den 30 april 2016

Hur kan jag sväva när mina steg är fästade i denna jordduk.

Det fästade är fästat med en silverne nål vilken har ett öga vilket skådar fokuserat, ett öga vilket urskiljer den tråd det fästade har behov av eller den tråd vilken det fästade har tillhörighet med, just den tråden träs genom detta öga för att stygnen skall kunna sömmas.

En ballong blåses upp till barnet, kanske en röd ballong, knyter du ej ballongen virvlar den ystert ut med en luftsvans bakefter, knyter du ballongen samt släpper den flyger den varvid barnets ögon fylls av ledsnad, knyter du ett snöre runt ballongskaftet kan barnet i glädje vandra med ballongen den röda.

Maskrosen bär knopp viker ut solguldskjolar, ringar till ringar gula skänker kiselljus till ögon efter vinterbad, tar du in maskrosen sluter den sig samt vissnar; maskrosen lever i ljusandning, så blommar den ut blir en skirboll med lätta fröparaplyer, en vind nalkas varvid dessa paraplyer flyger med lätthet, flyger svävar.

Så hur kan du sväva; sväva kan du när du inser att du är den vilken håller i nålen, är den vilken erkänner din tråd samt sömmar fästestygnen, det är ju en illusion att du är fast det enda du behöver göra är att följa nålens rörelser vilka kan liknas vid en mätarlarvs rörelser, havets böljor, öknarnas böljor, livets så kallade upp och nedgångar, nedgångarna kan ju faktiskt vara vilopauser, ungefär en ballong vilken ej knöts, luften går ur dig i virvlandet, du landar utmattad, ligger i vila, en åker i träda.

Åkern sörjer ej trädan ty den vet att denna träda är träda in.

Det fästade är fästat just för att det jordade har behov av jordning jordkontakt, kortslutning är inte direkt en skön upplevelse.