Lämna,
rämna.
Lämna
de överblivna fälten, pjäserna står uppställda, rutor svarta vita eller kanske
bruna vita. En hand putsar med en mjuk duk kanske sammet kanske flanell kanske
kan ske, en mun blåser ånga till handen putsar, en pjäs hålls upp till
ljusglimten, solstrålen rör vid pjäsen av glas.
Handbäraren
munbäraren ställer ned pjäsen, du är vacker, minns du bergen, glasbergen vilka
var av renaste kristall, hur vi levde där inom hur vi tonade ut i vågor, du är
vacker du rena kristall.
Pjäsen
skimrar rodnande i en stund i en nanosekund knappt synligt, rodnaden rinner ned
i rötterna
Pjäsen
står still, brädet är en äng är en vy är en syn, pjäsen hör havet hör valar
sjunga hör delfiner tala, här är vackert, pjäsen släpper sina rötter fria till
vandring, på ett bräde vilket egentligen är nu jordmån växer en pjäs av
sällsynt slag.
Skådespelarna
står i pose, stilla, stannade är de svartvita fotografier, pjäserna inväntar
suset, suset kommer ridån går upp, nu träder rörelsen in, publiken följer
inneslutna i tystnad med andning innebärandes alla toner, själstoner.
Akt
till akt ett pärlband, en frälsarkrans ett radband, komboloj, mandalas, pärlor
rullar mellan fingrar.
Så
nås det vilket kallas sista akten den sista repliken, suset nalkas ridån sluts
eller är det ögonvingar.
En
knappnål hörs falla, ett dammkorn hörs falla så vaknar applåder, ridån glider
åter upp, skådespelarna bugar med handen på hjärtat, gives röda rosor av dem
vilka i en stund, en nanosekund upplevde kristallbergens toner.
Pjäsen
av glas, egentligen kristall ler; liv är så mycket mer än dessa fält, rutor,
varsamhetens hand, mun med varsamhetens andning kom låt oss dansa i soldräktens
måncirklar.
Grunden
rämnar i tvenne; var är skådespelarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar