vik
ut ramarnas lister
putsa
brukets mur
se
i klarare ljus
De
sitter vid natteldar följer safirfolkens vandringar i regnbågsland, de hör
stenar knastra ser gropen de grävde glöda, flammor dånar de matar med lagda
grenar, de bröt inte grenar de gavs grenar av träden vilka vakar vid natteldar,
de tydde inte tecken det är mer ett inlyssnande de lever i, de tyder genom
inlyssnande för de vet det så många glömt att alla är vi strängar vilka rörs
vid av vibrationer, de såg flammor stiga in i gropens origo en pupill ett
slutaröga en väg kan hända ett nålsöga, beundrande följer de en himmelsmanets
böljande kjolar vilka breds ut vilka sakta tonas in i gryning, de vet att
maneten drar drömmar till sig vet att maneten för drömmar samman att drömstigar
är många att detta med räkna är att se helheten samt dela helheten i delar samt
föra delarna samman helt fritt utan tvång utan tumskruvar, sakta skimras
gryningen in i purpur, de har målat ansikten med röd lera de har målat bröstet
med vit lera de har målat kroppar med jordars lertoner allt för att inte synas
för dem vilka jagar delar bort från helhet, en jägare slår inte ned en jägare
lyssnar till stämmornas stämma, de har målat sina läppar med välsignelser de
vet välsignelsens vägar de hör vibrationerna i jordens, hennes vida hud, de
följer dessa märkliga stöveltrampare många med spetsiga klackar som vore
klackarna spjut skärande stiletter, är det spjuten de saknar drömstigarnas
mjuka sånger minns de djupt i sina inre att detta kan de inte äga att de är
delar i denna hud utan början utan slut, ser de hur kvarnen mal med stora
stenar, minns de hur gossen lade handen till berget hur berget frigjorde dessa
kvarnstenar till att mala mjöl ur skal, minns de hur kvarnen restes av makaren
vilken hörde träd tala minns de floden hur floden steg in i fors hur hjulet
tillsammans med forsen drev, i kärlek drev stenarna runt, minns de dessa vida fria
fält kan ske inser de att de djupa rötterna förblir orörda, de djupa rötterna
barnets sång, de målar läppar med välsignelser vakar med eldens hjärta.
Floden,
den havet släppte fri in i dalen till markerna vilka led svårt av torka, den
floden såg marker stiga in i blom, floden drog sig in i en grotta, slingrade
eller mer rullade sig samman; så är jag en, en flodorm i vila glittrar floden i
den belivande svalkan, floden låg där helt stilla med blicken in i markernas
blomning följde molnens färder, log stillsamt för det var som, som att himlarna
spelade väderschack, pjäserna bestod mestadels av regn av sol eller kan ske
mulet samt klart, floden funderar över vem eller vad som flyttar pjäserna,
hörde så svischande tankar yra omkring, från var kommer ni, vi kommer ur
människodalen ser du dessa yr rikligt omkring varför ligger du här kanske av
samma orsak, orsaken kanske är kanske inte är det är så att markerna behövde
fuktas fuktade är markerna, havet ledde min färd hit nu blommar markerna jorden
är bördig av fukt av grävarfolkens göromål, hettan blev påfrestande för mitt
hjärta regnen nalkas så sagt och gjort svalka var samt är mitt behov dessutom
får jag hålla i tömmarna för regnen kan få mig att stiga upp över bäddens
kanter då blir mitt gjorda ogjort markens blomster så att säga dränkta blir
alternativt till risodlingar därför ligger jag här i beundran av blomstringen
lapandes svalka lyssnande in i era tankevirvlar det verkar som att en röst sade
sig vara matt, natthimlar klarnar floden den sammanrullade hör tankarna somna
in i lugn och ro i stillhetens vagga, floden rullar sig ut slingrar sig ut ur
grottan in i fåran möter havet en oändlig nattspegel blank vilken bär stjärnor i famnspegel.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar