så
är vi alla förklädda gudar i människokläder
Denna
vackra morgon, vet inte varför jag steg upp kan ske den viskade, målade in
skönheten i mina ögonvingar till flygande in i ängens smältande till morgonbad
i klarhet; ett pudertäcke av gnistrande täcker allt, troligen bäddar in, allt i
nattfrost, kan inte mer än undra hur detta sker; hur de nyvaknade klarar detta,
dessa svängningar, lever med att skulle de inte klara detta skulle de inte
stiga upp, befinna sig i den tillit människan så lätt glömmer, växandets tillit;
ofta tas stora grytor fram med pösande magar med stora slevar så rörs grytor
om; människan undrar varför vindarna blåser så virvlande varför vädret liknar
schack matt.
Lever
med hav med det oändliga havet undrar varför allt avgränsas av åsikter om varats
verklighet, med det sjöar är, vad ger vatten färg; molnen himlarna, bottnarna,
vi är färghav, är inte alla vatten droppar, är inte allt i ense i enhet; alla
är vi hav. Kan sägas med; hav, i det oändliga havets händer, vad säger detta vatten;
din sjö lever med dig i dig varje droppe är din hud, är du, elementen talar
till dig i dig genom dig, viskar vårens energier till dig; det gör ont när
knoppar brister sade en kvinna, genom eld brister knoppar, dessa sagoväsen
lever i sagor; sylfer, undiner, gnomer salamandrar alla namngivna, varför ges
namn för att förstå kan hända.
Elden
lever i ditt hjärta; elden flammar, du upplever din eld slocknad, så starkt har
den flammat i dina händer, den flammar ännu; se höstens träd, till synes är
bladen borta se vinterträden till synes utan blad, bladen är där; elden, havet
är i dem i dig, se in i dina händer ser du eldgropen händerna skapar, kanske
fingrarna är stenringen vilken värnar vakar med elden, ett rede ett fågelbo,
vinden bär vingar fågeln lägger sig i vinden, ser du eldgropen hur vacker
glöden är, glödbädden vilken bär elden du kan hända inte ser, det stiger ett
dis genom vatteneldens möte, dis, dimma svävar lindar din syn, barn lindas för
att inte skrämmas av sina egna reflexer, kan hända lindas våra ögon för att vi
inte skall skrämmas av våra egna reflektioner.
Sidenband
svävar i cirklar i luften, de dansar visar bandens rörelser, i vänthallen
skyndar folk, sitter folk, högtalare ropar ut trots den täta folkrörelsen lever
ett högljutt eko, siffror blixtrar i neon talar om inkommande samt avresande,
bagagebanden cirklar; det ständigt återkommande säger med en suck; mitt namn är
givet av hjulet rörelse av cirkelns slutna krets av alla de vilka skimrande
kretsar, en gång såg de jorden vara helt platt nådde man kanten eller det
vilket benämns horisonten så föll man rakt ned i intet, det måste ha varit en
fasa vid tanken på det vilket kallas helvetets öppna käftar en silvertråd,
lindanserskans lina, ett streck ett strå, hoppets strå; tag detta strå denna
strimma, böj den samt löd den samman med tenn; så talar lönnen ur höstens eld,
löd samman med ädla metallers ljus, med ens är strimman en cirkel inom vilken
du befinner dig allt befinner sig, det ständigt återkommande suckar; var gång
jag nämns är det med en suck har det inte uppmärksammats att vatten tycker om
hjul att musen tycker om att springa i hjulet att barn tycker om att dansa
ringdans att barn tycker om karuseller; det ständigt återkommande; flygplanet
landar efter uträttad resa efter befinnande i periferin i centrum, väskor läggs
på bagagebandet vilket ständigt snurrar runt cirklar runt vid flygplanets ankomst
resans ankomst, adresslappar finns på varje väska varje bagage bandet snurrar
väskan med packning kommer i ständigt återkommande ända tills en hand sträcks
ut, bandet snurrar väskan med packning kommer i ständigt återkommande med den välbekanta
doften av hemmahörande packning, så är det med mig ständigt återkommande det
jag bjuder är gedigen trygghet nämligen att den du är inte sviker den du är,
det är det ständigt återkommande.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar