Hur
skulle det vara att vara den där anden i flaskan eller mer kannan, du svävade
en gång fri ett önskemoln, andades fritt, du uppmärksammade ej det isande
draget kastet, hörde ej varslet , hur snaran drogs åt, plötsligt var allt runt
dig svart genom ett märkligt förslutningsljud, först satt du i chock helt
stilla; kanske är det ett skämt.
Stunderna
vandrade eller stod still, du knackade försiktigt ett metalliskt ekande ljud,
det skulle ha kunnat vara en vacker klang, kanske tänker du; jag skulle ha
kunnat vara en vacker klang.
Häri
sitter du nu i begynnelsen i undran sakta dövas tankarna; vad nyttjar dessa
till, tankarna kan inte öppna vägen ut, rymden är krympt du är insugen,
indragen i ett omslutande mörker; märkligt att det går att andas, andas jag
tänker du; jag andas svarar du.
Plötsligt
hur du ett ljud, plötsligt åker proppen ur, korken ur du liksom slingrar dig
ut, ljuset skär i ögonen du kisar, när synen klarnat möter du förhoppningens
ögon, du andas befriad i ditt utrymme, ut rymme.
Du
märker att du är hållen fast i en slags tråd, förhoppningen inväntar din fråga;
vad önskar du dig, trenne svar kan jag ge.
Förhoppningen
står stilla du kan höra hur tankarna gnuggas mot varandra hur spänningen stiger
i plus och minuspoler friktionen ökar; bara tre önskningar; trenne svar kan jag
ge dig. Så kommer önskningarna vinande, du minns hur det är att spotta ut
körsbärskärnor ungefär så viner önskningarna, lägger sig stilla i bidan och du
viskar; jag älskar dig.
Förhoppningen
bligar; det där är väl inte svaren till det jag önskade; det är svaren; jag
älskar dig; det är trenne svar.
Det
är nu du upplever hur tråden släpper dig ty du har sett du har bidat du har
svarat.
Förhoppningen
smeker besvikelsens kind och säger i fridsstilla; det är trenne vackra pärlor;
jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar