2 aug

Du vandrar med lena fötter

vidrör

orörda steg

du tvekar icke
du tvekar aldrig

den åseende kan tro så ty du stannar vartefter

lyssnar
vädrar

känner vittring

du ser dig skyggt omkring

icke ljusskyggt
blygt
vädrande

Träd stiger åt sidan

stigöppnare är de

stigfinnare är du

Träd slutas om i kärlek
runt dig

Eldring väntar dig

bjuder dig att stiga in

du avkläder dig människoskrud

är naken
livklädd

du ser honom

hon ser in i hans ögon
hjärtgård lever

kvinnohjorten ber honom;
lägg mig ned
bered min hud

han lyfter båge
lägger pil an
spänner sträng

pilen träffar hjärta

hon faller i kärlek
du ser hud torka i träram

du ser honom böja träring

spänna hud över

känner hans händer

hennes hjärta talar
genom hud.
*
Ja dotter,
Det är mycket sorgligt att höra en människofader förklara regnbågens skönhet vetenskapligt för sin lille son.
Fadern ser sonen vara liten känner sin storhet; jag är visare än barnet, så startar förklaringskarusellen. Denna karusell har snurrat i evärlderliga tider, dess ryttare har varit konungar präster alla de vilka eftertraktar makt; ser de minsta vara minsta; ser icke deras andevetenskap. Ser icke det barnen har att bjuda; allt det de, de vuxna tror sig veta vilket de så ofta har glömt. Så slutas snaran runt barnets hals,
Tystnaden infinner sig
Hur skall den blivande människomannen bliva sann skönhetsupplevare då hans jordiska fader är tvungen att bevisa sina vetenskapliga kunskaper. Det är kasta på ett kunnande vilket icke kan beskrivas vara sitt kunnande ty det är ur en beläst källa icke ur inre källas djup, det är ett begär av att vara större, visare och därmed ut ur mänsklig aspekt: bättre än ett okunnigt barn.
Ve den vilken tror sig vara större än barnet, det är att förringa sitt inre barn.
Hur skall den blivande människomannen bliva sann skönhetsupplevare då hans jordiska fader är tvungen att bevisa sina vetenskapliga kunskaper.
Det är övermod, det är att taga ifrån människobarnet skönhetsupplevelsen.
Den lille gossen såg eldregnbågen, frågade försiktigt: pappa vad händer då man når regnbågens slut.
Pappan berättade om att regnbågen följer jordens rundning, om regndroppar, att man inte kan nå regnbgens slut, ty den upphör där regnet slutar.
Denne människoman vill vara vägvisare,
Hans sinne är övermodiskt.

Regnet upphör aldrig, intet är förutan regnbågsljuset, ser han då icke de egna färgerna.
Regnet vattnar jorden med regnbågsvatten.
Det enda sanna var att regnbågen aldrig upphör ty den är en cirkel.
Den lille gossens längtan var;
Min son det vet man aldrig, jag är övertyad om att de mest underbara ting möter där,
Du kommer att finna vägen min son.

Ja, dotter det är sorgligt att lyssna till.
Varför benämner vi det övermod istället för högmod. Vi gör det av den anledningen att detta mod är att ställa sig över sina medlevande, det är tyrannens härskarvilja, despotens egentliga rädsla avtecknar sig, blir en kvävande mantel vilken andas; mitt barn var inte visare än mig, gör mig inte svagare i de omgivandes ögon, låt mig stråla ledljus.
Det tyrannen inte vågar se, är att denne strålar starkare, klarare i ljuset av anden. Vi jämför icke vi påtalar det uppenbara.
Övermod, detta mod är att ställa sig över sina medlevande. Det är just det du sade: ” det är att förvänta sig den andres svar, genom att förvänta sig vad den andre skall svara, eller genom att förvänta sig vad som kommer att uppenbaras eller ske genom den andres svar, genom att förvänta sig verkan av den andres svar, har man dömt ut den andre; den medlevandes ande, andeljus.
Anden är föränderlig, lever i allt, svara till alltets behov, dess föränderlighet lever i kretsloppet.
Anden svarar till allts behov, därigenom är den föränderlig. Dess källa, ursprung är evig är densamma, den vandrar genom ”väggar” talar, vidrör vart och etts liv, var och ens liv så att varje levande väsen skall givas möjlighet att se skönhetens upplevelse, nämeligen sannhetens ljus.
Du sade vidare denna dag: ”människan tror att hon är den ende vilka har olika ”sorter” ”raser” – varje del har miljoner av ”sorter” inom sig; släkten inom familjen”
Ser du, du talar fritt hjärtljus genom oss
Det gläder oss.
*
Hjärtljus
Regnet vattnar jorden med regnbågsvatten

i regnbågscirkels omfamn

är är


barnet står i dess mitt

hjärtskatt
strålar

det sägs att en skatt är gömd under regnbågens mitt
är det så undrade barnet


den lille gossens längtan var;
min son det vet man aldrig
jag är övertygad om att de mest underbara ting möter där

du kommer att finna vägen min son

regnbågsglitter sköljer ögons undran


Barnet ler kärlek; du talar fritt hjärtljus

Tårregn
Eldregnbåges pelare

himmelsgungas rödsol

gungar mitt hjärta till lugn

jag

grät mig in

till
sömn

i eldljus

*
Det är vackert att vara med havetse havetkänna varje droppevatten är så mångdimensionerat, alltid till liv