den 29 april 2017

nå kan vara en fråga

nå kan vara att tilltala att röra vid

nå når nåelig

mottaglig för svar

livsnåd

nodens öga

Det är sant att stegen inte kan tas tillbaks, det går att gå i de steg du tog, prövar du att gå framlänges för att sedan gå baklänges med hälarna i de nedsatta hälarna med tårna i de nedsatta tårna med andra ord gå baklänges tappar du oftast balansen, det vilket till synes verkar så enkelt får dig inom citationstecken på fall, det nedsatta behöver vila i jord i följder av elementens andning, det kan mycket väl tänkas att steg skulle vilja tas åter, med tanken går det, ändå är det så att det så kallat tagna är nedsatt, planterat, allt detta vet trädgårdsmästaren visar hur plantor behöver vårdas, därigenom kan det steg, de steg vilka togs spira, för att plantan inte syns tydligt behöver det inte innebära att den ruttnat bort att den blivit en härd av var, det går att ana spirandet i bröstet, en del vandrar hela ådernät med stigar, vandrar genom snålblåst genom piskande regn genom störtfloder genom alla vädrens makter sägs det; makten ligger i varje själs händer det är helandets, kärlekens makt, det finns dem vilka vandrar en stig; utifrån sett klarar sig från svårigheter, det kan liknas vid låt oss säga skogsblomman i lä den står i skogen visst når väder och vind blomman i skogen däremot verkar den vara helt skyddad, så finns det slingerväxter, klätterväxter vilka kan sägas vara i vädermakternas alla skeenden, egentligen är det inte skillnad på dessa för dessa verkar med varandra och så är det med stigar. Det går lätt att säga att den ene har vedermödor medans den andre har paradisisk andning det är detta med straffdomstanken vilken skymmer sikten, allt det påtagbara behöver inte vara på tag bart, allt verkar i cykler, se havets storm hur vågor stegras skummande till synes rasande se hur vågorna kastas i alla riktningar slår hårt emot klippor, det är sant att alt detta är symboliska bilder detta med rytande vrede stegrande vågor skummanden kastas och så vidare, så är havet stilla, en spegelblank yta däri kan dina händer ditt ansikte speglas, minns att i havet lever strömmar trots att ytan är en spegel, det finns en orsak varför balansen tappas i baklängesgången kan hända den orsaken heter bli varse, den balansen hörde hemma i det skeendet stig in i var se bli.

Hör de mjuka tassarna hur dessa knappast nuddar vid marken, en rörelse en gång vilken flyter fram, ett vinddrag en fläkt vilken strömmar fram, hör hur gången ökas i styrka hör hur styrkan stiger in i crescendo; så är trummans rymt så väcks trumman så stiger trummans stämma, hör vulkanens hjärta i fjärran syns rök vilken förtätas det går att höra bubblande glöd, lava, knappt hörbart sakta stegras kokpunkten med ens hörs dånet, se in i grytan på spisen vattnet ligger helt stilla efter det hällts i värmen stegras du kanske inte är uppmärksam för vattnet kokar över det fräser av dunstande vatten, små rökpuffar kanske syns, lyfter du locket lugnas vattnet. Vulkanens utbrott vad består den glödande soppan av kanske har vulkanen ett lock du inte ser kanske tyngdes marken allt för mycket utan känsla för muskelknippen för hudens elasticitet, trumman tystnar handen vilar still en hästhjord galopperar nedför berget sandrök stiger upp

Ord stiger fram, ord som; muller dån ravinras förskjutning av balans, snöras lavinras stenras rullande stenar, tystnad; vad berättar alla dessa kanske just det vrede är, oåterkalleligen släpptes ordkärnor fria slog hårt upprepandes varvid vreden byggdes på byggdes upp; så var vreden vrede eller frustration av att inte nå frustration förtvivlan kommen av oåterkalleliga uttryck vilka spottades ut samt sänkte mottagarens garde.

*

den 28 april 2017

så är vi alla förklädda gudar i människokläder

 Denna vackra morgon, vet inte varför jag steg upp kan ske den viskade, målade in skönheten i mina ögonvingar till flygande in i ängens smältande till morgonbad i klarhet; ett pudertäcke av gnistrande täcker allt, troligen bäddar in, allt i nattfrost, kan inte mer än undra hur detta sker; hur de nyvaknade klarar detta, dessa svängningar, lever med att skulle de inte klara detta skulle de inte stiga upp, befinna sig i den tillit människan så lätt glömmer, växandets tillit; ofta tas stora grytor fram med pösande magar med stora slevar så rörs grytor om; människan undrar varför vindarna blåser så virvlande varför vädret liknar schack matt.

Lever med hav med det oändliga havet undrar varför allt avgränsas av åsikter om varats verklighet, med det sjöar är, vad ger vatten färg; molnen himlarna, bottnarna, vi är färghav, är inte alla vatten droppar, är inte allt i ense i enhet; alla är vi hav. Kan sägas med; hav, i det oändliga havets händer, vad säger detta vatten; din sjö lever med dig i dig varje droppe är din hud, är du, elementen talar till dig i dig genom dig, viskar vårens energier till dig; det gör ont när knoppar brister sade en kvinna, genom eld brister knoppar, dessa sagoväsen lever i sagor; sylfer, undiner, gnomer salamandrar alla namngivna, varför ges namn för att förstå kan hända.

Elden lever i ditt hjärta; elden flammar, du upplever din eld slocknad, så starkt har den flammat i dina händer, den flammar ännu; se höstens träd, till synes är bladen borta se vinterträden till synes utan blad, bladen är där; elden, havet är i dem i dig, se in i dina händer ser du eldgropen händerna skapar, kanske fingrarna är stenringen vilken värnar vakar med elden, ett rede ett fågelbo, vinden bär vingar fågeln lägger sig i vinden, ser du eldgropen hur vacker glöden är, glödbädden vilken bär elden du kan hända inte ser, det stiger ett dis genom vatteneldens möte, dis, dimma svävar lindar din syn, barn lindas för att inte skrämmas av sina egna reflexer, kan hända lindas våra ögon för att vi inte skall skrämmas av våra egna reflektioner.

Sidenband svävar i cirklar i luften, de dansar visar bandens rörelser, i vänthallen skyndar folk, sitter folk, högtalare ropar ut trots den täta folkrörelsen lever ett högljutt eko, siffror blixtrar i neon talar om inkommande samt avresande, bagagebanden cirklar; det ständigt återkommande säger med en suck; mitt namn är givet av hjulet rörelse av cirkelns slutna krets av alla de vilka skimrande kretsar, en gång såg de jorden vara helt platt nådde man kanten eller det vilket benämns horisonten så föll man rakt ned i intet, det måste ha varit en fasa vid tanken på det vilket kallas helvetets öppna käftar en silvertråd, lindanserskans lina, ett streck ett strå, hoppets strå; tag detta strå denna strimma, böj den samt löd den samman med tenn; så talar lönnen ur höstens eld, löd samman med ädla metallers ljus, med ens är strimman en cirkel inom vilken du befinner dig allt befinner sig, det ständigt återkommande suckar; var gång jag nämns är det med en suck har det inte uppmärksammats att vatten tycker om hjul att musen tycker om att springa i hjulet att barn tycker om att dansa ringdans att barn tycker om karuseller; det ständigt återkommande; flygplanet landar efter uträttad resa efter befinnande i periferin i centrum, väskor läggs på bagagebandet vilket ständigt snurrar runt cirklar runt vid flygplanets ankomst resans ankomst, adresslappar finns på varje väska varje bagage bandet snurrar väskan med packning kommer i ständigt återkommande ända tills en hand sträcks ut, bandet snurrar väskan med packning kommer i ständigt återkommande med den välbekanta doften av hemmahörande packning, så är det med mig ständigt återkommande det jag bjuder är gedigen trygghet nämligen att den du är inte sviker den du är, det är det ständigt återkommande.

*

den 27 april 2017

vik ut ramarnas lister

putsa brukets mur

se i klarare ljus

De sitter vid natteldar följer safirfolkens vandringar i regnbågsland, de hör stenar knastra ser gropen de grävde glöda, flammor dånar de matar med lagda grenar, de bröt inte grenar de gavs grenar av träden vilka vakar vid natteldar, de tydde inte tecken det är mer ett inlyssnande de lever i, de tyder genom inlyssnande för de vet det så många glömt att alla är vi strängar vilka rörs vid av vibrationer, de såg flammor stiga in i gropens origo en pupill ett slutaröga en väg kan hända ett nålsöga, beundrande följer de en himmelsmanets böljande kjolar vilka breds ut vilka sakta tonas in i gryning, de vet att maneten drar drömmar till sig vet att maneten för drömmar samman att drömstigar är många att detta med räkna är att se helheten samt dela helheten i delar samt föra delarna samman helt fritt utan tvång utan tumskruvar, sakta skimras gryningen in i purpur, de har målat ansikten med röd lera de har målat bröstet med vit lera de har målat kroppar med jordars lertoner allt för att inte synas för dem vilka jagar delar bort från helhet, en jägare slår inte ned en jägare lyssnar till stämmornas stämma, de har målat sina läppar med välsignelser de vet välsignelsens vägar de hör vibrationerna i jordens, hennes vida hud, de följer dessa märkliga stöveltrampare många med spetsiga klackar som vore klackarna spjut skärande stiletter, är det spjuten de saknar drömstigarnas mjuka sånger minns de djupt i sina inre att detta kan de inte äga att de är delar i denna hud utan början utan slut, ser de hur kvarnen mal med stora stenar, minns de hur gossen lade handen till berget hur berget frigjorde dessa kvarnstenar till att mala mjöl ur skal, minns de hur kvarnen restes av makaren vilken hörde träd tala minns de floden hur floden steg in i fors hur hjulet tillsammans med forsen drev, i kärlek drev stenarna runt, minns de dessa vida fria fält kan ske inser de att de djupa rötterna förblir orörda, de djupa rötterna barnets sång, de målar läppar med välsignelser vakar med eldens hjärta.

Floden, den havet släppte fri in i dalen till markerna vilka led svårt av torka, den floden såg marker stiga in i blom, floden drog sig in i en grotta, slingrade eller mer rullade sig samman; så är jag en, en flodorm i vila glittrar floden i den belivande svalkan, floden låg där helt stilla med blicken in i markernas blomning följde molnens färder, log stillsamt för det var som, som att himlarna spelade väderschack, pjäserna bestod mestadels av regn av sol eller kan ske mulet samt klart, floden funderar över vem eller vad som flyttar pjäserna, hörde så svischande tankar yra omkring, från var kommer ni, vi kommer ur människodalen ser du dessa yr rikligt omkring varför ligger du här kanske av samma orsak, orsaken kanske är kanske inte är det är så att markerna behövde fuktas fuktade är markerna, havet ledde min färd hit nu blommar markerna jorden är bördig av fukt av grävarfolkens göromål, hettan blev påfrestande för mitt hjärta regnen nalkas så sagt och gjort svalka var samt är mitt behov dessutom får jag hålla i tömmarna för regnen kan få mig att stiga upp över bäddens kanter då blir mitt gjorda ogjort markens blomster så att säga dränkta blir alternativt till risodlingar därför ligger jag här i beundran av blomstringen lapandes svalka lyssnande in i era tankevirvlar det verkar som att en röst sade sig vara matt, natthimlar klarnar floden den sammanrullade hör tankarna somna in i lugn och ro i stillhetens vagga, floden rullar sig ut slingrar sig ut ur grottan in i fåran möter havet en oändlig nattspegel blank  vilken bär stjärnor i famnspegel.

*

den 26 april 2017

vaggan, pendeln, hjulet, cirkeln har liv att berätta

upprepandets skönhet; välsignelser

Havet det vida havet det hav vilket bär alla toners toner, tonerna uppstigna på stränder, tonerna vilka blev det blev är det havet lyfte sand lyfte stenar lyfte eller kanske var det barnen vilka lekte i sanden, barnen vilka med bara händer formade det vilket blev, en röst manade barnen in en röst berättade sagornas färder, där på stranden på stränder stod det vilket kom att bli berg.

Sjösvävare seglade med utbredda vingar rörde vid bergen varvid havet steg in i minnestofflor mjukas nakna fötter än lever doften av de seende i min hud, havet frigör öar av vatten folken kallar dem sjöar, alla dessa sjöar bär toner, färgtoner i blått i grönt i turkos närmare bestämt i det vilket blir, sjöar vandrar vida når böljande landskap med lummiga skogar, skogar vari luften vibrerar i toner av hav det går nästan att med fragila fingrar känna på vibrationerna ett oändligt vibrerande stränginstrument, det finns stigar lagda lindade sidenband det kan sjöarna se sjöarna ser hur rötter löper ser hur rötter här och var, var och här vid närmare insyn är floder, på floderna far märkliga farkoster papegojorna skrattar kanoter är det vart leder er väg, vägen leder till bergen barnen formade så är ni nära mycket nära säger papegojorna och lyfter dimman varvid sjöarna möter bergen.

Bergen de tätas närvaro, sjöar samlas faller mjukt ned i virvlande kaskader, dis stiger upp, sjöar når bergskanter kastar sig ut i dånande virvlande kaskader, tyngden faller ur händer når ned samt stiger upp i dis i glittrande i svävande regnbågskorn, huden fuktas allt fuktas, vi släppte tyngden vi bar in i visshet, hur kan detta komma sig undrar rösten, sjöarna ligger där i bergskronor kastar sig i fritt fall ut samlas i den sjö vilken ligger i bergens fotblad ändå är de alla här, flerfaldiga samt en, havet har ett magiskt spö, inte ett spö att slå med ett spö som trollar, visst heter det så; trollar, när havet rör med spöet sker det jo visst är det så att havet viskar, formler, visst heter det formler säger alla för en, en för alla så kan vi vara flerfaldigade samt en; i mitten av sjön, den vilken skapas av sjöar står hon alldeles naken hon skrudas i regnbågsväv, den väv diset väver, hon är vacker att skåda vilket hon inte är varse, skulle hon veta skulle hon skyggt gömma sig under en av sjöns rötter, osynlig för blickar.

En gång lyfte de blicken såg stjärnhavet det oändliga en gång sänkte de blicken såg sandkornen de oändliga, hörde de löv hörde de blad viska i vindens sällskap oändliga hav, de öste sand i högar vilka rann ut eller sköljdes in i havet, havets hav och detta hav kan vara det vilket var eller ha tillit till oceanens visshet, en gång blev flera gånger i en vidd av sträckta dukar det kom tecknare vilka gjorde märkliga krumelurer hieroglyfer i sanden när de återkom var det tecknade i hav, en gång vilket blev en upprepning började de komma underfund med att det vore bra att veta för de vilka inte vet kan därmed hållas nedtryckta de vilka började räkna såg inte saktmodets källa det de inte såg var att de nedtryckta blev till oaser för de blev rötterna vilka bär jordens salt dessa visste i hjärtat det siffror egentligen är.

Sifferfolken sätter sig i trädgårdslandet med utsikt in i de krattade gångarna sifferfolken följer väderfolkens skyar, ett skådespel utan ände utan början en oändlig teaterscen med fantastiska skådespelare, sifferfolken följer akterna med förnöjsamhet; drama, burlesk, tragedi, komedi, gråt kan höras, upp rörda hav, skrattsalvor ljuder, salva, brukas inte salva strykas på sår till läkning säger en av siffrorna, skratt är en underbart läkande själssalva, väderfolken ges applåder oräkneliga, sifferfolken räknar vare sig applåder, regndroppar sand eller grus, en av siffrorna säger sig tycka det är konstigt hur synen på dem deras sammanhang har blivit just detta med att helt resolut plussa dem samman eller dra dem ifrån varandra eller dela upp eller multiplicera; duger vi inte i dem vi är det är kan hända förståeligt att räkna behövs ändå undrar jag vad denna räknetrappa är ense sitter vi här i mjuka samtal möts och skiljs i samtalsgång inte läggs samtalen i skramlande högar eller slits isär å andra sidan leder rena samtal till möten och oense kan slita isär och visst kan räkning vidga vyer å andra sidan ge svindel, låt oss njuta av denna underbara vy följa gnistrande pärlrymder nu när regnet sitter stilla här vid vårt dukade samtalsbord.

*

den 25 april 2017

denna dyrbara andning

lever i varje droppes varsel

*

  

Hjorden lyfter huvuden ur jord, lystrar in i vindars vida andning, träd fäller dofter in i hudar, lönnens skirgula blommor sväller, syrener tvekar i vindens snålblåst; säg är den blåsten den vilken trär tråden i nålens öga, i skogen viker, sluter vildblomstren bladen samman undrar i vilken eka värmen färdas, hon lindar sjalar varv till varv, kölden kryper in i ben i märg, i lä av grå sätter hon sig ser ord skrida lugn ord i skrudar av allt, orden blir med ens betande hjordar kanske är det så med ord och kanske har orden behov av en herde eller hagar, åter ser hon hjorden lystra ser också det ibland skrämda vilket suddas ut med mild hand när vindar hämtar styrka, i månens hand skimrar ett silverägg det ädla ljuset målar skogsbryn, med bryne slipas eggen, så sätter vindarna fart, åter kan detta skrämda ses, hagar kan stänga inne kan ge värn kan ge just den trygghet växandet har behov av, hon tänker hagar är vackra vet bara inte varför orden skall stängas inne, hjordar har föl vilka med iver kan rusa in i ras i raviner i jordsprickor rusa in i det fölen inte vet vad det är, egentligen är det inte att stänga inne det är mer att linda barnet, barnet lindades för att barnet inte skulle skrämmas av sina egna rörelsereflexer i värnad kan ske stillhetens skönhet uppenbarades i detta i själens, apropå att röra sig med allt, orden; kanske kan hagar med öppna dörrar, grindar är vackra de kan öppnas inåt de kan öppnas utåt; orden, kanske är det så med språket att språket, talet har behov av hagar, i trädgårdar finns bäddar för att ge grodden möjlighet, bäddar, hagar, det är vackert med hagar det är vackert med grindar dessa fyller säkerligen orden med välbehag, ordvalpar ordföl skuttar runt med långa rangliga ben hjordspejaren vakar med dem i hagens värn berättar vad lystrande är berättar dofternas väg lyfter vid behov skrämsel av axlar.

Hon hör att vindarna tystnat, reser sig lägger handen till grå beger sig till boplatsens väggar eller är det en hage med vackra grindar, murgröna sluter in henne i värn.

Lyft blicken följ tonerna av dessa vita kakaduor sant är att detta är ett märkligt namn så öppna grinden till hagen samt säg mig vad du ser sväva i luften; möjligen en duett eller fåglar vilka sjunger duo, när kakaduor fyller luften med vingrörelser skulle det kunna liknas vid slånbärsblom, ett vitt fjärilsmoln ett blomdis; vi följer hjorden den vilken skrider ut genom grindens öppnade, kakaduor har landat, en paradisfågel syns med skimrande skrud; så har jag beundrat dig beundrat din skönhet, det går inte längre i allt detta att urskilja vad är vad, hjorden är upptagen i helhetens andning, vad är här vingsus vad är bladverks rörelser allt är oändlig symfonisk andning blicken klättrar uppför regnskogsstammar och där högt där uppe lever orchidefolken med rötter i mossbäddar, runt dem svävar kolibrifolk, droppar hörs falla i vibrationer hörs falla med solglitter i, med lätta dunsar med lätta trumfingrar landar droppar fuktar droppar marken där dina fötter nu lever där dina fötter nu slår rot utan att slå rot allt är här levande orörd rörelse, vi är det vilda, röjer du väg för framkomlighet så skall du se hur bladen med ense reser sig upp igen och igen, vi blir inte nedslagna, du så kallat göms i denna levande rörelse i denna levande grönska, när han snuddar vid dig märker du det knappast kanske är hans beröring en av alla dessa droppar vilka faller, faller mjukt. Kanske är du en brudorchide vilandes i mossbädd kanske är beröringen doften av kolibri sänd av en paradisfågel du mötte så lyfter kakaduor i samstämda duetter du ser slånbär blomma ur vinterstigar.