hon vågar ej sluta ögonen

Hon vågar ej sluta ögonen kanske kommer livet att tvinga in henne

ut ur den vrå hon skruvat in sig i.

Kom och sätt dig härintill låt oss tala

dessa ljudlösa toner höra sorgmantlar omfamna citronlunden

låt oss vara löven i vinden

jag vet att jag blivit det de sade var rannsakad

minns inkvisitionen

minns;

varför skall jag minnas

vet att jag blivit bränd

bränd på bål

övergav aldrig mitt hjärtas röst

de kallade mig envis, båd envis och dum som inte insåg det fördelaktiga med att förråda sitt hjärta, det fördelaktiga med lögnen med sveket.

så många gånger dessa eldar flammor, jag vande mig sakta.

Det sitter en kvinna på en pall i en trädgård hon repar vinbär röda ur klasar

hon repar krusbär lyssnar till bärens rullandestämmor, hinken doftar mognad - hon repar, upprepar, ler vid åtanken på barnens glädje vid bilderna av vackra glasflaskor burkar fyllda med saft med sylt.

bjuder in sommarland i vinterland

sagor strömmar i eldens närhet

hon ler

hon gör så.

Hon ligger på bädden med uppslagna ögonvingar händerna knäppta i bön

tystnadens bön håller henne samman

ögonen följer linjerna i taket

rutorna i taket; jag vet inte hur många gånger jag räknat dem

rutorna ett schackbräde, pjäserna mattade sopar golvet dammrosor virvlar eller är det månne pioner gråpioner med inslag av glitterkorn.

kungarna och drottningarna är slokade kastade omkull, näven slog hårt i brädet trodde sig kanske vara en hammare, en hammare utan spikar spikade sin rätt

riddarna står böjda

tornen, tornsvalor svirrar med luftband i skimrande sidenrosetter

tornen, tornen växer in i varandra, muren sluts allt tätare, ändå är det så att där murbruket borde vara där kisar ljus genom springor,

springer med lätta tassar snurrar ekerhjulen vari pupillen är navet

tornen, tornen – stammar; kungar drottningar vattnade vilka nu stolt reser sig, träd in i denna ring, riddarna är menhirer grunden till detta skogshus.

jag vaggar mig sittandes i en lada

Tornen, tornen bräderna växer in i varandra en gång träd - en gång träd, muren sluts allt tätare

ändå är det så att där murbruket borde vara där kisar ljus genom springor, det skär in i huden i ögonen det bränns, snyftningarna stegras hon håller händerna hårdare om söker resa hindren.

hinkar är utställda i ladan droppar faller tungt in med ekoklanger, hon söker räkna dem alla för att hindra smärtan minnenas balsal.

hinkarna fylls tårarna rinner över kanten floden stiger det smakar salt

jag vaggar mig sittandes i en lada.

ladusvalor trär toner ekotoner på banden, en kvinna bjuder en man smultron trädda på strå ögon blå strålar blåklint hennes kinder är röda hennes händer är ådror så är också hans i ålder av ålder.

Genom en springa når ett mildrande minne vilket bär hennes andning.

Marken stiger uppför en gång kanske ett berg

de kallar det för sluttning

hur kan jag vara en sluttning om stenar ej bär mig uppför

stenar berg täckta av jord av lager till lager så lades denna mantel av sjungande blankt gräs, vindarna spelar gräsbladsflöjter.

marken stiger uppför sluttningen möter högst upp

eller kanske vid randen där sluttningen planar ut

där möter sluttningen ett hus,

huset har mjuka fönster, mjuka

därför att de skimrar och runt dem är lagd snickarfröjd, glädje

en veranda har huset, huset är rött med vita insignier, intarsia, spindeltrådar synes i vrår i vackra filigranarbeten,

huset har golv naturligtvis har huset golv med vackra plank, bräder trägolv av det grova slaget där kvistögon skådar, golvet är behandlat med såpa det är blankt ändå ej bländande.

golvet bär mattor, trasmattor och fönstren bär gardiner tunna tyllgardiner.

en skorsten har huset en tillhörande vedspis, pelargoner röda i fönstren. kranar har huset ej det står ett fat eller en skål med rosenbårder samt en kanna med rosenbårder, kannan bär vatten i sig hämtat ur brunnen

fatet eller skålen är till för att hälla vatten när folken behöver skölja händerna,

på bänken i köket står en täckt skål flugor dansar runt, filbunke vaknar sakta den skall folken intag till frukost med smultron och jordgubbar.

stämningen är god folken är ett med huset med stugan

huset stugan är ett med folken

lärt känna varandra har de

marken rinner nedför sluttningen, sluttningen bär sommarblommor prästkragar blåklint tjärblomster vallmo, kornvallmo.

vad blickar stugan, huset in i, i sjön vilken ligger långt där nere, sjön med det kopparfärgade vattnet eller järnfärgade.

i vattnet står en flicka med bara ben, kjolen är uppknuten.

flickan ler hon följer småfiskars rörelser, följer de glittrande ljuskornen vilka svävar i vattnet ljuskorn, guldkorn det är vackert.

flickan lyfter blicken ser tärnor sväva hon förs med, flickan svävar fri stiger in i molnen.

vassen susar en snok ringlar förbi, hon stiger upp på stranden ler till sina spår vilka snabbt sjunker in torkar och är intet. hon sjunker ned på knä doppar händerna i vattnet tycker om känslan sätter sig ned med tårna i vattnet.

på stranden sitter en flicka hon drömmer sig långväga bort

hon är ett med stranden med sjön med molnen

tyngden är släppt hälld ur upplevelsen hon bär

huset skimrar i upplevelsen av en flickas vaknande stundglädje

Ett smultron glider av ett strå hon bjöd, han håller det fram till henne nu i denna stund.

hon vandrar bergets stig gör sig ej brådska natten lägger sin mantel in över hennes axlar

silverblå skimrar genom en molnspringa. hon följer och vägen är välbekant för hennes fötter hon når bergets krona stenarnas ring han väntar henne lägger händerna runt hennes

trötta fötter. älskade dina händer är mjuka mockasiner vilomockasiner, tack.

Hon vågar inte sluta ögonen

hon anar att om hon så gör kommer allt att uppslukas av ett mörker så djupt

hon dras till detta slutna mer än annat ändå vet hon att det ej är hennes väg så hon ligger där i bädden med ögonen vitt uppspärrade samt räknar ljuspunkterna vilka syr sig igenom gardinen. skapar näversöm, hålsöm i mönster hon minns långt bak. hu en duk spändes på papp, syddes fast så att duken ej kunde glida undan

Kolaren läser rökens färder väver in väver ut molnmaneter kolaren följer de svävande följer in i soläng, blå skimrar kolarens händer snäckorna i havet andas sjöbris

visst finns det stunder

när händerna när armarna är långa mantlar vilka släpar efter dig

mantlarna kan ju vara en brudslöja likaväl

vävd av det tunnaste skiraste stoff kanske

med invävda blad med pärlor skimrande

en slöja kan bära så många vittnesbörden intarsiaord.

visst finns det stunder när axlarna känns nedtyngda av ok vilka väger kilon

väger ton väger berg som om,

som om du burit ett berg på dina axlar

du vet väl att berg kan göra sig lätta likt en fjäder

visst finns det sådana stunder

du sitter, hon sitter vid bordet

detta bord har denna afton en marmorskiva med ådror

eller är det möjligen rännilar eller bäckar

hon lägger händerna till skivan vilken är helt stilla, inandas svalkan

samt lever med tusen bilder.

hon ser allt med oseende blick ser utan att se

i en av ögats vrår

i strandviken

står ett vattenglas det vattnet bytte hon innan hon landade här

helt klart är vattnet

bubblor är samlade upp efter glasets väggar

hon ser utan att egentligen se med oseende blick mönstren

konstaterar tömd på ankar tankar att detta är vackra mönster.

ett ark väntar henne, ett vitt ark för en stund pilar en tanke över bordet, skivan

det sker nästan jämt

en slags ritual

denna skrämsel

vid mötet med detta vita ark

penslarna väntar färgerna väntar arket väntar

just i denna afton är hennes armar släp

är hennes axlar

värkande feberheta

axlarna bränner efter oket, bär märken

hon masserar axlarnas ömma märken.

lyfter blicken hör vindarna andas djupa andetag tänker; varför heter det tag,

tag denna andning

hon ler släpper tanken.

tanken vilken virvlar ut genom fönsterspringan

natten är mörk nästan svart,

det är sommar ändå är det kyligt

molnen är samlade till långa divaner

fönstren är svarta hon hör vindarna, viskar jag bjuder in er

låt oss dansa; nej just ja åter detta drömmande

hon ser ut genom de blånande rutorna,

varför heter det blånande hav blånande skogar

varför heter detta fjärran blånande

är det möjligen de blå snäckornas nattsvar

hon suckar lyfter handen

smeker penslarna

en av dem stiger in i fingerpincetten

hon väter penseln sluter ögonen låter den landa i ett färgbad

öppnar ögonen ser att penseln är blå

hon målar på arket blånande vidder

Det står en flicka i sjön stugan följer hennes stillhet

ord

korsfäster vi livet med våra ord

korsfäster vi bilden av den vi är

vilken vi är – blir i läsarens ögon

drunknar vi

i alla bilder

flämtar efter luft när korsen kastas i havet

är det då våra bubblor stiger så är vi skimrande bubblor

regnbågsbubblor

dem

vi verkligen är

och vem tvådde sina händer, vem bar korset, vem piskades vem bar törnekronan, vad viskade törnekronan innan den vissnade vad skyddade taggarna runt huvudet, vad är glorian. gloria, gloria halleluja; ur pannan tränger bloddroppar, hjärtats sång befriar tanken vem är vad i allt i alla bilder vilka görs med ord vad viskar livet.

molnen är samlade till långa divaner

fontäner stänker vatten på bara fötter lämnar spår i vita kalkstensgolv, hamrade fat drivna ur koppar ur silver med inslag av guld, kannor med långa pipar långa böjda sirliga, eldfat med glödkol med flammor vilka i lek stiger upp för att snabbt gömma sig i kolbädden. faten bär vindruvor dadlar fikon folken ligger lutade till långa divaner orden följer fontänernas sånger, en påfågel skrider med ögon vakande.

Träden viker undan blad väktare av väg skådar in vindarna sluter upp vajar trädens kronor. vindar är i natten en alle vilken bär vagnens färd dragen av nio vita hästar utan betsel utan sele utan töm hjulen bär stjärnekrar, vindarna ler i trädens väktargärning.

den visa står i skogen rör i grytan, järngrytan rör med staven av rönn, skruden hon lindat om sig om sig, är cinnoberröd. grytan stormar havet molnen andas fåglar hon rör, rör i grytan smidd av järnsmeder, rösena väktarna vilka kröner vägen viskar lugnar upprördheten, rösen breder ut vingar av lättnad vägen andas vit, tystnad målar nycklarnas klanger,

pigan i rosentemplet bär klarröda kjolar, hon räknar nätternas rundlar sex bär varje våd. hon ler vid maningen flyg, flyg vackra piga nycklarna bär du i din årsring, så bär hon rosens bud till den vilken hör  nyckelklangen,

han hade glömt händernas känsla av nåd hur träden talade bergens ådror nu ser han kolen öppnas ser bergen bära körsbärsblom, fri andas en man,

grytan en svart tulpan en kalk vilken viker ut bladen häller ut regnets stillhet,

mjukt faller regn in i marken

rönnen slår rot bär karneoler, stormen är stillad

lunnefåglar vakar över klippornas ingångs utgång, inlopps utlopp.

 hon är en ros

ett rosenblad droppar ur regn, från tak åsen faller droppar, droppen urholkar stenen, stenen urholkar droppen mjukt följer hon rörelsen droppen landar i markhand

sipprar ut genom fingrar in i rännils bäcksyn

hon följer dropparnas färder

skeppen bärs rullas ut, in i havet doftar gran doftar furu

männen bär fotsida kläder, seglen sömmades av kvinnorna i bycirkeln vinden fyller ämbaren. ljudbolstrar vädras i vind,

vind vackra vind regnfågel bidar stilla i bokskogens koltrastsonater

glittrande synes ögon andas hudnära.

kom bäck ur fjäll

kom vaja ur skogsravins grönska

mjukt omfamnar mossan klövarnas vandring

hermelin dansar med bäckens stråkar i lyssnande hand.

Tiden rann ut genom fingrarna hälldes ut marken bar mariabär lingonblom röda lingon blåbär skogsbär här och var syntes hjortron guldkorn.

tiden är hällda strömmar

fri in i rörelser skapande

 hon landar i mossans mjuka täcke andas in den djupa fukten, följer myrors gång följer spindlar allt det vilket sägs smått.

tiden ler med glittrande ögon han ler med milda händer med fötter fyllda av rörelse

håret vitt skägget vitt,

han sveper ut med handen sår en bild av berg, glaserade berg, fönstersmygen blåser i sälgpipa, varvid stentält reses. först är stenarna grå i detta skogstäta lyfter så av sig de grå dukarna varvid kristallringen är synlig, stentält kristalltält. byfolken samlas runt elden förtäljer bergens vandringar skogarnas sånger. tiden ler, så är det – så är det.

han smeker en trumma och hon vet

lyfter vandringskorgen bugar inför orden de skänkte så fyllda med mognad

än lever doften av repade bär i fingerbladen

Hon reser sig upp vid åsynen av ljuset vilket sipprar in silas in mellan trädens stammar eller är det en jättes hand fingrar, hon följer ljuspelarna spåren lagda stiger ut ur det vilket kanske sägs vara mörkrets skog, i henne lever dofterna av kantareller solgula av hattar röda med vita prickar är ni månne nyckelhattar pigan sveper förbi lätt med klirrande nycklar hon hör tiden le.

skogen öppnar manteln, hon stiger ut eller in i en glänta,de hälsar henne i ringar av ringar rosenbrynum mjuka cinnobermockasiner bär lätt hennes steg spindelblomster skrudar näten med klarhet svarthö sträcker skönhet ögonpyrola rör vid synen ekorrbär strålar vit balans lappspira bjuder tätört ett djuprött äpple. en flicka vandrar en fjällstig hennes klumpighet är lämnad i en ryggsäck vilandes mot en ungbjörk hennes händer smeker ängsullen hon hör katter spinna lyfter blicken ur gömda möter bergen vilka bär regnslöjor högre upp synes snöstrimmade berg,

hon stiger in i bildens silverlystrat är en svävande silvertärna

I en av rutorna hände det sig plötsligt utan förvarning att rutan började förvandlas,

började slutade - vem kan veta vilket som är vad, kanske slutet som ruta början på, eller början på slutets början,

det kom sig så

det tycktes stiga dimma som det gör i gryningen när mörkret sköljer ansiktet i gryningsdagg, när mörkret hälls in i ljus när indigomanteln vänder det vita fodret ut,

sakta skingrades dimman det hördes lätta knackningar,

ungefär sådana knackningar en liten fågel skänker när den pickar på ett frö,

sakta växte knackningen hon såg sig om

finns det en dörr här eller ett fönster;

knackningen kom från vare sig en dörr ett fönster eller ett besök en visit,

en solstråle rörde vid vad

hon ser en man sitta vid ett städ en eld vilken glöder,

mannen driver metall, han knackar lätt på metallen därifrån kommer knackningarna,

han bjuder in hennes syn

du undrade vilket början och slutet är;

ser du jag driver ädelmetaller,

just nu är det guld med tre droppar koppar,

undrar du huruvida koppar räknas till ädelfolk hos mig gör koppar det,

varför gör den det;

kanske av den enkla anledningen att afton – morgonstjärnan skänkte den,

stjärnan planeten,

för mig är planeternas gåvor ädla, ädelljusgåvor,

vad knackar jag, rulla,

rulla kringla gör jag ej ändå kan det väl liknas vid det, kringlor

öglor vilka kärleksfyllt greppar in i varandra håller fast – kanske – mer stödjandegest.

länkar smider jag, länkar att bära,

ser du hur länkarna greppar in i varandra, det blir en kedja en kedja har ju länkar,

länkar är både början samt slut och även om du står i en länk

så att säga mitt emellan i nuet så är det ofrånkomligt att dessa är länkar,

vad skall detta lända till jo kanske stiger ett minne mer påtagligt fram

det känns som en stor händelse eller närmre

ändå kanske det var en gång för tvåhundra år sedan i ditt liv leverne,

en levrad ö en blodpöl en slags sårskorpa, kanske svider såret ger dig smärta gång på gång minns då att då du når till en specifik länk kan du se att denna nu kända smärta inte var samt är större eller mindre - den blev en ädellänk vilken skänker dig en medaljong, öppna den och se spegelns bägge blad en sida av samma sida.

hur länge sedan är det jag andades,

andades på riktigt, andades in djupt, djupt samt följde utandningen men

speciellt detta andas in. andades på riktigt vågade inse att jag får andas.

du inser inte hur bra det var hur bra du hade det, kanske beror det på att det vilket var har ett spektrum ett plektrum ett avstånd

det finns ljuskorn ljuspastiller i de svartaste av hål

andningen flackar en sjunkande låga smärtans vibrerande strängar

ensamheten i mina händer en violin gråter i nattblanka sjöar

Hon sitter i en hand en farmorshand doftande av lavendel ser fjärilar lösas upp

larver vilka ivrigt smakar denna blå pärlas gåvor ser larverna spinna in sig, en del kokonger bidar utan öppnande upphör i skalet – dör ljudlöst in i den tystnad de levde i,

hon matar fåglarna med smulor ur sitt bröst, fåglarna pickar i sig lyfter snuddar vid ekan lagd i vassen,

handen, farmorshanden är stranden nu

sanden bränns sandpapper strös över bläck,  bläck har många blå toner

spektrumtoner blånande berg

skogar

svärta

vaggar vindhav

ro, ro

stiger

in

allt flimrar, solrök flimrande hetta skeppen stiger upp smulas sönder

eldarna minns rök pyrande särar lätt på sandtäcket,

barnen spelar pirra, ökenvandrare med kokonghud lindade pergamentsbladshud

de dästa röker cigarrer, kvinnorna lärdes rulla dem med flinka fingrar bladen minns dofterna av cikadors sånger nattens stillhet, stjärnorna vilka kysste bladens djup,

hon viskar till sig själv varför går du naken i öknens middag

tankarna,

tankarna bränner jag sönder

befriar mig från detta stelbenta,

sanden bränner hon vandrar på glödande kol

hon vågar ej sluta ögonen kanske kommer livet att tvinga in henne

ut ur den vrå hon skruvat in sig i.

Havet kisar i solvind tusende ögon,

knoppar vilka sakta viker ut syner; vem bar alla dessa pärlor, vem hällde dem ut

en kvinna vandrar på havet med lätta fjädersteg hon bär en korg

tömd på pärlorna hon putsade i natthandens gondol,

taket har rutor hon ser hur skuggor seglar ut från hamnvrår

rutor skuggas rutor klarnar,

Hon vandrar in under fruktträdens lä i gräset, i sommargräset synes

åkervinda vilken fröjdar hennes väg

hon lägger handen till vart och ett av träden lyssnar till trädens sånger

vagt minns hon sanden den brännande,

minns hon pergamentshud

träden lägger av livsbarken helt utan rädsla i tillit till livet

den inre barken glöder av de stenar folken lagt in i elden

tyngdstenar är det inte det är berättarstenar efter sägen sagt

den elden brann flammande, byborna hade matat elden dag till dag till natt

de hade sett hade hört henne nalkas hon vilken bar, bär havet med, hon vilken bär klädnaden havet vävde vilken bär en mantel med snäckor med pärlor turkoser

hon har vandrat vandrar ständigt genom den röda sandens jord vandrar in i raviner flodbäddar över berg in i dalar vandrar med allt

åldern är inte slagen i sank åldern är regnen vilka stiger upp ur havet

sträcker sig seglar med valarna samt tillåter sig falla, falla

henne har de hört nalkas och barnens ögon lyser förväntansfacklor

barnen skälver i förväntan

dropparna skälver i träden hoppar mjukt in i mottagande händer

minns en man vilken varsamt vek bladen, de hjärtformade bladen vilka klättrade uppför skogsstammar hur han vek bladen samt bjöd henne dricka hon vilken skrämd föll av färden hon vilken kom att bebo hans hjärta

nu ser de henne driva upp sandmoln dammoln och marken befrias

rosenmoln följer henne

barnen springer henne till mötes hon skimrar i den glädje möten med barn är

de stannar vid elden

hon bjuds vatten ur brunnen bröd gräddat på glödgade stenar gåvor av jorden de odlat fälten rutor - de inväntar skymningen näri gnistorna tänder stjärnorna.

Det är då de stiger in i berättargrottan

hon lägger händerna till bilderna vilka i eldens sken framträder, förtäljer folken det vilket vandrat in i det gångna till det komna hon är den flod vilken aldrig sinar,

kvinnan i bädden; hennes ögon skälver i anspänning

hon sluter dem inte

de klarnade rutorna sänks in i dunkel vilket är vilsamt

linan spänd mellan träden slakar en aning

hon drömmer att hon dansar på horisontens linje rädd är hon inte

fruktar gör hon inte  

hon vet innerst inne att var gång hon mister balansen sluter linjen sig om henne håller henne,

hon bär lätt packning

i en av alla stunder håller hon inte andan fången, tillåter denna rörelse tills smärtan greppar henne outhärdligt,

ett barn dansar virvlar nedför en stig lockarna följer dansande med

händerna är vingar fötterna svävar liksom ovanför

benen är bara fötterna är bara hon är ett sommarbarn

stigen leder ned till sjön till bryggan

hon landar i ekan rör vid en vit näckros

detta är ett stort steg för barnet hon har övat att stiga i ekan känner inte svindel

i ögonvrån vet hon att bannor skall hagla,

de kallade mig envis, båd envis och dum som inte insåg det fördelaktiga med att förråda sitt hjärta, det fördelaktiga med lögnen med sveket.

så många gånger dessa eldar flammor, jag vande mig sakta.

Kvinnan i bädden känner haglen, nålar av is

åter ser hon bergen bergens leoparder

fläckiga spinnande mjukhet

de skyndar till hennes slagna kropp bär henne in i lä

solen rör vid molnen skingrar haglen, smälter

hon sitter i en grotta med målade väggar,

Guldgula väggar av sand bär grottans inre med fjädrar målade liv i röda toner, henna skänkte tonen i hennes händer, hon vilken lägger handen till stenen

dotter av döttrar din stämma ljuder i nattens kajal sitarer följer dina fingrars cirklar

du följer månens färd dotter av döttrar

det hinner hända så mycket innan den dagen innan den stunden kommer, ser du dotter av döttrar lågan vilken skimrar strålandeblå varmguld omsluter mina ögon glaset blåst ur sand ur eld, hans andning är närvarande

hon vågar inte sluta ögonen kanske kommer livet att tvinga in henne ut ur den vrå hon skruvat in sig i

av drömda segel sömmar hon gardinernas tyngd täcker insynens utsikt, dörren en mun är sluten runt orden, orden hennes hjärta vävde hon höljer sig i rummens släckta talar med skuggorna i händerna i det spillda mjölet synes spår; det finns de vilka vandrar baklänges återvändande hem, den köld vilken omsluter allt detta; människa från var är den kommen

det hinner hända så mycket innan den dagen den stunden kommer

kastanjetter ljuder i strandens närhet i lanternabjälkar hänger rislampor

skimrande bollar stiger in i vind smäktande toner ljuder

havet svarar

en vind med svepande kjolar volangkjolar dansar

hon sitter i denna sekvens på stranden vindarna rör vid hennes ansikte

vindar starka ur västanhänder, sommarlandet bär värmande sjalar runt sina axlar

hon följer havets rörelse, vågorna, vågorna hon vet ju att allt är en cirkel hur kan då vågorna visa detta skeende de strömmar in smeker sanden samt drar sig tillbaka

det är det du just nu ser

det hinner hända så mycket innan

innan

innan

vågorna vindarna är starka bistra miner kanske människofolken viskar

vindarna vågorna ler leker vidare

kastanjetter är det inte,

hon sitter nu på en brygga vid en ytterligare strand havet doftar här tång sjögräs salt

luften bär en ytterligare ton krabbor är det hon hör krabbor spelar kastanjetter

lanternorna är bollar fadern gjorde lanternor till strandbarnen han tände

väckte ljus i dem släppte dem fria

förundrade följer barnen skimrande lanternor

hon är ett barn ett strandbarn i denna stund

lyssnar till krabbornas sånger

krabborna är samlade runt henne vandrade in i sidled, det är sant en del kom framlänges andra baklänges det hinner hända så mycket

innan

innan

krabborna trummar, viftar fram ljud krabborna spelar för ett barn med drömmande sinne en mussla läggs vid barnets fötter en öppnad mussla skänker en pärla till ett barn med drömmande sinne.

i ödmjuk ömhet lyfter hon pärlan till sitt bröst viskar in i ringen av krabbor

in i havet; djupinnerligt tack breder ut vingarna samt svävar fri landar i bädden med en sång det hinner hända så mycket innan, innan den dagen den stunden kommer.

Och jag vet att det skall växa och jag vet att det skall växa så rullar havet ordtäcken in,

hon har rundstenar i känslan av handskålar stenarna har krupit upp vilar stilla i strandlinjen havspenseln målade dem runda mörkade av fukt vaggar så stenar i havets sång kvinnan vandrar molnstigen barnet bygger kanaler sanden ler det finns så många minnen nedstuvade så stiger de upp och hon vilken vilar med öppna ögon ler i stillhet befinner sig i änglavandring; hand i hand vandrar de gossen ålderkvinnan mormoder barnbarn gossen förtäljer henne livets skönhet hon lyssnar till hur knoppar viker ut blad i tacksamhet möter jag din gåva son till en moder de följer stigen till stranden.

Något knackar på fönstret mjuka tassar springer in i hennes slummer en obevakad sömnvrå ett av hennes ögon föll samman; en man stiger in. ur nattkorg hälls drömkorn grodden vidrör vidden av jordöga, spirar i vindarnas vattenstänkta händer, så löper molnen in i hjortars skogsalkov lyssnar till stenarnas blomning.

hon sömmar med lin knutar

rosenknoppar

hon vilar stilla i knutsömn

natten en uggla med pärlande skrud viskar; utveckling handlar väl egentligen om invikning kanske origami stigar kan flätas samman kan också fästas i ensamhet

De blåste på sanden, snuddade med andningen vid varvid sandrök steg upp, de samlade blåsten i händer av gyllenblad när allt lagt sig stilla syntes pyramiden. vem spinner i pyramidens inre katter spinner dessa lever med kvinnan vilken bär mandelögon, vilken ser mörkret lyftas vilken vårdar, värnar om katternas väl, kameler kom vaggandes skepp bar med sig dofter av hav av salt av tång av seglande stormfåglar av kryddor av sånger. allt detta och mycket mer hördes stiga upp ur berättarglöden dem hon vakade vid och katterna de nio spann vävar till skeppens segel,

skeppsfolken vinkade far väl i hamnarna, vaggade in i havet nådde öar där folken bar halsband av hibiskus, folken dansade med vajande höfter med kjolar av bast, hyddorna låg i lä av palmer skeppsfolken hälsades i glädje bjöds ur kokosskal mjölkens blåvita klarhet i nätterna hördes pyramiden tala i glöden av berättareldar så vandrar solen solfadern så vandrar månen månmodern.

de tvinnar rep av bast av trädens innerbark

av det inre vilket bär hoppets lykta i hand

repen tvinnade av bast av hampa, allt det du ser är inte det du ser det bruna skiftar i ljusets vandring skimrar i vindens stillhet gyllenguldsgula in i vitt med toner av skugga håller en gunga, gungande ro.

ro, ro sagoöga ro båten, ekan utan åror stämman är drömmens lanterna vaggar färden

löven i stjärnträdet rasslar havet krusas knottras sjöfåglar svävar

gungan en hand en nattkorg, räds ej räds ej sov i ro slumra rosenbarn,

Havet stegras i mjuka vågor rör vid klipporna en båt lägger till med dofter av kommande

repen sänks ned med en korg, den komne lyfts i korgen till klippornas klosterö,

till denna ö är inte kvinnofägring insläppt detta är brödernas ö,

 de snidar tankar med ädelstenar

målar himlars ögon ur sägner av verklighet stämmorna ljuder djupa med klanger av visshet,

maneter svävar cirklar i havets ring stenarna är glatta väggarna är sträckta rakt uppåt

havet ler, drar sig åter

en båt stävar ut, åter till stadskärna där kvinnorna bär svarta kläder,

tavernor doftar hemtrevnad

vin lagras i stora ekfat; retsina,

oliver skimrar, ostar är vita,

barnen springer med lätta fötter på gator lagda med rundstenar

husen bär vitkalkade väggar rutorna drömmande klarblå

cikador spelar violin

eldar ryker folken dansar i girlander av glädje

klockornas djupa klanger från klosterön förenas med folkens svarsglöd,

minnet är vackert en hand slog det i kras

i kraset synes glitterkorn det vilket är slaget bär strofer av guld av regnbågspärlor

de ytliga rötterna kan de skada de djupa strömmar vida vidare vida

Herden lutar sig till olivträds stam följer molnen med blicken

ett vitt bröd bakat gräddat i gryning bär han med givet ur hennes händer,

osten vit lägel med vin, herden följer molnen, fåren med blicken

och gräset sjunger om en kvinna vilken vilar med vidöppna ögon.

något knackar på fönstret mjuka tassar springer in i hennes slummer in i en sömnvrå obevakad ett av hennes ögon föll samman, en man stiger in.

mannen bär med sig havet det vida med saltstänkta klippor med delfiner vilka sjunger med blanka hudar valar vilka dansar i vinden han tar hennes hand de dyker djupt in i havet, vandrar i sjögräsängder svävar med böljande vingar, rockor.

tyngden är ett minne blott utan varaktighet

bubblor stiger upp till ytan deras andning bär dem upp de vilar i klippornas häng,

klipphäng solvärmda lyssnar till havets sånger vassen flätas samman, de stiger in i kojan vassen vävt

i ringen av stenar brinner en eld står en kittel med doft av örter med gröda av jord 

i skålar av lera äter de kvällsvarden given,

aftonsvanar bär dem in i skogar av dröm de svävar de väver de vandrar

de är i livet av tillåtelse till allt det vilket sägs vara dröm och verklighet; dessa inslagna ordspikar

suddar havet med lätta fingrar ut,

glittrande stiger hav upp i strandens lie

tallarna reser sig höga kottar doftar skog,

skogen vilken en gång bar detta hav, vilket glittrande stiger upp breder ut sin nakna kropp i solkoronas värme,

natten ett svävande moln sluter ögonvingar om vandringens trötta axlar, lyfter oken av

spannen hälls i källans händer silas i spann av silver, kornen sås i ängens visshet

blåklint fyller axens gyllenaura,

hon vågar blinka

ögonen svider av torka vissnar sakta,

när himlarna talar lyssnar hennes hud moder jord lyssnar jordarna

tömda är ögonen, stråkarnas tagel fransade strängarna brustna, fiolen faller i bitar

valnöten, trädet bär fiolbark,

hästarna betar med böljande manar

spindelmor spänner trådar med nycklar,

dessa mantlar sveper om axlarnas spända, hjulen snurrar vilsna

kornen spridda i vinden, utan vind faller mantlarna i vida volanger

kornen landar i origo

navet strålar uti ekrar hjulen cirklar stadda i balans

de högsta ljuden är ej de vilka hörs

lyssna noga en gång hörde du droppar falla ur stjärnträdet

det är en gåva se vindens ordknoppar vikas ut

labyrinter lades inte på måfå

lika lite lades den röda tråden i din hand snubblandet kommer av din brådska

du vet väl vad elden viskar du vet väl vad röd är hjärnan har många gångar

hur många gånger har du öppnat sagoskattens

verklighet

den leder nedåt - inåt

sjön är stilla så stilla vattnet rör mjukt vid stranden

molnen skingras i ögon i tankar himlarna andas ur skirslöjor blå

sjön, havet, vattnet tonar in i strofer

stråk av blå grön röd regnbågens alla färger, vatten är inte ensidigt strävar inte efter en färg

vattnets ögon öppnar sina hjärtrötter i mottagande möte och himlarna lyfter vattnen in i sig

så väver dessa vingar, väver samt visar vingarnas enhet

minns även att varje vinge bär tusende och åter tusende fjädrar

fjädrar samt dun alla är till för bärandet av den kropp, fågeln målade en gång vilken är,

de franska fönstren står på glänt en vind kikar in rör lätt vid tyllgardinerna.

Hon sitter på en pall följer gardinernas böljande mjuka rörelse.

staffliet är uppställt

duken är spänd i förväntan penslarna står sträckta med glänsande strån

kanske putsade kattmor dem i natten glänsande rena vackra

varje pensel förtäljer djurfolkens sagor färder, mården kvick ekorren skuttande sobeln

alla är närvarande och träden bär höljen av lack; röda gröna blå, färgtuberna ligger för tillfället i ordning palletten inväntar hennes mod,

hon ser bilderna hon målat suckar;

kunde jag befria mig kunde jag dansa med färgen måla livets rörelse kraften styrkan befriad

kunde jag låsa upp dessa bojor

ibland känns det som att jag hänger i en galge, på galgbacken med alrunan vilken sträcker sig till mig för att hela mina leder.

Vinden smyger in rör vid hennes panna hennes kind

torkar tårarna vilka rinner så stilla hon märker dem ej tårarna har blivit alltför vanliga,

vinden lyfter hennes blick de vandrar från fönster till fönster,

hennes syn vidgas hon finner ett modstrå, stiger ur kisandet vilket ger henne huvudvärk,

skälvande vågar hon andas in allt det vinden häller in i henne eller över henne

alla dessa färgbad,

genom fönstren silas toner in vilka skissas på dukens spända förväntan

vinden lägger en pensel i hennes hand 

färgtuberna öppnas

färgklickar sätts hennes hjärta målar fritt livet in i duken till glädje för mötande ögon,

hon ser sjön,

vattnet röra sig i målningens toner ser skogarnas liv i målningens färder

djurfolken vilka talar till henne

hon är en leende kvinna

sjön är stilla så stilla vattnet rör mjukt vid stranden

molnen skingras i ögon i tankar himlarna andas ur skirslöjor blå

Träden dessa vida andas rötternas mening

så sjunger dessa tolv svanar näktergalens tonnycklar

väktarna i det blå gräset inväntar hennes ankomst

lövsalsfågel bär i näbben blå safir

det är svårt,

gör ont se eldträden växa

se eldringarna växa i sekler av ton

Inunder valvet av regnbågsblad vandrar de hand i hand

en kvinna en man en man en kvinna utan att hålla i händerna,

aska stiger upp skymmer synen de bar de bär den synen i moln av askpuder.

styrkan ligger i att släppa, falla våga vara naken, utan maskerad

en slags tyngdlyftning tyngderna är här allt det vilket är påhittat

det vilket gräver dig in i grav lägger dig levandebegravd

lyft graalen till dina läppar

denna tyngdlyftning är uppenbarandet av nåden

labyrinter lades inte på måfå

hjärnan har många gångar

hur många gånger har du öppnat sagoskattens

verklighet

den leder nedåt - inåt

glasblåsaren häller ut smält glas över opalskivans regnbågstoner

spegeln hålls av fem stjärntrådar, molnfåglar svävar, väcker rosens morgonandning

glasblåsaren sjösätter en regnbågslotus till henne

hon vilken väntar vid livsstranden,

bladet vänder spåren lagda, tvärbalkar följer grusets singel minns havets saltklippor

stänglarna lyfter hammarslagen rallarrosor skådar violetta humlans mjuka ankomst,

bladet vänder kläderna ligger prydligt vikta på stenen med det skimrande täcket fotavtryck dröjer kvar i sanden hon stiger in i sjööga simmar till nålens udd vajar på spetsen följer tråden simmar genom ögat örnen lyfter henne ur ankarkättingen, du

önskar dig nära, orden dina blir lien vilken slår linets blå hav, bruna skallror ljuder när helerskan siar regn,

bladet vänder kinderna hennes blöder haglen slår hårt ögonen dras samman hon skyddar sig sparsamt händerna är reviret, hjälmen korgen med bär hårt slår haglet lyfter av hennes skydd, i förtvivlan överlämnar hon sig hoppet väver blåklockors svar

lyssna när himlarna talar

slut orden i kärlek in i ditt bröst torkan vilken kom ur det vilket var, det vilket blir är inte blir,

blir aldrig blir, kom inte ur den krattade gången kom ur haven vilka viskade bliv,

bliv din stängels rothav, eldarna stiger upp ur havet vrider sig upp skruvar sig upp röken är ånga

skrudar elddansarnas gestalter, aska faller, faller in marken bär guld bär silvertoner lyssna när himlarna talar slut orden i kärlek in i ditt bröst, torkan viskade kom, kom - molnen samlades i skirgrå skyar regnen faller in i mjuka sonater, dammet samlat i din håg sköljes bort, bort,

vattenhålen fylls det vilket bidade spirar och djuren dansar alltmedan dropparna gräver sågropar

lyssna när himlarna talar, kvinnan vandrar med en stav i hand

gräver med milda rörelser i tillåtelse till

sår de frön hon samlat ser fröna spira

lyssna när himlarna talar

träden de vida dessa träd vilka växer i strändernas händer växer på klippor bara

nakna med stoft av sand vilka skuggar hällarna

dessa träd hörde barnets längtan

barnet längtade till att vandra ut på vattnet tilliten var dock stukad barnet haltade svårt

i nätternas vida stjärnmantlar håller träden råd havet deltar,

i en av alla nätter väcker de en mans handdröm han vaknar samt beger sig till skogsdungen helt nära sjön, havet, vattnen,

träd har lagt sig ned inför trädmakarens ankomst träden vet

trädmakaren vet han är nu en bryggmakare,

han måttar han lyssnar han ber pålmakaren om handkraft

de landsätter det tänkta in i verk

snart står pålar i givakt hammarslagen hörs nu

än vet ej barnet

snart hörs småvågor klucka i pärlskratt runt pålarna, solen rör vid bräderna

det skapas glittrande färder i mellanrummen en brygga

en havspersienn lagd till ett barn fyllt med längtan,

nu är det ju så att trädmakaren tackar pålmakaren samt skogsdungen

samt träden och dem tackar trädmakaren för gott samverk,

trädmakaren knackar på barnets dörr

han bär ett fiskespö med tar barnets hand och så beger de sig

molnen följer vandringen i leendeljus solen glittrar

fåglar sjunger allt är glädje vilken följer barnets spår,

de följer stigen vilken ringlar ned till sjön stannar en stund vid det stora trädet där myror klättrar upp och ned samt bildar stigar i strandens händer, myrstacken är lindad runt detta träd ja det ser så ut att trädet har en brun kjol.

innan myrorna målar stigar uppför deras ben viskar trädmakaren bryggmakaren in i barnets öra sådär – mjukt. blunda min vän jag leder dig och barnet blundar och leds förbi en dunge med vass känner inte sand utan; nu får du titta.

barnet strålar en brygga är lagd nu kan barnet gå på vattnet med handen följande en fiskareman de sätter sig ned och fiskar inte för att få fisk utan bara för trevnad för varje fisk som nappar släpper de åter i sjön

så helas ett barns tillit i kärlek av alltets famn

och barnet sover med ljusdansande kaskader i sitt hjärtas famn

viloblå moln mjuk sammet höljer skogen in i sömn bäcken porlar stilla kaveldunen ler, trollsländor målar regnbågsfjädrar i himlarnas sträckta dukar, skymningsögon kisar purpuraning väcker nattslända spinner drömmarnas skog, kärret en svävande rocka lyfter stenar ur skor,

asparna rasslar med mjuka kastanjetter rådjur släcker törsten vid kärrhamn,

en kvinna nynnar tyst barndomens sånger; blinka – blinka lilla stjärna där; skogsvandrare sjunker in i mossa fötterna träs in i mjuka mockasiner han följer hennes lagda rosenblad; var är du vandrerska med det dolda ansiktet,

drakfloden stiger upp över bergens grottor vingar sveper vida tänder eldarnas glöd, stenar skimrar i ädelstenshänder, dvärgarna smider opaläggens drömmar drakarna bar flodens lagda korsådror, så spirar träden med ädelstensblad. En tyst sång hörs; blinka; blinka lilla stjärna - hon vilar i sandbäddens mjuka dyningar sjöstjärnan vaggad av vindstillhet, tystnaden en öppnad medaljong baddar hennes hud med fukt av näckrosdoft hon ler stiger så in i havsvinden strömmar in i azur,

var är du vandrerska med det dolda ansiktet,

mätbara är ej ordens innebörd endast hjärtat kan andas meningen,

anspänning är en slags anspännande trådar spänns i ramar till vävande

trådar vävs in till en väv väven kan lindas om i helande syfte

anspänning är inandning i utandningen skapas friktionen

vilken skänker medlevande närvaro

hur kan du veta vilken är vän eller så kallad fiende

det kan du inte i en värld vari allt väver enhet

Du vet först såg jag bara glasmolnen liknande spunnet socker, vitt socker eller ullmolnet vilket sitter på spinnrocksnålen,

glasmolnen skimrade så mjuka så vackra så drogs dessa samman till en glashinna ett berg, jag klättrade uppför glasberget kom att sitta där hörde gonggongen ljuda tidsramar lagda av smog

detta var direkt inte vare sig min vilja eller önskan,

 en dag gled jag nedför glasberget hamnade i det jag först trodde var sumpmarker månen silade ljuset genom filter av sammanpressade blad vari skriften var bleknade i den stunden det bleknade var steg bilderna in i är sakta syntes rötter vilka hängde ner likt långa klisterarmar att skingras,

vassens eller mer det höga grönblå gräset steg in i dessa toner

ur vissnade hoppstrån, speglade gräset sig i det sakta ymniga ljuset synen är oändligt vacker för den vilken så länge sett livet vara onåbart,

jag befann mig nu i en liten rundel av vatten

min landningsplats bestod av ångande vatten, ångan liknade glasmolnen

hjärtblad hjärtformade blad knoppar bidade

och vid mötet med min sakta vaknande blick viker knopparna ut bladen

omgiven är jag av näckrosor i vitt i rött i blått

vad annat kan jag än att beundra skönheten,

den sjö, denna sjömedaljong vari jag befinner mig i, inser jag är det smälta glasberget, glidflykten visst var den hissnande omtumlande för detta hade jag inte förutsett samt kunde inte gripa meningen an

det hade gått allt för fort jag hann helt enkelt inte stoppa färden

i grånade ögon vilka inte vågar se

framträder omgivningen som sumpmarker, en hinna är lagd en gråstarrshinna - av vem naturligtvis av dig själv

du kan inte skylla väggen för att du springer in i den

hinnan kan du inte heller skylla för att du ej ser, sumpmarker består av rädslor av fasor av anspänningar av sjunksand eller kvicksand av dy

den dyn kan du ej skylla för att du dras nedåt, det är allt det du kastat in i djupet av din själ

allt det vilket sjunkit djupt in och det vet du ju att det stillastående blir en slags dy

allt har behov av rörelse av ljus

därför silar månen ljus genom filter

så kan du läsa sumpens mönster med förstående hjärtögon

andas in djupt andas ut

andas in djupt

kan du uppleva anspänningen, hur länge kan du behålla denna anspänning, den har en strävan den manar dig att andas ut och allt detta är att delta i livet.

hör du hur myggorna svävar ser du hur vattnet knottras, anspänningen, ytspänningen rörs, rörs i påminnelse av livets bärkraft

skräddare sömmar ärren

makaonfjärilar pudrar örtnektar hämtad ur gömmor av kalkar

hör du hur grodor kväker sjunger

håller serenad för den älskades ansikte

en del av grodorna bedövar en del, en del i rätt avvägande i rätt dosering är giftet inte gift är giftet helandets redskap

ser du hur ormarna väcker vattnets stillastående, vattensnokar, vattenormar

ormar slingrande i hängande grenar stryker med varsam rörelse undan hårslingor ur detta vattens ögon, i glimtar av ljus klarnar ögats kristaller hjärtat drömmer; hör du – ser du, varför oroar du dig stelnar i kramp, det hinner hända så mycket innan den dagen den stunden kommer sorgmantlar höljer vaggar tröst lyfter skymningens täcke detta bårtäcke vävt med livets droppar regntrådar och luften vibrerar av questzalens vingar.

Stigen, först är stigen knappt synbar i sommargräset gräset höljer stigen bjuder här och var röda mogna smultron sakta synliggörs stigen,

stigen följer uråldersrötter vilka har stammar vilka snuddar vid molnen

skogen doftar ljung ormbunkar doftar linneor kommande bär,

stubbar möter dig murkna kanske de sägs likna de är lika lite murkna som du är

de viskar de manar dig att följa stigen stenarna likaså,

här och var silas solljus igenom grenverkens serenader fåglar sjunger, skogsfåglar

stigen följer du eller följer stigen dig

du når en plats en öppning där du kan se ett djup ett stup, det är en cirkel en grop runt vilken skogen är lindad och stigen har fört dig uppströms med solen

sätt dig en stund och se in i mig

så säger gropen stupet djupet, se alla dessa sandlager tonerna just så är det med livsstigen den är fylld med toner vilka du sätter an och detta är en slags anspänning

vandra nu vidare - din väg är vacker

alla vägar är vackra så är det

jag mindes hur jag gled nedför glasberget,

du vet först såg jag bara glasmolnen liknande spunnet socker, vitt socker eller ullmolnet vilket sitter på spinnrocksnålen

glasmolnen skimrade så mjuka så vackra så drogs dessa samman till en glashinna ett berg

jag klättrade uppför glasberget kom att sitta där

hörde gonggongen ljuda tidsramar lagda av smog

detta var direkt inte vare sig min vilja eller önskan

Och det är så son

och det är så dotter

att du son kom före dig dotter ändå kom ni

son dotter hand i hand

och det är så son och det är så dotter att livet vände blad jag kom till tro att vem vill längre möta mig tala med mig,

dörr efter dörr slöts vinddragen slog mig allt hårdare i ansiktet

därigenom började jag böja ansiktet djupare in mot bröstet, på ryggen bar jag tyngder

skamtyngder ansiktets strävan in mot bröstet var inte skam

det var samt är mer att däri kan jag höra den röst de röster vilka aldrig utesluter utestänger drar slutsatser eller smular sönder,

däri i bröstskogens höga valv kan jag allt tydligare se eldarna brinna

så är det son så är det dotter

eldträden brinner vackra

kanske varje blad är ett av mina minnen

alla de minnen vilka inte har bärighet vilka sänker mig

detta mörker vilket omsluter mig blir alltmer betungande

det gör ont att andas lederna värker fötterna har mist bärkraften

ofta tappar jag både tråden och fotfästet

och i alla dessa stunder viskar jag min kärlek till er

hoppas kan jag endast att detta har mitt ansikte mina ögon visat

det är det strå av hopp jag bär

på detta strå har jag trätt vildsmultron

för se jag vet att

dessa är vilda är fria

doftar det röd är

samt tilltalar era minnen av stigar vi vandrat

när fötterna mina ännu hade bärkraft

ögon i moln kisar in i havsvind genom pupillen sträcks pelare jag vandrar i molntempels gårdar stegen tysta glider i havets blanka spegel,

av glas är skålen den med rosen du varje gryning sätter i fönsterbågens syn till henne vilken passerar i vindspannshänder, sanden är silad i fingerkorg

vitpudrad är stigen av kiselstenars glittrande renhet fingerborgsblomma

klingar rosa toner,

tärnan svävar, skådar in i sjö lägger vingar tätt intill kroppen dyker

en pil snuddar vid vattnets sträckta yta bädden rörs väcker vassens leende

mannen sätter sig på stockarna bak hennes rygg, följer hennes rörelse

längtan lyser ur en mans obesvarade dröm,

de samlas inunder molnträd smeker sakta huden den spända, vinden andas toner väcks stämma mullrar, stegras blixtar dansar regnfolken sköljer mantlar i floden, vad kommer av vad av vad kommer regnet; skurarna vilka ryter var kommer åskan ur - blixtarna ur; namnen, är namnen det vilket ger allt kläder,

du ser en fjärilsbuske bladen vibrerar

inte överallt just i en cirkel

säg mig

vem väcker rörelsen i denna till synes lufttomma grotta

rädslan,

är rädslan fjärilens vibrerande vingar kolibrins vibrerande vingar detta vibrerande vilket suddar ut formen, är rädslan den knutna handen vilken inte förmår ta emot vilken ej förmår lösa greppet

är rädslan dödsmasken vilken de lade över ansiktet

är rädslan greppet vilket hålls runt udden av bergsklippan

den udd från vilken ögat stirrar in i avgrunden, existerar denna avgrund eller är denna avgrund just rädslan,

är rädslan en bön om hjälp

så många vackra ord finns vilka andas just rädslan, orden beskriver att det gör ont,

att vika ut livsblad gör ont att ta emot barnet gör ont att öppna ögonen gör ont,

så varför sluter du ej ögonen, är du rädd för att möta det vilket är tatuerat på i dina ögonvingar varför säger du vingar, kanske därför att du innerst inne vet att du kan flyga att synen kan flyga kanske du ej vill sluta locken om synen

larven smakar på allt i princip allt den möter med livslust stor larven växer och den växer in i mognad tills larven en dag eller natt eller stund lindar in sig i en puppa; vilar stillhet för att så öppna puppan kokongen breda ut vingarna lapa sol möta blomsterfolken

fjärilar är väl lätthet tänk om din tanke svävade med den lättheten just till de blommor vilka viskar och vet du att vingar sätter luften i rörelse så tänk vad din tanke kan göra då den blir det den en gång var samt är ämnad till, definitivt ej ett så kallat dödsgrepp inte heller en kistbård eller bårtäcke.

kroppen läggs i en kokong eller i en puppa, kokong låter kanske subtilare eller vackrare att säga än att kroppen läggs i en kista

se denna kista vara en kokong

det sker värmeutväxling i alla dessa skeenden så är det ju med liv

detta visste ljusfolken vilka bad trädens äldste om ved till bålen, den vandrade bäddades in i eld och askan gavs till jordemodern, hon läste askblommans vandringar vilka så sakteliga tände längtansglödens visshet,

rädslan finns för detta också vilket ju ger en kramp en slags förlamning

ett stillasittande och stillasittande kan vara bra en stund dock ej för evinnerlig tid,

rädslan samt förlamningen hör samman med tiden det tiden är gjord till

tiden var samt är ju ett flöde vilket lagts i en form, samt har både hamrats snidats med stämjärn med skedknivar samt diverse tillhyggen det är inte alls underligt att tiden kvider.

till hyggen,

kalhyggen däri kvider träden så har vi tullar,

 årtullar är bra till att lägga åror i;

ro, ro i havets andning, stilla, stilla dina sinnen.

så lades ritades gränser varvid tullar upprättades på grund av att allt ej var tillåtet att föras över gränser

kanske vore det en hjärteangelägenhet att ha tullar just i hjärttrakten

gränser har ställt till mycket oreda för det går inte att äga liv däremot går det att värna om hjärtats röst när den värnaden lever så kallat naturligt behövs inte vare sig tullar årtullar eller gränser för se;

då är allt i de uppklarnade molnens skönhet

vi fyller dina ögon med silver med klarhet

så skimrar opalerna ur

regnbågens

djup

De klarnade markerna viker upp täckets flikar ängder böljar i vindars maning fönster står på vid gavel skådar ljusfolkens svävandedans, ögonmoln höljer tankens vilsenhet blixtar skär rent åskan är hjärtats pulserande glädje i det ögonblomman viker ut sina opalblad, mjuka nejder böljar dras samman hudar spända vibrerar ringar av al kyrie ljuder ur hennes strupe, havet, havet stiger, handen hennes en knopp i svepeblad duken är knuten med strån av år hon målar i brunnens djup, bilder av längtan skär i hennes ögon irisfälten vissnar hon sjunker in, in, handblomman bidar hans kommande uteblir,

pionerna talar in i fotbroar; ur vinterhårda jordsteg stiger pärlor viker ut flikblad pioner djupröda bjuder in pärlemorfjärilar, dånande, dånande ljuder stegens kommande mantlar böljar bär blixtmönster havet andas vita blad vassen breder ut händer tärnor står stilla i uppehållens tystnad,

skräddaren sitter på vattenbordet lyktan sprider ledsyn; sömmar binder samman en söm kan ej vara för stram då brister den en söm är elastisk följsam allt enligt tygets härkomst havet fräser; ritar du mönster i sanden mönsteranpassning i ebben floden stiger upp sköljer mönstren havet är en glittrande fantasibägare drick därur där ur, ur

sommar höst sommarland höstland vinterland vårland

solen gassar solrök stiger upp efter regn dimman svävar orden flätas ur drömögon halvslutna, brunnen har ej ett lock brunnen är ett öppnat drömöga,

de grävde i sanden med spadar av händer sanden vit färgades sakta i fukttoner så såg de en tår stiga ur själens djup en tår vilken sakta bredde ut fukten vilken sakta förenades med källan och vattnet steg. de nedsänkte ringar av sten ring till ring och vattnet det mindes en kvinnohand vilken sänktes in i en yta varvid ringar bildades i vidgade vyer

när ringarna nådde upp över ytan, ytspänningen lades stenar välkomnade välkomnande murades samman så stod där en vandringsbrunn, stenarna ringarna fogades samman

samstämdes till bevarande av källans gåvoströmmar

säden såddes och nu nalkas sensommarland, säden mognar eller fälten är fyllda av kommandehö, dofter stiger av klöver av timotej av gräs

skördefolken nalkas med liar

så vackert i balans rörs liarna med högafflar skapas stackar, se dessa stackar hur strån landar i par om par om par i stöd, vindar träder in stackarna torkas för att bärgas in i lador till vinterlandets ankomst

hon sitter ännu på kanten av liv på bädden tårna nuddar av och till golvets brädor

bär ni bär ni ej vad ser ni vad viskar ni ögon av kvistar, ögonen är öppna hon vågar ej sluta dem

en fluga är kommen på besök hon följer den ystra dansen

nu sluter hon armarna om sig börjar vagga sig fram och åter, åter och fram vagga vaggandevind andningen löper fri

kanske är jag ett strå i en stack kanske spirade jag i sommarängen kanske är mognaden kommen

varför sänker sig mörkret allt tätare

flugan surrar i kärlek;

i mörkret bor ljuset inväntar din hand din hjärtnärvaro

jag skulle kunna tala länge om händer om dina händer skulle jag kunna tala länge, händer – dessa fält dessa åkrar fyllda av liv växelbruk i följen av vishet bäckar floder, ådror, kärl fyllda med källvatten

kärl fyllda med rubinord, dina händer skulle jag kunna tala länge om de orden lägger jag stilla.

hon reser sig mödosamt lederna är komna stela av stiltjen, stödjer sig på kanten av liv av bädden svajar; hur är det drunknar vi i alla bilder vilka vi ej är –

stillheten drabbar in när andningen svävar ut genom rutan

dina händer skulle jag kunna tala länge om dina handblommor

dessa vackra träd vilka växer i dina marker hur du ömt lägger dina händer till svarar livsbarken hur du lyfter handen berör mina ögon

sluter min hand i din hur du bjuder mig till vandring

hon snidar ett ansikte med silverskäran med den lilla kniven hon alltid bär med sig

du är det

hon vågar ej sluta ögonen kanske kommer livet att tvinga in henne

ut ur den vrå hon skruvat in sig i

är vi bubblor vilka stiger; regnbågsbubblor

ögonen värker ikapp med händernas kramp, fötterna stigarna blöder hon vågar inte sluta ögonen anar att om hon så gör kommer allt att uppslukas av ett mörker så djupt, hon dras till detta slutna mer än annat ändå vet hon att det ej är hennes väg

hon faller bakåt upprepande igen  och igen ligger där i bädden med ögonen vitt uppspärrade

röda vågor nalkas sköljer in skingras i röda ädelstenskonfetti

hon ligger på bädden med uppslagna ögonvingar händerna knäppta i bön

tystnadens bön håller henne samman för att hålla sig kvar räknar hon ljuspunkter vilka syr sig igenom gardinen skapar näversöm, näver bäver hon ser bävrar fälla björkar med björkarnas tillåtelse hon bygger ett värn badar i skogens närhet baddar ögonen med osynliga händer

jag ser i de orörda lummiga parkerna bokarnas djupa sånger stiga höga ser dem öppna böckerna

vända blad med fingrar sensibla för ljus, stillheten drabbar in när andningen svävar ut genom den öppna fönsterspringan, dina ögon kan jag se genom skogarnas pelarsalar templen ljudar gonggongens klanger, den vilken skimrar mässing, kopparen drev de guld lade de in endast en hand kan väcka min ton,

barnet fäster blicken i moders ansikte

den kärleken beskriver ej ord

i tillit övar barnet att vända blad till moderns stämma,

fickornas sömmar är flagade minnen hänger tomma blekta synes märken efter lappar brunnen klingar fylld med mynt önskningarna besvaras i gryning stiger upp med hjärtats hymn,

ditt ansikte drömmer jag bilderna skänker molnens höjder regn faller in

ditt ansikte älskade är närkommet,

sakta faller hon in i sömn; rosen

endast en hand kan väcka min ton,