denna
dyrbara andning
lever
i varje droppes varsel
*
Hjorden
lyfter huvuden ur jord, lystrar in i vindars vida andning, träd fäller dofter
in i hudar, lönnens skirgula blommor sväller, syrener tvekar i vindens
snålblåst; säg är den blåsten den vilken trär tråden i nålens öga, i skogen
viker, sluter vildblomstren bladen samman undrar i vilken eka värmen färdas,
hon lindar sjalar varv till varv, kölden kryper in i ben i märg, i lä av grå
sätter hon sig ser ord skrida lugn ord i skrudar av allt, orden blir med ens
betande hjordar kanske är det så med ord och kanske har orden behov av en herde
eller hagar, åter ser hon hjorden lystra ser också det ibland skrämda vilket
suddas ut med mild hand när vindar hämtar styrka, i månens hand skimrar ett
silverägg det ädla ljuset målar skogsbryn, med bryne slipas eggen, så sätter
vindarna fart, åter kan detta skrämda ses, hagar kan stänga inne kan ge värn
kan ge just den trygghet växandet har behov av, hon tänker hagar är vackra vet
bara inte varför orden skall stängas inne, hjordar har föl vilka med iver kan
rusa in i ras i raviner i jordsprickor rusa in i det fölen inte vet vad det är,
egentligen är det inte att stänga inne det är mer att linda barnet, barnet
lindades för att barnet inte skulle skrämmas av sina egna rörelsereflexer i
värnad kan ske stillhetens skönhet uppenbarades i detta i själens, apropå att
röra sig med allt, orden; kanske kan hagar med öppna dörrar, grindar är vackra
de kan öppnas inåt de kan öppnas utåt; orden, kanske är det så med språket att
språket, talet har behov av hagar, i trädgårdar finns bäddar för att ge grodden
möjlighet, bäddar, hagar, det är vackert med hagar det är vackert med grindar
dessa fyller säkerligen orden med välbehag, ordvalpar ordföl skuttar runt med
långa rangliga ben hjordspejaren vakar med dem i hagens värn berättar vad
lystrande är berättar dofternas väg lyfter vid behov skrämsel av axlar.
Hon
hör att vindarna tystnat, reser sig lägger handen till grå beger sig till
boplatsens väggar eller är det en hage med vackra grindar, murgröna sluter in
henne i värn.
Lyft
blicken följ tonerna av dessa vita kakaduor sant är att detta är ett märkligt
namn så öppna grinden till hagen samt säg mig vad du ser sväva i luften;
möjligen en duett eller fåglar vilka sjunger duo, när kakaduor fyller luften
med vingrörelser skulle det kunna liknas vid slånbärsblom, ett vitt fjärilsmoln
ett blomdis; vi följer hjorden den vilken skrider ut genom grindens öppnade,
kakaduor har landat, en paradisfågel syns med skimrande skrud; så har jag
beundrat dig beundrat din skönhet, det går inte längre i allt detta att
urskilja vad är vad, hjorden är upptagen i helhetens andning, vad är här
vingsus vad är bladverks rörelser allt är oändlig symfonisk andning blicken
klättrar uppför regnskogsstammar och där högt där uppe lever orchidefolken med
rötter i mossbäddar, runt dem svävar kolibrifolk, droppar hörs falla i
vibrationer hörs falla med solglitter i, med lätta dunsar med lätta trumfingrar
landar droppar fuktar droppar marken där dina fötter nu lever där dina fötter
nu slår rot utan att slå rot allt är här levande orörd rörelse, vi är det
vilda, röjer du väg för framkomlighet så skall du se hur bladen med ense reser
sig upp igen och igen, vi blir inte nedslagna, du så kallat göms i denna
levande rörelse i denna levande grönska, när han snuddar vid dig märker du det
knappast kanske är hans beröring en av alla dessa droppar vilka faller, faller
mjukt. Kanske är du en brudorchide vilandes i mossbädd kanske är beröringen
doften av kolibri sänd av en paradisfågel du mötte så lyfter kakaduor i samstämda
duetter du ser slånbär blomma ur vinterstigar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar