Du ser stenrösen med stora samt små stenar
Varje stenröse är ett röse
En sammankomst

Detta är bilden av sandkornen
Hur mycket är ett sandkorn plus ett sandkorn, eller tusen sandkorn plus tusen sandkorn, är detta två eller tvåtusen; det är detta samt en sandhög.

Nåväl, du ser en sten
Törsten rider dig
du har vandrat långt

stenen säger; drick mig

du lyfter stenen
stenen säger; pressa mig

varsamt sluter du hand runt stenen
håller den över munnen
pressar stenen mjukt

vatten rinner
droppar in i din mun;
mineralvatten.

Vem kan tro att en sten kan pressas, vara en svamp
Det kan den vilken lever bildlöst
Denne är oförutsägbar, ty denne vet tingens verklighet
*
stenrosen

Druva
i hand

möter solvind



fasettslipad rubin

doftar ros


hon

den gamla suckar tungt

ack giv mig sömn


känner
taggen i hjärtat

vridas
om


taggen
blöder mjukregn

över hennes glömda grav

stenros vänder ansikte inåt

31 juli

Lyckan kommer
lyckan går

Så sa den förälskade med ett skutt

hoppade till nästa

till nästa


insåg vad kärlek

är


då han mötte den


då sann kärlek steg fram

steg upp inför denne
*

Vatten, luft, eld, jord,
Metall

Trä, du undrar varför det inom de östliga visdomarna är fem element; trä är luft.
Vad är väl egentligen mer visdomsfyllt, luften är trä, genom träden; trädfolken talar gudomens ljus, samtalar jord och himmel i fullkomlig harmonisk balans. Vinden; luften är i allt, med allt, över, under, upptäckarvinden har du skrivit om.
Jorden sjunger, elden ger värme, ler kärleks ljus
Träden ropar gives vindstyrka inifrån
Metallen gråter; minns alla våra ord om stjärnstoff
Vattnet stöna, varför gör det detta, stjärnorna vill tindra vattnet vill regna,
Elementen tecknas av människohand ofta schematiskt, hur göra ett schea vav liv, levande strömmar vilka väver i varandra, vi vill säga tt de alla stönar och gråter över alla edra försök att så gripbart, det vill säga era försök att greppa om liv,
Dessa försök är i värme icke tu tal om det,
Dessa skeenden gör ara scheman till
Fångstarmar.
Element, elementen talar
Synes i människovärld tydligt
Jorden, jord runt dina fötter, vatten inom dig, du ser det ej, hör icke dess kluckande sånger, vatten är där, du ser havet, regnet alla vattens vatten, icke källan under jord, du andas dess mättnad.
Luften andas, andas, vingar flyga, träd vaja vind, allt andas rörs vid,
Elden dansar flamma är liv.
Alla synes de tydligt till det yttre, metallen likaså.
Elementen, de synliga har givits mänskliga begrepp, de är djupare inom, är är.
De har givits begreppsbildningar, hur skall ni annars förstå eller leva. Ni skulle bli snurriga uppleva att ni förlorar fotfästet, då ni med full styrka inser deras sannhets väsen.
Se hur svårt det är att förstå att den hårda metallen är stjärnstoff, hur skall ni då kunna ana att ni är dem alla.
Naturligtvis ändras elementens begreppsbildningar i ”olika” länder, alla människor har behov av sina länders, markers gestaltbilder.
*

någon frågade mig, tror du det är santtror du ... nej, det vet jag att det inte är sant
ibland måste bilder vara starka för att de trötta ögonen skall seså har det alltid varit så skall det alltid vara
någon skriver om förödelse, läs orden igen se bakom de ord skrivaren präntat
förödelsen visar innebörden;
skönhet träder fram

Vi tar in bilder, läser dem,
Vad vi ser är beroende av vad vi gör av bilden.
*
När säden mognar synes det ofta människor vandra i fälten
dessa människor plockar vildhavre
människohänder rensar vida fält
sakta vandra de med ränsel vid sida
i rem över axel
det är icke brådska över, i rörelsen
rörelsen är stillhet

Han sådde sin vildhavre in i vinden
frögrodden var vilse
han irrade vilse
en vilseflamma
en vilsefot

gnistrade

blossade upp i förälskelsens gnista
”lätt fånget – lätt förgånget”

så mogna sådden

han ser uppklarnande skyar
ser förälskelsen;
jag är förälskad, gång på gång
söker vida kring

var är den rätta

var är

den

rätta



förälskelsens låga sjunker samman
i besvikelsens vind



han möter sann kärlek


hör sädens ord


så mognar världsordets kärlek
*

I ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand

30 juli

Vaska icke efter guld i uttorkad flodfåra

Sök det rinnande vattnets glittrande klarljus

Kupa dina händer

Drick dess källa

Tag fatet i din hand
fatet, skiva given av smidesfolket

av jords grund

Vaska efter källans guld och du skall finna dess ljus
*

Vandra in i bergets famn
hör klangerna klinga
ljuda

se ådrorna

se deras vassa ögon

vid sannmöte
mjuka
fyllda

knothänder kupas
visar stenar
ädla
visar
ådror

himmelsstjärnor
jordstjärnor

vaska icke guld i uttorkad flodfåra
*
Den uttorkade flodfåran är den tänkta tanken, skelettanken.

se bilden av regnet,
Regnet dansar
i dagars nätter
i nätters dagar
marken andas inte fukt
marken andas vatten
vattnet finner en backe
backen är uppbyggd av lager på lager
ytterst är stenar samt grus
ty leran har runnit undan
*
Det var en gång människor, de levde i varma länder, i varma markers händer
de tog in de gav vidare, vidare utan tankegärning
de var hjärtgärning
andades andades andades

Sneglande blickar började vakna
jämförande vindar viskade
se så mycket de får
andningen upphörde
is började falla
runt

människor, tvåbeningar trebeningar frös
huttrade
i det inre levde djupvilja
slumrande
instängd

godvindar kände
gav bot

människor lärdes;
kläd din vackerkropp med lager på lager på lager
värna om liv
fryser ej mer

Människor hörde vävde tyger
kläddes varma
blev fler och
fler

tungleran veks undan
lermantel är vingar av värmande godhets ljus
*
Leran har runnit undan
Vattnet strömmar
Forsar utför
Fåror bildas
Regnet upphör och nu är där en uttorkad flodfåra

Den gjorda tanken, den tänkta tanken, skelett, mineraltanken lever kortvarigt.

Denna tanke kan icke heller inse vad våra samtal är. Det kan stundtals icke du heller; det gör du. Däremot påverkas du av ord: du skriver intressant, det du säger om, eller skriver om, du har många gånger mer eller mindre sökt banka in i hörande/läsande att du tar emot, att du är ett redskap. Öda icke mer energi till att övertyga dessa om vem eller från var bilderna kommer,
Du vet och det räcker.

Den vilken ständigt söker övertyga dig om att våra samtal är dina egna skrifter känner sig liten inför det han möter.

Lev nu med metallens sköna klanger,
Hör hur de upphettade fräser då de avkyles i källans händer.
*
en liten stor gosse vid min handhans hand omslöt mineller omslöt min hand hansvilken hand var vilkens
vi var i ärvandrade nedför en backe på väg till sjön
rullande stenar
regnet hade rullat nedför backen, jag sade lugnt stilla ser du stenarna har... stenarna har runnit mormorja, stenfloder... vi log så var detkom nedför backen och möttes av sjönser du glitterljusen
*
regnskrud
se huru regnskruden falla ned


liljevit är stjälken

daggdroppars
krona

doftande nektarium

sätts varsamt

runt
på huvud


strömmande lockar
vågors krusning

svall av liv faller

faller

ned
för

rygg


hon bär en slöja given av spindelmor


sakta

vänder hon sitt ansikte till


hon är en kvinna av börd

prästinna av de visa


hennes tidigare blå

drömmars
ögon


stålar smaragdljus


hennes doftande rosenblads läppar

bär rubiners medvetna fasettskimmers rödguld


den liljevita halsens smäckra linje
andas kärlekens lov


regnskruden är en slöja mellan
var och är
är och var


hon är en kvinna av börd

dotter
tjänarinna
prästinna
moder

man av människosläkte äger icke rätt att göra dig illa.

*

Det är väl klart att den vita spindeln vill ha sin vita soldröm med sig
*
Fingerljusblomma

står i äng

ler

vit spindel väver
väver

vit soldröm

beskyddar den med sitt liv
*
Det är väl klart att den vita spindeln vill ha sin vita soldröm med sig
Handduken, badlakanet vajade vind, du såg något vitt.
Du sökte borsta undan den vita kulan, då såg du att det var en vit spindel, denne hade vävt en kokong, ett fäste ville inte lämna sin plats.
Varsamt lossade du spindeln och vävnaden, lade den i gräsets famn.
Det var en vacker talande bild;
En vit spindel
Väver en vit väv
Väver en vit soldröm
Detta är bilden av ljusminnet
Den vita spindeln beskyddar drömmen
Den dödar icke den angripande, den dör hellre än överger drömmens bud.
*
Vattna
Regndroppe vidgas


faller

ut

över



är
mantel

bliver
allt



Regnfågel svävar


sveper om

vingar




renade droppar

vattnar mörkeröga