Den 28 Dec. 2007
Se NattHimlens Skönhet,
Se de Tindrande StjärneLjusen,
Tag emot deras Välsignade Ljus.
Deras Välsignande Ljus är Den Skapande Tankens Liv.
Det är icke endast så att människan tänker för mycket.
Det är också så att människan vänder och vrider för mycket på det Sanna Livets Fakta.
Det Sanna Livets Fakta är Fakta, Fakta Är Ljus, inte den Tänkta tanken, utan den Skapande Tanken.
Det Är en Pelare av Ljus Vilken Brinner, Strålar I Människans Inre.
Människan kallar detta det Sanna Jaget eller populärt är det också att kalla detta för Det Inre Barnet.
Detta Barn Är ett Barn, Sant Är det, det är dock icke det Barn ni talar om.
Då ni talar om ert Inre Barn, ser ni ett litet barn framför er.
Ni använder detta barn för att slippa undan. För att Slippa ta konsekvenserna av ert liv. Det är skönare att sova än att vara vaken, det är vad ni tror. Ni använder detta inre barn till en sköld. Gör detta Sannhetens Inre Barn till en sköld emot Livet, det Sanna Livet.
Hur kan detta ske? Det sker genom att ni säger att ni inte kan göra saker, det går emot ert eget Inre. Ni svänger er med förförande ord och säger oavsett vad det gäller: mitt inre vill det inte. Er egen lust är den talande inte det Inre Ljuset.
Det Är en stor skillnad på det fysiska barnet och Det Andliga Barnet ändock Är de ETT eller Helheten av ditt LjusLiv.
Låt oss stanna vid Barnet. Det är icke så att alla människor gömmer sig bakom Barnet. Många ser Det Sanna Barnet.
Det Sanna Barnet ÄR StjärnBarnet.
Det är dock så att många gömmer sig bakom Ordet det Inre Barnet. Det Inre Barnet har blivit ett ordbarn/ännu en illusion.
Detta lever även i det synliga varat.
Se Barnet,
Barnet är icke ett ovetande väsen. Barnet är Visdom i och med att Barnet är nära förbundet med den andliga världen. Vid födelsen skärs den fysiska navelsträngen av, den Andliga Navelsträngen ÄR. Det måste vara så, ty därigenom växer Barnet in i det så kallade synliga varat eller det timliga varat. Det är detta ni möter i det lilla Barnetes Ögons Djup/Ögondjup. Det är detta ni möter i det Lilla Barnets Outgrundliga Blick.
Barnets Blick Är Outgrundlig och Världshavets/Universums Blick Är Outgrundlig. Det finns ingen botten ty detta Hav är fyllt med Livets möjligheter.
Många av eder möter eller behandlar Barnen utan Vördnad.
Ni söker omvandla dem till svaren på edra egna sovande önskningar. I andra ord: ni söker omvandla Barnet för att Barnet skall förverkliga DET ni själva aldrig förmådde eller vågade.
Ni söker omvandla Barnet/Barnen till svaren på edra egna sovande önskningar, dessa sovande önskningar är icke ert Sanna Liv, det är det sovande varats icke lyssnande drönarliv.
Många av eder tror att Barn skall Uppfostras, sant är det, men dock icke genom att omvandla dem eller lägga bördor på deras axlar. Barnen är icke marionetter, de är Högre Liv ty de är Rena och till viss del oöppnade. Marionetter är de i den bemärkelsen att de, liksom ni själva är vävda av Ljus. Av Undersköna Vackra Ljustrådar, men de är icke edra marionetter, lika lite är ni någon annans marionett.
Er uppgift är att lyssna till Barnen, lyssna och vara deras vägledare in i det så kallade synliga eller timliga varat.
Ni har en kropp, Barnet har en kropp, Modern har en kropp, Universum/Den Store Skaparen har ingen kropp. Universum känner Alltet Genom edra kroppar.
Ni är vägledare och skall avkännande leda Barnet in i dess fysiska vara.
Därvidlag kan det andliga Barnet växa i trygghet i den fysiska tillblivelsens kropp/I Barnets Fysiska kropp.
Varje rörelse ni gör skapar avtryck i varat, så också i det lilla Barnet. Det ni gör genom att icke avkännande vara Barnets Vägledare är att lägga en boja, två bojor, flera bojor runt Barnets SjälsVäsen. Därigenom skärs förbindelsen till Barnets AndeSjälv av.
Detta är också det ni gör med eder själva, med edra AndeSjälv då ni gömmer eder bakom det inre Barnet för att slippa undan er egen födslovilja.
Ni bygger vallar men dessa vallar kan aldrig byggas tillräckligt täta.
Det Inre Barnet kräver av eder att ni skall Leva I den mening ni själva tillfört edert liv.
Visst är det så att uppfostran behövs. Uppfostran, Fostran till Ande Är att Uppstiga.
Vänd på detta ord, lek med detta ord för en liten stund. Lyft detta ord ut ur dess kringsnärjande bojor, låt ordet andas.
Se Fostret.
Fostran är Fostret. Fostret har behov, Behov icke Begär efter Varsamhet.
Se bilden av Fostret i Moderns Hölje. Höljt I den Moderliga famnen svävar barnet i tyngdlöshet i Havets Eteriska Strömmar.
Havets våg vaggar Barnet Lugnt och Stilla. Dagen Höljer Natten i sin Famn, Natten höljer Dagen i Sin Famn, Sol och Måne. Något upprör Havet. Stormens Ryttare Drar Fram, Krigarnas Mantlar Sveper Över Havet, Vågorna slår Höga. Trummorna dånar över land och riken.
Lek med bilden av att ni själva nu är i Havet, vilken rörelse vill ni befinna er i?
Se nu Delfinen.
Delfinen Klyver Havets Mantel, havet Öppnar sin Mantel för Delfinen. Vattnet/Havet Dansar i Glädje runt Delfinens kropp. Delfinens LjusGlädje Fyller Havet. Kaskader av RegnBågsLjus Dansar I varat.
Varje väsen bär en önskan Till att Uppstiga, Alltså är uppfostran en uppåtstigande rörelse till Liv, Synligt Liv.
Det går icke att vända och vrida på Allt.
Faktum är att ert Barn står framför eder med öppnad hand. Detta är ert Andliga Barns Väntan I Evig Tid på eder Mötande Hand.
Då dessa händer Möts Uppfylls Meningen med edra Liv. Detta faktum går icke att vända och vrida på för att kläda det i mänskliga ord.
Varför söker ni alltid kläda de högre visdomarna med mänskliga ord, var i dem, lev med dem utan rädslan. Rädslan är taggtrådens stängsel, är bilden av Törnen, minns dock att den Undersköna Rosen alltid finns där, den längtar efter att få slå ut sin Knopp och skänka eder den Gudomliga Doften. Det kan endast ske då ni befriar eder ifrån rädslans törnetaggar.
Se Julgranen,
JulGranen går att skruda med symboler, men Granens Sanna Liv ÄR Där.
Varför söka omskriva Universums Vilja, vilken är er egen vilja. I Ljus och Värme Danades ert Liv Till Ljus och Värme.
Värna om Barnen runt eder, men gör dem icke mindre värda.
Värna om Livet runt eder, men gör det icke mindre värt.
Värna om Barnet i eder, men gör det icke mindre värt.
Vill ni veta vad Sannhet är, Lyssna till det Nyfödda Barnets Outgrundliga Blick. Däri Vilar levande Visdomens Ljus – AndeKärlek.
Det finns ännu Ödmjuka Hjärtan kvar. Dessa blir dock mer och mer Nedtrampade.
Ty då människans syn fördunklats vandrar människan bort ifrån Ursprungets Sanning. Se bilden av Källan I Skogen, Det Rena Klara Vattnet, det är Den ursprungliga Sanningen. Dess Vatten har idag blivit förorenat.
Många människor har blivit patologiska lögnare, de är icke medvetna om att de förvrider sanningens renhet.
Ingen har patent på sanningen. Nåväl det finns patent på sanningen, det är sanningens ursprung innan sanningen blev meningslös. Den ursprungliga patenterade sanningen lever i: VärldsOrdet Talar - VärldsOrdet Vill - VärldsOrdet ÄR.
Det finns en UrTanke, denna tanke utformade ordet.
I Begynnelsen var ordet Genom UrTanken.
Denna Tanke Är den Skapande Tanken och Ordet Ger Liv.
Denna VärldsTanke Tillsammans med VärldsOrdet Är Grundad Mening, är Jordad Mening och därmed Jordefokusering.
Den Gudomliga Viljan Fokuserar VärldsTanken till Världsordet Till VärldsSanningen. Sanningen omvandlas, metamorfoseras till Sannhet. Sannheten är universiell och därmed icke föränderlig. Denna Sanning är Urvisdomens Grundade mening.
Vad är då Den Patologiska Lögnen, Världen är fylld med sanningssägare och sanningslekare. De flesta Sannings sägare ÄR Sannings lekare. Därmed är de ute på farliga Vatten. Egentligen utan någon båt att ro i. Ty den sanning de säger eller lever i, är icke Buren av Det Stora Alltets Hav. DET Havet ÄR Sannhetens Hav. Ut Ur Vilket Den sanna Sanningen Föds. Den Sanningen Är inte Sägare eller Lekare, Den ÄR Den Allvarsamma leken, den Leken heter Vördnad För Liv, den Stora Helhetens Liv och det Enskilda Väsendets Liv. Den Leken ÄR att Leva I Nuet, det Nuet Är Då Solstrålen Speglar sig I VattenDroppen, eller Då den Goda Solen Fyller VattenDroppen Med LJUS.
Det Ljuset Heter Sanningens Ljus och är Renhet och Klarhet.
Sanningssägaren och Sanningslekaren seglar på ett Hav utan Båt, båten är det Uppblåsta Egot, icke Det Inre Sanna Egot utan det Uppblåsta Egot, skapat av Yttre Bilder.
De tror sig Ro, men andra Händer Är det som ror, tankens åror, tankens åror ÄR likvärdiga med politik.
Sannings sägare ÄR oftast blivna Gurus i Varat, Gurus I Världen för andra, andra vilka söker Sannheten och Livet.
Gör icke Dig själv till en Guldtjur för andra att falla på knä inför.
Gör icke Dig själv till en Guldtjur för andra att beundrande dansa runt.
Gör icke Dig själv till en Avgudabild för Dig själv och för Andra.
Låten Guldet Beliva.
Låten icke Guldets Tyngd Krossa Dig själv och Andra.
Det Gör ont i Slutändan, Då Sanningen som var Sann, bara visade sig vara en Tes.
Ditt Inre Barn Är Ljus – Ljus – Ljus – Kärlek.
Det Är Den Store Anden och Den Sanna Modern.
Det Barnet är Redo att Vandra Varhelst Det Stora Ljuset kallar det Till.
Bilden av Svärdet har ni fått, detta Barn Är Svärdet, dock icke krigarsvärdet, det är ett Krigarsvärd, Det Är Sannhetens Svärd, Det Är Sannhetens Svärd vilket även är Kärlekens Beskyddare.
Ni har fått bilden av KronBärare, så Är Det Genom att tillåta detta Ljus att Tala Inom er och Genom er, strålar er Krona I varats Famn.
Människan vänder och vrider på saker då hon är rädd för det visade.
Då hon söker undkomma fakta, de factum.
Då blir människan likt en daggmask.
Se bilden av Daggmasken då Masken sätts på kroken. Det är så att då Sannheten talar till er, blir ni satta på kroken. Det gör ibland ont, det är Sant, men det gör mera ont att slingra sig och söka undkomma er egen LivsImpuls. Impuls är en aning fel ord. Det är en Intention, denna Intention är starkare än ert ord önskan eller det ni så ofta säger: jag skall försöka, eller jag ska göra mitt bästa. Då det handlar om denna Intention finns det inga genvägar, den är ert födsloljus, den ÄR orsaken till varför ni valde att inträda i detta tillstånd. Den är en Intuitiv Imaginativ Inspiration att Förverkliga I Insiktens Klarhet.
Daggmasken blir satt på kroken, blir till föda. Det kanske låter hemskt, det är det icke.
Ni hade en födsloimpuls, den berättade ni själva om för Den Store Anden, han samlade energierna, blåste sin Ande däri, gav denna underbara gåva till Modern och Modern gav er eder kropp. Dessa vet och känner er vandring, de har vävt den väv ni själv har skapat.
De ser nu hur ni kommer vilse.
Faktum är att hela Universum gråter då en Själ ett Liv Är Vilse.
Modern bär er med Kärlek, Modern Känner varje steg ni tager, Modern Känner edra avtryck, era spår, hon samtalar med Den Store Anden.
Se så Fantastiskt, Den Store Anden sätter er på kroken, eller återförenar eder med er navelsträng, den skimrar i regnbågens Ljus, vad är kroken, inget annat än det Inre Ljuset. Det kräver något av er, det kräver att ni Vaknar och det gör ont. Det ÄR att Födas, gång på gång, födas In I er eget FödsloLjus.
Ni vaknar och blir till näring. Dock icke för att sväljas eller ätas. Nej! Näringen är att ni lever, Lever i Sannhet, varken lurar er själva eller det omgivande varat.
Se åter Daggmaskens Liv.
Regnet Faller, Bäckar, Floder Bildas.
Jorden blir Blöt och Tyngande, Daggmasken söker sig upp. Nu vänder och vrider Daggmasken sig åter, den slingrar sig ty Bäckarna och Floderna Är icke dess tillvaro. Den står inför drunkningsdöden.
Egentligen är det samma bild innan masken sattes på kroken, ni var mycket nära att drunkna i begären, ni luckrades upp och somnade. Ni var icke längre PelarLjus.
Daggmasken är vis, den söker sig nu till en plats där Jorden icke tynger den, den söker en plats där Jorden är en bärande Famn. Denna Bärande Famn Är den Kännande, Vetande Tilliten till Den Store Skaparens Hand och Den Sanna Moderns Famn.
Det sovande varat kan liknas vid ett förspillt liv, det är dock icke så ty det Finns Inga Fallna Själar eller Förspillda Liv. De bär alla en önskan till att uppstiga.
Se Höstens Liv,
Vackra Öppnade Höstfamnar med nedfallna Äpplen, dessa är icke Förspillda Liv. Kupa Handen runt Äpplets kropp, låt Ögat smeka Äpplets Skönhet. Ögat ser nu maskhål eller maskvägar. Äpplet är icke ett förspillt liv, Äpplet är en Öppnad och Givande Famn.
Ett Litet Hål Öppnades och Något Fann en Väg IN. NÅGOT åt sig Djupare och Djupare IN. Äpplet Gröptes UR. Äpplet Förlorade sin Sötma. Kvar var till slut skalet, skalet, ingenting och ändock någonting. Detta är bilden av tagare, tagaren äter sig sakta in, eller också slukar tagaren allt med en gång. Vad tagaren gör är beroende av tagarens tillstånd eller uttorkning.
Utan att nedvärdera maskarna eller för att göra dem till dåliga väsen, är de i detta goda bildgivare. Maskarna Krälar och Ringlar i Moder Jords Famn. Då Maskarna Tillåts Detta Kultiverar Maskarna Jorden. Då är tagaren bliven givare, då är det sovande tillståndet blivet vaket.
Vi kan också se det ut ur dessa bilder. Minns dock att de djur vilka används till bilderna icke är det väsen de visar!
Krafter, mörka krafter, är människans val att tända ljuset eller låta lampan förbli släckt. Mörkret har icke makt över Ljuset om det icke tillåts eller ges makt över Ljuset. Dessa Krafter, Mörkerkrafter lever likt sniglarna, de tar sig fram i sakta gemak. De lämnar slemspår efter sig. De har antennerna ute i världen, deras Skal växer och Blir större, de Förstelnade krafterna tar över.
Sorgen växer i världen, Sorgen och Längtan efter förlösningen.
Då den Rena Sanna Kärleken Vaknar och Lever i sin Otadlighet, blir de likt Daggmaskarna efter Regnet, de känner kvävandet.
De blir daggmaskarna då de hamnar ovan jorden, de vrider sig, de ålar sig i krampaktiga rörelser, de kippar efter luft.
De kämpar förtvivlat efter Liv.
En varsam hand kupas runt dem och för dem åter till Den Goda Jordens Famn. Där i den Goda Famnen Blir De till Belivande Krafter.
Där I den Goda Moder Jords Famn Blir De till Redskap för Den Goda Viljan.
Sniglarna, tagarna, den sovande människan, har i egentlig mening icke någon egen tillvaro.
Ty denna människa har lärt sig att vara en av alla, att icke leva i sin skapelses skönhet. Att icke Leva i enlighet med Den vilja i och genom vilken människan bars ned till Jorden i, för att Verka och Leva I Enlighet med.
Denna människa har antennerna ute och hon efterlämnar slemmiga spår. Sorgen väver runt människans vara eller mer riktigt är att säga människans ickevara, sorgen är saknaden av den Sanna tillvaron.
Skalet blir hårdare och hårdare, fram till den dag då människan glömt, glömt vem hon egentligen är. Då är hennes ickevara ett redskap för eller i Mörkret.
En dag blir människan begjuten av det Goda ljuset, människan måste nu välja att Bejaka eller också har Glömskan helt tagit Över.
Kanske bejakar människan med svag röst, kippar efter Luft.
Varsamma Händer kupas runt människan, Skalet rämnar, icke hela skalet med en gång.
Se bilden av Löken,
Det ena skalet efter det andra måste bort, Skalas bort varsamt och försiktigt.
Den blivande Människan lever nu i total förvirring, lever i den reala upplevelsen av att bli vansinnig.
Det finns inget fotfäste, ty hon lever icke längre i flocken.
Är utlämnad till sig själv, är utlämnad till Hjärtats röst.
Än en gång måste människan välja.
Kampen är fruktansvärd allt rämnar.
Kanske är svaret än en gång bejakande, kanske utropar människan: Jag Vill. Ju närmare människan kommer Hjärtats Röst, desto fylldare blir Livet. Ty Då hon bejakat Hjärtats röst kan Ljuset Strömma in till henne.
Än en gång Måste människan Välja.
Många röster är det som viskar, vansinnet kommer närmare och närmare, människan
står framför Avgrunden.
Kanske är svaret än en gång bejakande, kanske utropar människan: Må Din Vilja Ske.
Hon Bejakar Hjärtats Röst och Ljuset kan Stråla in till Henne.
Människan har blivit Född, Människan Är Alltid och Förblir ett Barn.
Endast då kan Ljuset Strömma in I Henne, endast då kan Ljuset Stråla In till Henne.
Stråla och Strömma Runtom henne, stråla och Strömma Igenom henne.
Människan blir Till ett Redskap I den Belivande Processen.
Det Finns Inga Förvanskade eller Förspillda Liv.
Det Finns Frösåddar.
Daggmasken är vis, den söker sig nu till en plats där Jorden icke tynger den, den söker en plats där Jorden är en bärande Famn. Denna Bärande Famn Är den Kännande, Vetande Tilliten till Den Store Skaparens Hand och Den Sanna Moderns Famn.
Människan tänker för mycket, den Tänkta, Gjorda Tanken, det artificiella ljuset.
Människan vänder och vrider på för mycket, det är det artificiella ljusets så kallade kraft.
De största såren har tillsamkats Skapelsens Famn genom felaktiga så kallade beslutsprocesser. Genom att vända och vrida på tingen.
Dessa ting är icke tingeliting, de är Höga och Visdomsfulla Sanningar, de Är Fyllda Genom Mening.
Vända och Vrida på stora Skeenden, hur gör man det? det går icke att vända och vrida på Sannheten. Det ni gör är att söka bygga Vallar runt Sannheten, därför att ni saknar modet.
Ni tillåter rädslan att taga över. Ni är icke rakryggade, bär icke gestalten av Svärdet, Kronan ni bär har slutat stråla.
Minns varför ni är KronBärare: Varje människa föds med en krona på sitt huvud. En Krona Formad av Stjärneljus. Oändligt skön och vacker är den. Människan är en prins eller en prinsessa bärandes en sällsynt krona på sitt vackra huvud. Den Store Anden Är Konungen och Den Sanna Modern Är Drottningen. Förfasa eder icke vid dessa namn, ni kan benämna dem till den Gudom ni känner Är eder nära.
Denna krona gives människan av den enkla anledningen att hon skall minnas att den finns där. Därigenom blir hennes vandring i livet en skönhetens vandring. Kronan göms eller vandrar in i det fördolda under människans uppväxt.
Det sker genom alla de yttre pålagor vilka skapas för henne. Dessa Omformar hennes sanna Inre till en kopia av det vilket ”skall vara". För att hon icke skall avvika för mycket från det gängse. Och icke heller vara en fara för dem vilka önskar styra och ställa. Människan gives nu ett val, det valet heter öppna eller stänga för det ljus vilket hela tiden kallar henne till Levande LIV. Det LJUSET LYSER I HIMLARNA OCH ÄNGLARNA LÅTER DET FRAMSTRÅLA. Framstråla till de människor vilka öppnar sig. Öppnar sina händers skålar och omvandlar sig till en skål. Ljuset strömmar ned genom den nu öppnade kronan. Människan blir till en Ljuspelare. Mörkret har icke längre makt över henne. Mörkret eller det sovande omedvetna sinnet.
Se, Den Store Andens Ljus.
En Krona bär ni på edra huvuden. Denna Krona Är Ert Stöd. I Pannan Strålar Stjärnans Ljus, ert tal klingar i Sannhet, ert Hjärta sjunger Kärlekens Lov, Solen förenar er i er mitt, ni Är Solar, ni är vördande, beundrande väsen, era själar strålar läkande ljus i varat, era steg vandrar i skönhet, är smekande berörande kännande, era fötter känner Markens Liv, är fötter och Kronans Ljus.
Helande, Läkande Krafter Strömmar Ned och Igenom Edra Fötter. I Moderns Famn Brinner Kärlekens Eld. Nu Strömmar Värmen Uppåt Genom Eder.
Ni håller Svärdet i er hands Liv.
Det är bilden av att Ert Liv är ett Svärd I Den Sanna Moderns och Den Store Andens Hand.
Minns att ni Är KronBärare.
Se det yttre ljuset och det Inre Ljuset.
Ni bär en Krona på ert huvud. Ni bär också en Krona I ert Bröst, Hjärtat är icke ”endast” en bädd. Bädden är kringgärdad av en Krona. Kronans alla Stenar, KristallLjus, färgar Själens Landskap i RegnBågsLjuset FärgKlanger. Detta Är Den Store Andens och Den Sanna Moderns Förenings Gåva I ert Bröst, I Själens Landskap. Denna Gåva Fyller Själens Öga med RegnBågsLjuset, detta Ljus Stiger Uppåt.
Vända och Vrida på stora Skeenden.
Det går icke att vända och vrida på Sannheten. Det ni gör är att söka bygga Vallar runt Sannheten, därför att ni saknar modet.
Denna avsaknad av mod får er att kräla likt maskarna på marken. Men deras krälande är icke att fly bort ifrån eller för att söka den lättaste eller den enklaste vägen. Deras krälande är vetande. Det är oväsentligt hur många vallar ni söker att bygga, vallarna rämnar ty ert Hjärta Vet.
Se bilden av Flodens Översvämning, då vallarna rämnar sker det med en oerhörd kraft. Ty, det är icke Vattnet vilket forsar, det är ert Hjärtas samlade Tårar, ert Hjärtas Längtan Till Sannhetens Liv.
Hjärtat vet Sannheten och väljer icke att vända och vrida på faktum för att söka förstå något vilket ligger utanför mänskligt seende. Hjärtat Känner dock ert vändande och vridande, det är slingrande oharmoniska rörelser, kletiga klistertrådar vilka snärjer er, förvränger ert seende och gör er till väntan på Liv.
Det är icke endast så att människan tänker för mycket.
Det är också så att människan vänder och vrider för mycket på det Sanna Livets Fakta.
Det Sanna Livets Fakta är Fakta, Fakta Är Ljus, inte den Tänkta tanken, utan den Skapande Tanken.
Det Är en Pelare av Ljus Vilken Brinner, Strålar I Människans Inre.
Minns att det Ljuset Överger er aldrig, det Ljuset är Gudomens Ljus Är I Eder och Ni är I Gudomens Ljus.
Det enda ni behöver göra är att stanna, lyssna och svara, så enkelt är det:
Det Är en stor skillnad på det fysiska barnet och Det Andliga Barnet ändock Är de ETT eller Helheten av ditt LjusLiv.
Detta Inre Barn Är Ljus – Ljus – Ljus – Kärlek.
Det Barnet är Redo att Vandra Varhelst Det Stora Ljuset kallar det Till.
Påfågelsmänniskan
På en ö i den synliga tidens rum, levde en värld.
En värld, ett vara, en Dröm, skapad i och av och genom Ljus.
Det Stora Ljuset Levde I Den Store Andens Famn, I Solens Famn, I Skaparens Famn .
Den Store Anden Gav av Sitt Ljus Till Skaparens Famn. Skaparen Lyssnade Till Ljusets Önskan och Längtan och Lät Ljuset Stråla Ut I HimlaHavets Famn. Ljuset Samlades I Änglars Händer och Gavs Till HimlaHavets Spinnerskor. Ljuset Blev Till Ljustrådar Spunna av Universums Spinnerskors Sländor.
Trådar Spunna av Ljus, Trådar Spunna av De Renaste Klanger.
Då Alltets Ljus Var Spunnet förde Skaparen Trådarna Till Moderns Rike.
Modern Lyssnade Till Klangernas Ljus och Liv. Modern Gav LjusTrådarna Till Jordens Väverskor. Moder Jords Väverskor Vävde en Underskön Väv.
Skaparen Såg Väven och Fylldes Med Innerlighetens Glädje. Modern Kände Väven och Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Väven Fylldes Nu med Liv
Jorden och Allt Liv Däri Är Dess Famn att Leva I.
Vattnet/Havet Är Dess Strömmande Famn att Leva Med.
Luften Är Dess Andnings Famn att Leva Genom.
Elden/Värmen Är Dess Kärleks Famn att Leva Genom - Med – I och För.
I Världen Levde Vackra Stenar – Mineralernas Riken.
I Världen Levde Vackra Blommor – Böljande Gräs – Susande Träd – Växternas Riken.
I Världen Levde Insekter – Små och Stora Djur – Djurens Riken.
I Världen Levde Människan – Människans Riken.
Människa – Djur – Växter – Mineraler – Helhetens Skapande Skönhet.
Genom – Med – I – För – Till.
Världen Var God att Leva I – Väven Var Underskönt Vacker.
Alltet Andades Harmoni och Samklang.
Såsom Den Stora Tanken Visat.
De Yttre Ögonen och de Inre Ögonen Fylldes Med Ljusets Vishet
Stenar ÄR Vackra - Kristaller ÄR Vackra
Har Mycket att Förtälja.
Stenen ÄR Moder Jords Minne. Stenen Bär Minnet Till Växten. Stenen bär Minnet,
Minnet av Varje Andetag, Varje Levande Andetag i Moderns Famn.
Minnet av Varje Steg som Skapat Avtryck I Moderns Famn.
Stenen Känner Varje Rörelse som Skett I Moderns Famn, Varje Andning, Varje Steg,
Varje Rörelse.
Varje Rörelse- Varje Steg - Varje Andning Lever Vidare, Vidare, är Speglingar I Moderns Famn.
Stenen Berättar, Stenen Förtäljer Sagan om Livet Till Växten.
Växten Bär Helandets Gåva, I Varje Andetag, I Varje verkande Ögonblick, Lever Skeenden – Samklang och Harmoni.
Stenen - Växterna - Djuren och Människorna.
Stenen Bär Minnet Till Växten.
Djur Vet Intuitivt Vilka Växter De Behöver, Vilka Växter Går att Förtära och Vilka är Giftiga.
”Sjuka” Barn vet detta Intuitivt.
Stenen Bär Minnet Till Växten, Växter befinner sig Inte av en Slump på en Plats.
DE HELAR Platsen.
Harmoni – Samklang Är Helandets Liv.
Allt Är samverkan – Jorden – Elden – Luften – Vattnet – Elementens Liv.
Havets Rörelse Lever I Stenen, Stenen Dansar I och Med Havets Rörelse.
Havets Rörelse Smeker Stenens Vara I och Under Oceaner av och med Tid.
Havets Rörelse Lever I Stenen, Växten, Djuret, Människan.
Havets Rörelse, Ljusets Liv, Tidsströmmar, Energiströmmar.
Alltet Andades Frid, Alltets Levande Väsen Vandrade och Levde Sida Vid Sida.
Såsom Den Stora Tanken Visat. Såsom den Stora Tanken Svarat.
En Påfågel Levde I det Synliga Varats Famn I Världshavets Famn.
Kära Älskade Påfågel, ber Dig om Ursäkt för användandet av Din Bild. Det ÄR Dina Vackra Fjädrar, alla de Ögon som Synes I Ditt Släp, vilka talar. Men Du Kära Påfågel Vandrar Icke I ”Lånta Fjädrar” – Du Vandrar I Din Skönhet.
Påfågeln skred fram i all sin Skönhet utan att egentligen veta om sin skönhet.
Ty Allt Levde I Sin Skönhet, Allt Vandrade I Skönhet.
Påfågelns Fjäderskrud Skimrade, Strålade Då den Goda Solen Smekte Den.
Påfågeln Fylldes Med Glädje och Med Stolthet över Gåva som var den Given.
Påfågeln kände sig Vackrare och Vackrare för varje Solstråles Ljus som fann Den.
Glädjens och Stolthetens Bägare Blev Snart Fylld Till brädden.
Till slut såg sig Påfågeln vara Skönast och Vackrast I Världen.
Jag Är Skapelsens Krona – Ingen Är SÅ Vacker och Vis som Jag.
Så ljöd Påfågelns sång I Det Inre.
Till det Yttre Syntes endast Glansbilden av Godhet.
Många Var det som beundrade Påfågelns Skrud.
Den Goda Solen Fylldes av Sorg: Ännu ett av Mina Barn Glömmer Det som ÄR.
Moder Jord Fylldes av Sorg: Du Vackra Skapelse har Du Glömt Ditt Eget Varas Skapelseönskan. Har Du Glömt Den För Skönhetens Glans.
Påfågeln blev större och större i all sin Glans – Påfågeln blev en avbild av det som var meningen med dess liv.
Sakta började Fjädrarna att Mista sin Lyster.
Påfågeln såg Gråare och Gråare ut – Påfågeln såg mer och mer Klolik ut.
Till slut Förlorade Påfågeln sina Fjädrar – Både de egna och de ”lånta”.
Påfågeln förlorade den gåva den hade burit till sin Födsloönskan.
Den Gåva som var den Given att Leva I och Med och För Varat.
Runt Påfågelns Liv lades nu Bojor.
Bojor som Tyngde dess Liv och Sanna Vara.
Dagar och Nätter Förflöt.
Förflöt i Tyngd och Mörker så som måste ske för att Längtan efter Ljus åter skall Födas.
För att Tillblivelsens Minne Åter skall tala till Själen.
Ett Ljus Sökte sig Stillsamt Fram till Påfågelns Inre.
Påfågeln tog emot Ljuset som sipprade in genom Fängelsets Mur.
Ljuset fann Vägen Till Påfågelns Innersta Rum.
Ljuset Löste Sakta och varsamt Upp Påfågelns Bojor.
Påfågeln svarade Ljuset och Fann en Väg Ut Till Ljus.
Den Goda Solen Fylldes Med Innerlighetens Glädje.
Den Goda Solen Smekte åter Dess Vakna Blick.
Den Goda Moder Jord Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Den Goda Moder Jord Smekte Dess Vandring.
Påfågeln gav Ljus – Glädje – Hopp och Kärlek till varat.
Såsom Dess Födsloönskan var.
Gav Ljus- Glädje – Hopp och Kärlek till Alla de som Mist sitt Eget Hoppets Ljus.
Dess Fjäderskrud Växte Åter I Skönhet.
Ögonen Blev Fler och Fler.
Påfågeln Växte och Växte alldeles för fort.
Skönheten Blev Stor –
Ändock var det Något som fattades – Något som Saknades I Livet.
Skönheten Tyngde Påfågeln.
Påfågeln kände Längtan efter att Lyfta. Lyftas Likt Fågeln Fenix Ur Aska och Glöd.
Men – Skönheten var Nu alldeles för Stor.
Påfågeln kunde Icke Lyfta - Ty då kanske Fjädrarna skulle rasa av. Ja- Kanske skulle Påfågeln rasa med en duns till marken.
Påfågeln Längtade mer och Mer.
Den Ville Dansa och Flyga In I Passionens Levande Liv.
Så hörde den en Fågel som Sjöng – En Fågel som Sjöng Vackra Sånger.
Vackra Sånger Skapade Av Jorden – Havet – Luften och Elden att Givas Till de som Mist Hoppets Ljus. Givas Till de som behövde Livets Ljus .
Påfågelns Blick sökte Fågeln och fann Den.
Påfågeln Lockade Den Lilla Fågeln Till sig.
Den Lilla Fågeln Mötte Påfågeln Med Ljus – Glädje och Kärlek.
Den Lilla Fågeln Sjöng För Påfågeln som Fylldes Med Ljus och Nyvaknat Liv.
Den Lilla Fågeln Älskade Påfågeln Mer än sitt eget Liv.
Såsom Den Stora Tanken Visat.
Såsom Den Stora Tanken Svarat.
Såsom Det var Sagt av Skaparen och Modern Innan Deras Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Deras LivsLjus Vilja var att de Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Dagar och Nätter Förflöt. Påfågeln Ville ha Mera och Mera.
Tiden innan Deras Möte Fångade Påfågeln – Påfågeln Fann fler och Fler Nya Vägar att Vandra.
Den Lilla Fågeln Fick Icke Rum I Påfågelns Liv.
Den Lilla Fågeln kändes mer och mer som en börda. Påfågeln visste inte vad den skulle göra. Påfågeln ville inte ha den lilla fågeln och ändock visste den att den behövde Den Lilla Fågelns Sånger.
Sagt och Gjort Påfågeln gjorde den lilla fågeln till en av Fjädrarna i sin skrud.
Så vandrade Påfågeln vidare i varat.
Skaparen och Modern såg icke med blida ögon på detta skeende. Ändock kunde de ännu icke ingripa – Tiden måste Leva för att det skulle Bliva.
Det som Den Stora Tanken hade Visat.
Det som Den Stora Tanken hade Svarat.
Det som var Sagt av Skaparen och Modern Innan Deras Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Deras LivsLjus Vilja var att de Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Så var det Skaparen och Modern kunde ännu icke ingripa i det som nu hände.
Påfågelns Blick var åter Förblindad – Påfågelns Blick var Förvriden. Påfågelns Ljus måste åter Finna Vägen Hem.
Den Lilla Fågeln Fortsatte att sjunga för Påfågeln. Dess stämma blev allt svagare. Den Lilla Fågelns Liv rann sakta bort.
Påfågeln lät sitt Ljus lysa över den då Påfågeln behövde Nyvaknat Liv.
Varje gång Påfågeln lät sitt Ljus Smeka Den Lilla Fågeln Fylldes den Med Hopp.
Varje Gång Ljuset Försvann Blev det svårare och Svårare för Den Lilla Fågeln att Uppehålla Livets Ström.
Livets Ström omvandlades till att sjunga för Påfågeln – Ty Den Lilla Fågeln Visste att deras LivsLjus Var och är För Varandra I Evighetens Kärleks Hav.
Den Lilla Fågeln Fyllde Påfågeln Med Livets och Ljusets Sånger.
Påfågeln kände Den Lilla Fågeln men Påfågeln Såg Icke den Lilla Fågeln.
Den Lilla Fågelns Livstråd Darrade och Vibrerade av Sorg.
Livstråden Spändes mer och mer – det var icke långt kvar innan den skulle brista.
Så var det – Den Lilla Fågeln kände det egna Livet Rinna bort och ändock sjöng den Lilla Fågeln för Påfågelns Liv och Vara.
Fyllde Påfågeln Med Liv.
Tiden flöt alldeles för sakta – Tiden var stillastående vatten utan liv.
Den Lilla Fågelns Livstråd var nu så tunn att dess Liv nästan var över.
Den sanna Modern såg faran och ingrep.
Den sanna Modern Lyfte Den Lilla Fågeln Varsamt Till Sitt Bröst.
Älskade Lilla Fågel – Du skall Alltid Leva I Ljuset. Din Väg har Varit Kantad av Mycken Sorg och Smärta. Tiden Var och är Kommen För Dig att leva.
Tiden Är Kommen För Dig att Sjungas För – Att Beröras.
Såsom Du Lever För Andra med Dina Sånger och Berörande Smekningars Ljus.
Vila Här I Min Famn Mitt Älskade Barn. Vår Vilja och Kärlek Är Med Dig.
Det Kommer att Ske Såsom Den Stora Tanken Visat.
Såsom Den Stora Tanken Svarat.
Såsom Det var Sagt av Skaparen och Mig Innan Edra Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Edra LivsLjus Vilja var att Ni Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Sörj Icke Mitt Älskade Barn – Hav Tillit Till Edra LivsLjus Vilja.
Den Lilla Fågeln Andades Stilla –
Moder – Moder jag Vill Vara I Min Älskades Närhet.
SÅ – Må Det Ske – Men Älskade Barn – Din Röst Måste Du Vila.
Dina Sånger skall Nu Icke Höras I Påfågelns Vara.
Påfågeln Skall Sjunga För Dig. Sjunga För Dig och Fylla Ditt Givna Hjärta Med Liv.
Den Lilla Fågeln Levde Nu I Påfågelns Närhet.
Påfågeln Vandrade livets väg – Märkte först ingenting.
Fler och Fler Ögon samlades i Påfågelns Skrud. Ändock var det Något som Saknades.
Det kändes tomt – Tomhetens Tomhet.
Det var Tyst – Tysthetens Tysthet.
Den Goda Solen Gick I Moln.
Sakta Tappade Fjädrarna Sin Lyster – det var som att Livet Rann Bort.
Blommorna Doftade Icke – Gräset Böljade Icke.
Träden Sjöng Icke – Molnen Seglade Icke.
Påfågelns Rörelser Blev Tyngre och Tyngre – Det gick Icke att Dansa och att Le.
Modern sökte tala till Påfågeln:
Påfågel Du Vandrar I Varat med ”lånta fjädrar”.
Med Dylika Fjädrar kan ingen Flyga Högre. Ty – dessa Fjädrar Fjättrar Sannhetens Liv.
Fjättrar Sannhetens Liv I en Hägring.
I en Hägring Utan Sant Liv.
Påfågeln hörde icke Moderns Viskning.
Märkligt tänkte Påfågeln – Vad är det som saknas.
DÅ – Mindes Påfågeln Den Lilla Fågelns Sånger.
DÅ Mindes Påfågeln Det som Är deras LivLjus Vilja och Vara.
Påfågeln Började att Sjunga – Sjunga För den Lilla Fågeln.
Den Lilla Fågeln Visade sig icke – Men Påfågeln kände dess Närhet.
Påfågeln sjöng och sjöng och en Dag svarade den Lilla Fågeln.
Den Dagen Möttes de Åter och Såg Varandra.
De Vandrade Tillsammans I Livets Väv och vara.
Alltid Sida Vid Sida Sjungandes Vackra Sånger För Varandra.
De skred fram i all sin Skönhet. Den Skönhet som Skapades Genom deras Vara. Till Varat.
De visste icke om sin skönhet – därigenom strålade Den Ren och Klar.
De Levde I Skönhet – De Vandrade I Skönhet.
De Skimrade – De Strålade Då den Goda Solen Smekte Dem.
Varat Fylldes Med Glädje och Ljus över de Gåvor som de Gav.
Tillsammans blev de Vackrare och Vackrare för varje Solstråles Ljus som mötte Deras steg.
Den Goda Solen Fylldes Med Innerlighetens Glädje.
Den Goda Solen Smekte Deras Vakna Ljusfyllda Blick.
Den Goda Moder Jord Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Den Goda Moder Jord Smekte Deras Vandring.
Påfågeln och Den Lilla Fågeln gav Ljus – Glädje – Hopp och Kärlek till varat.
Såsom Deras Födsloönskan var.
Tillsammans Gav De Ljus- Glädje – Hopp och Kärlek till Alla de som Mist sitt Eget Hoppets Ljus.
Deras Liv Växte I Skapande Skönhet.
Se NattHimlens Skönhet,
Se de Tindrande StjärneLjusen,
Tag emot deras Välsignade Ljus.
Deras Välsignande Ljus är Den Skapande Tankens Liv.
Det är icke endast så att människan tänker för mycket.
Det är också så att människan vänder och vrider för mycket på det Sanna Livets Fakta.
Det Sanna Livets Fakta är Fakta, Fakta Är Ljus, inte den Tänkta tanken, utan den Skapande Tanken.
Det Är en Pelare av Ljus Vilken Brinner, Strålar I Människans Inre.
Människan kallar detta det Sanna Jaget eller populärt är det också att kalla detta för Det Inre Barnet.
Detta Barn Är ett Barn, Sant Är det, det är dock icke det Barn ni talar om.
Då ni talar om ert Inre Barn, ser ni ett litet barn framför er.
Ni använder detta barn för att slippa undan. För att Slippa ta konsekvenserna av ert liv. Det är skönare att sova än att vara vaken, det är vad ni tror. Ni använder detta inre barn till en sköld. Gör detta Sannhetens Inre Barn till en sköld emot Livet, det Sanna Livet.
Hur kan detta ske? Det sker genom att ni säger att ni inte kan göra saker, det går emot ert eget Inre. Ni svänger er med förförande ord och säger oavsett vad det gäller: mitt inre vill det inte. Er egen lust är den talande inte det Inre Ljuset.
Det Är en stor skillnad på det fysiska barnet och Det Andliga Barnet ändock Är de ETT eller Helheten av ditt LjusLiv.
Låt oss stanna vid Barnet. Det är icke så att alla människor gömmer sig bakom Barnet. Många ser Det Sanna Barnet.
Det Sanna Barnet ÄR StjärnBarnet.
Det är dock så att många gömmer sig bakom Ordet det Inre Barnet. Det Inre Barnet har blivit ett ordbarn/ännu en illusion.
Detta lever även i det synliga varat.
Se Barnet,
Barnet är icke ett ovetande väsen. Barnet är Visdom i och med att Barnet är nära förbundet med den andliga världen. Vid födelsen skärs den fysiska navelsträngen av, den Andliga Navelsträngen ÄR. Det måste vara så, ty därigenom växer Barnet in i det så kallade synliga varat eller det timliga varat. Det är detta ni möter i det lilla Barnetes Ögons Djup/Ögondjup. Det är detta ni möter i det Lilla Barnets Outgrundliga Blick.
Barnets Blick Är Outgrundlig och Världshavets/Universums Blick Är Outgrundlig. Det finns ingen botten ty detta Hav är fyllt med Livets möjligheter.
Många av eder möter eller behandlar Barnen utan Vördnad.
Ni söker omvandla dem till svaren på edra egna sovande önskningar. I andra ord: ni söker omvandla Barnet för att Barnet skall förverkliga DET ni själva aldrig förmådde eller vågade.
Ni söker omvandla Barnet/Barnen till svaren på edra egna sovande önskningar, dessa sovande önskningar är icke ert Sanna Liv, det är det sovande varats icke lyssnande drönarliv.
Många av eder tror att Barn skall Uppfostras, sant är det, men dock icke genom att omvandla dem eller lägga bördor på deras axlar. Barnen är icke marionetter, de är Högre Liv ty de är Rena och till viss del oöppnade. Marionetter är de i den bemärkelsen att de, liksom ni själva är vävda av Ljus. Av Undersköna Vackra Ljustrådar, men de är icke edra marionetter, lika lite är ni någon annans marionett.
Er uppgift är att lyssna till Barnen, lyssna och vara deras vägledare in i det så kallade synliga eller timliga varat.
Ni har en kropp, Barnet har en kropp, Modern har en kropp, Universum/Den Store Skaparen har ingen kropp. Universum känner Alltet Genom edra kroppar.
Ni är vägledare och skall avkännande leda Barnet in i dess fysiska vara.
Därvidlag kan det andliga Barnet växa i trygghet i den fysiska tillblivelsens kropp/I Barnets Fysiska kropp.
Varje rörelse ni gör skapar avtryck i varat, så också i det lilla Barnet. Det ni gör genom att icke avkännande vara Barnets Vägledare är att lägga en boja, två bojor, flera bojor runt Barnets SjälsVäsen. Därigenom skärs förbindelsen till Barnets AndeSjälv av.
Detta är också det ni gör med eder själva, med edra AndeSjälv då ni gömmer eder bakom det inre Barnet för att slippa undan er egen födslovilja.
Ni bygger vallar men dessa vallar kan aldrig byggas tillräckligt täta.
Det Inre Barnet kräver av eder att ni skall Leva I den mening ni själva tillfört edert liv.
Visst är det så att uppfostran behövs. Uppfostran, Fostran till Ande Är att Uppstiga.
Vänd på detta ord, lek med detta ord för en liten stund. Lyft detta ord ut ur dess kringsnärjande bojor, låt ordet andas.
Se Fostret.
Fostran är Fostret. Fostret har behov, Behov icke Begär efter Varsamhet.
Se bilden av Fostret i Moderns Hölje. Höljt I den Moderliga famnen svävar barnet i tyngdlöshet i Havets Eteriska Strömmar.
Havets våg vaggar Barnet Lugnt och Stilla. Dagen Höljer Natten i sin Famn, Natten höljer Dagen i Sin Famn, Sol och Måne. Något upprör Havet. Stormens Ryttare Drar Fram, Krigarnas Mantlar Sveper Över Havet, Vågorna slår Höga. Trummorna dånar över land och riken.
Lek med bilden av att ni själva nu är i Havet, vilken rörelse vill ni befinna er i?
Se nu Delfinen.
Delfinen Klyver Havets Mantel, havet Öppnar sin Mantel för Delfinen. Vattnet/Havet Dansar i Glädje runt Delfinens kropp. Delfinens LjusGlädje Fyller Havet. Kaskader av RegnBågsLjus Dansar I varat.
Varje väsen bär en önskan Till att Uppstiga, Alltså är uppfostran en uppåtstigande rörelse till Liv, Synligt Liv.
Det går icke att vända och vrida på Allt.
Faktum är att ert Barn står framför eder med öppnad hand. Detta är ert Andliga Barns Väntan I Evig Tid på eder Mötande Hand.
Då dessa händer Möts Uppfylls Meningen med edra Liv. Detta faktum går icke att vända och vrida på för att kläda det i mänskliga ord.
Varför söker ni alltid kläda de högre visdomarna med mänskliga ord, var i dem, lev med dem utan rädslan. Rädslan är taggtrådens stängsel, är bilden av Törnen, minns dock att den Undersköna Rosen alltid finns där, den längtar efter att få slå ut sin Knopp och skänka eder den Gudomliga Doften. Det kan endast ske då ni befriar eder ifrån rädslans törnetaggar.
Se Julgranen,
JulGranen går att skruda med symboler, men Granens Sanna Liv ÄR Där.
Varför söka omskriva Universums Vilja, vilken är er egen vilja. I Ljus och Värme Danades ert Liv Till Ljus och Värme.
Värna om Barnen runt eder, men gör dem icke mindre värda.
Värna om Livet runt eder, men gör det icke mindre värt.
Värna om Barnet i eder, men gör det icke mindre värt.
Vill ni veta vad Sannhet är, Lyssna till det Nyfödda Barnets Outgrundliga Blick. Däri Vilar levande Visdomens Ljus – AndeKärlek.
Det finns ännu Ödmjuka Hjärtan kvar. Dessa blir dock mer och mer Nedtrampade.
Ty då människans syn fördunklats vandrar människan bort ifrån Ursprungets Sanning. Se bilden av Källan I Skogen, Det Rena Klara Vattnet, det är Den ursprungliga Sanningen. Dess Vatten har idag blivit förorenat.
Många människor har blivit patologiska lögnare, de är icke medvetna om att de förvrider sanningens renhet.
Ingen har patent på sanningen. Nåväl det finns patent på sanningen, det är sanningens ursprung innan sanningen blev meningslös. Den ursprungliga patenterade sanningen lever i: VärldsOrdet Talar - VärldsOrdet Vill - VärldsOrdet ÄR.
Det finns en UrTanke, denna tanke utformade ordet.
I Begynnelsen var ordet Genom UrTanken.
Denna Tanke Är den Skapande Tanken och Ordet Ger Liv.
Denna VärldsTanke Tillsammans med VärldsOrdet Är Grundad Mening, är Jordad Mening och därmed Jordefokusering.
Den Gudomliga Viljan Fokuserar VärldsTanken till Världsordet Till VärldsSanningen. Sanningen omvandlas, metamorfoseras till Sannhet. Sannheten är universiell och därmed icke föränderlig. Denna Sanning är Urvisdomens Grundade mening.
Vad är då Den Patologiska Lögnen, Världen är fylld med sanningssägare och sanningslekare. De flesta Sannings sägare ÄR Sannings lekare. Därmed är de ute på farliga Vatten. Egentligen utan någon båt att ro i. Ty den sanning de säger eller lever i, är icke Buren av Det Stora Alltets Hav. DET Havet ÄR Sannhetens Hav. Ut Ur Vilket Den sanna Sanningen Föds. Den Sanningen Är inte Sägare eller Lekare, Den ÄR Den Allvarsamma leken, den Leken heter Vördnad För Liv, den Stora Helhetens Liv och det Enskilda Väsendets Liv. Den Leken ÄR att Leva I Nuet, det Nuet Är Då Solstrålen Speglar sig I VattenDroppen, eller Då den Goda Solen Fyller VattenDroppen Med LJUS.
Det Ljuset Heter Sanningens Ljus och är Renhet och Klarhet.
Sanningssägaren och Sanningslekaren seglar på ett Hav utan Båt, båten är det Uppblåsta Egot, icke Det Inre Sanna Egot utan det Uppblåsta Egot, skapat av Yttre Bilder.
De tror sig Ro, men andra Händer Är det som ror, tankens åror, tankens åror ÄR likvärdiga med politik.
Sannings sägare ÄR oftast blivna Gurus i Varat, Gurus I Världen för andra, andra vilka söker Sannheten och Livet.
Gör icke Dig själv till en Guldtjur för andra att falla på knä inför.
Gör icke Dig själv till en Guldtjur för andra att beundrande dansa runt.
Gör icke Dig själv till en Avgudabild för Dig själv och för Andra.
Låten Guldet Beliva.
Låten icke Guldets Tyngd Krossa Dig själv och Andra.
Det Gör ont i Slutändan, Då Sanningen som var Sann, bara visade sig vara en Tes.
Ditt Inre Barn Är Ljus – Ljus – Ljus – Kärlek.
Det Är Den Store Anden och Den Sanna Modern.
Det Barnet är Redo att Vandra Varhelst Det Stora Ljuset kallar det Till.
Bilden av Svärdet har ni fått, detta Barn Är Svärdet, dock icke krigarsvärdet, det är ett Krigarsvärd, Det Är Sannhetens Svärd, Det Är Sannhetens Svärd vilket även är Kärlekens Beskyddare.
Ni har fått bilden av KronBärare, så Är Det Genom att tillåta detta Ljus att Tala Inom er och Genom er, strålar er Krona I varats Famn.
Människan vänder och vrider på saker då hon är rädd för det visade.
Då hon söker undkomma fakta, de factum.
Då blir människan likt en daggmask.
Se bilden av Daggmasken då Masken sätts på kroken. Det är så att då Sannheten talar till er, blir ni satta på kroken. Det gör ibland ont, det är Sant, men det gör mera ont att slingra sig och söka undkomma er egen LivsImpuls. Impuls är en aning fel ord. Det är en Intention, denna Intention är starkare än ert ord önskan eller det ni så ofta säger: jag skall försöka, eller jag ska göra mitt bästa. Då det handlar om denna Intention finns det inga genvägar, den är ert födsloljus, den ÄR orsaken till varför ni valde att inträda i detta tillstånd. Den är en Intuitiv Imaginativ Inspiration att Förverkliga I Insiktens Klarhet.
Daggmasken blir satt på kroken, blir till föda. Det kanske låter hemskt, det är det icke.
Ni hade en födsloimpuls, den berättade ni själva om för Den Store Anden, han samlade energierna, blåste sin Ande däri, gav denna underbara gåva till Modern och Modern gav er eder kropp. Dessa vet och känner er vandring, de har vävt den väv ni själv har skapat.
De ser nu hur ni kommer vilse.
Faktum är att hela Universum gråter då en Själ ett Liv Är Vilse.
Modern bär er med Kärlek, Modern Känner varje steg ni tager, Modern Känner edra avtryck, era spår, hon samtalar med Den Store Anden.
Se så Fantastiskt, Den Store Anden sätter er på kroken, eller återförenar eder med er navelsträng, den skimrar i regnbågens Ljus, vad är kroken, inget annat än det Inre Ljuset. Det kräver något av er, det kräver att ni Vaknar och det gör ont. Det ÄR att Födas, gång på gång, födas In I er eget FödsloLjus.
Ni vaknar och blir till näring. Dock icke för att sväljas eller ätas. Nej! Näringen är att ni lever, Lever i Sannhet, varken lurar er själva eller det omgivande varat.
Se åter Daggmaskens Liv.
Regnet Faller, Bäckar, Floder Bildas.
Jorden blir Blöt och Tyngande, Daggmasken söker sig upp. Nu vänder och vrider Daggmasken sig åter, den slingrar sig ty Bäckarna och Floderna Är icke dess tillvaro. Den står inför drunkningsdöden.
Egentligen är det samma bild innan masken sattes på kroken, ni var mycket nära att drunkna i begären, ni luckrades upp och somnade. Ni var icke längre PelarLjus.
Daggmasken är vis, den söker sig nu till en plats där Jorden icke tynger den, den söker en plats där Jorden är en bärande Famn. Denna Bärande Famn Är den Kännande, Vetande Tilliten till Den Store Skaparens Hand och Den Sanna Moderns Famn.
Det sovande varat kan liknas vid ett förspillt liv, det är dock icke så ty det Finns Inga Fallna Själar eller Förspillda Liv. De bär alla en önskan till att uppstiga.
Se Höstens Liv,
Vackra Öppnade Höstfamnar med nedfallna Äpplen, dessa är icke Förspillda Liv. Kupa Handen runt Äpplets kropp, låt Ögat smeka Äpplets Skönhet. Ögat ser nu maskhål eller maskvägar. Äpplet är icke ett förspillt liv, Äpplet är en Öppnad och Givande Famn.
Ett Litet Hål Öppnades och Något Fann en Väg IN. NÅGOT åt sig Djupare och Djupare IN. Äpplet Gröptes UR. Äpplet Förlorade sin Sötma. Kvar var till slut skalet, skalet, ingenting och ändock någonting. Detta är bilden av tagare, tagaren äter sig sakta in, eller också slukar tagaren allt med en gång. Vad tagaren gör är beroende av tagarens tillstånd eller uttorkning.
Utan att nedvärdera maskarna eller för att göra dem till dåliga väsen, är de i detta goda bildgivare. Maskarna Krälar och Ringlar i Moder Jords Famn. Då Maskarna Tillåts Detta Kultiverar Maskarna Jorden. Då är tagaren bliven givare, då är det sovande tillståndet blivet vaket.
Vi kan också se det ut ur dessa bilder. Minns dock att de djur vilka används till bilderna icke är det väsen de visar!
Krafter, mörka krafter, är människans val att tända ljuset eller låta lampan förbli släckt. Mörkret har icke makt över Ljuset om det icke tillåts eller ges makt över Ljuset. Dessa Krafter, Mörkerkrafter lever likt sniglarna, de tar sig fram i sakta gemak. De lämnar slemspår efter sig. De har antennerna ute i världen, deras Skal växer och Blir större, de Förstelnade krafterna tar över.
Sorgen växer i världen, Sorgen och Längtan efter förlösningen.
Då den Rena Sanna Kärleken Vaknar och Lever i sin Otadlighet, blir de likt Daggmaskarna efter Regnet, de känner kvävandet.
De blir daggmaskarna då de hamnar ovan jorden, de vrider sig, de ålar sig i krampaktiga rörelser, de kippar efter luft.
De kämpar förtvivlat efter Liv.
En varsam hand kupas runt dem och för dem åter till Den Goda Jordens Famn. Där i den Goda Famnen Blir De till Belivande Krafter.
Där I den Goda Moder Jords Famn Blir De till Redskap för Den Goda Viljan.
Sniglarna, tagarna, den sovande människan, har i egentlig mening icke någon egen tillvaro.
Ty denna människa har lärt sig att vara en av alla, att icke leva i sin skapelses skönhet. Att icke Leva i enlighet med Den vilja i och genom vilken människan bars ned till Jorden i, för att Verka och Leva I Enlighet med.
Denna människa har antennerna ute och hon efterlämnar slemmiga spår. Sorgen väver runt människans vara eller mer riktigt är att säga människans ickevara, sorgen är saknaden av den Sanna tillvaron.
Skalet blir hårdare och hårdare, fram till den dag då människan glömt, glömt vem hon egentligen är. Då är hennes ickevara ett redskap för eller i Mörkret.
En dag blir människan begjuten av det Goda ljuset, människan måste nu välja att Bejaka eller också har Glömskan helt tagit Över.
Kanske bejakar människan med svag röst, kippar efter Luft.
Varsamma Händer kupas runt människan, Skalet rämnar, icke hela skalet med en gång.
Se bilden av Löken,
Det ena skalet efter det andra måste bort, Skalas bort varsamt och försiktigt.
Den blivande Människan lever nu i total förvirring, lever i den reala upplevelsen av att bli vansinnig.
Det finns inget fotfäste, ty hon lever icke längre i flocken.
Är utlämnad till sig själv, är utlämnad till Hjärtats röst.
Än en gång måste människan välja.
Kampen är fruktansvärd allt rämnar.
Kanske är svaret än en gång bejakande, kanske utropar människan: Jag Vill. Ju närmare människan kommer Hjärtats Röst, desto fylldare blir Livet. Ty Då hon bejakat Hjärtats röst kan Ljuset Strömma in till henne.
Än en gång Måste människan Välja.
Många röster är det som viskar, vansinnet kommer närmare och närmare, människan
står framför Avgrunden.
Kanske är svaret än en gång bejakande, kanske utropar människan: Må Din Vilja Ske.
Hon Bejakar Hjärtats Röst och Ljuset kan Stråla in till Henne.
Människan har blivit Född, Människan Är Alltid och Förblir ett Barn.
Endast då kan Ljuset Strömma in I Henne, endast då kan Ljuset Stråla In till Henne.
Stråla och Strömma Runtom henne, stråla och Strömma Igenom henne.
Människan blir Till ett Redskap I den Belivande Processen.
Det Finns Inga Förvanskade eller Förspillda Liv.
Det Finns Frösåddar.
Daggmasken är vis, den söker sig nu till en plats där Jorden icke tynger den, den söker en plats där Jorden är en bärande Famn. Denna Bärande Famn Är den Kännande, Vetande Tilliten till Den Store Skaparens Hand och Den Sanna Moderns Famn.
Människan tänker för mycket, den Tänkta, Gjorda Tanken, det artificiella ljuset.
Människan vänder och vrider på för mycket, det är det artificiella ljusets så kallade kraft.
De största såren har tillsamkats Skapelsens Famn genom felaktiga så kallade beslutsprocesser. Genom att vända och vrida på tingen.
Dessa ting är icke tingeliting, de är Höga och Visdomsfulla Sanningar, de Är Fyllda Genom Mening.
Vända och Vrida på stora Skeenden, hur gör man det? det går icke att vända och vrida på Sannheten. Det ni gör är att söka bygga Vallar runt Sannheten, därför att ni saknar modet.
Ni tillåter rädslan att taga över. Ni är icke rakryggade, bär icke gestalten av Svärdet, Kronan ni bär har slutat stråla.
Minns varför ni är KronBärare: Varje människa föds med en krona på sitt huvud. En Krona Formad av Stjärneljus. Oändligt skön och vacker är den. Människan är en prins eller en prinsessa bärandes en sällsynt krona på sitt vackra huvud. Den Store Anden Är Konungen och Den Sanna Modern Är Drottningen. Förfasa eder icke vid dessa namn, ni kan benämna dem till den Gudom ni känner Är eder nära.
Denna krona gives människan av den enkla anledningen att hon skall minnas att den finns där. Därigenom blir hennes vandring i livet en skönhetens vandring. Kronan göms eller vandrar in i det fördolda under människans uppväxt.
Det sker genom alla de yttre pålagor vilka skapas för henne. Dessa Omformar hennes sanna Inre till en kopia av det vilket ”skall vara". För att hon icke skall avvika för mycket från det gängse. Och icke heller vara en fara för dem vilka önskar styra och ställa. Människan gives nu ett val, det valet heter öppna eller stänga för det ljus vilket hela tiden kallar henne till Levande LIV. Det LJUSET LYSER I HIMLARNA OCH ÄNGLARNA LÅTER DET FRAMSTRÅLA. Framstråla till de människor vilka öppnar sig. Öppnar sina händers skålar och omvandlar sig till en skål. Ljuset strömmar ned genom den nu öppnade kronan. Människan blir till en Ljuspelare. Mörkret har icke längre makt över henne. Mörkret eller det sovande omedvetna sinnet.
Se, Den Store Andens Ljus.
En Krona bär ni på edra huvuden. Denna Krona Är Ert Stöd. I Pannan Strålar Stjärnans Ljus, ert tal klingar i Sannhet, ert Hjärta sjunger Kärlekens Lov, Solen förenar er i er mitt, ni Är Solar, ni är vördande, beundrande väsen, era själar strålar läkande ljus i varat, era steg vandrar i skönhet, är smekande berörande kännande, era fötter känner Markens Liv, är fötter och Kronans Ljus.
Helande, Läkande Krafter Strömmar Ned och Igenom Edra Fötter. I Moderns Famn Brinner Kärlekens Eld. Nu Strömmar Värmen Uppåt Genom Eder.
Ni håller Svärdet i er hands Liv.
Det är bilden av att Ert Liv är ett Svärd I Den Sanna Moderns och Den Store Andens Hand.
Minns att ni Är KronBärare.
Se det yttre ljuset och det Inre Ljuset.
Ni bär en Krona på ert huvud. Ni bär också en Krona I ert Bröst, Hjärtat är icke ”endast” en bädd. Bädden är kringgärdad av en Krona. Kronans alla Stenar, KristallLjus, färgar Själens Landskap i RegnBågsLjuset FärgKlanger. Detta Är Den Store Andens och Den Sanna Moderns Förenings Gåva I ert Bröst, I Själens Landskap. Denna Gåva Fyller Själens Öga med RegnBågsLjuset, detta Ljus Stiger Uppåt.
Vända och Vrida på stora Skeenden.
Det går icke att vända och vrida på Sannheten. Det ni gör är att söka bygga Vallar runt Sannheten, därför att ni saknar modet.
Denna avsaknad av mod får er att kräla likt maskarna på marken. Men deras krälande är icke att fly bort ifrån eller för att söka den lättaste eller den enklaste vägen. Deras krälande är vetande. Det är oväsentligt hur många vallar ni söker att bygga, vallarna rämnar ty ert Hjärta Vet.
Se bilden av Flodens Översvämning, då vallarna rämnar sker det med en oerhörd kraft. Ty, det är icke Vattnet vilket forsar, det är ert Hjärtas samlade Tårar, ert Hjärtas Längtan Till Sannhetens Liv.
Hjärtat vet Sannheten och väljer icke att vända och vrida på faktum för att söka förstå något vilket ligger utanför mänskligt seende. Hjärtat Känner dock ert vändande och vridande, det är slingrande oharmoniska rörelser, kletiga klistertrådar vilka snärjer er, förvränger ert seende och gör er till väntan på Liv.
Det är icke endast så att människan tänker för mycket.
Det är också så att människan vänder och vrider för mycket på det Sanna Livets Fakta.
Det Sanna Livets Fakta är Fakta, Fakta Är Ljus, inte den Tänkta tanken, utan den Skapande Tanken.
Det Är en Pelare av Ljus Vilken Brinner, Strålar I Människans Inre.
Minns att det Ljuset Överger er aldrig, det Ljuset är Gudomens Ljus Är I Eder och Ni är I Gudomens Ljus.
Det enda ni behöver göra är att stanna, lyssna och svara, så enkelt är det:
Det Är en stor skillnad på det fysiska barnet och Det Andliga Barnet ändock Är de ETT eller Helheten av ditt LjusLiv.
Detta Inre Barn Är Ljus – Ljus – Ljus – Kärlek.
Det Barnet är Redo att Vandra Varhelst Det Stora Ljuset kallar det Till.
Påfågelsmänniskan
På en ö i den synliga tidens rum, levde en värld.
En värld, ett vara, en Dröm, skapad i och av och genom Ljus.
Det Stora Ljuset Levde I Den Store Andens Famn, I Solens Famn, I Skaparens Famn .
Den Store Anden Gav av Sitt Ljus Till Skaparens Famn. Skaparen Lyssnade Till Ljusets Önskan och Längtan och Lät Ljuset Stråla Ut I HimlaHavets Famn. Ljuset Samlades I Änglars Händer och Gavs Till HimlaHavets Spinnerskor. Ljuset Blev Till Ljustrådar Spunna av Universums Spinnerskors Sländor.
Trådar Spunna av Ljus, Trådar Spunna av De Renaste Klanger.
Då Alltets Ljus Var Spunnet förde Skaparen Trådarna Till Moderns Rike.
Modern Lyssnade Till Klangernas Ljus och Liv. Modern Gav LjusTrådarna Till Jordens Väverskor. Moder Jords Väverskor Vävde en Underskön Väv.
Skaparen Såg Väven och Fylldes Med Innerlighetens Glädje. Modern Kände Väven och Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Väven Fylldes Nu med Liv
Jorden och Allt Liv Däri Är Dess Famn att Leva I.
Vattnet/Havet Är Dess Strömmande Famn att Leva Med.
Luften Är Dess Andnings Famn att Leva Genom.
Elden/Värmen Är Dess Kärleks Famn att Leva Genom - Med – I och För.
I Världen Levde Vackra Stenar – Mineralernas Riken.
I Världen Levde Vackra Blommor – Böljande Gräs – Susande Träd – Växternas Riken.
I Världen Levde Insekter – Små och Stora Djur – Djurens Riken.
I Världen Levde Människan – Människans Riken.
Människa – Djur – Växter – Mineraler – Helhetens Skapande Skönhet.
Genom – Med – I – För – Till.
Världen Var God att Leva I – Väven Var Underskönt Vacker.
Alltet Andades Harmoni och Samklang.
Såsom Den Stora Tanken Visat.
De Yttre Ögonen och de Inre Ögonen Fylldes Med Ljusets Vishet
Stenar ÄR Vackra - Kristaller ÄR Vackra
Har Mycket att Förtälja.
Stenen ÄR Moder Jords Minne. Stenen Bär Minnet Till Växten. Stenen bär Minnet,
Minnet av Varje Andetag, Varje Levande Andetag i Moderns Famn.
Minnet av Varje Steg som Skapat Avtryck I Moderns Famn.
Stenen Känner Varje Rörelse som Skett I Moderns Famn, Varje Andning, Varje Steg,
Varje Rörelse.
Varje Rörelse- Varje Steg - Varje Andning Lever Vidare, Vidare, är Speglingar I Moderns Famn.
Stenen Berättar, Stenen Förtäljer Sagan om Livet Till Växten.
Växten Bär Helandets Gåva, I Varje Andetag, I Varje verkande Ögonblick, Lever Skeenden – Samklang och Harmoni.
Stenen - Växterna - Djuren och Människorna.
Stenen Bär Minnet Till Växten.
Djur Vet Intuitivt Vilka Växter De Behöver, Vilka Växter Går att Förtära och Vilka är Giftiga.
”Sjuka” Barn vet detta Intuitivt.
Stenen Bär Minnet Till Växten, Växter befinner sig Inte av en Slump på en Plats.
DE HELAR Platsen.
Harmoni – Samklang Är Helandets Liv.
Allt Är samverkan – Jorden – Elden – Luften – Vattnet – Elementens Liv.
Havets Rörelse Lever I Stenen, Stenen Dansar I och Med Havets Rörelse.
Havets Rörelse Smeker Stenens Vara I och Under Oceaner av och med Tid.
Havets Rörelse Lever I Stenen, Växten, Djuret, Människan.
Havets Rörelse, Ljusets Liv, Tidsströmmar, Energiströmmar.
Alltet Andades Frid, Alltets Levande Väsen Vandrade och Levde Sida Vid Sida.
Såsom Den Stora Tanken Visat. Såsom den Stora Tanken Svarat.
En Påfågel Levde I det Synliga Varats Famn I Världshavets Famn.
Kära Älskade Påfågel, ber Dig om Ursäkt för användandet av Din Bild. Det ÄR Dina Vackra Fjädrar, alla de Ögon som Synes I Ditt Släp, vilka talar. Men Du Kära Påfågel Vandrar Icke I ”Lånta Fjädrar” – Du Vandrar I Din Skönhet.
Påfågeln skred fram i all sin Skönhet utan att egentligen veta om sin skönhet.
Ty Allt Levde I Sin Skönhet, Allt Vandrade I Skönhet.
Påfågelns Fjäderskrud Skimrade, Strålade Då den Goda Solen Smekte Den.
Påfågeln Fylldes Med Glädje och Med Stolthet över Gåva som var den Given.
Påfågeln kände sig Vackrare och Vackrare för varje Solstråles Ljus som fann Den.
Glädjens och Stolthetens Bägare Blev Snart Fylld Till brädden.
Till slut såg sig Påfågeln vara Skönast och Vackrast I Världen.
Jag Är Skapelsens Krona – Ingen Är SÅ Vacker och Vis som Jag.
Så ljöd Påfågelns sång I Det Inre.
Till det Yttre Syntes endast Glansbilden av Godhet.
Många Var det som beundrade Påfågelns Skrud.
Den Goda Solen Fylldes av Sorg: Ännu ett av Mina Barn Glömmer Det som ÄR.
Moder Jord Fylldes av Sorg: Du Vackra Skapelse har Du Glömt Ditt Eget Varas Skapelseönskan. Har Du Glömt Den För Skönhetens Glans.
Påfågeln blev större och större i all sin Glans – Påfågeln blev en avbild av det som var meningen med dess liv.
Sakta började Fjädrarna att Mista sin Lyster.
Påfågeln såg Gråare och Gråare ut – Påfågeln såg mer och mer Klolik ut.
Till slut Förlorade Påfågeln sina Fjädrar – Både de egna och de ”lånta”.
Påfågeln förlorade den gåva den hade burit till sin Födsloönskan.
Den Gåva som var den Given att Leva I och Med och För Varat.
Runt Påfågelns Liv lades nu Bojor.
Bojor som Tyngde dess Liv och Sanna Vara.
Dagar och Nätter Förflöt.
Förflöt i Tyngd och Mörker så som måste ske för att Längtan efter Ljus åter skall Födas.
För att Tillblivelsens Minne Åter skall tala till Själen.
Ett Ljus Sökte sig Stillsamt Fram till Påfågelns Inre.
Påfågeln tog emot Ljuset som sipprade in genom Fängelsets Mur.
Ljuset fann Vägen Till Påfågelns Innersta Rum.
Ljuset Löste Sakta och varsamt Upp Påfågelns Bojor.
Påfågeln svarade Ljuset och Fann en Väg Ut Till Ljus.
Den Goda Solen Fylldes Med Innerlighetens Glädje.
Den Goda Solen Smekte åter Dess Vakna Blick.
Den Goda Moder Jord Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Den Goda Moder Jord Smekte Dess Vandring.
Påfågeln gav Ljus – Glädje – Hopp och Kärlek till varat.
Såsom Dess Födsloönskan var.
Gav Ljus- Glädje – Hopp och Kärlek till Alla de som Mist sitt Eget Hoppets Ljus.
Dess Fjäderskrud Växte Åter I Skönhet.
Ögonen Blev Fler och Fler.
Påfågeln Växte och Växte alldeles för fort.
Skönheten Blev Stor –
Ändock var det Något som fattades – Något som Saknades I Livet.
Skönheten Tyngde Påfågeln.
Påfågeln kände Längtan efter att Lyfta. Lyftas Likt Fågeln Fenix Ur Aska och Glöd.
Men – Skönheten var Nu alldeles för Stor.
Påfågeln kunde Icke Lyfta - Ty då kanske Fjädrarna skulle rasa av. Ja- Kanske skulle Påfågeln rasa med en duns till marken.
Påfågeln Längtade mer och Mer.
Den Ville Dansa och Flyga In I Passionens Levande Liv.
Så hörde den en Fågel som Sjöng – En Fågel som Sjöng Vackra Sånger.
Vackra Sånger Skapade Av Jorden – Havet – Luften och Elden att Givas Till de som Mist Hoppets Ljus. Givas Till de som behövde Livets Ljus .
Påfågelns Blick sökte Fågeln och fann Den.
Påfågeln Lockade Den Lilla Fågeln Till sig.
Den Lilla Fågeln Mötte Påfågeln Med Ljus – Glädje och Kärlek.
Den Lilla Fågeln Sjöng För Påfågeln som Fylldes Med Ljus och Nyvaknat Liv.
Den Lilla Fågeln Älskade Påfågeln Mer än sitt eget Liv.
Såsom Den Stora Tanken Visat.
Såsom Den Stora Tanken Svarat.
Såsom Det var Sagt av Skaparen och Modern Innan Deras Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Deras LivsLjus Vilja var att de Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Dagar och Nätter Förflöt. Påfågeln Ville ha Mera och Mera.
Tiden innan Deras Möte Fångade Påfågeln – Påfågeln Fann fler och Fler Nya Vägar att Vandra.
Den Lilla Fågeln Fick Icke Rum I Påfågelns Liv.
Den Lilla Fågeln kändes mer och mer som en börda. Påfågeln visste inte vad den skulle göra. Påfågeln ville inte ha den lilla fågeln och ändock visste den att den behövde Den Lilla Fågelns Sånger.
Sagt och Gjort Påfågeln gjorde den lilla fågeln till en av Fjädrarna i sin skrud.
Så vandrade Påfågeln vidare i varat.
Skaparen och Modern såg icke med blida ögon på detta skeende. Ändock kunde de ännu icke ingripa – Tiden måste Leva för att det skulle Bliva.
Det som Den Stora Tanken hade Visat.
Det som Den Stora Tanken hade Svarat.
Det som var Sagt av Skaparen och Modern Innan Deras Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Deras LivsLjus Vilja var att de Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Så var det Skaparen och Modern kunde ännu icke ingripa i det som nu hände.
Påfågelns Blick var åter Förblindad – Påfågelns Blick var Förvriden. Påfågelns Ljus måste åter Finna Vägen Hem.
Den Lilla Fågeln Fortsatte att sjunga för Påfågeln. Dess stämma blev allt svagare. Den Lilla Fågelns Liv rann sakta bort.
Påfågeln lät sitt Ljus lysa över den då Påfågeln behövde Nyvaknat Liv.
Varje gång Påfågeln lät sitt Ljus Smeka Den Lilla Fågeln Fylldes den Med Hopp.
Varje Gång Ljuset Försvann Blev det svårare och Svårare för Den Lilla Fågeln att Uppehålla Livets Ström.
Livets Ström omvandlades till att sjunga för Påfågeln – Ty Den Lilla Fågeln Visste att deras LivsLjus Var och är För Varandra I Evighetens Kärleks Hav.
Den Lilla Fågeln Fyllde Påfågeln Med Livets och Ljusets Sånger.
Påfågeln kände Den Lilla Fågeln men Påfågeln Såg Icke den Lilla Fågeln.
Den Lilla Fågelns Livstråd Darrade och Vibrerade av Sorg.
Livstråden Spändes mer och mer – det var icke långt kvar innan den skulle brista.
Så var det – Den Lilla Fågeln kände det egna Livet Rinna bort och ändock sjöng den Lilla Fågeln för Påfågelns Liv och Vara.
Fyllde Påfågeln Med Liv.
Tiden flöt alldeles för sakta – Tiden var stillastående vatten utan liv.
Den Lilla Fågelns Livstråd var nu så tunn att dess Liv nästan var över.
Den sanna Modern såg faran och ingrep.
Den sanna Modern Lyfte Den Lilla Fågeln Varsamt Till Sitt Bröst.
Älskade Lilla Fågel – Du skall Alltid Leva I Ljuset. Din Väg har Varit Kantad av Mycken Sorg och Smärta. Tiden Var och är Kommen För Dig att leva.
Tiden Är Kommen För Dig att Sjungas För – Att Beröras.
Såsom Du Lever För Andra med Dina Sånger och Berörande Smekningars Ljus.
Vila Här I Min Famn Mitt Älskade Barn. Vår Vilja och Kärlek Är Med Dig.
Det Kommer att Ske Såsom Den Stora Tanken Visat.
Såsom Den Stora Tanken Svarat.
Såsom Det var Sagt av Skaparen och Mig Innan Edra Ljus Blev I Jordefamnens Liv.
Edra LivsLjus Vilja var att Ni Var och Är För Varandra I Tiden och Utanför Tiden. I Det som Är.
Sörj Icke Mitt Älskade Barn – Hav Tillit Till Edra LivsLjus Vilja.
Den Lilla Fågeln Andades Stilla –
Moder – Moder jag Vill Vara I Min Älskades Närhet.
SÅ – Må Det Ske – Men Älskade Barn – Din Röst Måste Du Vila.
Dina Sånger skall Nu Icke Höras I Påfågelns Vara.
Påfågeln Skall Sjunga För Dig. Sjunga För Dig och Fylla Ditt Givna Hjärta Med Liv.
Den Lilla Fågeln Levde Nu I Påfågelns Närhet.
Påfågeln Vandrade livets väg – Märkte först ingenting.
Fler och Fler Ögon samlades i Påfågelns Skrud. Ändock var det Något som Saknades.
Det kändes tomt – Tomhetens Tomhet.
Det var Tyst – Tysthetens Tysthet.
Den Goda Solen Gick I Moln.
Sakta Tappade Fjädrarna Sin Lyster – det var som att Livet Rann Bort.
Blommorna Doftade Icke – Gräset Böljade Icke.
Träden Sjöng Icke – Molnen Seglade Icke.
Påfågelns Rörelser Blev Tyngre och Tyngre – Det gick Icke att Dansa och att Le.
Modern sökte tala till Påfågeln:
Påfågel Du Vandrar I Varat med ”lånta fjädrar”.
Med Dylika Fjädrar kan ingen Flyga Högre. Ty – dessa Fjädrar Fjättrar Sannhetens Liv.
Fjättrar Sannhetens Liv I en Hägring.
I en Hägring Utan Sant Liv.
Påfågeln hörde icke Moderns Viskning.
Märkligt tänkte Påfågeln – Vad är det som saknas.
DÅ – Mindes Påfågeln Den Lilla Fågelns Sånger.
DÅ Mindes Påfågeln Det som Är deras LivLjus Vilja och Vara.
Påfågeln Började att Sjunga – Sjunga För den Lilla Fågeln.
Den Lilla Fågeln Visade sig icke – Men Påfågeln kände dess Närhet.
Påfågeln sjöng och sjöng och en Dag svarade den Lilla Fågeln.
Den Dagen Möttes de Åter och Såg Varandra.
De Vandrade Tillsammans I Livets Väv och vara.
Alltid Sida Vid Sida Sjungandes Vackra Sånger För Varandra.
De skred fram i all sin Skönhet. Den Skönhet som Skapades Genom deras Vara. Till Varat.
De visste icke om sin skönhet – därigenom strålade Den Ren och Klar.
De Levde I Skönhet – De Vandrade I Skönhet.
De Skimrade – De Strålade Då den Goda Solen Smekte Dem.
Varat Fylldes Med Glädje och Ljus över de Gåvor som de Gav.
Tillsammans blev de Vackrare och Vackrare för varje Solstråles Ljus som mötte Deras steg.
Den Goda Solen Fylldes Med Innerlighetens Glädje.
Den Goda Solen Smekte Deras Vakna Ljusfyllda Blick.
Den Goda Moder Jord Fylldes Av Innerlighetens Glädje.
Den Goda Moder Jord Smekte Deras Vandring.
Påfågeln och Den Lilla Fågeln gav Ljus – Glädje – Hopp och Kärlek till varat.
Såsom Deras Födsloönskan var.
Tillsammans Gav De Ljus- Glädje – Hopp och Kärlek till Alla de som Mist sitt Eget Hoppets Ljus.
Deras Liv Växte I Skapande Skönhet.
