den 30 april 2016

Hur kan jag sväva när mina steg är fästade i denna jordduk.

Det fästade är fästat med en silverne nål vilken har ett öga vilket skådar fokuserat, ett öga vilket urskiljer den tråd det fästade har behov av eller den tråd vilken det fästade har tillhörighet med, just den tråden träs genom detta öga för att stygnen skall kunna sömmas.

En ballong blåses upp till barnet, kanske en röd ballong, knyter du ej ballongen virvlar den ystert ut med en luftsvans bakefter, knyter du ballongen samt släpper den flyger den varvid barnets ögon fylls av ledsnad, knyter du ett snöre runt ballongskaftet kan barnet i glädje vandra med ballongen den röda.

Maskrosen bär knopp viker ut solguldskjolar, ringar till ringar gula skänker kiselljus till ögon efter vinterbad, tar du in maskrosen sluter den sig samt vissnar; maskrosen lever i ljusandning, så blommar den ut blir en skirboll med lätta fröparaplyer, en vind nalkas varvid dessa paraplyer flyger med lätthet, flyger svävar.

Så hur kan du sväva; sväva kan du när du inser att du är den vilken håller i nålen, är den vilken erkänner din tråd samt sömmar fästestygnen, det är ju en illusion att du är fast det enda du behöver göra är att följa nålens rörelser vilka kan liknas vid en mätarlarvs rörelser, havets böljor, öknarnas böljor, livets så kallade upp och nedgångar, nedgångarna kan ju faktiskt vara vilopauser, ungefär en ballong vilken ej knöts, luften går ur dig i virvlandet, du landar utmattad, ligger i vila, en åker i träda.

Åkern sörjer ej trädan ty den vet att denna träda är träda in.

Det fästade är fästat just för att det jordade har behov av jordning jordkontakt, kortslutning är inte direkt en skön upplevelse.

den 29 april 2016

Hon sitter in under, trädens kronhav, helt nära rothav, stammarna bildar en cirkel, hon minns tyst en leksak vilken liknade just denna cirkel, det gick att virka, påta långa remsor med den, hon ler; i allt lever visande redskap, hon håller upp handen minns sagor om prinsar om prinsessor vilka bar små kronor liknande en hand vilken håller fingrarna så; det kan ju vara ett torn också utan vimplar då förstås, i allt lever bilder vilka stiger upp till ytan, bilder vilka bidade i brunnens pupillöga, så kanske det var samt är med önskebrunnar, kopparmynten smälts ej kanske ärgar de; kastar du ett mynt i brunnen stiger först bubblor upp medan myntet sjunker, så ligger myntet stilla, skimrar en aning, kanske önskemynten är just bilder, bubblorna kanske är frön vilka sås, hon ler, väcks av barnen vilka landar runt henne, kjolarna hennes är utbredda, en korg har hon med, en korg med nystan åter stiger bilder upp hur de nystade dessa nystan, barnens glädje i att hålla härvan eller nysta, hon lyssnade till barnens behov; en del barn behöver nysta en del behöver hålla i.

Med sig har hon också mjuka bindlar att hålla för ögonen med, barnen, barnpärlbandet står sträckt leende, hon knyter bindel för varje barns ögon, så håller hon fram korgen, barnet sträcker handen till, lyfter ett nystan, nystan till nystan till barn till barn så vaggar korgen tomleende blir pilar vid bäcken.

Ta av er bindlarna, vips är bindlarna borta, barnen glittrar; just den färgen var min önskan

Hon visar barnen fingervirkningens konst, de virkar långa snoddar vilka nystas i nystan igen, solen vandrar, dagen vandrar, hon stiger upp, så gör barnen; nu vandrar de till stugan sedan de tackat träden för lägåva stugan välkomnar varmt, kvällsvard dukas, sagor dukas, sömnblad lindas och när barnen sover sömmar hon långa snoddar samman i skimret av levande lågor till barnen en morgongåva, en filt att sitta på när sagorna leker runt dem, en filt att linda in dem i när de fryser, en filt en tavla en helhet.

den 28 april 2016

Stövlarna är ställda vid det första stegets sista, trappan är lagd i trenne, tröskeln är låg samtidigt hög, knackningarna på dörren är i sjunde kvartstoner, kvinten ler när den ser sparvarna bygga rede med mossa ur mattan vilken ännu bidar.

Dropparna ur rännan har gjort trappan blank, det går att säga glashal.

Kaprifolen bär gröna blad kvarnens vingar är utflugna, det går att säga friflugna eller uppflugna, sitter på vågorna ladans tak har, svalorna kurar i väggarnas håligheter undrar när solen månne skall värma väggarnas stenar. Folk ser dem talar om starka armar block och tiljor; de skulle ha sett oss glimrar stenarna vilka skänker golven samt innerväggarna samt innertaket lä, de skulle sett oss vandra bergsvägen.

Hur är det nu med stövlarna, de står prydligt uppställda eller kanske fastställda eller nedställda absolut inte nedstämda för de har bett granen släppa fram solstänk, solstänk vilket nu med glädje skuttar i grenverket; det kittlar lustigt ler granen den höga vilken når högre än husets tak.

Stövlarna ställde han när dagen syntes bära en anings värme, så vandrade han med mjuka fotbäddar, i och för sig nakna, han bar vilja i händerna att uppleva markens spirande liv.

Vitsippor följer nu hans vandring, hans fötter hans väg, de hör hur stenarna bär budet till mannen att vandra till berget där i lä i trädsalen, det berget vilket vakar med tjärnen, vakar samt lyssnar till lommens siarstämma.

Nu är han kommen till berget, berget vilket kallade honom till sig.

Hur är det fatt undrar mannen.

Fatt, hur fatt undrar berget.

Du kallade, så måste det välan vara nåt på tok.

Berget skrockar godmodigt; allt är väl det var bara är bara så länge sedan vi sågs så här öga till öga.

Mannen ler; jo det är sant ungefär timmarna mellan gryning samt middag.

Berget ler instämmande; det är bara det att alla kan inte tala med berg

inte höra bergens stämmor, det kan du.

Det är sant säger mannen, sätter sig ned helt stilla så talar de samman och skogen lyssnar till den stora tystnadens djupa öppnande.

den 27 april 2016

Regnen landar i träden de skira ännu andandes gryning, bärandes skimmergröna jadeblad, däri sitter de; regnen följer molnfolkens vandringar, bär med sig de nattliga samtalen de hade haft, samtalen i kretsen av stenar, stenar vilka mjukt satte sig ned med benen vilande i harmoniska åttor, lemniskatarörelser, bilden av evig, oändlig vad rörde sig i samtalen, kanske allts behov utan sönderslagna kärnor, regnen ser en kvinna vilken kärnar smör, i tidig gryning innan natten släppt ut sitt stjärnhår in i ljusglimtar särade hon grädden från mjölk, här slås ej mjölkens helhet sönder, hennes rörelser var samt är varsamma hon sjunger berättelser till allt hon gör, förberedelsesånger, allt för att mjölken inte skall stagnera, nu kärnar hon smör, barnen skall hon väcka med solguldsbredda bröd med glas av vita drömmar, mjölk vit hel.

Nu hör regnen flöjtens mjuka toner, hon väcker barnen vilka leende vaknar med rosiga kinder, lyssnar till elden, den hon väckte innan barnen leds mjukt in i dag, nu landar nattens stjärnhår i ängen, gnistrande morgondagg, barnen omfamnas milt stryker hon undan täcken, barnen vet gången, den gång de följer varje morgon landar vid dukat bord med mjölk vit hel med bröd solbredda med modern nynnande mjukstämma.

Allt detta följer regnen, en spegelbild av molnfolkens lugna rörelser, regnen glider ned för stammar, sjunker in i marken, fuktar jordens rötter, dimma stiger upp i äng, älvor dansar, barnen följer, modern ler, så verkar oändligheten viskar stenar i trädkrets, hon ler in i regnbågsljuset.

den 26 april 2016

Lämna, rämna.

Lämna de överblivna fälten, pjäserna står uppställda, rutor svarta vita eller kanske bruna vita. En hand putsar med en mjuk duk kanske sammet kanske flanell kanske kan ske, en mun blåser ånga till handen putsar, en pjäs hålls upp till ljusglimten, solstrålen rör vid pjäsen av glas.

Handbäraren munbäraren ställer ned pjäsen, du är vacker, minns du bergen, glasbergen vilka var av renaste kristall, hur vi levde där inom hur vi tonade ut i vågor, du är vacker du rena kristall.

Pjäsen skimrar rodnande i en stund i en nanosekund knappt synligt, rodnaden rinner ned i rötterna

Pjäsen står still, brädet är en äng är en vy är en syn, pjäsen hör havet hör valar sjunga hör delfiner tala, här är vackert, pjäsen släpper sina rötter fria till vandring, på ett bräde vilket egentligen är nu jordmån växer en pjäs av sällsynt slag.

Skådespelarna står i pose, stilla, stannade är de svartvita fotografier, pjäserna inväntar suset, suset kommer ridån går upp, nu träder rörelsen in, publiken följer inneslutna i tystnad med andning innebärandes alla toner, själstoner.

Akt till akt ett pärlband, en frälsarkrans ett radband, komboloj, mandalas, pärlor rullar mellan fingrar.

Så nås det vilket kallas sista akten den sista repliken, suset nalkas ridån sluts eller är det ögonvingar.

En knappnål hörs falla, ett dammkorn hörs falla så vaknar applåder, ridån glider åter upp, skådespelarna bugar med handen på hjärtat, gives röda rosor av dem vilka i en stund, en nanosekund upplevde kristallbergens toner.

Pjäsen av glas, egentligen kristall ler; liv är så mycket mer än dessa fält, rutor, varsamhetens hand, mun med varsamhetens andning kom låt oss dansa i soldräktens måncirklar.

Grunden rämnar i tvenne; var är skådespelarna.

den 25 april 2016

Det står ett träd i en lund med många val nötter, nötter föll till marken skalen delades i två halvor, innandömet tänkte labyrintens vägar med doft av thuja kanske cypress, gångar krattade här och var, var och här komme med mjuk mossa genom vilken stegen lindades in i mockasiner.

Nå väl gjorde en vind, vinden blåste lätt varvid skalen från en nöt gungade vaggade sjömanssteg, den ena halvan för de var två, är två, rullade in i västanhavet, den andra halvan vilken lika gärna kan vara den ena rullade in i östanhavet, så var nu en två båtar vilka följde havets cirkel visst levde skalen i saknad eller mer i längtan till den andra halvan vilken lika gärna kan vara den ena samtidigt levde de i visshet att de skulle komma till varandra; visst sägs det att havet lever i vågor det gör väl egentligen allt, en gång trodde de att kom de till horisontens silverstrimma skulle skeppet falla ned i avgrunden, fritt fall i intighet så kom det sig att de insåg att jorden är rund så havet är runt även då allt lever i vågor, allt detta samt mycket mer filosoferade skalen över med, de lade sina tankar med istället för över; lock kunde de vara förutan.

Rör inte mina ringar, så sade en man och nu hör de denna maning; märkligt det sägs att inte, inte finns så kanske han egentligen menade rör mina ringar.

Så menade jag inte sade stämman, rörs ringarna väcks en våg vilken mer eller mindre suddar ut ringens vandring; jag håller en sten i min hand, stenen släpper jag in i fritt fall, stenen plumsar i varvid stenen sjunker samtidigt stiger droppar; vem vet kanske stenen blev droppar ringar, det bildas ringar nu vilka når varandra.

Skalen är ju två och det märkliga var att dessa båda på var sitt håll hörde stämman samt såg hur ringarna blev fler och fler och plötsligt kunde skalen förnimma varandra.

Valnötsträdet faller mjukt till marken, studsar mjukt innan det lägger sig stilla, urmakaren bad valnötsträdet till löfte om varvid trädet, valnötsträdet bejakade urmakarens bild.

Urmakaren förberedde trädet, snidade sedan ett ur av valnöt, en väggklocka med pendyl.

Med dörr med glas med djupa toner med kugghjul med visare; vad visare låste urmakaren in en stegvisare, finnare i urets hus.

Visarna bestod av metall kallades timme samt minut, stegvisaren, finnaren skuttar lätt runt i labyrintens mjuka mossmockasiner visar vägen för dem vilka tappat sin röda tråd eller trasslat in sig i tankesarkofager.

En nyckel finns till uret, en nyckel med vilken tiden vrides upp, med sols vrides tiden och varför så, varför inte använda timglaset så tyst och fint viskandes såsom ovan såsom nedan vänd.

Jo folken rusade vilt omkring numer, numerisk verklighet, med detta ur stämde rusandet in i slag av timmar samt minuter och pendeln blev en sådan där metronom som höll ordning på takt och ton eller heter det ton och takt och uret av valnöt sände dofter för att minna folken om lundens tillvaro; i det inre växer ett träd med val nötter.

Stundtals mindes de begav sig till parker till andningsoaser och där i en park står ett barn på en bro med en åder från ett hav, barnet blickar in under bron och just då under, händer det, skalen når varandra ty cirkeln är fullbordad, så berättar skalen hand i hand för detta barn alla färder de gjort i visshet av denna mötesstunds under, en bro, en regnbågsbro.

24 april 2016

Försiktigt sätter hon sig ned i släden vinden ställt i strandvrå, länge snidade vinden på denna släde helt utan avsikt, vinden följde ett behov och kanske kom så behovet nu. Vinden följer hennes rörelser, en stillhet; hon påminner om mig ändå är det, det är märkligt.

Vinden inväntar hennes vilja, där är det igen, det märkliga, orden uteblir hon är där ändå utebliven.

Blicken hennes skådar i fjärran ändå helt nära, händerna ligger helt stilla ändå är de rörelse.

Vinden blåser lätt varvid släden lyfter en aning, hon sitter stilla och vinden kan uppleva hennes inres ord; lyft mig lyft oss låt oss fara.

Vinden blåser en aning varvid släden mjukt rör sig upp, upp, de snuddar vid träden, närmar sig molnskogarna eller är de speglingar, reflexer av tankarna om skogen, jordeskogen.

Nu andas hon djupare med en aning starkare vilja, vinden ser hennes mjukt slå flintstenar samman i ögondjupen, en anings gnista kan vinden skönja.

De stiger ännu upp, upp, når molnstranden den vilken är solbelyst, faktiskt vitgul, skenet är levandevackert; så många sken av, detta är verkligt, hon andas in havsdoften, vinden tar hennes hand, stödjer henne när hon stiger ur släden.

Här står hon nu på en molnstrand, ser ned på sina fötter; här står jag utan att falla igenom, här står jag och molnsanden är mjuk, mjuk, behaglig. Hon snurrar runt, försiktigt för nu har tanken vaknat; hur kan du tro att du kan gå bland moln på en molnstrand och hur kan du tro att du kan åka en släde snidad av en vind.

Det enda svar tanken får är hennes leende tystnad.

Vinden njuter av detta leende och gnistan vinden såg blir allt klarare.

Nu dansar hon med lätta fötter med en partner, en dröm, en verklighet till toner komna ur en tonorgel.

En tonorgel, hon inser att denna orgel är allts andning, de harmoniska fulländade tonerna vilka landar i en tonäng, just denna tonäng vilken lyfter henne upp ur tyngden; tonerna är hennes partner hon upplever sig för första gången på länge, länge; levande.

Vinden ler samt håller henne i famn, leder henne till släden samt bär henne hem.

23 april 2016

Vandraren hör berget sucka, det berg vilket är synligt ovan mossytan just här i detta lä, berget omgivet av ringar av gran innerst av tall i mitten av ene ytterst i den fjärde ringen skrider lövbärare in, lärkträd är synliga nu skimrande i anings grönt minns de vackra röda blommorna.

Lärkan sjunger värmens ankomst, berget suckar stryker med handen över pannan, pannan lagd i mjuka veck just nå kanske en aning fastare i begrepp.

Vandraren lyssnar; hur är det fatt, en puma spinner från var från vart, en vit puma nynnar en av granfolken.

En vit puma säger vandraren förundrad, det har jag aldrig sett.

Varje dag se du en vit puma, det vill säga om du är rentänkt.

Vandraren ler, hör så åter berget sucka.

Hur är det fatt undrar vandraren.

Berget suckar; om jag det visste

Det känns så konstigt inombords, något skaver en flisa på sned har blivit en tagg kan hända.

Vandraren ser sig om vandrar med solen runt berget för att finna bergets ingångs utgång.

Här, säger berget smek ormbunkarna skall du se.

Vandraren smeker varsamt, stryker varsamt undan ormbunksbladen, möts av plirande ögon, väktarögon; vilket är ditt ärende.

Berget suckar

Vandraren säger att berget bett om en hjälpande hand.

Väktaren öppnar bergsporten, sätter en fackla i vandrarens hand, följ bergsåderns porlandestämma.

Vandraren följer ljudet, kan tydligt om än svagt höra ett kraschande ljud, rispande ljud.

Berget suckar och grunden vibrerar.

Nu ser vandraren det vilket fallit.

En sten vilken kilat in sig och skaver berget inifrån, skaver samtidigt sig själv.

Vandraren närmar sig, berättar det han avser, börjar så varsamt att vicka på stenen, stenen vilken så lossnar, berget andas ut, stenen vilar i vandrarens handrede, facklan smeker stenen varvid vandraren ser ett ägg kläckas i sitt handrede; en kolibri kysser vandrarens ögon samt leder honom vägen till bergsporten där väktaren öppnar den dörr vilken var in nu ut.

Kolibrin flyger ut, vandraren tackar väktaren, väktaren ler varvid berget skimrar, en puma spinner.

En svart puma nynnar samma den samma granen.

En svart puma säger vandraren det har jag aldrig sett.

Granen ler; det gör du varje natt i drömmarnas skog, den spinner stjärnord.

Vandraren häller ut alla tankar i mossan, ber tjärnen om grund.

Varvid lotusskålar viker ut blad till syn.