Hon
sitter in under, trädens kronhav, helt nära rothav, stammarna bildar en cirkel,
hon minns tyst en leksak vilken liknade just denna cirkel, det gick att virka,
påta långa remsor med den, hon ler; i allt lever visande redskap, hon håller
upp handen minns sagor om prinsar om prinsessor vilka bar små kronor liknande
en hand vilken håller fingrarna så; det kan ju vara ett torn också utan vimplar
då förstås, i allt lever bilder vilka stiger upp till ytan, bilder vilka bidade
i brunnens pupillöga, så kanske det var samt är med önskebrunnar, kopparmynten
smälts ej kanske ärgar de; kastar du ett mynt i brunnen stiger först bubblor
upp medan myntet sjunker, så ligger myntet stilla, skimrar en aning, kanske
önskemynten är just bilder, bubblorna kanske är frön vilka sås, hon ler, väcks
av barnen vilka landar runt henne, kjolarna hennes är utbredda, en korg har hon
med, en korg med nystan åter stiger bilder upp hur de nystade dessa nystan,
barnens glädje i att hålla härvan eller nysta, hon lyssnade till barnens behov;
en del barn behöver nysta en del behöver hålla i.
Med
sig har hon också mjuka bindlar att hålla för ögonen med, barnen,
barnpärlbandet står sträckt leende, hon knyter bindel för varje barns ögon, så
håller hon fram korgen, barnet sträcker handen till, lyfter ett nystan, nystan
till nystan till barn till barn så vaggar korgen tomleende blir pilar vid
bäcken.
Ta
av er bindlarna, vips är bindlarna borta, barnen glittrar; just den färgen var
min önskan
Hon
visar barnen fingervirkningens konst, de virkar långa snoddar vilka nystas i
nystan igen, solen vandrar, dagen vandrar, hon stiger upp, så gör barnen; nu
vandrar de till stugan sedan de tackat träden för lägåva stugan välkomnar
varmt, kvällsvard dukas, sagor dukas, sömnblad lindas och när barnen sover
sömmar hon långa snoddar samman i skimret av levande lågor till barnen en
morgongåva, en filt att sitta på när sagorna leker runt dem, en filt att linda
in dem i när de fryser, en filt en tavla en helhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar